1986 gick min morfar bort. Till hans begravning kom bland annat hans systersöner med fruar. Mamma hade i vuxen ålder inte haft så mycket kontakt med familjen på sin pappas sida: långa avstånd och upptagna liv hade gjort sitt. Begravningen gjorde dock att kontakten återupptogs och kusinerna började umgås igen. Numera är det jag och maken som upprätthåller kontakten med åtminstone den ena av dem och hans familj. Vi brukar träffas någon gång om året, sitter och pratar och pratar och pratar och pratar och har det väldigt trevligt. Vi skrattar mycket, men går också mycket ner på djupet i livets mörker.
Jag funderar ibland på det där med ”fordonet” som vår kropp utgör, DNA som ger oss fysiska och mentala attribut som påverkar oss till så stor grad. Det är mycket värdefullt för mig att möta andra som har spår av samma byggdelar och som funkar lite på samma sätt som jag. Jag gillar att se likheter och olikheter, men jag förstår andra som är helt ointresserade. Somliga vill helt bryta kontakten för att hålla avstånd till dessa likheter. Beroende på hur vi växer upp kommer vi också att reagera olika på samma typer av livssituationer, något som är lätt att se bara man tar sig en titt på sina syskon. Det är väl bra att vi funkar olika. Viktigast är att hålla koll på hur man själv fungerar eftersom det är den person man verkligen är ansvarig för gentemot alla andra, och det kan vara svårt nog. Vi kunde konstatera att alla fyra i helgens sällskap gillar långfrukost. Här kommer receptet på en müsli som smakade smarrigt tillsammans med långfil och aroniasylt. Kanske vill du också testa? (Jag lade till lite kokosflingor och bytte ut hasselnötterna mot mandel. Tror dock att nötter hade varit ännu lite godare. Kardemumma är iallafall fantastiskt gott tillsammans med det rostade!)
Äldsta dottern och jag pratade för ett tag sedan med varandra om en fotoutmaning eftersom vi varit dåliga på att ta fram kameran på sistone. Vi har också pratat om att bli bättre på att ge vår kreativitet lite mer utrymme. Nu har jag slagit ihop dessa tankar och gjort en lista till henne och mig för att gå från ord till handling. Vill du också vara med är det bara att haka på! Varje dag har fått ett eget ord. Detta kan man tolka i bild, skrift eller form. Tanken är helt enkelt att utmana sig själv lite. Någon dag blir det kanske en fotoserie, en annan några stygn på ett broderi. Man kan skriva en dikt, måla akvarell, sticka, bygga; uttrycksformen väljer du själv. Skapande september. Lycka till! (Ps: Listan kan komma att revideras lite.) Använd gärna #skapandeseptember om du hakar på.
Igår hade jag min kompis över efter jobbet. Hon hade bjudit in sig själv för att låna symaskinen här hemma. Vi fick varsin begagnad Husqvarna ungefär samtidigt då vi gick på högstadiet, men min verkar ha hållit bättre än hennes. Med det sagt känner jag att det börjar bli dags att serva min älskling, det låter lite segt från motorn och jag tycker att trådspänningen ibland lämnar övrigt att önska.
Projekten var av varierande karaktär. Några grejer behövde nya gummiband, ett par plagg skulle fållas och sicksackas medan annat skulle lagas. Det fanns att göra i flera timmar! Vi hade helt enkelt fixarjunta tillsammans. Jag fick undan min egen hög för ett tag sedan, så jag hjälpte till där jag kunde och servade med mat (rosmarinkyckling med hummus, tips på nyttig och smarrig måltid). Det här är ett ypperligt sätt att umgås på. Orsaken till träffen var hushållets fungerande symaskin, men vi kunde båda konstatera att sällskap ofta är ett vinnande koncept när man vill ha saker gjorda och att vi kan tänka oss att låta gemensamma fixardagar bli en återkommande umgängesform.
Jag kom också igång med extradotterns andra socka. Nu har hon testat storleken, så det är bara att köra! Sonen och jag hann inte komma så långt på Better call Saul, denna fantastiska serie blir bra som sällskap medan jag stickar. Annars brukar jag lyssna på ljudböcker vid dylika aktiviteter. Jag kan rekommendera ett gäng böcker som jag gillat på sistone: Pascal Engmans Kokain, Moa Herngrens Skilsmässan och Passageraren 06:20 av David Baldacci. Jag inser nu när jag tänker efter att jag lyssnat på fler böcker i trädgårdslandet än jag trodde och borde bli bättre på att skriva in mina omdömen i GoodReads. Det kanske får bli ett mål för hösten? Ja, så får det bli! Heja, heja.
