Möt Nico, vår nya tupp. Han kommer närmast från våra vänner på Tjurkö då de hade blivit lovade bara hönor av sin försäljare. Nico fick de behålla (eller ge bort), men ska få en ny höna i hans ställe. Tuppen Brutus som bott här sedan halva juni blev för aggressiv. Brorsan har tagit hem honom och ska se om han kan tämjas. Annars finns det tyvärr bara en annan väg för honom.
Bullen, vår höna som ska få sitt riktiga namn (Birgit) inarbetat, har precis börjat lägga jättegoda ägg. Hon är väldigt tveksamt inställd till Nico dock. Följande meddelande skickade jag våra vänner i morse:
”Jag funderar på om Bullen påverkats mycket negativt av att tillbringa sitt första halvår med en förtryckande tupp. Hon visar tydliga tecken på intersektionell feminism och Nico håller på och präglas på matte medan han låter Bullen hållas med sitt tjat om rangordning. Han har bl a testat att mest hålla sig i hennes rede för att försöka övertyga henne om att han är ofarlig. Hur som helst verkar han gilla Sturkö och både äter och dricker när Bullen håller sig borta. Slut på rapport.”
Igår var det hela 31 år sedan vi sa ja till varandra. Jag tittar på bilderna i bröllopsalbumet och fnissar lite över hur unga vi var. Det tycks som att en stor del av gästerna inte längre finns med i vårt liv. Många har gått bort, en hel del har försvunnit genom skilsmässor, några har flyttat (grannkommunen eller andra världsdelar spelar liksom ingen roll, kontakt kan man ha eller inte ha oavsett) och en del vänskaper har runnit ut i sanden. På en av bilderna där man ser nio personer är två döda, två familjemedlemmar som vi träffar ofta, en god vän till maken som han inte träffar ofta, men där tidsintervallerna inte utgör något hinder, en av mina goda vänner som jag har en liknande kontakt med, en kusins f.d. och två av mina gamla pluggkompisar som jag inte träffat sedan det där bröllopet. Så märkligt det är, det där med tiden. Allt som har hänt mellan den 19 augusti 1994 och den 19 augusti 2025.
Det faktum att vi fortfarande är gifta med varandra är inte självklart. 31 år är genomsnittet för ett svenskt äktenskap och man räknar med att ungefär 50% av äktenskapen har upphört då man når den dag som skulle ha varit den trettioförsta bröllopsdagen. Ett par av våra vänner har rådslag varje bröllopsdag. Då lovar de varandra trohet ännu ett år. Somliga lovar ”i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt”, men verkar ha glömt det då nöden knackar på trots att döden inte hunnit fram. Andra ger andra löften och hoppas på bättre lycka eller samma lycka som ens föräldrar haft. Äktenskap är en konstform som kräver arbete på flera fronter. Det kan vara lätt att glömma bort, både i skuggan av tuffa utmaningar och vardagstristess. De äkta tu fortsätter utvecklas under tiden som äktenskapet framskrider, men inte nödvändigtvis åt samma håll. Det hamnar förvisso käppar i hjulen för oss alla, men sammansvetsande erfarenheter är nog så vanligt förekommande om vi öppnar våra sinnen för dem. ”Real love is art.” Sann kärlek är konst, en konstform. Det skriver jag sannerligen under på.
Igår bestämde maken och vår svåger att de skulle ut och paddla och sova över någonstans i skärgården. Då hörde jag av mig till syrran och frågade om hon ville träffas. Det ville hon. Vi bestämde oss för att hänga i Bredavik eftersom det var en helt underbar kväll med vackert väder av det där slaget som man kan njuta av för fullt. Först möttes vi dock upp på ICA Nära här på ön för att inhandla lite gott att äta till middag.
