Ont i hela kroppen, för tung, för slapp, för rufsig, för spretig. Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen. Just idag får ”sådär” vara okej. Framför mig hänger fusklappen som jag egentligen inte längre behöver, men som påminner mig om det givande samtalets struktur och jag kör en samtalspepp med mig själv. Att själv få vara klient har varit en viktig del i utbildningen till samtalsterapeut (s.k. egenterapi), men självsamtalsterapin har inte heller varit oviktig. Det har varit hjälpsamt att få verktyg och byggmodeller för ett målsättande som faktiskt kan leda någonstans.

Jag funderar över hur mycket som har hänt det senaste året och vad det har gjort med mig. Jag är ödmjuk inför min nya uppgift, inser att vi alla har problem och vet att vissa situationer håller en gisslan. Jag tror inte att ”one size fits all”. Lika lite som ”en skola för alla” är något att sätta i toppen på julgranen är ett samtal med mål och mening lösningen på alla problem. Jag har dock sett hur befriande det kan vara att få någon som inte är ens närmaste till bollplank. Det är viktigt att man är öppen och ärlig i sina nära relationer, åtminstone om man värderar tilltro högt. Vissa saker kan dock vara svåra att lyfta av hänsyn till den andre. Dessutom är det lätt att snöa in på ”det gamla vanliga”, man är inte observant nog och missar viktiga signaler om man är van att samtala med en speciell person.

Jag har funderat mycket på biktens betydelse och även andra själavårdande samtal med ledare i religiösa samfund. Är det stor skillnad på vilken effekt dessa har jämfört med de samtal man har med sin samtalsterapeut? En bikt är ett envägs-”samtal” med automatisk syndaförlåtelse, men föregås naturligtvis ofta av själavårdande samtal med personen som tar emot bikten. Det man söker i ett samtal med en vän är ofta någon som hejar på en, oavsett hur oövertänkta valen man tar är. En samtalsterapeut och en själavårdare har båda som uppgift att lyssna och ställa frågor som kanske faktiskt gör ont eller skaver. De tar inte hänsyn till vad man vill höra och ska inte heller göra det, men kanske är deras mål med var klienten ska befinna sig efter samtalet inte alltid samma.

Jag har sett insiktstårar, sett tårar av smärta, hört suckar av lättnad. Somliga insikter gör ont, andra befriar. Självkännedom kommer inte automatiskt av att man tillbringar dygnets alla timmar med sig själv. Vissa saker kan och bör man blunda för i sin ensamhet om man inte vill bli galen, men att lyfta dem i en trygg miljö och med någon som kan guida en ut ur geggamojan kan vara otroligt givande.

Om allt går som det ska leder samtalen till nya insikter. Hur gör man sedan med dessa nya insikter? Och vems är ansvaret när insikter leder till konsekvenser som kanske inte bara påverkar en själv? Hur egoistisk får man vara och hur mycket samarbetsvilja kan man förvänta sig från sina närmaste? Hur hanterar man det faktum att det inte alltid går att göra någonting åt det man kommit fram till?

Jag tror på människans inneboende kraft, på förmågan att komma igen, göra om och göra bättre, hitta tillbaka och bana ny mark med målmedvetenhet och viljestyrka. Jag inledde denna text med: ”Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen.” This too shall pass, som Tina så klokt peppade då allt kändes svart. ”This” har gått över för länge sedan och många andra ”this” har passerat sedan dess. Jag är tacksam över denna insikt och önskar med det dig en fin dag.