Min systers familj testar återigen att vara kattfamilj. Allergiproblem har satt käppar i hjulen förut, men Isa verkar klara kvalitetskontrollen.
Jag älskar katter. Gillar spinnandet, självsvåldigheten, myset. För vår familj funkar dock inte katt i nuläget av olika orsaker. Jag passar därför på att gosa och njuta när jag kan! Denna kattmadam måste vara den ultimata terapikatten. Hon må vara döv och på bantningskur pga felmatning innan hon kom till sitt nya hem, men hon är underbar. Sällskapligare dam har jag sällan träffat på.
Alltså, någon kan ju ha missat precis hur fantastiskt lätt det är att putsa mässing med ättika och salt trots att jag tjatar och tjatar om det. Grunda och stora saker putsas bäst i favoritfatet som jag fått av min kompis. Det funkar precis lika bra till ostbricka som till rengöringskärl. Vissa har nariga händer och då rekommenderas plasthandskar som skydd. Håll inte heller näsan precis över…
Kolla bara! Två minuter max mellan utseende ett och utseende två. Ja, och vem bryr sig om huruvida man ställer fram en matt eller blänkande ljusstake? Säkert inte många fler än jag, men det ger mig så mycket glädje både att plocka fram glansen och se ljusstakarna stå och glittra lite i skenet av levande ljus.
Sedan är det den här. Världens finaste julkrubba. Jag blir alltid lika glad då jag plockar fram den! Sonen pysslade ihop den vid vårt stora, röda bord i Segeltorp då cernitleran började bli populär hemma. Jag är så glad att vi har den kvar!
Tja, nu har vi liksom tjuvstartat lite. Man kan säga att vi firar advent-advent idag. Grannarna har satt upp sina ljusstakar och runt omkring på ön börjar fler och fler dekorera trädgårdar och hus med utebelysning. När jag var förbi svägerskan med familj inne i stan igår såg jag en hafsigt uppsatt färgslinga med precis rätt färger. Jag är ju en vitt all-the-way-tjej och har aldrig gillat blinkande diskolampor i färg till jul. När vi bodde i Orem upptäckte jag dock att gamla slingor hade ett mycket varmare sken och vackra färger. Något liknande har jag letat efter sedan vi kom tillbaka, men utan tur. Det är främst den blå som blir så iskall och gräll på moderna ljusslingor…
Del ett i adventspyssel är fönsterputs, men sanningen är att det sällan blir så för oss. I år var dock fönstren så skitiga att det var ”nödvändigt”.
Det finaste med nytvättade fönster är att det ser ut som att det inte finns någon gräns mellan ute och inne. Ampelliljan får alltid flytta in till byrån i vårt sovrum mellan advent och januari. Den står lite mörkt där, men det här är ju ändå en period som innebär vila för krukväxterna.
Vi har pratat om att skaffa ny ljusgren länge. Oremgrenen skänktes till en granne (den var klädd i amerikansk el och hade för den delen varit alldeles för stor här.) Den svenska grenen som vi haft tills nu var lite för klen och hade inga ljus i sig heller. Nu blev det alltså äntligen av att vi knatade ut i skogen och letade upp en lagom stor och yvig gren tillsammans. Maken skötte ”elinstallationen” (två batteridrivna led-slingor med timer, vi får väl se hur länge de tillsammans fyra AA-batterierna håller om ljuset står på sex timmar varje kväll). Årets julinvestering är de fina julkulorna i glas. Vi har inte så många glasprydnader annars. Både barn och katt har avskräckt från glas i granar, men det är ju så otroligt fint med reflektionen i glaset! Här på grenen kan inte ens min rumpa komma åt av misstag.
Kulorna som ser ut att kunna glida av sluttande grenar har fått en extra säkerhetsanordning i form av sytråd. Saker och ting behöver inte alltid vara så komplicerade.
För ett tag sedan gjorde jag både en girlang av papperssnöstjärnor och kottar och den senare fick alltså komma upp i hallen nu. Det ser fint ut med de bruna kottarna mot den vita panelen, men dessutom får den lite tråkiga bruna dörren komma bättre till sin rätt såhär.