Efter att ha suttit ute i kvällssolen för att ta till oss de varma, mjuka solstrålarna var det dags att fixa maten. Syrran hade en del smaskens i kylen på sommarstället redan, så vi hade kompletterat med god dricka (Kiviks pomonad med rabarber är väldigt god kan jag säga), räkor, chips, ost och lite frukt. Plockmat är inte dumt, alltså. Där satt vi vid ”finbordet” som kom med huset i kvällningen medan solen gick ned och njöt av stunden. Brorsan kom förbi en stund för att hämta lite grejer och fick åtminstone en dricka och lite chips. Vuxenlivet är fint på många sätt, men ansvaret är också utmanande i stunder. Det känns tryggt att kunna dela sådana med de människor som funnits nära mig i alla tider, mina syskon.
När vår bror hade åkt hem gick syrran och jag en kort promenad. Utan att hojta för högt verkar det som att hälsporren bara försvunnit sedan några dagar. Jag kan gå igen! Fotsulorna är fortfarande ömma, det är väl klimakteriet som spökar, men jag njuter ändå. Att kunna insupa denna vackra miljö på nära håll gav mig ny kraft. Det blev ingen övernattning, för syrran åkte hem till stan och jag åkte hem för att stänga in fjäderfäna, men det blev några finfina timmar som jag är tacksam för. Nu kämpar vi vidare!
Vi bor på den största ön i Karlskronas skärgård. Fortfarande finns det många ställen här på ön jag inte har besökt, antingen för att de ligger på ställen som är svåråtkomliga eller för att de ligger på ”fel” håll. Ibland tänker jag att jag skulle låtsas vara tysk turist och ta cykeln runt ön. Häromdagen tog maken med mig på avsvalkningstur, jag tåler verkligen inte värmen särskilt bra. Det var så skönt att vada omkring i vattenbrynet ute vid Östersjön. Har aldrig sett så många människor ute vid sandstranden längst ner på Kronovägen. (Ett tjugotal, hahaha! Jag är så bortskämd.)
Förmultnande sjögräs och tång luktar mest ”allmänt Sturkö” för mig. Här ute vid fria havet finns det fri tillgång året runt och därmed luktar det alltid lite mer än under sommarmånaderna i Bredavik då det ofta städats upp i början av badsäsongen.
Naturens under, alltså! Jag gillar inte spindlar särdeles, men jag älskar verkligen spindelnät. Tycker de är otroligt fascinerande och kan stå och spana på både byggandet och själva rovandet under lång tid. Kan du se byggdamen här?
Ormbunksskogen här hade jag aldrig upplevt. Vi gick upp för grusvägen för att spana in huset som är till salu här ute. Skumpig väg till bebyggelse, men stor potential till att få det som man vill och bara ett fåtal grannar. Huset ger samma vibbar som föräldrahemmet under min tid i grundskolan. Precis en sådan rutig fåtölj som står i storstugan hade vi där, liksom hörnskåpet i furu. Furupanel i gillestugan. Jag har fortfarande inte riktigt tagit till mig 70-talets estetik. Jo, i textilier ibland och i vårt arbetsrum har jag ju klövertapeten som var poppis då och som satt i mitt flickrum. Den är dock per definition jugend (1890-1920), en stil som jag gillar desto mer. Tack för möjlighet till avsvalkning! Jag undrar vad det egentligen är som gör att vi antingen älskar eller ogillar värme?
Kanske tog vi adjö till sommarens sista gäster lite tidigare ikväll. Vi stod där och vinkade tills först den svarta bilen och sedan husbilen hade skumpat upp för grusvägen som leder ner till vår gårdsplan. I ett par dagar hade mammas kusiner och deras fruar hängt med oss här på Sturkö. Morfars syster var mamma till dessa übersmarta bröder vars storasyster hamnade i USA och var en av de personer som blev jätteviktig för mig och min familj då vi bodde i Orem. Hon och hennes man bjöd hem oss på god mat och spelkväll många, många gånger och det var så vi lärde oss älska Sequence. Det var också hos henne och hennes man maken fick bo de där märkliga månaderna då vi inte visste om vi skulle fortsätta bo i USA eller bosätta oss i Sverige. Jag och maken ”ärvde” sedan hennes bröder här i Sverige då mamma och far gick bort. De hade som tradition att komma och hälsa på några dagar varje sommar och kunde fortsätta att göra det eftersom vi 1. bor på Sturkö, 2. fortfarande lever, 3. gillar att hänga med dessa släktingar.