Det är lätt att bli blind för allt som inte är som det ska. Man vänjer sig. Det gäller både mentala och fysiska grejer. Ibland behövs det därför att något utanför det vardagliga händer för att man ska få sig en ögonöppnare. I vårt fall blev det uppenbart att köksdörren inte håller måttet rent utseendemässigt när verandan stod färdigmålad. Dörren har nu stuckit i ögonen i flera veckor och jag bestämde att något måste göras innan den hann falla in i samma fördragsamhetskategori som innan. Igår hjälptes vi därför åt att lyfta ut åbäket, eh, den vackra spegeldörren. Efter några timmars jobb med slipmaskin och färgskrapa hänger den redo för samma kittvita linoljefärg som resten av verandan. Jag är lite sugen på att utmana mig själv och måla något vackert på de två vertikala speglarna efter besöket på Carl Larsson-gården. Vi får väl se.
Det mesta av färgen blev kvar. Jag fokuserade mest på att slipa ner till lite mer försiktiga övergångar mellan färg och trä och skrapade bort sprucken färg i speglarnas kanter. Tror att det blir bra så! Jag skrubbade hela dörren jättenoggrant för första gången sedan inflyttningen 2016/2017, både med vatten och rotborste och en omgång målartvätt. Nu ska det trärena få torka ordentligt innan jag tar tag i första lagret målande. Kanske ikväll?
Larssons hem var i ständig förändring. Den fasta inredningen fick nya målningar med jämna mellanrum, så dörrarna kunde till exempel målas om ifall andan föll på. Jag skulle önska att jag var lite mer våghalsig, då kanske dörren mer skulle likna den från Larssons kök (tror jag det är, denna del visas inte upp då vissa delar av huset är privata) då jag är klar. Jaja, vi är alla olika. Min försiktighet ska väl vårdas den också.
Augusti bjuder på bokeh, första morgonen då jag inte längre öppnar verandadörren i köket direkt då jag går in i köket för att koka vatten till morgonkoppen te, solnedgångar som går i ljuvliga färger värdiga själva Tricia Guild, skördefest, dahliaexplosioner och helt vanliga drömmar. Lagom till att det var dags att gå och lägga sig igår kväll ringde yngsta dottern och berättade att hon förlorat sitt andrahandskontrakt då det tagit slut mellan hyresvärdinnan och hennes pojkvän. Hyresvärdinnan var så ledsen, både för sin egen och dotterns skull. Det finns papper på tre månaders uppsägning, så egentligen hade dottern kunnat bo kvar. För ett par dagar sedan fick hon dock erbjudande om att dela lägenhet med några vänner, så det gick snabbt att lösa den uppkomna situationen. Jag och maken åker upp för att agera flytthjälp nästa vecka och förhoppningsvis blir detta bara ett litet gupp i vägen istället för något som hade kunnat leda till mycket stress och oro.
Detta är en för året ny dahlia. Jag köpte Polka Anemone efter att ha sett en så ljuvlig bild, men hade inga större förväntningar efter mina upplevelser med de andra superspecialdahlior jag satt de senaste åren. De är alltid sådana primadonnor, precis som moderna tulpaner. Något blev dock rätt för den här. Seg i starten, men den levererar nya blommor på löpande band och fortsätter förhoppningsvis ett tag till.
Pizzadegen vi hittade till Bredavikspizzorna går bra att frysa då degbollarna är färdigjästa. Efter lite vanlig elugnspizza med botten upphämtad ur frysen häromdagen blev det en deg kvar som jag lämnade kvar att jäsa i kylen ännu en natt för att se om det skulle gå att göra något som skulle likna surdegsbröd på denna långjästa deg. Jag körde in en termometer för att mäta upp 96°C och maken fick agera testpilot då minibrödet var färdiggräddat. Han blev väldigt nöjd med resultatet och jag måste säga att det både luktade och såg mycket delikat ut. (Vi har redan testat att göra vitlöksbröd liknande naan med denna deg och det går också jättebra.)
