Så här långt har jag kommit i hästarnas boxar. När jag hade använt kofot till list och mdf-board upptäckte jag att det satt ett par grå plattor som liknade tunna, grå gipsplattor. Lite tyngre material. Ah, eternit! Asbest… Det är cirka en kvadratmeter eternitplattor som jag tror de monterat för att skydda väggen bakom från stänk av skräp och avföring som djuren skvätte upp. För att kunna montera bort det måste jag ha andningsskydd och overall, det som kommit fram vill jag inte heller ha kvar här. Så här kan det bli med terapi. Man söker hjälp för en viss typ av problematik, men när man har skalat bort ett lager ligger det någon annan gammal mög som behöver hanteras och saneras. Det hade varit så skönt att bara kunna trolla bort människors problem, men tyvärr tar det ibland lång tid och kräver speciella åtgärder. I mitt fall kommer jag att behöva montera bort plattorna med skyddsoverall och andningsmask. Det här är inga mängder med asbest och inget att vara orolig för, men det kräver viss försiktighet.
Konstruktionen som en gång höll i väggen som delade upp spiltorna var lätt att bända loss. Inga problem alls, där gick allt bra och enligt plan. Jag är så glad över att långsamt kunna göra också ladan till ett ställe som jag gärna vill gå in i och uppehålla mig i! Vi drömmer om en gästlägenhet där inne, eller en fantastisk snickarbod. Helst både och. Festlokalen har vi ju redan, men den ser för tillfället ut mest som verkstad/uppställningslokal/förråd. Vad var det nu jag sa? Lite i taget.
Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!
Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.
I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.
Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)
Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.
Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.
Som samtalsterapeut arbetar man efter ett gäng olika modeller. Freud är inte så poppis längre, åtminstone inte på samma sätt som för ett gäng år sedan. Den här artikeln tyckte jag var spännande att läsa. Efter att ha läst den kan jag konstatera att jag inte hade valt att utbilda mig till psykolog på Göteborgs universitet om det hade varit aktuellt idag.
Våra barn har ofta fått höra ”gilla läget” under sin uppväxt. Det är för mig starkt förknippat med acceptans. Jag är tacksam för den väg jag fick ta för att komma dit jag är idag. Jag är tacksam för förståelsen för hur viktig acceptansen är då sådant jag inte kan styra över finns att ta hänsyn till. Den känslan ville både jag och maken förmedla till våra barn. Inte hopplöshet eller att känna sig kuvad av omständigheter, utan kraft att bemöta det i livet som kanske varken känns roligt, önskvärt eller rättvist.
För tillfället är jag inne i en period då jag själv får göra vad jag kan för att gilla läget. Fysioterapeutsvågern konstaterade förra året att jag sannolikt har problem med en klämd nerv i övre delen av ryggen. Problemen återkommer med ojämna mellanrum, men efter några dagars smärta i öra, nacke, huvud, axel och rygg brukar jag kunna häva tillståndet. Förslitning, dålig hållning, felaktiga rörelsemönster och belastning – det finns nog olika anledningar till varför det blir som det blir. Jag känner inget behov av att behöva acceptera smärtan då jag vet att det vanligtvis går att häva problematiken, men jag har behövt lära mig acceptera att jag vid smärta behöver ta hand om mig på olika vis. Jag blir till exempel lite ämlig och orkar inte vara lika social som vanligt. Jag hade stora planer för gårdagen, men tillbringade mesta delen av dagen i hängmatta, soffa och säng och orkade varken åka till Bredavik för att umgås med min syster eller prata ordentligt med sonen som kom hem i lördags kväll på semester. Det får vara som det är. Acceptans.
