Dagens status: Amerikanska republikaner hojtar ”alla syrianer är potentiella terrorister, vi kan inte släppa in alla dessa muslimer, bara 10 % är kristna”, amerikanska demokrater ropar ”republikanerna är löjliga, de känner sig hotade av treåriga flyktingbarn, vi måste ta vårt ansvar och ta hand om syrianska flyktingar” (kanske Obama tycker att det är lite pinsamt att han har varit med och dragit igång IS). Svenskar är antingen på lägret ”säkerhetsläget har gått upp till nivå 4/5, det högsta någonsin, det är läskigt i Sverige och ingen har någon koll på hur många IS-terrorister som finns tillgängliga för terroristdåd” eller på den andra sidan som lägger upp artiklar med ”Steve Jobs föräldrar var syrianer” eller ”Where the children sleep”, Magnus Wennmans fotoreportage med bilder på syriska barn som sover. Själv suckar jag och är tacksam över att min familj har tak över huvudet, mat i magen och skor på fötterna. Och varför kan inte bara folk vara snälla mot varandra?

Den här blomsterbuketter får representera det vackra i världen. Medmänsklighet, kärlek, skönhet, omtanke, renhet, närhet, generositet, gemenskap och allt annat som gör mig lycklig. Allt det där krockar med egoism, falskhet, avståndstagande, oförstående, enfaldighet, omedvetenhet och allt annat som trycker ner mig och gör mig modfälld.

För tillfället krockar tankarna i huvudet på mig. Jag har insett att medmänsklighet ibland har ett pris, att man inte kan tro gott om alla och att jag inte vet var jag har mig själv när det verkligen gäller. Jag har insett att det jag vet och det jag har inte räcker till. Vad är jag beredd att offra i godhetens namn? Hur kan jag kombinera det jag vet med det jag känner, det jag önskar med det jag har?

En av mina favoritkörer med True Colors. Så vackert. Peace.

Är det bara jag som ibland vill krypa under täcket och låta viktiga beslut fatta sig själva? Phu!

På förekommen anledning har jag funderat lite runt hur enkelt det är att generalisera. Vi människor har en tendens att alltid vilja sätta in folk i fack och nog är det så att ju mer spännande epitet en person kan tillskrivas desto bättre är det.

Fyll i passande egenskaper efter följande inledningar:

Alla svenskar är…
Alla socialarbetare är…
Alla politiker är…
Alla män är…
Alla musiker är…
Alla tanter är…
Alla vägarbetare är…
Alla mormoner är…

Det är inte helt lätt, eller hur? Alltid känner man någon som inte passar in i mallen man så gärna vill trycka in dem i.

Att vara fördomsfull är en skyddsmekanism som kan finnas med från födseln, men den kan också vara inlärd på grund av egna eller andras erfarenheter. Att vara försiktig då man rör sig i okända vatten eller i högt gräs kan rädda ens liv. Om man rör sig runt personer som kör omkring med tomma barnvagnar och som prejar in en i klädställningar på H&M kan det vara idé att ha god koll på var ens plånbok befinner sig. Jag kan säga ”we shall overcome” och ”alla ska med” då jag vill leva enligt Den Gyllene Regeln, men mina fördomar säger att det är lättare sagt än gjort då alla inte tänker som jag. Dessutom vet jag att det inte spelar någon roll hur övertygad man är om att något är rätt – det finns alltid någon som är precis lika övertygad om motsatsen. Kommer jag dragande med bevis i form av tabeller och välunderbyggda data finns det andra dokument som bevisar motsatsen. Att det finns olika sanningar beroende på bakgrund och erfarenhet är något jag långsamt måste acceptera trots att jag ibland tänker hur bra det skulle vara om alla bara tänkte som jag… Peace.

Jag pratade med en kompis häromdagen. Hon var lite orolig för det nya skolåret och de utmaningar som ligger framför henne eftersom hon knappt jobbat som lärare under de tjugo år som gått sedan hon tog sin lärarexamen. Jag sa att det säkert kommer att gå bra, särskilt med tanke på att hon har vikarierat ganska mycket det senaste året för att förbereda sig på verkligheten. När vi pratade lite mer så upptäckte jag att hennes oro inte egentligen handlade om jobbet, utan om maken och hans ”fyrtioårskris”. Han personligen, och familjen i förlängningen, har haft några riktigt tuffa år. Även om jag förstod att det är bättre så märkte jag att hans fru, min vän, verkligen mår dåligt av mycket av det som är på gång.

I somras pratade jag med några av mina systrar om att det inte alltid är så lätt som att sjukskriva någon från jobbet då de drabbas av utmattningsdepression eller liknande. I många fall är det inte alls jobbet som är orsaken till att man inte längre orkar, utan något helt annat. Hur ska man då komma till roten av problemet? Jag läste den här artikeln som behandlar just denna problematik för några månader sedan. Kanske delade jag den till och med här, jag kommer inte riktigt ihåg.

Själv har jag varken någon utmattningsdepression eller någon kvarvarande fyrtioårskris. Däremot befinner jag mig i något av limbo då det gäller ”resten av mitt liv”, hahaha. Ska vi bo kvar här eller flytta tillbaka till Sverige eller Europa är väl egentligen den stora frågan. Det blir en hel del diskussioner om detta ämne här hemma. Sonen jobbar för maken det här året, äldsta dottern har bara ett år kvar i high school och yngsta dottern närmar sig gymnasieåldern. Vi har alla olika viktiga beslut att ta!

23 år gammal, några månader från att gifta mig. Hade fått tjänstledigt för att åka till Kalifornien i ett år tillsammans med maken. Livet låg stort och outforskat framför mig.

Föräldraledig i Visättra/Flemingsberg. Gillade att hänga med två av mina systrar som också bodde där, men annars visste både jag och K att vi ville bort härifrån. I planen fanns hopp om ännu några år i USA och fler barn.

Det här är drygt tio år sedan. Min favorittid i livet så här långt. Jag kände mig stark och frisk, hade ett jobb som jag gillade och bodde på ett ställe där jag trivdes. Barnen hade hunnit bli tillräckligt stora för att jag skulle få lite utrymme för annat än bara blöjbyten och pass. Många fina minnen. Trots att allt var så bra drömde jag om en massa saker som jag nu i backspegeln ser var onödiga och som bidrog med negativ energi.

Seefeld i Österrike nu i juli. (Det var kanske här det sa ”klick” för Carl Gustaf och Silvia?) Jag har blivit bättre på ”här och nu” sedan min väninna gick bort för ett par år sedan. ”Här och nu” är toppen. Vi bor så vackert med världens bästa grannar och har i princip alla bekvämligheter som tänkas kan samtidigt som vi bor nära härliga naturupplevelser. Problemet är att resten av familjen och själva kärnan, det som är jag, finns i Sverige. Vi får väl se vad livet har på lut inom det närmaste året. Det är spännande att vara jag.