Vi har ett helt gäng påsar snålröra från förra året kvar i frysen. Den smakar fortfarande bra, så jag gör ingen ny. Årets projekt blir istället frysa in hela tomater. När jag behöver tomater till såser och soppor framöver kan jag bara ploppa ner dem direkt från frysen i hett vatten, vänta en stund, ta bort skalen och hacka. Perfekt ju! I år ska jag också frysa zucchini. Vi får väl se om det är något som går åt i vinterns matlagning.
Brorsan behövde lite stöttning då han skulle planera sin flygtur och tog hjälp av den mer erfarne svågern. De satt där och svängde sig med konstiga uttryck och förkortningar, men verkade ha koll på läget. Det ska räknas på sidvind och avstånd och annat, flyga är inte något man gör utan god planering.
Jag plockar björnbär varje dag, men bara tillräckligt för att äta till efterrätt eller mellis. Inga bär befinner sig i frysen ännu eftersom jag inte har samma uthållighet som yngsta dottern. Hade hon varit hemma hade vi med säkerhet haft flera liter i frysen redan! Alltså, varma björnbär är något av det godaste jag vet numera. Konstigt egentligen, för när jag var yngre gillade jag dem inte alls.
Nu när det här blogginlägget redan handlar så mycket om sådant som folk på landet kan ägna sig åt måste jag klämma in gårdagens lagning. Ett av de gamla fina barnlakanen från Bredavik hade hål i sig och riskerade att åka ut ur linneskåpet. Jag tog hem det och lagade genom att nåla fast en bit lakansväv på undersidan, lite större än hålet, och sydde sicksack fram och tillbaka tills det såg bra ut. En sådan här lagning är inte skön att behöva ligga på. Jag är helt för att vårda sina textilier, men hade hellre använt lakanet som lakansväv för kommande projekt om hålet inte hade varit placerat så nära kanten. Nu håller det dock ett tag till.
Den här härliga retropläden köpte jag på loppis, men glömde i stunden att de där gamla malbehandlade plädarna kan vara behandlade med DDT. Jag skrev därför till textilmuséet i Norge som vet mer. Dessvärre hade jag rätt i mina antaganden och då muséet inte har pläden i denna färgsättning får den kanske åka hem till Norge igen.
Efter alla timmars jobb i trädgården är det viktigt att också njuta. Inte för att trädgårdsvård inte kan vara njutbar, jag plågas ju inte precis av jobbet där. Det visuella får dock inte ta så mycket plats då jag vattnar och rensar ogräs. Rundorna i trädgården i solnedgången är därför ren och skär njutning. Solrosorna som växer i rabatten har hamnat där av sig själva och jag har inte haft mage att flytta på dem trots felplaceringen. Jag längtar efter nya solrosfält och kommer kanske ihåg att sätta fröer till ett sådant någonstans nästa år. Vi får väl se.
Nej, jag vet. En telefonkamera kan inte fånga verklighetens skönhet, men jag blir så glad av denna påminnelse. Vilka kvällar vi har! Tack livet.
Hur ser du UT? En sådan fråga kan en förskräckt medmänniska kläcka ur sig då man kanske gått igenom en tuff period, eller bara inte orkat ägna sig själv nödvändig omsorg under lång tid. Vi är komplexa varelser och är alla summan av arv och miljö. De flesta i den moderna civilisationen har något slags koll på vad som ingår i att ta hand om sig själv: personlig hygien, mat, klädsel, sömn, socialt liv o.s.v. Något som jag tror att de flesta av oss glömmer är att det är viktigt att göra oss av med skräp som sänker oss inifrån. Att vi behöver ta hand om håret och klippa av de slitna topparna är lätt att se då vi tittar oss i spegeln. Kanske är det svårare att se de skräpiga resterna efter ett jobb som vi sagt upp oss ifrån, en relation som är i stort behov omsorg, ett svek, lång tid utan ordentligt skött sömn eller vad det nu kan vara.