Jag åt mängder med smärtstillande tabletter under mina migränår. Biverkningarna av migränmedicin är dock inte nådiga och jag gillade verkligen inte de långvariga effekterna. Jag fick dessutom andra problem av medicinerna än ursprungsproblemen. Med tanke på det är jag numera försiktig med att ta smärtstillande tabletter. Värmedynor, liniment och massage tar jag däremot tacksamt emot. (Det ska också sägas att värktabletter knappt ens tar bort den här typen av smärta, men känner jag att jag inte står ut och tar tabletter tar de udden av det värsta.) Imorse kände jag att jag är på väg ur det värsta. Örat gör inte längre ont och jag kan tänka utan att störas av hur ont jag har det. Hurra! Jag får fylla sinnet med härliga minnen från den senaste veckan. Kroppkakor hos Vajlan, promenad med syrror och svåger, bad i sjönen, goda måltider tillagade med egenodlade delikatesser från trädgårdslandet, brunnslocket som nu är på plats.
Somliga projekt skjuts upp i oändlighet då de känns för övermäktiga, eller som att de helt enkelt skulle ta för mycket tid och engagemang i anspråk. I våras påbörjade jag ett sådant. Jag tömde ut alla lämningar efter hästarna i spiltorna i ladan, strö och gödsel som har legat i långt mer än tio år. Det blev ett projekt som gjorde mig lite starkare, men då ”limpan” med ströet låg färdig längst ner i trädgården kände jag mig ganska färdig med projektet. Problemet var ju att det bara var påbörjat. Igår hade jag uppbådat ny pepp och satte igång med finrengöringen. Steg ett innebar ett mekaniskt bortmonterande av gammalt intorkat gödsel. Det tog sin lilla tid, men det mesta hade jag faktiskt gjort klart i våras.
Steg två innebar att jag hällde ut såpvatten över golvet. Jag gnuggade ut det ordentligt med en piassavakvast och finskurade efter en stunds uppluckrande med rotborste. Du förstår kanske varför jag hade dragit ut på det här momentet?
Det ligger ändå något tillfredsställande i att vara med i en reningsprocess liknande denna. Jag tänkte på de duktiga hästtjejerna som lagt all sin fritid i det här stallet. Svår sjukdom ledde så småningom att hästarnas ägare mådde för dåligt för att ta hand om dem och slutet blev kanske inte så fint. Nu försöker jag ändå ge alla de inblandade något slags upprättelse. Denna lada har varit med om så mycket, tänk om ändå väggarna kunde berätta. Det låter klyschigt, men jag hade verkligen velat lyssna på deras berättelse.
Jag passade även på att genomföra sopsortering. Återvinningscentralerna kräver noggrannhet, så det sparar mycket tid att göra rätt från början.
De gamla mdf-skivorna som är så nedskitade ska ner, liksom listerna som håller dem uppe. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så nöjd med att vara igång! Andra hälften av detta utrymme får jag göra klart i veckan som kommer. Det är ändå härligt att komma in i ladan och känna doften av såpa!
Över den här brunnen har det bara legat några lösa brädor. Det har inte bara varit fult, utan också farligt för djur och barn på rymmen. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Igår tog maken tag i det och byggde ett lock!
Halvfärdigt. Konstruktionen är en ram med ett lock i mitten. Locket lyftes då jag exempelvis hämtar vatten till tomaterna. På rambrädorna går det bra att ställa vattenkannan och vattnet som rinner över går inte till spillo då det rinner tillbaka ner i brunnen. Smart! (Själva locket ligger här upp och ner och ska också oljas in.) Jag är så glad över varje litet framsteg här hemma. Det är i sanning ett evighetsprojekt, så jag är tacksam för de här blogguppdateringarna. Det är nämligen lätt att glömma det som blivit gjort och svårt att komma ihåg allt som inte är färdigt.
Den senaste veckan har SMHI lovat regn till helgen. Först lite mindre uppdelat på flera dagar, sedan mer och mer koncentrerat. Igår morse lovades det 24 mm regn till natten. I vanliga fall lovar väderappen regn som bara uteblir här ute på ön, men den här gången kändes det orimligt att det inte skulle bli något alls. Därför tog jag en extra runda i trädgården för att plocka in hängmattan, ställa undan pelargonerna för att de inte skulle bli slagregnsskadade och en hel del annat. Det händer något med växtligheten då det naturliga regnet kommer, allt får en boost om det kommer aldrig så lite.
En rabarbermojito var på sin plats en het dag som denna!
