Nu är hon här, Festen! Efter njursten, matförgiftning, hyrbilskatastrof, COVID-19 och flygplatskaos är lillasyster och hennes familj äntligen på plats i Bredavik. Att det är ett mirakel att de faktiskt kom hit är inte att ta i. De har arton (18!) mediciner med i packningen, men de är här. Det är tre år sedan de var här senast, så det var sannerligen på tiden. Det finns både hjärterum och stjärterum och vi ser mycket fram emot ett par veckor tillsammans med hela familjen. I år får vi dessutom träffa fästmön till systersonen, hon som vi bara fått se på bild. Hon har redan fått öva familjemedlemmar, men vi får se hur många som sitter då de åker hem…
I början av 1600-talet byggde den danske kungen Kristian IV en ringmur och en kyrka som en befästning mot de ohyggliga svenskarna som härjade ner till Kalmar där det vid den tiden fortfarande var full rulle. Det var ett smart drag tänker jag. Ja, för danskarna i alla fall. 1611 föll Kalmar nämligen i danskarnas händer. Efter det var det ett fasligt kackel om var gränsen mellan Sverige och Danmark skulle gå. Det hände både det ena och det andra och när all krutrök hade lagt sig hade vi fått fred. 1658 kom danskar och svenskar överens om att Blekinge, Skåne och Halland skulle tillhöra Sverige. Som vi karlskroniter vet flyttades svenska flottan från Kalmar till Karlskrona 1689 och Kristianopel blev en bortglömd liten lydköping till Karlskrona. Numera är det en håla under vinterhalvåret och en fantastisk destination så fort seglarna kan ta sig ut i sina farkoster.
Igår tog oss maken och jag ut till denna lilla sommarpärla eftersom Sofia Karlsson hade en spelning i kyrkan. Minst en konsert i Kristianopels kyrka varje år står på sommarens önskelista. Sofia Karlsson har varit en favorit sedan jag upptäckte henne efter att hon gett ut albumet Svarta ballader 2005. (Det är faktiskt en av de sista CD-skivor jag någonsin köpte, förutom ströskivor här och där. Svärfar fick den i julklapp.) Vi kom i god tid och fick plats på ”första parkett”, något som gjorde att en fin upplevelse faktiskt blev ännu bättre. Sofia är en fantastiskt talangfull musiker, men också väldigt rolig! Det ger pluspoäng att på egen hand kunna fylla en hel timme med värdefullt innehåll. Annat var det med Norah Jones… Hon var sämst på mellansnack. Jag vet ingen som tolkar Dan Andersson så bra som Sofia Karlsson, men hon skriver också mycket egen musik som jag lyssnar på med behållning. Kul kuriosa: När Lill-Babs gick bort hade hon två flyglar. Den ena gick till hennes barn och den andra, en vit Yamaha som låg nedpackad i delar, ärvde Sofia Karlsson som är en av Lill-Babs Järvsö-grannar. Under pandemin monterade Herr Karlsson ihop flygeln och den är nu fullt fungerande. Flygeln är från 1983 och hade från början ett glaslock. När Tommy Nilssons vinylsamling låg på det där glaslocket gick det dock sönder, så det finns inte längre. Så kan det gå!
Jag älskar Helig Trefaldighets kyrka som stått på platsen sedan 1624. Konserthuset i Stockholm och detta bygge får båda en extra boost i solnedgångsljus och är därför några av mina favoritbyggnader.
Maken fick en känsla av att det kanske var här han som barn hade slängt i en flaskpost som så småningom plockades upp på Öland, så han fejstajmade sin kära mor. Hon rätade ut känslan och berättade att det nog var i Pukavik den där flaskan hade slängts i.