Slutligen testade dottern ett ICA-recept på saffranssnittar, som kolasnittar med smak av saffran. Jag tjuvåt en ände och hjälp, så gott! Nu tvingade jag S att frysa in resten efter att maken och hon hade ”provsmakat” flera stycken eftersom jag tycker om att ha lite kakor på lut i frysen. Kanske ska jag bara låta dem äta och njuta? Dottern kan ju baka fler.
Jag har inte så mycket tid att skriva här i bloggen nu när jag driver ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Det är okej. Allt har sin tid och allt det där. Något annat år har jag tänkt slopa bloggen helt under november, men i år har jag landat i att det helt enkelt får bli lite långsammare här inne tills det är dags för advent.
Häromdagen fick jag en färdiguppstammad Dr Westerlund av min väninna. Perfekt! Jag ska låta den växa till lite innan jag toppar den. Hur har det då gått med mitt projekt att få till något liknande det här praktverket?
Tja, jag har inte gett upp och den verkar må ganska bra. Den har dock uttryckt en önskan om att INTE bli jämförd med sin pimpade sociala medier-version.
Jag gillar den här doktorn. Han ska få en fin lerkruka nästa gång han planteras om och dessutom ska jag se till att han inte ser ut att ha trillat ner i källaren. Han fick nog för lite jord runt fötterna senast det begav sig. Det är ändå rätt imponerande att projektet fortgår! Detta ”träd” började som stickling i februari 2018 från en doktor som mamma fått av sin väninna G-B 2017. Jag ärvde den och har sedan dess delat ut sticklingar hit och dit. Det hade varit roligt att se hur eller om de har tagit sig i sina nya hem!
Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag lyckades med hjälp av min axel radera alla mejl i min inbox på telefonen från 2017 till nu. Fråga mig inte hur det gick till och vart alla mejlen tog vägen, för jag hittade dem inte i soptunnan när jag så småningom upptäckte misstaget. Som tur är brukar jag sortera viktiga mejl på datorn mer eller mindre varje dag (företaget, personligt, viktigt, osv), så egentligen var det jättebra att det här hände. Jag kände mig rent lättad efter att helt maniskt ha suttit och fixat ”resten” i flera timmar mitt i natten.
Jag blev faktiskt så inspirerad av den ofrivilliga rensningen att jag tog itu med den här bokhyllan som jag tänkt ordna upp i flera år. Något förefoto blev det inte, men såhär såg det ut då det var färdigt. Jag har slängt skräp, organiserat släktforskningen, lagt ett fåtal grejer i hallen för vidare transport ut till ladan, organiserat böckerna åtminstone lite efter ämne och hemfallit åt ändlös nostalgi. Fler böcker ska byta plats med sådant som står i sovrumshyllan, men det blir ett projekt för en annan dag. Tänk, vad befriande det är med en riktigt rejäl rensning!
Jag hittade detta fina kort på farmor, faster, fars faster, far och farbror. Vilken underbar bild! Detta är alltså min fars första föräldrahem. Det revs för att ge plats för ett modernare hus på 40-talet. Det är så roligt att min faster och farbror har rustat upp det riktigt fint för att bosätta sig där permanent. Min envise lille far – jag ser verkligen hans personlighet i detta korta ögonblick! Jag påmindes återigen om hur viktigt det är att vi dokumenterar både med text och bild. Bilden lade jag upp i släktforumet på Facebook och fick där rätt svar på vilka som är avporträtterade. Det visade sig att jag hade gissat rätt på alla utom fars faster, men mina barn hade antagligen inte känt igen någon. Oj, vad jobb jag har framför mig!
Jaha. Mr Topeng hade tydligen med hjälp av Montuquenzha hackat både den här bloggen och min hemsida. Kul för dem tänker jag. Jag tänker också att det väl var synnerligen onödigt och rätt trist för mig. Tack till dig som hört av dig och undrat vad som hänt. Vi (alltså ingenjören) har testat lite olika rensningar. Man skulle kunna dra paralleller till laxermedel, lavemang och annat spännande, men det gör jag naturligtvis inte. Mest handlar det nämligen om märkliga kodsekvenser som ”någon”, aka Mr Topeng, hade klämt in någonstans i WordPresskoden. Usch, sådant här tycker jag verkligen illa om. Tur att det finns andra som åtminstone vet vad det rör sig om.