Alkoholfri rabarbermojito
1 lime i klyftor några myntablad 2+1 msk koncentrerad rabarbersaft rätt mycket is (efter smak) bubbelvatten
Lägg all lime förutom en klyfta i ett glas tillsammans med 2 msk saft och myntabladen. Muddla/gojsa ihop allt med skaftet på en träslev, eller ännu hellre en muddlare. Lägg i isen och fyll på med bubbelvatten. Häll över den sista matskeden saftkoncentrat och dekorera med en limeklyfta. Gott, gott!
Jag passade på att njuta av klematisen som faktiskt ser ut att trivas riktigt bra vid äppelträdet. Jag älskar de sammetsmjuka kronbladen och den vackra, intensiva färgen. I år finns det mängder av knoppar, så jag hoppas på lång blomsterprakt. Gällande själva äpplena ser det nämligen dessvärre sämre ut. Vi har försökt mota angrepp av diverse slag i grind, men det ser inte så hoppfullt ut. Jag vet inte om det är ålder, för hård beskärning eller något helt annat som gett så dåliga förutsättningar. Päronträden ser ut att leverera betydligt bättre.
Eftersom lillastesyrran fortfarande är kvar i Bredavik åkte vi dit en stund. Pizzaugnen fick jobba för första gången i år, detta samtidigt som det mullrade i bakgrunden. Regnet började ge sig tillkänna lite tidigare än beräknat, men pizzorna hann bli klara innan ett riktigt rejält åskoväder drog igång. Underbart! Jag älskar att känna hur hela luften rensas och huvudet slipper känna trycket. Tågsystemet levererade precis lika dåligt som vanligt och jag fick köra och hämta min svåger uppe vid Sturkövägen då tåget hade blivit stående länge på spåret och han missade sin anslutning i Bergåsa.
Det är så fascinerande att följa den snabba gräddningsprocessen i pizzaugnen. Hettan är stor och det gäller att hänga med i svängarna! Maken har förfinat tekniken. Det går undan då han delar på glöden, borstar botten ren med en blöt rotborste och håller koll på temperaturen.
Jag tog med egna bottnar som jag hade i frysen, denna gång gjorda på palsternacka och ost. Måste leta upp receptet, för jag påmindes om hur gott det är! Tomatsåsen baserades på snålröra från frysen. Jag satte bara till en tetra passerade tomater och lite extra kryddor. Resten av påläggen stod syrrorna för, men det var bara godsaker. Getost, rödbetor och honung är en vinnare, mozzarella och lufttorkad skinka en annan. Färsk basilika har vi fortfarande en hel del, har skördat om och om hela försommaren!
Till slut hade det blivit en hel del pizzor. En slice här och en där till de andra, men trots att de åt allt vad de hade blev det kvar till dagens lunch. Lika bra att göra klart alla degar och spara pizzan till dagar då det inte finns tid varken för matlagning generellt eller pizzaugn specifikt. Kvällen avslutades med häng i sofforna i vardagsrummet. Det är alltid lika trevligt att ha tid att sitta och prata, något som det ju inte riktigt finns möjlighet till i vardagen. I bakgrunden fick vi en riktig åskshow med blixtar och långdraget muller. Ett fint sommarminne till tristare höstdagar, helt enkelt.
Pepparroten verkar ha börjat ta sig ton i sin cirkelsektor, citronmeliss och gräslök mår jättebra och i delen med chokladmynta och citrontimjan växer det så det knakar. De andra hjulen har sitt innehåll på tillväxt i krukor, så där kommer inte det slutgiltiga resultatet att kunna beskådas förrän nästa år. Kryddorna ska däremot ner på sin plats efter sommaren, något som känns spännande!
Igår var det så varmt och soligt, så det kändes som en bra dag att skörda kryddor. Gräslöken i de tre ”gamla” tuvorna klipptes ned till hälften medan de fyra nya tuvorna fick vara ifred. Jag klippte löken i småbitar och fyllde en glasburk som stoppades i frysen. All lök luktar igenom plast, så jag tänkte att det här skulle vara den smidigaste och mest praktiska förvaringen.
