Vi älskar vår lilla pia som nu väl får räknas som vuxen på riktigt. Iiiiih! Tiden rinner iväg… Nyss låg hon i min famn, den gosigaste lilla godbit som tänkas kan. Idag får jag tjata till mig en kram då och då, men den fasen verkar lyckligtvis nästan vara över.
Vi firar, andra sörjer. Min kompis sitter och vakar vid sin mammas dödsbädd inatt, en annan kompis var tidigare idag hos begravningsentreprenören för att planera sin sons begravning. Så ser livet ut. Det är lätt att bli cynisk om man inte aktar sig.
Solen sken idag för första gången på eviga tider. Vi passade på att gå en runda med min syster som vilar upp sig i Bredavik. Det var ljuvligt att känna solen i ögonen och kylan sticka i kinderna! Jag och dottern hade också med oss lite födelsedagslunch till syrran. Hon bjöd på fint födelsedagsbubbel som jag verkligen gillade. Nu kommer jag inte ihåg namnet, men du kan se delar av den tjusiga flaskan här.
Nu har maken och jag alltså officiellt lagt titeln som tonårsföräldrar bakom oss. Det gör jag både med ett stänk av sorg och med stor glädje. Framåt och uppåt.
Idag fyller min kärmor år. (Jag gillar verkligen min kompis namn på sin svärmor.) Jag är så tacksam för allt hon har gjort för mig, för oss, de senaste 27 åren. Hon är fantastiskt kompetent! Spelar fiol i folkdräkt lika lätt som hon svänger sitt trollspö över läromedel i tyska samtidigt som hon är en kunnig loppiskompis och en briljant köksmästare. Hon är kär mor till maken, men också världens absolut bästa farmor. Så glad att våra barn har henne i sina liv! Grattis L!
Maken och dottern tog sitt traditionella uppdrag att hitta julgran på stort allvar och kom hem med en svensk Disneyversion som kanske då ska kallas ”Jenny Nyström”?! Det är definitivt den största gran vi haft sedan första julen här 2016. Detta corona-onådens år tycker jag nog att det passar med något som är lite utöver det vanliga. Vi kan inte titta på teve utan att flytta på granen, men det är okej. Det finns annat som är betydligt värre.
Har jag sagt hur roligt jag tycker det är med loppis? Den här fantastiska lilla vedkorgen fick jag för tre tior. Bättre än så blir det inte. Otroligt vacker, lagom stor, bra handtag. Lättburen och lättplacerad. Nöjd.
Den här bilden gör mig glad. Farmors hus och grannens så upplysta och fina, en så hemtrevlig liten by. Farmor finns inte kvar, men väl faster och farbror. De har gjort det så fint och tar verkligen hand om det som en gång var kalasens högborg. Här träffades vi, farmor, alla fastrar, farbröder och kusiner och så vår stora familj. Jag vet inte riktigt hur det gick till och hur vi fick plats, men jag kommer ihåg att det var mysigt och spännande. Nu lever Klackamåla vidare på ett annat sätt och med ett lite annorlunda kalasande.
På den här adressen bjuds fåglarna på festernas fest varje dag. Inspirerande! Jag har instruerat maken om hur jag vill att det ska se ut utanför vårt så småningom. (Rödhake, talgoxe, blåmes, pilfink, större hackspett, gröngöling, koltrast, stare, kaja, skata och så något slags ljus fink – dessa har jag sett än så länge, men jag hoppas såklart på domherrar!)
Älskade faster, för evigt typ 40 år. Jag tror det var det hon fyllde i söndags, jämt var det iallafall. Jag måste avsluta genom att visa den fantastiska ljuskrona hon designat och stöpt med hjälp av väninna och syster:
Efter en dag i huvudvärkens tecken orkade jag ta mig samman lagom framåt kvällskvisten. Dottern ville ha lite hjälp med knäcken, så jag stod för kulprov och assistans vid själva upphällandet. Slut är tiderna med dubbla teskedar, välta knäckformar och brända fingrar! Knäcktratten är faktiskt en av de där ”onödiga köksprylarna” som sanningen att säga inte behöver jobba hårt resten av året. När det väl är dags för julgodis är hen dock oumbärlig.
S hade hittat ett recept i julgodisboken vi oftast hämtar recept från runt den här tiden. Det blir lite ”såhäraochsådära” när man är så dålig på att dokumentera vilka recept som funkar och inte som jag. Å andra sidan lämnar alltid de riktigt bra recepten märken i godissjälen. Hur ska man kunna glömma att det är Leilas Rocky Road som är bäst till exempel? Det går ju inte!