Jag tycker relationer är otroligt spännande överlag. Ännu mer spännande blir de då man börjar rota i orsak och verkan, hur personligheter passar (eller inte passar) ihop, varför man fortsätter ha kontakt med somliga men inte med andra och hur det kommer sig att en del verkar kunna bli vän med hela världen och andra är glada om de hitta en enda person de känner sig trygga med under en hel livstid.
”Om du vill ha en vän måste du själv vara en.” Fröken Christines text i Mina Vänner-boken står fortfarande kvar lika vackert och snirkligt skrivet. Hon var min idol, den där unga lågstadielärarinnan. Jag tyckte hon var bäst i världen och den finaste som fanns, min kusin som gick i samma klass tyckte att hon var fruktansvärd och elak. Tänk hur olika två personer kan bemötas av samma person, men kanske också bemöta. Fröken Christine hade det tydligen svårt både med relationer och med att hantera alkohol och dog tidigt, men vad vet jag. Kanske var hon någon som inte ville ha en vän eller någon som inte hade räknat ut hur man skulle göra.
En del personer är inte det minsta intresserade av att föra in fler människor i sina liv. De har fullt upp med de personer som redan ”har en plats vid bordet”. Själv vill jag inte gå miste om nya bekantskaper, för man vet aldrig vilka guldkorn som kan döljas där bakom lite tryckt stämning, snack om väder och vind och nervösa skratt då man träffas första gången. Att få hänga med mammas kusiner har gett mig nya synvinklar på hurdana mina morföräldrar var ur andras perspektiv, hur morfars föräldrar uppe i Umeå var och vad i mig som kan vara spår av alla förföräldrar från Västerbotten, men de har också bidragit med andra perspektiv på livet, ekonomi och livsval. De skulle bara kunna ha varit ”mammas gamla kusiner”, men de har blivit goda vänner som gör mitt liv bättre. Jag är glad för dem och tacksam för alla andra dåvarande, nuvarande, gamla, nya och kommande vänner som gör mitt liv lite bättre.
Vi har det trevligt med besök av mammas två kusiner och deras fruar. Trots det är det allt lite tomt efter lilla Titti. Hon är så rolig… Har vi riktig tur kommer hon nästa år att bo på betydligt kortare avstånd. Vi får väl se! Chanserna är goda. Att hon får med sig en lillasyster är också det en lågoddsare.
Under tiden får mommoj och mossaj titta på härliga filmer som påminner om skrattet som får det att bubbla i min mage och i mitt hjärta.
Efter tre veckors blogguppehåll har jag nu satt mig vid datorn igen för att skriva och läsa. Jag har saknat den här stunden, men är nöjd med att jag prioriterade annat. Jag har inte varit utomlands, inte varit på hemester och inte haft ledigt. Trots det känns det som att dagen idag bjuder på det härliga nystartspirret som jag behöver i livet lite då och då. Hade jag fortfarande jobbat som lärare hade jag alldeles snart öppnat dörren och åkt iväg för att avverka första arbetsdagen för läsåret. Den känslan är oslagbar och jag är glad att jag fortfarande kan framkalla den även om jag inte längre jobbar i skolvärlden. (Och dääär åkte min lärargranne iväg till första dagen på jobbet efter sommarledigheten.)