Jag klippte även av kanske en tredjedel vardera av citronmelissen och chokladmyntan. Maken älskar myntate och dricker kall sådan bryggd på färska myntakvistar nästan varje dag. Både citronmeliss och mynta passar perfekt som te under det kalla och mörka vinterhalvåret. Fotohängaren jag gjorde då svärfar hade gått bort fick nu bli torkställning. Jag band ihop inte allt för stora knippen så det ska bli tillräckligt luftigt. Nu kan de hänga där i hallen och torka i lugn och ro. När örter har gått i blom passar de inte längre lika bra att skörda, så det gäller att passa på! Jag har flera olika myntor i kruka utanför verandan och ett par av dem har redan blomknoppar. Den finaste är den som vännen jag fick den av hävdar är äppelmynta. Jättevacker färg och ståtlig och fin. Däremot tycker jag inte den är tillnärmelsevis så god som chokladmyntan. En jordgubbsmynta luktar gott, men smakar inte fullt lika bra och de andra sorterna har jag inte riktigt koll på. Jag vet bara att chokladmyntan vinner alla smaktester och jag är glad att det var den som fick plats i kryddhjulet. Myntan planterades ner i en stor kruka utan botten för att inte helt ta över, men citronmelissen fick inte samma restriktioner. Det är ju bra att den trivs så förträffligt, men jag ser att jag kommer att måsta hålla koll på den åt alla håll och kanter.
När det gäller dill har den inte trivts så bra där jag satte den, så skörden blir nog rätt skral. Persiljan mår desto bättre, men sattes så sent att jag får vänta med att skörda den. (Dessutom har jag kvar mängder i frysen från förra året.) Mina ”vanliga” timjanbestånd verkar trivas bra, men var så små då jag satte dem att de behöver lite mer tid på sig. Jag frösådde också en del, så det kommer att finnas mycket så småningom. Oreganon är det likadant med. Den lever och ser ungefär likadan ut som när jag satte ner den i jorden, men växt har den inte gjort. Däremot mår den frösådda oreganon i kruka hur bra som helst, så jag sätter mitt hopp till den.
Igår var det skolavslutning för min syrras familj i Skottland. Skolavslutning?! Det känns som att sommarlovet har varit igång i evigheter, trots att jag inte längre har småbarn och bor på min sommarö permanent. Dagarna är långa och heta, vattnet börjar bli mer behagligt än bara kallt. Samtidigt pågår det vanliga livet. Många har inte ens börjat sin semester än, de följer sommardagarna från kontorsfönster och hemmakontor, eller kanske från en sommarstuga (pandemin har för många inneburit en större möjlighet att arbeta hemifrån). Det finns många som får ångest innan sommaren knappt hunnit dra igång. Allt som ska hinnas med, oro över om man har gjort rätt semesterprioriteringar, ekonomiska problem (att ha semester kan lätt bli dyrt, oavsett om man reser bort eller stannar hemma), svajiga relationer som ges utrymme att bli riktigt skakiga, trötthet som accentueras då det finns möjlighet att koppla av, vardagsgnabb som blir till semestergräl – mitt i allt det underbara syns det fula och jobbiga mycket bättre. Med junis intrång började semesterinläggen läggas upp. Jag hänger inte ens på Instagram, men gissar att det är långt ”värre” där än på Facebook. Jag är glad över att få följa mina vänners äventyr, men jag förstår att avundsjukan kan svida i ögonen. Mitt bästa tips om du mår dåligt av detta är att släppa sociala medier under den här perioden. Snart nog återkommer vardagen.
