Makens flaggstång firar snart ett år. Vi flaggar en vimpel året runt och till speciella högtidsdagar och flaggdagar hissas flaggan. På påskdagen var det dags igen, vilket innebar att vimpeln åkte ner. Det har varit ruskigt blåsigt emellanåt den här vintern. Eller ja, den här vintern är väl kanske en överdrift. Vi bor i ett blåshål helt enkelt! Vinden hade slagit tolv knutar alldeles av sig själv sedan sista halningen. Dessa knutar satt som berget, men till slut var de upptrasslade. Då visade det sig att en av knutarna hade orsakat ett hål.
Dags att plocka fram sykuvertet som jag och syrran sydde av Fars gamla manchesterbyxor. (Detta ligger i en korg i vardagsrummet och plockas fram flera gånger i veckan.)
Jag har samlat på mig en imponerande samling sytrådar genom åren. Jag har absolut ingen aning om vad jag har använt en intensivt gul färg till, men det passade ju bra att dra fram den nu för att laga hålet. Jag vävde för hand ungefär på samma sätt som jag lagar ullsockor. Kanske hade det blivit stadigare med en sicksack fram och tillbaka på maskinen, men om det här visar sig vara klent är det bara att göra om vid senare tillfälle.
Är det överkurs att stryka en vimpel? Äh, oavsett tyckte jag att det var på sin plats. Man ska vårda sina grejer. Jag såg förresten bakom fållen att vimpeln blekts svagt, men är ändå imponerad över hur bra färgen hållit. Solen är obamhärtig. Nu fortsätter vi låta vimpeln slå i vinden och hoppas att den inte är lika ivrig att slå knut på sig själv. Det är ändå ingen som tackar en om man gör det…
Vi har lagt ”stilla veckan” bakom oss och igår inleddes påskveckan. Jag blir alltid så förvirrad. Vi är nämligen ivriga att fira våra högtider här i Sverige. Eller nja, jag gissar att folk mest villhöver sina lediga dagar. Många aftnar blir det. Julafton, påskafton, midsommarafton… Sådär är det ju inte i USA till exempel. Ja, och så fort vi har firat är det skjuts undan med dekorationer och annat och fortsätt med det nya.
Min stilla vecka var det full rulle på. Mormor berättade att hon på långfredagen fick klä sig i svart och sitta stilla på en stol hela dagen då hon var barn. Min mormor var en överdrifternas kvinna och visste hur man skulle berätta en historia för bäst effekt, men jag gissar att känslan var att man faktiskt inte fick göra någonting denna dag för att uppmärksamma känslan i vad som hände denna dag för tvåtusen-ish år sedan. Vi passade in uteaktiviteterna med lite fler människor med det finaste vädret och det innebär att det blev pizzaugnsbak på långfredagen. Då kom delar av makens familj och testade vår egen lilla pizzeria.
Vid det här laget har vi förfinat tekniken. Jag har testat flera olika recept och har landat i att jag gillar Znickes pizzabotten bäst. Det är jag som förbereder botten, tomatsås och toppings. När vi är på plats monterar jag pizzorna medan maken sköter uppeldningen av ugnen och själva gräddandet. Det blir sällan någon väntetid mellan utbakning och färdig pizza på det viset och alla får äta exakt nygräddade läckerheter. Just i fredags var det soligt och härligt då vi drog igång, men några timmar senare satt alla och huttrade trots att alla filtar fick jobba hårt. Det var i alla fall jättemysigt att kunna träffas efter så långt tid!
”Ta många detaljbilder på maten”, hälsningar syrran i Skottland. Hon och hennes familj har skjutit upp sin Sturköresa flera gånger det senaste året och jag tror de bestämde sig för att inte ens beställa biljetter till sommaren pga osäkerheten runt Coronahanteringen. Jag hoppas verkligen att de får komma i juli. Det var alldeles för länge sedan…
Det här är ju ingen receptblogg, men jag gillar att dela med mig av toppentips som jag själv hittat.
Hur du kokar många ägg på en gång, perfekt resultat, hittar du här. (Jag använde vårt gigantiska durkslag från IKEA till 24 ägg och kokade dem i vår 10-literskastrull, också från IKEA, och det blev hur bra som helst.)
Else-Britts frukt- och nötbröd gör alltid succé. Det finns flera olika versioner på nätet, men det här är min favorit. (Jag följer tipset i tråden att lägga över aluminiumfolie för att brödet inte ska bli så mörkt, men bara då jag kommer ihåg det.) Det är det godaste bröd jag vet och borde kanske kallas godis istället för just bröd. Det går bra att byta ut vetemjölet mot lämpligt alternativ (det gör jag), men eftersom rågen också innehåller gluten funkar det inte om man har celiaki. Undrar just om det skulle funka med Finax brödmix… Skär skivorna riktigt tunna!
