Idag är det dags för ännu en tia från bloggdamerna! Bloggbrudarnas 10:a är en blogglista med 10 frågor kring ett ämne. Vi har ställt två frågor var för att på så sätt skapa en intressant lista och hoppas att du också tycker det här är kul.
Idag publicerar vi alltså alla fem ett inlägg där vi besvarar alla tio frågor. Vi hoppas att du också vill haka på. Ingen tidspress, men berätta gärna när du gjort ett inlägg med dina svar. Någon gång under dagen kommer du att hitta inlägg med svar på samma frågor hos:
Vi återkommer någon annan dag med ett annat ämne och med andra frågor.
Här kommer frågorna!
- 2015 versus 2025, har ditt tänk kring resor förändrats under de senaste 10 åren? Både ur fysisk och mental aspekt?
2015 bodde vi i Orem, Utah. Utah bjuder på ett helt otroligt landskap och vi utnyttjade verkligen närheten till alla spännande platser som fanns inom rimliga avstånd med bil. Vi reste under åren i USA tillbaka till Sverige varje sommar för att träffa storfamiljen, både för vår egen och barnens skull. Flyget var då bara ett transportmedel som vilket som helst, ett nödvändigt ont för att ta oss från punkt A till punkt B.
2018 infördes ordet flygskam i Svenska akademiens nyordslista och ingen har väl missat vad som hände i kölvattnet runt denna relativt nya ångestkälla. Flygskam blev ett modeord, liksom hemester och svemester (de senare två hade dock funnits med i nyordslistan redan 2009). Personer med en mer offentlig profil som hade pausat flygandet för risken att bli canclade, eller för att de verkligen hade miljö- eller klimatångest, började så småningom resa långt igen. När resandet återupptogs var det dock ofta utan att göra stort väsen av att de hade rest till Långtbortistan medelst flygplan, men detta fenomen började jag inte märka riktigt förrän sviterna efter Covid hade lagt sig. Folk ville väl uppleva mer exotiska platser igen, kan jag tänka.
Vi har rest mindre sedan vi flyttade hit till Sturkö. Delvis för att det har passat sämre, delvis för att vi inte har haft riktigt samma behov. Den planerade 100-årsresan (50+50) längs Oregonkusten 2020 sköts på förekommen anledning upp, men vi har nu hunnit till 2025 utan att resan blivit av. Jag har inte samma resesug längre, något som jag mest tolkar som att jag har det bra i min trädgård på min semester-ö. Att svenskar har en stark önskan om sol och värme under vintern känner jag dock varm sympati för! - Berätta om en resa/resmål som har haft ett djupt intryck på dig på ett personligt plan?
Det finns flera, men det viktigaste är nog ändå den som gick till Gambettola i nordöstra Italien då jag var 11-12 år. Där bor (fortfarande) en av mammas bästisar som gifte sig med en eldig italienare på 70-talet. Jag blev i samband med denna resa officiellt Monica istället för Monika då jag fick ändra stavningen i passet efter påtryckningar från mitt håll (min coola, amerikanska moster och namne var anledningen). Jag fick uppleva doften och smaken av mat lagad med vitlök, färsk rosmarin och färsk pasta, jag fick äta gelaaaato för första gången, jag fick lyssna på italienska (världens vackraste språk) och jag fick känna äventyrliga vibbar. Jag har fortfarande inte lärt mig italienska trots flera försök (dock inget allvarligt), men kärleken till Italien har jag sannerligen kvar. Någon sa häromdagen att han upplevde att italienarna var så otrevliga mot turister. Jag upplevde samma då vi var i Kroatien 2019. Personer på platser som är välbesökta av turister är väl allmänt trötta på ohyfsade besökare som inte tar hänsyn, men är inte det ett sentida fenomen? Själv har jag bara känt kärlek de gånger då jag varit i Italien… (Fotot togs i Rom 2001.) - Berätta om den första lite längre resan som du kommer ihåg.
Jag hänvisar till punkten ovan! Annars räknas kanske resan till Köpenhamn då jag som sjuåring var med om min första bilolycka. En ung kille körde mot rött rakt in sidan på morfars bil. Mamma, morbror Kalle, Monica W och jag klarade oss med mindre blessyrer, morfar var värre däran och fick sy i huvudet. Den unge kille som orsakade olyckan hade skadats svårt. Jag vill minnas att han dog, men det kan också vara en efterkonstruktion. Det jag vet är att det för oss i den svenska bilen lyckliga utfallet var mirakulöst. Jag satt inte ens fastspänd, utan i knät på en av de vuxna i baksätet… (Fotot togs i Köpenhamn tillsammans med Sanne som jag inte hade träffat 1977, men det var bara fyra år senare som vi började brevväxla.) - Vilket slags packare är du? Hur ser din ”packprocess” ut?