Det var så mysigt att sitta här i köket medan dottern skramlade runt. Samtidigt påmindes jag om familjen som precis förlorat sin man och far. Vilken tragisk förlust! Mitt hjärta blöder.
Brorsan var förbi med en överraskning. Då han hörde att vi hade börjat elda i kakelugnen igen sa han att vi behövde björkved och kom med leverans. Så fint av honom! Nu eldar vi en gång om dagen i ugnen i vardagsrummet. Den håller värmen så fantastiskt skönt! Visserligen förstår jag att det fortfarande var ruggigt trots denna ”lyx” för hundra år sedan då isolering och täthet på byggena från den tiden lämnade en del övrigt att önska, men ändå. Jag är så glad att vi har möjlighet att få njuta av både det charmigt gamla och modern vardagslyx.
Vi håller oss mest här på ön, men igår hade jag några ärenden till stan. Jag blev förärad snöblandat regn och en tjusig gran på torget. Visst är bilden med den paraplybärande personen lite kul. Jag kan säga att paraplyet vände sig ut och in några gånger. Det är liksom ingen idé att använda paraply i Karlskrona. Regnar det så blåser det garanterat samtidigt, haha.
Jag rensar bort mejlutskick från olika företag med jämna mellanrum, men det har inte blivit av med Haupt lakrits. Då de skickade ut ett erbjudande om halva priset på ett fåtal lakritskalendrar pga några felpackade fack slog jag till. Nu har vi den här jättefina kalendern i två lager här hemma och kan njuta lakrits varje dag. Maken gillar inte direkt lakrits, men får en bit de gånger då det bjuds på någon specialare som inte är så ”lakritsig”.
Den här tiden på året ter sig naturen helt annorlunda än under någon annan tid. Förr om åren tänkte jag inte särskilt mycket på det, men eftersom maken älskar snö och ogillar knotiga och nakna träd har jag förstått att det här kanske inte är hans favorittid. Själv tycker jag dock att det finns en charm i att känna livet i sig genom att uppskatta den här stunden av vila och återhämtning. Ingen kräver jubel och fanfarer, blommande explosioner eller skörd av bär i mängder. Träden, mossan, allt det döda som bara ska omvandlas till näringsrik mull igen… De har tid att låta processen ha sin gång för att sedan komma igen om några månader igen. Egentligen tror jag att ett tjockt lager snö hade varit att föredra, men när det gäller naturen är det bäst att bara ta det som bjuds.
Havet ryter lite mer under vintern. Det är inte särskilt lockande för mig att hoppa i och följa alla dessa vinterbadare som har ploppat upp de senaste åren! Visserligen badar jag aldrig ute vid Östersjön, men jag tyckte jag var modig nog som stack ner fingrarna i sjön… (Här pa Stöke åker man ut pa sjönen. Vatten som vatten.)
Vinterhimlen var sådär extra mjuk och inbjudande med alla grå moln. Jag tycker att den stålgrå färgen havet får en sådan här dag är fantastiskt vacker! Naturligtvis är det varken mjukt eller inbjudande om man hamnar i ett molntäcke, bara vått och kallt. Jaja, vi har väl alla i vår barndom lurats till att tänka oss hur det är att sitta och dingla med benen från ett fluffigt moln?
Överallt runt omkring oss ser vi tecken efter alla år med stenbrott. Just vintertid märks de olika vattensamlingarna som uppstår i dessa lite extra mycket. De har inte riktigt frusit till ordentligt någon vinter då vi bott här, men ofta blir det precis som här åtminstone ett tunt islager. Dottern testade bärkraften och vi kunde konstatera att hela isen började gunga och svänga betänkligt.
Är det inte vackert ändå, det där med vattnets olika faser? Det vackraste vatten jag vet är det i form av en snöflinga, men klar is är inte dumt det heller. Isen bör dock hålla sig från vägar av olika slag. Varken bilolyckor eller halkolyckor är något att ha, thankyouverymuch.
Idag firar vi lillasysters födelsedag, decembers intåg, alla adventskalendrar som ska öppnas och de numrerade ljusen som aldrig brinner lagom snabbt. Hoppas att du har en riktigt fin månad framför dig.
Jag kan inte låta bli att lägga upp en bild på min extrasysters adventskalender. Hon målade den till sina föräldrar då hon var utbytesstudent i vår familj 1992. Vilket konstverk! Det här är min barndomshem och dess omgivningar. Så fint fångat!
Särskilda omständigheter. Det bjöd det här året på. Inte dåligt alls, bara annorlunda. Vi brukar ha en stor Thanksgivingmiddag med ganska många inblandade, men vi delade upp sällskapet lite i år. Det blev Thanksgiving ändå och en finfin sådan! Faktiskt en av de bästa jag varit med om.