Igår hade vi svärföräldrarna över på ett mycket trevligt besök. De åkte till Bredavik med Sturköpendeln och maken plockade upp dem där medan jag fixade färdig maten. Jag hade gått ner i landet och dragit upp ett gäng nypotatis, den här gången av Cherie som sägs vara den tidigaste av de sorter jag satte i maj. Många av knölarna var lite små, men de var i alla fall goda! Ugnsbakade kycklingbröst, lite olika sallader och rabarbersaft stod också på menyn. Jag gillar att krydda kycklingbröst rätt mycket, hyvla över lite smör och sedan ugnssteka i 175° tills de precis är klara. Sedan är det lätt att skära upp i tunna skivor. Saftigt och gott! Till efterrätt blev det hemgjord glass. Vi har en enkel glassmaskin som jag lovat att utnyttja bättre denna sommar. Jag köpte en bok med glassrecept på rean för något (Några??!) år sedan och ser fram emot att testa fler recept än bara vanilj. Igår blev det jordgubbsgräddglass med den egna honungen. Bisamhällena dog tyvärr av olika anledningar under vintern. Vi har sörjt detta, men ser fram emot att välkomna nya samhällen hem till oss. Skam den som ger sig.
Förra året var det lite meck med badstegen. Nu har maken fixat de olika problemen med hjälp av diverse ingenjörsknep och förhoppningsvis kommer den att sitta bra nu. För mig gör en badstege hela skillnaden! Jag kan inte häva mig upp på bryggan som ungdomarna, jag är för baktung. Igår var luften svalare och vattnet var varmare, eller så börjar vi bara vänja oss vid temperaturen. Dessa dopp är så sköna! Sällskapet var väldigt trevligt också:
Lillastesyrran är nämligen på besök efter sin långa smekmånad i Sydamerika! Hennes nyblivne make började jobba på en gång, så han är kvar hemma. Det var så roligt att träffas igen och få höra om resan! Vi har fått följa med i ord och bild, men det är ändå skillnad på att läsa om något och få prata om själva upplevelsen. Vi satt också och jobbade med det bröllopsalbum som min syster nästan är färdig med. Så roligt att få återuppleva denna fina dag.
Väl hemma var det dags för en av sommarens höjdpunkter, nämligen fläderblomssaften. Förra året provade jag två olika recept, men det experimentella kostade mer och var inte lika gott. Bättre var det klassiska som var precis lika smarrigt som vanligt.
Flädersaft, klassiskt recept
50 blomklasar av äkta fläder 3 citroner 2 kg socker 2 liter vatten 50 g citronsyra
Skölj av blomklasarna och däng av vatten och ohyra. Lägg i en stor kastrull som får plats i kylen med locket på. Skrubba citronerna väl och skiva dem tunt. Lägg i kastrullen. Koka upp vattnet och sockret tills det löst sig. Häll sockervattnet och citronsyran i kastrullen och rör om väl. Sätt på locket och ställ i svalt utrymme som källare, eller låt svalna helt och ställ i kylskåpet. Låt stå i tre dygn (minst), rör om väl varje dag. Sila. Jag brukar hälla upp saften i halvlitersflaskor och frysa, eller hälla i dubbla plastpåsar och låta dem frysa plant för lätt förvaring i frysen. Sedan är det bara att tina upp och hälla upp i flaska när det är dags att njuta av saften.
Just nu har vi inte direkt några blomsterhav, det har varit för torrt för det, men det finns tillräckligt för att få till härliga buketter att glädja sig med. Svärmor fick med sig en ängsbukett hem, framåt kvällen plockade jag ihop denna färgglada ögonfröjd till mig själv. Digitalis, purpurklätt, prästkrage, daggkåpa, ringblomma, något slags blåklocka och lite annat smått och gott. Syrrans tips om att plocka vallmo i knopp är så bra, i morse hade också vallmorna slagit ut. Invasiva ogräs gör sig mycket väl i sommarbuketter. Det finns en plats för alla!