Jag planerar i god tid, ser till att ta fram och eventuellt tvätta allt som ska med. Jag har (nästan) alltid med mig lite för mycket kläder, men hellre för mycket än för lite tänker jag. På en av våra resor till Sverige från USA packade jag ner min systemkamera i stora resväskan och den stals (samma har hänt min syster en gång). Det gör jag aldrig igen, är nojig och räknar alltid med att okända rotar igenom mina grejer. Ibland har jag velat lägga ner en hälsning för att muntra upp någon stackars tulltjänsteman eller stoppa en tjyv från att göra något dumt.
När vi kommer hem sorterar jag upp allt i ett nafs, tvättar rent och återbördar väskan/väskorna till rätt plats så fort som möjligt.
Min procedur gör att det ofta ser uppställt ut hemma innan en resa, men att det återställs tämligen omgående efter hemkomst. (Jag flyttpackar med samma precision som jag packar en resväska. Ordning och reda, i god tid.) - Vilket eller vilka transportmedel föredrar du när du ska resa utomlands? Motivera gärna.
Utomlands är ett vitt begrepp. Finland? Skönt att ta färjan från Stockholm så man lätt kan ta sig runt i egen bil. Köpenhamn? Tåg (om jag inte har tid att passa). Resten av Danmark? Bil. Nordeuropa? Färja och bil. Sydeuropa? Flyg och hyrbil. Längre än så? Då finns inget annat alternativ än flyg om inte tågresan är en del av upplevelsen och så kan det ju också vara.
Mina och familjens upplevelser med tåget de senaste åren har varit katastrofala. Jag älskaDE att åka tåg, har gjort det ofta och gärna tidigare i mitt liv. Sedan många år tillbaka är Karlskrona dock en avkrok både gällande tåg och buss när det gäller resor uppåt landet. Till Köpenhamn går Öresundståget ofta och borde vara ett toppenalternativ för resor ut mot Europa, men allt för ofta får familjemedlemmar rycka ut för att rädda personer som har tider att passa. Jag vet tyvärr inte vad som går att göra åt detta.
Några av mina favoritresor har varit roadtrips med familjen, både i Sverige, i USA och i Europa. Det går inte att frångå det faktum att det är bekvämt med bil, men det är också mysigt att sitta och prata och umgås på det sättet. Inte på det moderna sättet med alla i sin egen värld med hörlurar som stänger ut ”buller” (exempelvis konversationer med andra personer), utan genom att sitta och prata, med någon som är fikaansvarig och kanske någon fixar lite roliga frågesporter eller liknande. - Vilket resmål står högt på din bucket list, men som du vet/tror att du aldrig kommer besöka? Varför vill du dit och varför kommer du troligen inte dit?
I snart 45 år har jag drömt om Nya Zeeland. Jag har en svägerska där och en i Australien. I tonåren brevväxlade jag i många år med en nyzeeländare. Det borde vara ett naturligt resmål, men jag vet inte… Ju längre tiden går, desto mer avlägset känns det. Jag vet inte varför det känns så, jag borde kanske jobba väldigt medvetet för att kunna genomföra denna resa? - Sveriges mest underskattade småstäder, charmiga platser folk oftast kör förbi.
Här måste jag bara slå ett slag för min duktiga och betydligt äventyrligare resebloggare till syster! Annika har jobbat med resor i många, många år och har just platser som dessa samlade under ”Svenska Pärlor” på sin hemsida. Jag har haft ynnesten att få följa med på några av hennes uppdrag och kan i sanning säga att Sverige är ett otroligt vackert land. Allemansrätten ger oss tillträde till många platser som inte går att uppleva på samma sätt i andra länder och vår natur är mycket varierande. Det finns människor som brinner för sin hembygd överallt.
Den första plats jag kom att tänka på då jag ställde mig själv denna fråga var annars Blekinge! ”Mitt” landskap har inte fått namnet Sveriges trädgård utan en anledning. Visst är det allra vackrast och troligtvis mest givande att resa hit under sommarhalvåret, men vinterstormarna i skärgården går inte av för hackor de heller. (Bilden visar det vackra Listers härads tingshus i Sölvesborg, ritat av Gunnar Asplund.) - Planera allt i förväg eller ta det som det kommer?
Man skulle kunna tro att jag är någon som planerar en resa i detalj, men detta har jag faktiskt ofta överlåtit till min man. Han är nämligen en riktig hejare på att förbereda resor, på många olika plan. Vi har landat i att han har större upptäckarlust än jag (och somliga andra i familjen), men att det är precis som med min packade resväska. Det är bättre att ha för mycket att välja på än att känna att man går miste om något i onödan. Finns det ork en dag kan man klämma in mer, en annan dag kanske man mest vill dega under en korkek! - Vad är det värsta du varit med om under en resa?