Även om Kristianopel handlar väldigt mycket om 1600-talet har ju muren funnits på plats hela tiden fram tills nu. Det innebär att det även finns historia från 1754, 1837 och 1955. Denna fantastiska Buick som har vårdats väl sedan den tillverkades för nästan 70 år sedan skulle ha kunnat stå där sedan dess. Eller förresten, de där röda stugorna stod definitivt inte där då. Kanske var det fri utsikt mot solnedgångens pastellfärger på den tiden?
Det är så att jag nästan känner mig sugen på att prova båtlivet när jag ser den här vyn. Grannen Bosse är tävlingsseglare. Han berättade om första gången han i vuxen ålder fick följa med en vän ut och segla, om den absoluta tystnaden då båten flög fram över vattnet. Inget ljud från båtmotorer, bara naturens krafter. Han blev fast från första sekund, gick hem och sålde sin motorbåt och började sitt liv som seglare. Han har aldrig ångrat sig. Han har pensionerat sig från yrkeslivet, men är fortfarande aktiv i seglarlivet och räknar med att så vara tills han inte kan segla mer. En gång träffade han i en hamn på en mycket gammal man som såg näst intill död ut då han kom in i hamnen. Han kunde knappt ta sig i eller ur båten, så det behövde han hjälp med, men segla kunde han. Visst är det härligt med en sådan entusiasm för något?
Dagen avslutades med att vi fick slå följe med den fantastiska fullmåne som höjde sig över horisonten denna julinatt. Det är ju fånigt att jag ens lägger upp denna dåliga mobilbild, men får du bara en bråkdel av känslan så förstår du kanske hur vackert det var. Vi stannade vid vikingastenen på Västra Skällö och tog in allt det vackra medan den stigande, glödande månen speglade sig i det svagt krusiga vattnet. Sämre kan man ha det.
Vad är det värsta med att ha så många syskon? När jag var liten var det att jag var äldst och ofta fick hjälpa till som lill-mamma. Då kunde det kännas lite jobbigt ibland. Vad är det bästa med att ha så många syskon? Att vi är så många. Det finns otroligt mycket kärlek och resurser, som en bottenlös säck att ösa ur med alla ingifta, barn, vänner och andra tillhörande.
Lillasyster och två av hennes barn kom hit igår kväll och sov över. Efter en skön sovmorgon och brunch i vårt kök var det dags för oss att åka till Bredavik för att städa ur de övernattande gästernas villavagn inför semestern. Sonen och syskonbarnen skulle spela Dominion, men då Herr Villavagn Jr hade lovat sin mamma att hjälpa till med städningen bestämde storkusinen att om alla hjälpte till att städa först skulle spelet komma igång fortare. Sex personer städar ur en villavagn i ett huj, särskilt då den var så fint urstädad och undanplockad efter förra säsongen. Det kändes som att vi befann oss i ett myrbo med två dammsugare, textilviftare, fönsterputsare, yttorkare och sanitetsrengörare. Nu luktar villavagnen såpa och jag gissar att Dominionspelet är i full gång.
En annan bra grej med att vara så många är att det alltid finns tillgång till en hejaklack om man är i behov av lite extra pepp. Det är inte fy skam!
Gårdagen gav min känslomässiga ekonomi ett rejält påslag. Jag hade inte kunnat önska dagen annorlunda ens om jag hade fått chansen.
Dahliorna börjar visa färg, en efter en. Den här härliga, Waltzing Mathilda, har jag haft i några år, men den har liksom inte riktigt fått chansen att skina. Jag tror att både sniglar, gråsuggor och fjärilslarver roat sig med den innan den kommit igång. I år blev det dock annorlunda! Av specialarna ser den här ut att må bäst av alla. Jag blir så glad av form, färg och kraften som förmedlas.