Många är finkänsliga. ”Ta hand om dig” är lätt att säga, men att peka ut precis hur ens medmänniska uppfattas av omgivningen kan vara fruktansvärt jobbigt. ”Du luktar illa.” ”Jag orkar inte längre höra på dig när du ältar det här.” ”Har du tänkt på att tala om för din partner hur du känner istället för att sitta här och prata med mig om det?” ”Ditt missbruk påverkar alla oss i familjen.” ”Jag förstår att du älskar hen, men det här ser jag när jag ser er två tillsammans.” ”Det är dags för dig att få professionell hjälp.” Har man väl fattat mod att uttrycka det jobbiga kan det också vara fint att erbjuda stöttning och hjälp. ”Jag hjälper dig gärna hitta en terapeut.” ”Vi kan väl träna ihop?” ”Vill du att jag följer med dig till läkaren?” ” Jag har pratat med någon som är villig att hjälpa dig.” Att göra sig av med det där skräpet kan nämligen vara otroligt jobbigt, fast det är lätt att se hur nödvändigt det var då rensningen är klar.
Både behovet av en rejäl rensning och resultatet efteråt är hos de flesta lätt att upptäcka. Somliga är duktiga på att uppmärksamma det och ger gärna stöttning och pushar/komplimanger och positiv uppbackning. Andra märker även om de inte vågar, orkar eller vill säga något. Sedan finns det de som har så fullt upp av sina egna liv att de varken har förmågan att se att något är fel hos andra eller som märker då något har blivit åtgärdat. Vem är du? Har det ändrat på sig genom åren?
Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!
Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.
Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.
Sticka klart en socka Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna Uppdatera garderoben inför kallare dagar Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan Skriva ”riktiga” brev Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet Planera rabatterna inför nästa år Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk
Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!
Jag kommer från en listfamilj, inte tu tal om saken. Det har skrivits listor av både det ena och det andra slaget, främst av Mamma, så långt jag kan minnas. Festgästlistor. Inköpslistor. Projektlistor. Körschemalistor. Mållistor. Bantningslistor. Mise en place-listor. Garderobslistor. Förbättringslistor. Bucketlistor. Städlistor. Drömlistor. Semesterlistor. Ansvarslistor. Ja, du förstår. Det har funnits listor för allt. Denna uppväxt har påverkat oss syskon på lite olika vis. Somliga av oss skriver likadana listor. Andra skriver listor i huvudet (jag). Det kan finnas någon som skriver listor på brädstumpar och andra som skriver dem i dagboken. Tja, helt list-opåverkad har nog ingen av oss sju gått.
Jag TROR att vår resebloggarsyster vinner listlistan om man räknar volym. När jag läste ett av hennes senaste blogginlägg påmindes jag om förträffligheten i detta fenomen och funderade på om jag ändå inte skulle sätta mig och skriva likadana listor som hon berättade om. Nu blev det inte direkt något av det, men det måste ha legat i bakhuvudet och skvalpat. Efter gårdagens storstädning av köket uppkom nämligen den här listan för att jag ska komma ihåg vad som finns i skåpen och ligga steget före istället för att improvisera maten varje dag. (Detta är förvisso en av mina superkrafter, ”här har du ditt kylskåp” typ. Det blir bara lite trist i längden. Somliga recept kräver ju lite mer planering gällande ingredienser och förberedelser och går inte att följa om man ska äta om en timme.)
Så här såg det ut på vår köksbänk innan listans tillblivelse. Det var storstädning i skåp och lådor och trots att det var så varmt var det dags också för kylen att få en riktig genomkörare. Grönsakslådorna fixade jag häromdagen då jag behövde ha en plats för skörd som inte håller i stenkällaren, men resten var kvar. Milda makaroner är allt jag har att säga. Jag har väl aldrig haft lika många flaskor och burkar av olika slag i kylen på samma gång. En del av dem hade hamnat i något bortglömt hörn och fick nu chans på revansch. Annat borde ha hivats för länge sedan. Jag har blivit bra på att använda ögon och näsa istället för att vara fixerad vid bäst före-datum, ett av de bästa sätten att vara ”svinnsmart”. Det finns dock ingen anledning att spara en nästan tom syltburk med mögel i. (Till försvar får sägas att det bara fanns en sådan.) Vi hade tre öppnade burkar lingonsylt och då vill jag säga att vi nästan aldrig ens äter lingonsylt. Prästosten hade ett par mögelfläckar, så den fick en omgång av osthyveln och revs sedan ner till gratängost för att läggas i frysen. Vi hade tänkt baka vegankakor till festen, men det blev en rawtårta istället och veganmargarin och -grädde står kvar oanvända. Asiatisk matlagning kräver ofta lite speciella ingredienser och många av flaskorna på bilden är sådana. Trots det visade det sig till exempel att vi inte har någon sesamolja, så det fick skrivas upp på inköpslistan i telefonen. Nu känns det bra att öppna kylskåpet och mötas av ordning och reda. Och luftighet! Det luktar också fräscht. Bästa tipset är att använda ”mirakelputs” (3 dl vatten, 2 dl 12% ättiksprit och någon droppe diskmedel), spreja och torka av efter någon minut. Jag vet att ättika luktar pecko, men resultatet blir verkligen bra när doften lagt sig! Lycka till om du bestämmer dig för att storstäda köket du också. Det känns väldigt skönt då det är klart.