Här var en till som jag äntligen fick träffa! Så underbart! Hon matchade kolasnöresleken perfekt och var kanske snyggast av de tävlanden även om hon inte vann. Det är inte helt lätt att slörpa i sig ett godissnöre bara med hjälp av munnen. Prova själv!
Den klassiska klädstafetten med svågerns läckra tillbehörsdetaljer framkallar alltid många skratt! Både barn och vuxna kan delta på ganska lika villkor och det är roligt att kunna roa både sig själv och andra på detta sätt. Heja vara ute i våren-väder och att leka tillsammans över åldersgränserna. Själv fick jag en flashback från en midsommar eller födelsedag med mammas släkt och den där irländsk julaftonsleken och hur vi alla vrålade av skratt och knappt fick luft, just för att de vuxna faktiskt bjöd på sig själva. (Alla vuxna var nykterister, ”men” det var såklart roligt att se min genomstabile polismorbror krypa i sicksack över gräsmattan medan min äldsta moster höll på att kissa ner sig av skratt. Tänk hur det hade blivit om alkohol varit inblandad. Vuxna som kryper och flamsar, vuxna som faktiskt kissar ner sig osv. Tänk vilken skillnad det kan vara trots så många liknande parametrar.)
Igår var det så dags för en påskpromenad ner till Östersjön. Det var en kamp mellan sol och vind om huruvida jag skulle ha på mig min jacka, så det blev något slags mittemellan. Det är kyligt, men nu närmar sig härligare dagar. Jag smörjer in ansiktet med SPF 50 varje dag, oroad över orsaken till mitt basaliom och andra solskador. Jag har hävdat att det inte är bra att kladda på en massa kemikalier, men eftersom jag tillbringar så mycket tid ute i solen gör jag hellre det. Jag gissar att grunden till eventuell hudcancer redan ligger under mitt skinn, men jag är ändå väldigt försiktig. Jag har en fin stråhatt som jag köpte då jag var på Öland med mina syskon, men dessvärre är den lite väl stor. Jaja, det löser sig väl. Det brukar ju göra det.
Frälsaren uppstånden är, halleluja! Jublen, jord och änglars här, halleluja! Jesus lever, o vad fröjd, halleluja! Glädjens ljud når himlens höjd, halleluja!
Efter en kylig vår verkar det nu som att värmen behagat göra entré på ett spektakulärt sätt! På dagens utforskningspromenad i syrrans nya grannskap fick jag först skala av mig koftan och sedan kappan. Det var så varmt och skönt! Det märks att coronasmittan gjort att fler jobbar hemifrån. Det var inte bara pensionärer som var ute i sina trädgårdar under lunchen, utan folk i alla åldrar. Underbart …
Jysk möbler kommer helt klart med jobbigare bygginstruktioner än IKEA:s! Nu har iallafall dottern ett fint nattygsbord i sin lilla hörna. ”Ett hem till skänks…” och allt det där!
Så stolt jag är över äldsta dotterns snygga logga till Nynäs Padel!
Och lika stolt är jag över detta driftiga och duktiga par som har fått igång en riktigt spännande verksamhet mitt i en pandemi.
Flytten från Sverige till USA 2012 såg ut såhär. Tiden går och vi med den. Idag är en stor dag och samtidigt bara ännu en i raden i det som kallas Livet. Jag försöker acceptera detta skeende med värdighet och tycker att jag lyckas ganska väl. Hon har ”life skills”, dottern. Hon har ett socialt skyddsnät. Hon har ett jobb. Hon har ett provisoriskt boende. Hon har oss kvar på avstånd. Det här blir bra!
Nu händer det, mycket hastigare än vi trodde. Vår ”minsting” börjar en utbildning i Stockholm till hösten och har sökt ett helt gäng jobb här i Karlskrona. Nu fick hon jobb i Nynäshamn med bara några dagars varsel. Min syster och hennes familj är så fantastiska att de låter henne bo där under den första tiden. Det innebär att dottern får en kort promenad till jobbet och en mjuk ”flytta hemifrån”-upplevelse. Jag fick detsamma då min fina faster och hennes familj tog emot mig som en i familjen då jag började på lärarhögskolan. Våra två äldsta fick bo hemma hos en annan syster och hennes familj då vi flyttade hem från USA och det var dags för dem att börja sina vuxenliv. Vilken ynnest det är att ha så mycket stöd och hjälp från alla håll då man är en ung vuxen!
Jag och maken kliar oss lite i huvudet och undrar vad som hände. Detta scenario är både naturligt och önskat, men jag tror aldrig man riktigt kan förbereda sig på att inte längre ha några ”barn” kvar hemma. Vi har varit föräldrar med hemmavarande barn sedan den 3 augusti 1996, en halv evighet. Vi är fortfarande deras föräldrar, lika engagerade i deras väl och ve som innan, men livet kommer onekligen att se annorlunda ut hädanefter.