De senaste veckorna har bjudit på syskonvecka som bl. a. inkluderade 50-årsfirande av min tyska extrasyster på Wanås, helgrillning av lamm och jul-i-juli-pizza. Vi har även avverkat syskonbarn nummer tvås bröllop för året, denna gång på Skärva. (Min systerson hade redan gift sig i USA med sin halvamerikanska fru, men de hade en bröllopsfest med ringceremoni och allt annat som tänkas tillhöra för svenska släktingar och vänner.) I samband med bröllopet hade vi alla barnen och deras familjer hemma, det som gör mig gladast av allt. (Äldsta dottern och lilla Titti stannade ända tills igår.) Dagen innan bröllopet gick jag på begravning då storasystern till en av mammas bästa väninnor hade gått bort. Samtidigt har det bara regnat totalt åtta millimeter och jag har behövt åtminstone underhållsvattna för att allt inte bara skulle dö. Jag har inte haft tid att ta hand om skörden mer än det vi har ätit och trots torka kom potatisbladmögel i vanlig ordning på besök. Blasten kapades och ligger nu i sopsäckar. Nästa år får jag välja sorter som är resistenta mot bladmögel. Jag misstänker att sporerna ligger kvar i vår sandiga jord (kan ligga där i upp till fyra år under sådana förhållanden som det bjuds på i vårt trädgårdsland) och då hjälper kanske inte växelbruk?
Livet tar inte hänsyn till tidsbrist eller orkeslöshet, Livet bryr sig inte om att följa kalenderveckor eller detaljplaneringar och Livet stannar inte för att man behöver paus. Tur är väl det, för annars hade åtminstone jag gått miste om mycket av det som ger mitt liv guldkant. Jag tackar för upplevelser och drömmar, ser fram emot att ta hand om sådant som fått vila under denna långa, torra och varma sommar och tänker att vardagsglädjen och alla dess små lyckor är välkomna tillbaka.
Tack för tankar om skryt och sånt! Visst är det spännande att bjuda in andra lite till sitt inre? Tankarna som studsar, stångas och bråkar, känslorna som smyger omkring och viskar lite tyst, funderingarna som inte riktigt tar form förrän man sätter ord på dem?
Vi är mitt uppe i högsommaren, syskonvecka i Bredavik, skördetid och samtidigt med allt detta har jag svettats som bara den eftersom jag tycker att 21°C är värmebölja. Dagarna börjar tidigt och slutar sent. Ikväll prioriterade jag att sätta mig vid datorn en stund istället för att förvälla bönorna (har en tioliters gryta full med finfin skörd) eller plocka ännu fler sockerärter. Det var iallafall en toppendag för att tvätta den urblekta soffans kuddöverdrag. De torkade snabbt i den varma vinden och är både strukna och på plats igen. Jag hoppas på ett soffmode där de nya sofforna kommer ”färdigblekta”, ungefär som stentvättade jeans på 80-talet. Eller är det vi som är trendsättare? Jag vill inte kosta på en gammal lagad IKEA-soffa Bemz-överdrag för dyra pengar eftersom ryggkuddarna är så hoptryckta. Jaja.
De senaste dagarna har det varit fullt upp. Roligast tror jag att vattenkriget på systerdotterns 15-årskalas var. Jag engagerade mig med hull och hår, hälsporren till trots. Det är så roligt att leka! Födelsedagsbarnets pappa är storfamiljens lekspecialist och fixar alltid roliga födelsedagar. Just denna dag bjöd på allt från någon släktversion av herd mentality och lite annat smått och gott.
Födelsedagsbarnet och hennes kompis hade gjort två strålande vackra tårtor som det oh:ades och ah:ades åt, både gällande utseende och smak. Bra jobbat J och M! Förresten påmindes jag om att ostbågar är väldigt gott. Det köper jag aldrig nuförtiden.
Makens och syrrans bin är inga storproducenter av honung precis, men den de gör är mycket god. Årets varmaste dag var det dags för sommarskörden. Värmen gjorde honungen lättslungad och årets procedur var den absolut smidigaste! Vi har ett väl inarbetat system. Kul!
Projekt ladan fortgår och vi har städat ur, fixat bättre ”golv” och fortsatt slänga grejer (alltså…) från skjulet, änden på ladan. Som du kanske ser på bilderna finns det fortfarande grejer att kanske göra oss av med uppe i taket och längst in, men nu har vi ett fantastiskt förråd och målarutrymme. Vi är mycket nöjda över det momentum som uppstått! Ett projekt ledde till ett andra och sedan ett tredje och plötsligt hade en riktig propp lösts upp. Nu har vi ett par veckor fulla av släkt och bröllop, så jag försvinner kanske lite (eller inte) ett tag till. Hoppas att du har det bra!