Efter makens gedigna pusslande, sågande, slipande och skruvande är det nu min tur att ta vid. Det tar väl några veckor innan alla delar till soffan i verandan har fått den färg som jag är nöjd med. Soffan målas i kittvit linoljefärg, samma färg som väggar och tak. Linoljefärg är ”sådär” kul att måla med. Den luktar fantastiskt gott, men man kan bara måla med supertunna lager för att det ska bli så bra som möjligt. Fusk får man betala för, så jag gnuggar in färgen och tänker att jag ska tacka mig själv för det när allt är klart. Jag roade mig samtidigt med att gratulera en god vän en dag för tidigt (har kommit på att folk ändå sällan har tid att prata på sina födelsedagar, tips, tips).
Jag hade redan vattnat för dagen, så störtskurarna som kom medan jag stod i skydd under taket gav väl växterna lite extra skjuts. Det är så torrt i marken efter en lång och torr period, så kommer det så här mycket regn rinner det bara av utan att bli till nytta för allt det gröna. Roligt ändå att det precis samtidigt kom en likadan hällregnskur hos både mig och vännen som körde bil i Stockholm!
Tiden blev lite knapp och jag fick springa in och torka av färgprickar och fräscha upp mig lite för vidare färd mot Torhamn där jag mötte upp en annan god vän på Café Måsen. Cafét har bytt ägare och hade inte riktigt samma känsla som sist jag var där, men sällskapet kompenserade. Det var så härligt att sitta ner och prata om livet med utsikt över hamnen i sällskap av någon som jag verkligen hänga med. Vi upprätthöll den tradition som påbörjades för några år sedan då vi gick och lyssnade på Sonja Aldén i Kristianopels kyrka. Traditionen kallas nu ”gråta till fantastisk musik i någon kyrka”. Igår var det nämligen dags för systrarna Allis Brorsson och Ingela Olson att framföra sin musik i den helt fullproppade kyrkan i Torhamn. Det var så, så bra! Jag älskar känslan av att beröras så till den grad att allt annat försvinner, till och med känslan av att sitta på en ytterst obekväm träbänk i en svettig lokal med folk som kanske inte skött sin hygien riktigt till min önskan. Jag kom hem till maken och sonen och avslutade dagen med ett avsnitt ”Better call Saul”, sommarens följetong här hemma. (Älskar den!) Jag har äntligen kommit igång med extradotterns sockor, de som hon blev lovad innan hon for hem till Tyskland. Att sticka gör mig också det väldigt glad, så där satte jag punkt med den perfekta dagen. Familj, trädgård, pyssel med hemmet, vänner, gott att äta, musik, handarbete – bättre än så blir det inte!
”Asså, X kan ju alltiiiiing!” Något av det bästa jag vet med att hänga med de små syskonbarnen är att vara med då de upptäcker eller lär sig något. Den fyraårige brorsonen gav i helgen ovanstående kommentar efter att han också hade lagt märke till varför jag här i bloggen ofta hänvisar till Ingenjören då jag talar om maken. Går jag bet på något ser maken helt enkelt till att lösa problemet eller genomföra projektet jag har i huvudet. I julklapp fick jag ett paket rundstav och löftet om att jag skulle få en fågelmatarbur. När fågelmatarsäsongen var över fanns det ett påbörjat projekt som så småningom hamnade ute i ladan. De senaste veckorna har maken ägnat raster och kvällar åt att vara hushållsingenjör då han slutfört ett gäng projekt som legat på hög. Igår var det så dags att bli klar med den där julklappen.