Det är bråda dagar för att få ihop ett komprimerat bohag som får följa med upp till Nynäshamn på söndag. Vi får väl åka en andra runda då dottern hittar en lite mer permanent boendelösning. Jag kommer ihåg känslan av att nästan falla handlöst in i det okända, en helt annan känsla än då man gör samma sak med fler år på nacken. Så mycket spännande och roligt som ligger framför henne, vår minsting! Inte kan jag sitta här och gråta.
Godingen i december 2001, med sina första vingliga steg och solsken i blick! Nu är det dags för henne att förlita sig på att benen bär och att hon kan möta världen och alla dess tokigheter. Vi älskar dig, pian.
Idag är en spännande dag för mig. Som gammal dagboksskrivare med ett relativt nyvunnet intresse för scrapbooking var det kanske inte så konstigt att jag hoppade på ”bloggandet” då detta fenomen började bli mer populärt här i Sverige. Det första blogginlägget skrev jag 25/3 2006 i en blogg som bara fick två inlägg. Jag skapade omgående en annan blogg som fick namnet ”Livet ur min synvinkel” och som låg på Blogsome. Dessvärre försvann den ut i cyberrymden då Blogsome lades ner.
Blogg nummer tre heter ”Livet ur min synvinkel, igen” och var aktiv tills 2011. Efter ständigt återkommande problem fick jag hjälp av maken att dra igång Monnah.se. Sedan den 31/7 2011 hittar du mig sålunda på den här adressen.
Detta inlägg blir det tvåtusenniohundrade i raden på monnah.se och blir det som jag önskar kommer det att bli många fler. Inläggen har alltid varit av varierande karaktär och jag har aldrig kunnat specialisera mig. Jag bloggar helt enkelt om allt mellan himmel och jord, både bildligt och bokstavligt talat. Du kan hitta världsliga tips om en effektiv handkräm för att nästa dag få läsa om djupt existentiella frågor. Det är ju sådan jag är.
66 309 användare har tillsammans varit inne på monnah.se 205 710 gånger. Vissa bloggar får hundratusentals besök per dag, så det är lätt att förstå att bloggen både är liten och oansenlig. De som läser här är familj och vänner, en del gamla scrappare och några bloggvänner som plockats upp efter vägen. Många kommer också på enstaka besök efter att ha fått träff på en sökning.
Hur ser då statistiken ut? Det är sånt jag tycker är roligt att rota i! 183 056 av besöken kom direkt till startsidan, vilket betyder att de sannolikt kom för att läsa i just min blogg.
Mitt mest populära inlägg är följande (mums, det blir kanske rostbiff till påsk):
Efter att ha analyserat alla mina mest besökta inlägg undrar jag fortfarande hur det kommer sig att ett inlägg om ”här slutar allmän väg” hamnat bland de tio mest besökta:
Jag hade nog tänkt att inlägg om hemskola skulle dra mer och slår man ihop dem så tillhör de också toppen. Dessa inlägg har också fått väldigt många kommentarer:
Dagen till ära hade det varit jätteroligt om du ville skriva ett ”hej” om du brukar läsa min blogg. Flera av er brukar kommentera i bloggen eller på annat sätt, men de flesta av er har jag inte koll på. Om du vill får du även gärna tipsa om något du skulle vilja att jag skrev om. Kul att du är med mig på den här resan! Slår vi följe ett tag till?
Min kusin skickade häromdagen en länk som handlade om en gammal gemensam bekant. Han har gått en lite annan väg än de flesta andra, men jag hoppas han är lycklig! Jag kunde konstatera att både han och hans ex-fru har jobbat hårt på att hålla sig i form. De bejakar livet på ett sätt som kanske får mig att rodna lite, men alla har sin egen väg att gå.
Apropå att gå sin egen väg… Idag fyller maken år, liksom ett gäng damer som jag önskar allt gott. Vi firar med fondue och pannacotta i vanlig ordning och har beställt solsken till eftermiddagens utflykt. Livet är stort och förunderligt. 51 är inte särskilt ungt, men inte heller särskilt gammalt. Vi firar erfarenhet och gemensamma minnen, helt enkelt ynnesten av att få leva här och nu. Sämre kan man ha det.
Vilken överraskning! Yngsta dottern och jag har fått knipa hårt för att inte avslöja den stora hemligheten att storasyster och hennes man skulle komma hem till pappas/svärfars födelsedag. Det var så roligt att se hans uttryck då de ramlade in i vardagsrummet nära midnatt igår kväll! Det var alldeles för länge sedan vi träffades IRL. Nu njuter vi alla! ❤️
