Igår kväll var första gången på ett bra tag som jag kände att jag hade absolut ingenting att göra. Jag skulle gå och lägga mig tidigt, men detta var för tidigt för läggdags. Jag gav mig själv därför lite surftid och swishade runt bland större bloggare, jag gav mig helt enkelt fri lejd att slösurfa i flera timmar. (Jag och sonen skulle titta på film, men han har varit jättesjuk och somnade efter bara en liten stund.) Det var lite kul att läsa om andras julfiranden, årssammanfattningar och liv så olika eller skenbart lika mitt eget! Jag kände mig pepp och nöjd och nästan lite fnissig och det var bra avledning för att inte sakna alla som varit här under julveckan. Jag började lägga märke till vad som händer i mig då jag läser om andras liv, om den del av sina liv som de delar med sig av. Jag började komma in i något slags bedömningstillstånd, och skiftade medvetet till snälltolkning. Det var fint att sitta där och liksom känna mig kärleksfull gentemot dessa (alla) kvinnor som jag överhuvudtaget inte känner, men vars texter jag läst då och då eller ofta under mycket lång tid.
Jag påmindes häromdagen om året då jag hade ”kärlek” som mitt ledord och hade som mål att se något gott i alla människor jag på något vis mötte. Det var livsomvälvande då och ibland behöver jag påminna mig om den känslan då jag dömer för hårt eller glömmer bort mig. Vi kämpar på så gott vi kan utefter de förutsättningar vi har. Somliga har inte förmågan att kämpa alls, somliga har andra värderingar och vill inte kämpa och andra kämpar kanske ”för hårt” och missar de viktiga andningshålen och pauserna. Är det då min plats att påpeka vad jag ser? Svar ja på de personer som befinner sig i min absolut närmaste cirkel eller mina klienter. Svar ja, ibland, på nära vänner och familjemedlemmar, särskilt om de ber om råd. Svar nej på alla andra, om de inte bjuder in till detta. Jag kan tycka vad jag vill. Eller förresten, som lärare gjorde jag faktiskt vid flera tillfällen anmälningar till socialtjänsten, för man kan inte bara plocka med sig barn som far illa hem.
Det är i all snälltolkning ändå viktigt att sätta gränser gentemot människor som på olika sätt kan förstöra för en. Kanske har du inte kommit tillräckligt långt för att inte jämföra ditt liv med andras och därför lider av ständig avundsjuka? Plocka för sjutton gubbar bort sociala medier i några veckor och se om inte ditt liv blir bättre. Kanske har du någon som ständigt trycker åt dig? Ta upp det med personen ifråga. Kanske blir du utnyttjad? Försök analysera hur det kan hända och se om du kan göra planer för att bryta mönstret. Kanske är du ständig medspelare i någon annans liv utan att någonsin få vara med och ta beslut om spelstrategin? Fundera över hur det har blivit så och om du behöver göra något åt det. Att tro att livet blir bättre med strategin ”ta bort alla toxiska människor ur ditt liv” är oftast inte särskilt hållbart. Absolut om du till exempel är nykter alkoholist och behöver skaffa ett nytt umgänge, eller kommer från en familj där du har blivit utnyttjad eller liknande. Att tro att varje konflikt bäst löses genom att bryta med folk är dock inte särskilt hållbar i längden. Jag brukar se mönstret hos människor som ständigt skyller sina svårigheter på andra. ”Alla andra kör på fel sida vägen.” Känner man att livet har kantats av att allt som gått dåligt har varit andras fel kan det vara på sin plats att verkligen rannsaka sig själv och börja ta större ansvar.
Där hamnade jag efter denna lilla fundering. Nu ska jag iväg på spännande äventyr som jag ser fram emot att berätta om imorgon. Eller jag tror att det blir spännande och jag hoppas att det blir roligt att berätta!