Sonen fick vara med och bygga klar denna fantastiska uppfinning. Han har ärvt sin fars problemlösningsförmåga, så hänvisar jag framöver till Ingenjören Jr vet du vem jag menar. ”Är det örnar du ska mata?” frågade syrran i familjechatten. Hon upptäckte sedan att det faktiskt mer kommer att bli en fågelmatarstation i flera nivåer. Den bakre väggen lyfts bort när man ska städa ur buren och fylla på med ny mat. Själva buren ska sättas upp på en stång av något slag och även om jag just nu har fullt upp med att njuta av sommaren ser jag lite fram emot att få testa. Tanken på avståndet mellan spjälorna är att de större fåglarna inte ska kunna komma in. De får också mat, men på ett annat ställe i trädgården. Av någon anledning är det inte lika fascinerande att se skator och kråkor äta som blåmesar och nötväckor…
Min mesta tid fortsätter att gå till att uppehålla mig i trädgårdslandet, i trädgården eller i köket. Det är så njutbart! Vi har nu nästan ett kilo sockerärter i frysen och det trots att vi samtidigt äter mycket. Detta är en av mina favoritgrödor. Lätt att odla, kräver inte en massa gödsel, ger en stor skörd om jag bara gullar lite genom att vattna och se till att plocka ofta. Ju mer man plockar, desto större blir nämligen skörden.
I ettårsrabatten växer nu både ogräs och de blommor jag sådde i våras. I just det här partiet strödde jag ut fröer från en påse ”fjärilsmix”. Det luktar så sött och gott från dessa ljuvligheter! I samma rabatt växer vallmor, gurkört, ringblommor, jordärtskockor, solrosor, klöver och ogräs av varierande slag. Jag plockar många buketter, men det är också fascinerande att bara sitta i den fula plaststolen i trädgårdslandet och betrakta smådjurslivet där i blomsterhavet.
Luktärtsrabatten har kommit igång den också. De fröer jag köpte för flera år sedan av Cecilia Wingård har fått bo i frysen och därmed har de behållit sin goda grobarhet. Nu finns det bara ett fåtal kvar, så till våren får jag komplettera med lite nya sorter. Här gäller samma som för sockerärterna – plocka, plocka, plocka, allt för att blomproduktionen ska kunna vara igång hela sommaren. Esaias Tegnérs vackra ord passar så väl in:
Är du lycklig, väl, så gläd dig åt din lycka med envar Och ju mer du delar med dig desto mera har du kvar
Denna stund på dagen, en av mina favoriter. De flesta är fullt upptagna med avslut, avslappning eller uppstyrning och de yngsta får aldrig uppleva den eftersom de redan sover gott sedan länge. Jag älskar solnedgångar. I Bredavik har vi fri tillgång på första parkett, här i Uttorp får vi mest bara gissa. ”Ikväll är nog solnedgången säkert spektakulär.” Jag nöjer mig med det. Tacksamheten har gott om utrymme även om det bara blir gissningshimmel kvar till oss, skymningsljuset ger allt så vacker färg och tystnaden som långsamt tar plats tillsammans med nattdaggen får en att släppa taget om sådant som ändå inte hunnits med.
Igår var det min extrasyrras födelsedag. Jag hade som plan att ringa, men det blev bara ett meddelande i syskonchatten. Det var full rulle precis hela dagen, och när dagen börjar tacka för sig ringer jag inte upp någon. Maken, jag och sonen har haft det roligt och intensivt i två dagar. Två syskonbarn har varit på plats och vi har alla jobbat hårt. Jag hann skriva ner några roliga citat, men de flesta har jag redan glömt. Nioåringen gillade familjespelet som består av spännande frågor som är tankeväckande och får alla deltagare att lära känna varandra bättre. ”Vad skulle du göra om du hade fyra extra timmar varje dygn?” Fyraåringen var först ut att svara: ”Dammsuga!” Hahahaha, jag kan säga att det inte direkt ens fanns i horisonten för mig, men visst är det tur att vi alla är olika, och roligt också. När hela vardagsrummet hunnit bli en gigantisk koja och matberedaren höll på att jobba fram en bröddeg knackade det på dörren och vi fick oväntat besök. Faster och farbror hade tagit med sig min underbara kusindotter och hennes pojkvän. En lång, lång tids utlandsvistelse har gjort att vi bara haft kontakt via datorn och det var så härligt att få krama om och prata en stund. Detta och mycket annat hann jag tänka på när jag gick min lilla skymningsrunda här hemma, tog in dagen och gjorde mig reda för nattvilan. Jag är så glad att jag tog mig tid att titta upp och stanna en stund i den goda känsla som uppfyllde mitt sinne i den stunden.