Sorgen. Den böljar, kommer och går i vågor. Vågorna ändrar karaktär. I början är saknaden så intensiv att den för många manifesterar sig rent fysiskt. Det gör ont på riktigt. Den sitter kanske som en klump i magen, ett tryck över bröstet, pirr i händerna eller tjut i öronen. Jodå, det finns psykologiska och fysiologiska namn på dessa sensationer, som ångest, tinnitus eller något annat, men du vet ju att det är SORG. När det gått ett tag börjar dagarna ändra karaktär, en ny verklighet utan den älskade närvarande rent fysiskt. Allt känns helt okej, men ett foto kan framkalla okontrollerade snyftningar, någons minne blir livsviktigt eller du är kanske säker på att du såg skymten av din saknade i trädgården. När det gått ytterligare tid har sorgen landat. Den går inte över, men den gör inte ont på samma sätt. Processen kan ta flera år. För de flesta blir tanken på den som dött ett vackert minne. Kanter som funnits där slipas bort och kvar blir kärnan, det finaste. För några väcker saknaden bitterhet och ilska. Sorgen fortsätter vara intensiv och det är för dessa som vänner och bekanta kan upplevas som oförstående och plumpa då de påstår att man har fastnat och ”behöver gå vidare”. Vi är olika. Vi har olika processer.
Idag är det dags för årets kanske vackraste högtid. Jag är glad att jag har den att tänka lite extra på de som har gått vidare. Jag upptäckte den kanske på riktigt då vi bodde i USA och det varken fanns ”rätt sorts” kyrkogårdar eller tända ljus till allhelgonahelgen. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, eller vad det är man säger. I torsdags fixade vi till mormors, morfars och mammas gravar och igår kväll var vi ett gäng i Klackamåla och tände ljus i fars skog. Så fint! På väg hem stannade jag vid kyrkogården och gick en runda bland alla de upplysta gravarna. I ljust minne bevarad, på riktigt. Fint. Hoppas att du får en fin dag som inte gör allt för ont.
Till Halloween brukar alltid barnen fixa varsin pumpa. Det har varit ett roligt projekt med många spännande och fina motiv genom åren. Tekniken har hela tiden förfinats efter tips från det mäktiga internet. Själv har jag inte behövt skära alls på många år och det gjorde jag inte i år heller. Däremot kunde jag tipsa om en detalj som var ny för mig. Istället för att skära ut ett lock och lyfta upp för att kunna skrapa ut kärnor och delar av innehållet hade man skurit ett hål på baksidan och därmed såg pumpan intakt ut framifrån. Vilket lyft! Jag tipsade S då hon skapade årets vackra konstverk. (Hon har ingen faiblesse för Kanada, utan utgick helt enkelt från ett lönnlöv som låg på gårdsplanen.)
Det muttrades lite om att vi inte hade kvar setet med ”pumpkin carving tools”, men den lilla gröna kniven som alltid passar till allt visade sig fungera utmärkt även till detta ändamål.
Attack! Att skära ut fina detaljer, och hål på baksidan, kräver viss kraft. Det gäller att gå in med rätt vinkel och akta sig för att slinta. 2017 berodde 3200 av alla olyckor i USA märkta ”Halloween” på att någon hade sluntit med kniven. Jag gissar att en och annan svensk också råkar skära fel, men jag hittar ingen statistik. Problemet är sannolikt inte särskilt vanligt förekommande här i trakterna.
Jag älskar att våra barn fortsätter att pyssla också som vuxna. Med mig som mamma kom de inte undan som barn, men ändå. De kunde ju ha börjat protestera i tidig ålder! Det är så fint att se dem måna om sådant som blivit viktiga traditioner också för dem. I år är det inte ”vår jul”, så dottern och svärsonen stannar i Stockholm över jul. De hakade dock snabbt på sonen då han lät meddela att han inte ville missa Thanksgiving till något pris, så om en månad kommer de alla hem på snabbvisit. Mysigt!
Ljuset från pumpans höstlöv fladdrade så fint på verandatrappan igår och får göra så de närmaste kvällarna. I år sammanfaller Halloween (alltid 31 oktober) med Alla helgons dag. Jag gillar bättre de år de ligger på separata dagar, men det går inte att undvika att det blir såhär ibland. Jag vill bara inte att den fina kvällen på kyrkogården (allhelgona i Sverige) störs av skräniga, om än glada, spöken (Halloween i USA). Det har aldrig varit något problem förut, så det blir säkert bra i år också.