Igår lade jag upp ett inlägg i ett forum på Facebook som jag är med i. Jag är inte aktiv, men läser vissa av inläggen ibland. Det är ett forum med fokus på att stödja och peppa de andra medlemmarna. Många av medlemmarna verkar vara lite för unga för att ha hunnit leva sig igenom erfarenheter och jag gillar inte att stödjandet så ofta innebär att man säger ”stick från den där losern, du behöver inte ha kontakt med dina föräldrar om de behandlar dig så” o.s.v. Mycket handlar om åsikter och hur farliga ”de andra” är (”de andra” är alltså människor som inte tänker eller prioriterar som man själv). Mitt inlägg verkar inte ha gått igenom, det var väl inte tillräckligt stöttande. Så här skrev jag i alla fall:
Cancel culture, en form av social utstötning och uteslutning av en samhällsmedlem, är den starkaste formen av disciplinär åtgärd och används mot samhällsmedlemmar som anses bortom all bot och bättring. Andra medmänniskor får bara ha kontakt med canclade personer om de ingår i familjen och bor i samma hushåll (kanske inte ens då). Formell kontakt för angelägenheter kan fortgå om kontrakt eller ekonomiska ärenden är bindande/pliktar fortsatt kontakt. Medmänniskor lär sig att undvika social interaktion med canclade individer för att hålla samhället fritt från omoraliskt inflytande, men också för att utfrysningen ska bli kännbar för den canclade så att den kommer till insikt om sitt felande, och därmed kan börja ta steg för att komma tillbaka till gemenskapen. (Eller nej förresten, en gång canclad, alltid smutsig.)
Efter att ha läst igenom kommentarer från många av er vill jag bara öppna ögonen för vad det är som pågår. Jag är ganska övertygad om att de flesta av er som uppmanar varandra att säga upp kontakten med folk som inte tycker som ni själva, och gärna låta det göra ont, tycker att Jehovas vittnen beter sig vedervärdigt efter att en medlem har råkat ut för exkommunikation. Texten här ovan är tagen ur Wikipedias text om just Jehovas vittnen och jag har bara gjort små justeringar i texten för att kanske någon mer ska få upp ögonen för det fenomen som tar så stor plats i vårt samhälle idag. Tack och hej.
Vi är bara dryga två månader från ett val här i Sverige. Det är sommar och svenskar gillar inte att jobba hårt då, men tjuvnypen och fulknepen har redan börjat. Jag tror inte det här blir ett val i samarbetets anda. Här gäller det att vara godast och att se till att visa upp precis hur onda de andra är. Ett mycket effektivt drag för en själv är ju att se till att andra ”canclar” ens motståndare. Vem vill rösta på en ond människa liksom? Hyckleri är mänskligt, vi är alla hycklare. Det blir vi automatiskt i vår ofullkomlighet. Frågan är vilket slags hycklare vi är, somligt hyckleri har allmänheten inget direkt emot.
Ju mer polariserat vårt samhälle blir rent mentalt, ju mer segregerat kommer det att bli rent fysiskt också. När det gäller det här är jag inte särskilt hoppfull. Jag ser många smarta människor som beter sig riktigt dumt. Under nittiotalet började man prata om EQ, känslomässig intelligens, vid sidan om den kognitiva intelligensen. Snart behöver vi väl varken mäta det ena eller det andra… Jag är rädd att hela mänskligheten går emot en allmän fördumning, detta applåderat av personer på höga positioner i akademin, politiken och media. ”Tänk inte, gör bara som vi har bestämt, tyck som vi tycker, säg som vi säger.” Det skrämmer mig att man inte får forska om sådant som inte passar in i dagens agenda, att man inte får lära sig argumentera för- och nackdelar med olika kontroversiella ämnen, att alla ska tryckas in under samma paraply. JAG TYCKER RÄTT, DU TYCKER FEL; DET FINNS INGET UTRYMME FÖR DISKUSSION RÖRANDE DETTA ÄMNE. Jaja, själv älskar jag diskussioner. Det är så jag utvecklas. Bevisa varför du har rätt, ge mig argument som stöder din position och visar att jag har fel. Ett argument är alltså inte ”du är dum i huvudet, jag vill aldrig se dig igen” eller ”det känns inte rätt”. Dela gärna med dig om hur du tänker om detta, oavsett hur dina tankar går. Och vill du inte göra det så vill du kanske istället titta på en av mina absoluta favoritfilmer, Idiotrepubliken, som handlar om hur lätt det är att köra vår värld i botten.