Störst adrenalinpåslag måste vår resa till Hawaii 2012 stått för. Som ett steg i flytten till Orem skulle vi genomföra en riktig drömresa. Vi skulle mellanlanda hos våra vänner i LA, lämna vår stora packning där och åka till Hawaii i två veckor (en vecka med svägerskan som pluggade där då, en vecka på en all inclusive-kryssning runt Hawaiis öar). Efter Hawaii-resan skulle vi hem till våra vänner och hänga i ett par dagar till, hämta flyttpackningen (27 flyttkartonger reste på pall till Utah, men vi hade alla två stora väskor med allt från vinterkläder till det allra viktigaste som vi behövde från dag ett i vårt nya hem) och sedan flyga raka vägen till Salt Lake City.
Dagen innan Hawaiiresan frågade maken vår vän och värd när vi behövde åka för att komma i tid till flygplatsen. Han reser mycket i jobbet och bor i Pacific Palisades (du känner kanske igen namnet från de stora bränder som härjade i området i vintras) just därför. Vi skulle räkna med ca 40 minuters resa och lägga till lite extra för att återlämna hyrbil och liknande. Maken är tidsoptimist, men han lade ändå till lite extra extratid och jag var nöjd med det eftersom jag litade stenhårt på vår värd. Problemet var bara att värden inte hade koll på att det skulle vara avstängt för en cykeltävling på många platser runt flygplatsen nästa morgon.
Vi gav oss av tidigt på morgonen, glada i hågen, men stötte snart på patrull. Vägen var avstängd och vi blev anmodade att vända om. Vi frågade poliserna som stod vakt om hur vi skulle komma till flygplatsen, men de hade ingen lokalkännedom alls eftersom de var utkommenderade från andra distrikt. GPS:en hade idag lyckats med det den inte gjorde vid den här tiden, nämligen att uppdatera med alternativa vägar till flygplatsen i realtid. Den uppmanade oss bara att ta samma väg, om och om och om igen. Minnet av stressen över allt som pågick får fortfarande min puls att öka. Vi kunde bara inte missa detta plan! Så småningom lyckades maken köra tillräckligt långt ifrån avspärrningarna för att GPS:en skulle leda oss rätt via en annan väg. Vi kom till flygplatsens drop off, jag och barnen sprang in för att hitta rätt (LAX är inte känd för sin hjälpsamma medarbetare precis, men just denna morgon mötte vi några OTROLIGA personer), både jag och döttrarna grät och jag stod där med makens pass och biljett – i villervallan hade vi inte tänkt på att det hade varit bra för honom att ta hand om dem på egen hand. Fortfarande vet varken han eller jag hur det gick till, men flyget var tillräckligt försenat och flygplatspersonalen var tillräckligt hjälpsamma för att vi faktiskt kunde hinna med. (Hans historia om hur lååångsamt allt gick då han skulle hitta hyrbilsdepån och ta sig tillbaka till terminalen ger mig mental klåda.) Oj, vad vi sprang den där morgonen och oj, vilken glädje vi alla kände då vi väl satt i våra säten! Inte undra på att vår son tycker att det värsta som finns i världen är att resa, han är väl traumatiserad efter alla våra resor mellan USA och Sverige som sällan gått smidigt. Denna tog dock priset. Var det värt det? Alla gånger! Den där semestern sitter inpräntad i sinnet av många olika anledningar, inte bara dåliga som den här. - Vilket, eller vilka, är dina smultronställen?
Jag behöver inte ta mig särskilt långt till mina viktigaste smultronställen, de flesta av dem finns i min närhet. 1,5 km härifrån kan jag möta Östersjön och drömma mig ut mot Europa. Jag älskar Uttorps naturreservat och passande nog går Uttorpsrundan precis förbi vårt hem. Jag älskar såklart vårt sommarhem i Bredavik, några kilometer härifrån. Att njuta av solnedgången där ensam eller i sällskap med människor som jag älskar är något av det finaste jag vet. Annars funkar jag numera så att jag ser till att hitta smultronställen även där de kanske inte direkt ger sig tillkänna. Skönhet ligger många gånger i betraktarens öga. Men måste jag välja något som har med resor att göra, och detta är ändå ett reseinlägg, väljer jag Aranöarna utanför Irlands västkust. Kanske får jag åka dit med The Happy Hooker ännu en gång? Den som lever får se. Och det var mina tankar om denna bloggtia.