En av de finaste platser jag vet är Mörtfors. Igår gick Mörtforsdagen av stapeln, en dag som kallar folk hit från när och fjärran. Knallar, konsthantverkare, musiker och ponnysar frekventerar ”huvudgatan” under några timmar och svärmors loppis brukar vara öppen. Så var det också igår. Väderprognosen hade gjort oss alla lite oroliga, men efter en morgon med småregn lugnade det ned sig och vi fick en perfekt marknadsdag.
När byns invånare och alla besökare dragit sig tillbaka firade vi med en festmåltid och jag njöt inte minst av sommarens bästa vattenmelon.
Något jag också njutit av är frukterna av svägerskans rabatter. Så mycket fint! Intressant att det liksom inte går att fota rabatter. Bilderna blir ofta bara bleka kopior av verkligheten, precis som här.
Morgonstund har guld i mund. Det som är tänkt att bli en perennrabatt i gula och röda toner är än så länge ett snigelparadis med en salig blandning fröer och plantor som jag spritt ut och försökt rädda. Har har jag dödat så många sniglar att jag skulle kunna fylla en hel oljecistern. (Jag är en överdrifternas kvinna, vad kan jag säga…)
Efter fix och trix, vattning, rensning och lite sånt, var det dags att skörda potatis till tysk, varm potatissallad. Detta är Dior eller Ballerina, men det är ingen sort jag vill odla igen. För mjölig, men jättegod smak. Potatissalladen blev väldigt smarrig!
Maken grillade lite goda korvar och till det hade vi räksallad och våra egna gurkor, plus potatissalladen, och hade en mysig vardagslunch med fina vänner. Det är härligt att sitta i skuggan en vacker sommardag. Önskar att man kunde skaffa ett genomskinligt nät som höll sig över hela tomten för att slippa flygkräk, men det går bra med dem också. Getingar är jobbiga, men några sådana hade vi inte sällskap av.
Skjutsade vännerna till stan pga dålig busskommunikation och passade på att kolla efter en grej till min syrra på Pingstis. (Jag hade sett precis en sådan tavla hon ville ha i tisdags, men då visste jag inte att hon önskade en sådan.) Hittade inte tavlan jag letade efter och tog en liten runda när jag nu ändå var där. Jag och en man stod vi tavlorna och jag sa ”vilket fint konstverk” om en textiltavla lite längre bort. ”Jaha”, sa han och bildgooglade den. ”Oj, 1100 kronor på Auctionet, den tar jag”, sa han och gick därifrån. Jag och min stora mun, hade jag ingenting sagt hade han inte ens brytt sig om den där tavlan. Det var okej. Jag hittade nämligen något snyggt för några tior i en hylla lite längre bort som jag själv bildgooglade och fick då fram detta. Nu dricker jag inte snaps och gissar att en försäljning på Tradera knappast frambringar några stora summor för extra lyxigt finskt hantverk. Däremot är jag tacksam för min blick för kvalitet. Som mamma brukade säga: ”Hur kommer det sig att du alltid hittar det dyraste i hela affären?”. Ja, säg det, mamma.
Vildblommor med löss (det är tydligen otroligt stora angrepp av bladlöss i år) och motljus. Härligt! Älskar mina trädgårdsrundor, flera gånger varje dag. Den som jag gjorde efter ännu en runda till återvinningscentralen blev extra fin. Idag fick vi smaka lite hallon, lite gurka, första tomaterna och hurra, dahliorna börjar äntligen vakna till liv! Det växer bra bland chili och paprika i växthuset, potatisen är god, löken är fin, sockerärter finns det i överflöd och det blommar i rabatterna. Jag stannar och njuter, tackar för en fin sommardag och ser fram emot att få sova riktigt gott inatt.