Genom åren har olika mediekanaler bjudit på diverse chocker. Troschock. Nakenchock. Fan-chock. Hyreschock. Triggerchock. Man kan bli både fysiskt och psykiskt chockad, men dessa rubriker syftar på den chock man blir utsatt för av en mycket stark känsla eller skrämmande händelse. Det finns dock en enbart positiv chock som återkommer med jämna mellanrum, nämligen den med prefixet söt-. En sådan utsattes jag och maken för igår då vi åkte till våra vänner för att lämna tillbaka krukor, umgås och helt enkelt socialisera med Cocker spaniel-valpar i sin absolut sötaste ålder. Jag ville aldrig gå ifrån den där hagen… Jag kände mig alldeles uppfylld av fluffiga moln och kvittrande änglar när jag åkte därifrån. Jag förstår att man använder hundvalpar i terapi, både mot depression, stor stress och sorg. Kolla bara:
Här ligger Sea Cloud Spirit, ett kryssningsskepp som får fint mottagande då det lägger till i Karlskrona. Folk oh:ar och ah:ar, kör ner på parkeringen bredvid för att kolla närmare och är imponerade.
Vinklar jag kameran lite åt vänster från där jag står ser jag Hansa, studentbåten som fått så mycket skit sedan den iordningställdes för att ge rum till 60 studenter och varit i bruk sedan 2016. En av mina gamla körkompisar bodde där och berättade om problem med avloppen, en hemsk odör, hög luftfuktighet och ruggighet och problem av alla de slag. Den här båten har inte många fans. Ägaren har en tvist med kommunen som utdelat 350 000 kr i vite för att få båten flyttad. Eller förresten, när jag tänker efter stod nog inte båten här då, och i maj hade alla studenter flyttat ut. Vad som händer i framtiden har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag gärna vänder kameran tillbaka till Sea Cloud Spirit.
Är det inte så här det funkar? Vi ser något fult, orättvist, jobbigt, fruktansvärt och uttrycker gärna vår avsky, men sedan vänder vi bara blicken tillbaka till det andra, det som inte skaver, gör ont eller oroar. Ansvaret är ju någon annans.
Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.
Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.
Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!
Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.
Så här långt har jag kommit i hästarnas boxar. När jag hade använt kofot till list och mdf-board upptäckte jag att det satt ett par grå plattor som liknade tunna, grå gipsplattor. Lite tyngre material. Ah, eternit! Asbest… Det är cirka en kvadratmeter eternitplattor som jag tror de monterat för att skydda väggen bakom från stänk av skräp och avföring som djuren skvätte upp. För att kunna montera bort det måste jag ha andningsskydd och overall, det som kommit fram vill jag inte heller ha kvar här. Så här kan det bli med terapi. Man söker hjälp för en viss typ av problematik, men när man har skalat bort ett lager ligger det någon annan gammal mög som behöver hanteras och saneras. Det hade varit så skönt att bara kunna trolla bort människors problem, men tyvärr tar det ibland lång tid och kräver speciella åtgärder. I mitt fall kommer jag att behöva montera bort plattorna med skyddsoverall och andningsmask. Det här är inga mängder med asbest och inget att vara orolig för, men det kräver viss försiktighet.
Konstruktionen som en gång höll i väggen som delade upp spiltorna var lätt att bända loss. Inga problem alls, där gick allt bra och enligt plan. Jag är så glad över att långsamt kunna göra också ladan till ett ställe som jag gärna vill gå in i och uppehålla mig i! Vi drömmer om en gästlägenhet där inne, eller en fantastisk snickarbod. Helst både och. Festlokalen har vi ju redan, men den ser för tillfället ut mest som verkstad/uppställningslokal/förråd. Vad var det nu jag sa? Lite i taget.