Idag vaknade jag sent till ljudet av regn. Regn?! Väderappen hade lovat ljuva droppar senare i veckan, men att vi får regn som inte har annonserats händer otroligt sällan. Det är bara att tacka och ta emot! Tänk, de senaste veckorna har jag tänkt ”nu förstår jag verkligen Mamma/Far” vid flertalet tillfällen. Regnet är en välsignelse om man har en trädgård eller odlar, särskilt om det kommer innan hö ska torka och efter att det har tagits in. Jag ägnar så mycket tid åt att hålla liv i plantor, torka är ett elände. Å andra sidan tycker jag ju att det är så värt det.
Igår plockade vi upp ett stånd potatis fast knölarna inte har hunnit bli så stora än. Alltså. Smaken. Lite smör och så flingsalt på det och så det där mjuka, lena och söta. Så gott! Jag fick bara i sju kilo sättpotatis i år och av dem är tre kilo olika delikatessorter. Vet inte om de blir särskilt stora. Igår åt vi min favorit Amandine, varmt rekommenderad.
Sent omsider blev det också dags för årets första portion ”jordgubbar och smultron med lättvispad grädde”. Det går inte att jämföra smaken på egna och köpta jordgubbar, det är något med att köpebär vattnas så mycket så smaken vattnas ur. Maken insisterar alltid på att vi skivar jordgubbarna och jag får nog tillstå att detta ger en extra skjuts till smaken. Det blir saftigt och gott! Jag undrar om smulbär är så gott som det låter – smultronsmaken i ett mycket större bär? Vet du?
Till kvällsmat mixade maken ihop en banan- och chokladshake som serverades med gräddresterna från jordgubbarna. Jag säger alltid att jag inte är någon chokladmänniska, men gillar faktiskt all choklad utom allt för stark chokladsmak på glass.
Men alltså, så här ser det ut i väderappen. Jag hoppas att den är med sanningen överensstämmande, för det här är goda nyheter. Håller tummarna och tycker bara lite synd om alla semesterfirare här på ön. Hoppas de har ett härligt husvagnstak att ligga under! Finns det något härligare än att semesterläsa med ett sommarregn som ljudkuliss? (Kognitiv dissonans är närvarande i livets alla stunder. Det som passar en själv är det som är bäst, inte sant?)
Söndagen den 26 juni, en dag som har varit ett hot i horisonten, kom till slut. Igår var det dags för vår lilla M att åka hem till Tyskland igen. När hennes föräldrar kom hit för att skriva ut henne ur Explorius flyttade hon också hem till en kompis. Nu har hon haft två fina veckor med sina kompisar och pojkvännen. ”Min kropp står här helt tom, min själ har flyttat ut”, sa hon lite dramatiskt igår. Hon ville helt enkelt inte åka! Perrongen sjöd av liv, tårar och flams om vartannat, lite dans och många, många kramar, medan vi väntade på det försenade tåget.
Den stackars pojkvännen var förtvivlad när tågdörrarna hade gått igen. Tjejkompisarna hade sprungit med tåget längs hela perrongen och vinkat som galningar, han stod kvar och hulkade. Jag fick krama om honom och skjutsa honom till Lokomotion där han skulle gymma bort sin frustration. Han har redan en biljett beställd till Tyskland, så det blir bara två veckor utan varandra innan de träffas igen, ”men ändå”. Det är klart att jag förstår!
När dörrarna gick igen var det någon annan som också var förtvivlad, men det är ju så här livet är. Imorgon kommer M att vara tillbaka i sin tyska skola och med all sannolikhet kommer livet i Sverige ganska snart kännas som en dröm. Jag är glad att hon har haft så många fantastiska upplevelser och att hon kan ta med sig dessa på sin väg till vuxen. I detta nu har M två timmar kvar innan hon är hemma i Hannover. Resan har gått bra, men hon har knappt sovit någonting. Däremot har hon fått uppleva en fantastisk soluppgång, något som en sjusovare sällan annars gör. ”Jag tror jag gillar soluppgångar ännu mer än solnedgångar.” Ja, det gör ju jag också. Livet, kära du!