Igår eftermiddag såg väderprognosen ut såhär och min huvudvärk hoppades på underverk. Jag visste att det inte var den sortens huvudvärk, det var samma gamla problem i ryggraden som vanligt som var problemet. Ett rejält åskoväder är ändå något av det bästa jag vet. Det är en gratis föreställning av bästa sort, åtminstone då man befinner sig inomhus i trygghet. Det rensar även luften och det känns lättare att andas efteråt. Visst blev det lite åska och det regnade en del också. Annars är det som att vårt hörn av landet har blivit bortglömt den här sommaren.
Jag började i fel ända, för innan ovädret drog igång hade det gått en hel dag. Några av höjdpunkterna innebar att vi åt något gott, coleslaw till exempel. (Landleys kök bjuder på det bästa receptet på coleslaw. Hennes recept är i princip alltid riktigt bra! Tips om du missat.) Det är mycket tillfredsställande att röra ihop en maträtt där mycket kommer från ens eget land. Kålnäten har gjort underverk, och där jag tog bort det för tidigt visar kålfjärilarna varför mina tankar om kål var så ilskna. Jag fick rensa bort mängder av ägg och härligt gräsgröna fjärilslarver som knaprade i sig för allt vad de hade både på grönkål, spetskål och annat. Nåja, min faster säger alltid att naturen ska ha sitt och det kan hon ha rätt i. Vitkålen som jag varit bättre på att täcka är däremot fantastisk och jag ser redan fram emot nästa års kålhuvuden! De har varit så roliga att följa på nära håll. Mycket gödsel, vatten och kålnät så går det finfint.
Sturkö är känt för sina björnbär. De har fått lika lite vatten som allt annat, men buskarna bjuder ändå på härligt aromatiska och stora bär. Jag gav mig inte in i det gigantiska snår där yngsta dottern har plockat många liter varje år, utan fick ihop en hink lagom till efterrätt för maken, sonen och mig själv vid stenmuren. Solvarma björnbär och ovispad vispgrädde, se där har du en delikatess som får själen att göra volter av glädje.
Imorgon kommer vår tyska utbytesstudent tillbaka på besök eftersom hon är här i stan en vecka för att hälsa på pojkvännen innan hennes skola drar igång. Jag har fortfarande inte stickat färdigt båda hennes raggsockar och jag gissar att hon ställer sig tveksam till nyttan av att bara ha en. Tur att det fortfarande går att skicka grejer via posten, för jag hinner inte bli färdig ens om jag sätter fart precis nu. Håhåjaja.
Idag är det tjugoåtta år sedan maken och jag gifte oss efter att bara ha känt varandra under en kort tid. Vi var unga och oerfarna på så många sätt, kompetenta på andra och villiga att erbjuda varandra löftet ”i nöd och lust”. Vi har tillbringat mer än hälften av våra liv tillsammans i denna livets berg- och dalbana. Ibland har vi tjutit av lycka, ibland klamrat oss fast för att inte trilla ut. Mycket har varit vardag, men vi har också fått uppleva både önskad och oönskad spänning tillsammans. Sju år i USA, fula lägenheter som ändå varit trygga hem, hus i förort och i skärgård, födslar och dödsfall, spädbarn, skolbarn och tonåringar med olika behov och olika lika oss båda, olika yrkesval och arbetsplatser, rundor i elljusspår, jobbresor och semestrar, renoveringar och byggprojekt, sjukdom och sorg, vinster och förluster, känslor för, mot och med varandra… Vi fortsätter att ge varandra tid tillsammans och utrymme att utvecklas som individer. Vi vet båda att vi inte kan förändra varandra, men försöker ändå vara en trygg och fast punkt för den andre i en värld som skakar på alla håll och kanter. Grattis till oss och att vi lyckats slå undan benen på statistiken så här långt!
