VARJE år slås jag av hur fin sonens lilla julkrubba är och den gör mig glad precis varje gång. Det här är alltid det första julpynt som åker upp här hemma och det innebär att advent härmed kan hälsas välkommen!
Då gör det ingenting att huset är lite upp och ner. Eller lite. I varje rum ligger grejer lite huller om buller, men efter Skottland och allt runt adventskonserterna denna helgen fick det bli så.
Köksstjärnornas lampor hade klarat sig och när lamporna lyser tänker man inte så mycket på de små fläckarna. Vådan med vita pappersstjärnor är ju just att de lätt blir lite ofräscha med ett gäng år på nacken. Jag tycker ändå om dem och är glad över det mjuka ljus de bidrar med i köket under den kommande månaden. Elpriserna får vara vad de är, jag går hellre i skitiga strumpor än låter bli att tända adventsljusen i våra fönster! Hur tänker du?
Outlanders, förena eder! Härligt att se Jaimies föräldrahem som i teveserien heter Lallybroch, men i verkligheten heter Midhope Castle och är väldigt nedgånget.
Midhope Castle ligger på Hopetoun Houses ägor. Vi fick möjlighet att även besöka detta praktfulla herresäte med många hundra år på nacken. Lyckligtvis prickades en härlig julmarknad in, så vi fick både historia och julkänsla i ett.
Min bror uttryckte det så bra. ”Ingen idé att spana in väderapparna. Här är det ändå alla väder på samma gång.” Precis detta har vi upplevt här de senaste dagarna. Fantastiskt!
Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.
Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.
Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.
Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…
Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)
Ungdomarna hemma en superkortis och idag hade vi möjlighet att fira Thanksgiving tillsammans med min systers familj, ett par amerikanska och en svensk tjej. Ett par ungdomar från Kalmar fick bli kvar hemma på grund av snöovädret och sommardäck. Man vet aldrig vad som kan komma i ens väg! Vi blev alltså något färre än vanligt. Det var ändå fullt ös och en av uppgifterna denna dag i tacksamhetens tecken är att äta så magen står i fyrkant. (Amerikansk Thanksgiving firas för övrigt nu på torsdag.)
Jag fnissar alltid åt våra ”måsten”. Sötpotatisgratäng med pekannötsströssel och marshmallows låter så äckligt, men tillsammans med det andra är det… tja, supergott. Stuffingen är de flestas favorit. Brödpudding kallas det kanske på svenska. Vitt bröd, en massa smör, selleri, lök och kycklingbuljong och så skjuts in i ugnen. Såsen är gudomlig och receptet kommer från min systers norska svägerska. Man gör en roux, låter smör och mjöl stå och brynas försiktigt för att reda en sås med en nötig touch som sedan görs på kalkonbuljongen och grädde. Gröna bönor med senaps- och vitlöksdressing är pricken över i:et och ingen behöver truga ungarna att äta sina grönsaker när dessa serveras.
Vi har inget fokus på politiska eller historiska fakta på vår svenska Thanksgiving, utan fokuserar på själva maten och allmän tacksamhet. Den enda återkommande aktiviteten är att alla i hemlighet får skriva vad de är tacksamma för och sedan ska alla gissa vem som har skrivit vad. Det gäller att inte avslöja sig med alltför uppenbar information och alla brukar komma på rätt kluriga grejer att skriva. Av de 11 som var med presenterades i år 2-9 rätt på gissningarna. Bra jobbat! Tack för en underbar dag. Snöoväder och elände på många håll i Sverige, även hos oss. Det fick kanske bli årets julesnö?
Igår ringde en kär vän och berättade att det värsta hade hänt. Vi visste att det fanns en stor risk att en nära familjemedlem skulle hinna dö innan hon kunde få den hjälp hennes kropp så desperat behövde. Tiden var inte på hennes sida, en familj känner bottenlös sorg. Påminnelsen om hur lite vi vet om vad som ligger framför oss kommer alltid till ytan vid sådana här tillfällen. Vi har inga garantier, varken för hur livet ska bli eller hur länge vi får gå här på jorden.
Idag vill jag spela En skrift i snön för dig, S.
Det blåser på månen En blåklocka slår För allt det som är Som inget vill vara Jag vandrar i vinden Ett tidevarv går Sen är allt det som skrämt mig Inbillning bara
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Och evig ro En liten stund Och natten som väntar lär oss att drömma Den saga som skrev oss Den skrevs av en vän En skrift i snön Om hjärtas hem
Om jag vore vacker Och gjorde dig glad Om jag vore den som jag ville vara Då är jag en älskling På finpromenad Och ett skyfall av tårar där stjärnor fara Ett klockspel i mörkret Hör du det Jag följer dess ton överallt Till bråddjup ensamhet Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev Svarta bläck ögon blå och kriser och kransar
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev En skrift i snön Om hjärtats hem
117 242 bilder och 1 664 videor. Detta har jag i mitt bildarkiv här på datorn just nu och då gäller det bara foton som tagits eller lagts till från andra sedan 2011. Jag gillar att fota, jag gillar att dokumentera. Jag tar i mina bildtagarperioder alldeles för många foton eftersom det är större chans att hitta ett bra foto bland tio än att det enda fotot man tar blir bra. Just idag känner jag mig dock lite frustrerad. Vem ska vara intresserad av alla de här fotona? Hur ska det viktiga kunna sållas ut bland allt skräp? Hur ska jag kunna få goda rutiner att radera bilder innan uppgiften inkluderar en allt för stor omgång?
För några år sedan delade vår granne med sig av vad som hände då hon (som är utbildad fotograf, även hennes far är en mycket duktig fotograf) tillsammans med sina syskon skulle gå igenom föräldrarnas alla diabilder och fotografier inför deras guldbröllopsfirande. I början var allt roligt att titta på, men efter en stund var tjusiga stilleben och fotografiskt fullträffar inte längre intressanta. Allt handlade om personerna på bilderna och även den omgivning de befann sig i, alla tidsmarkörer. Dessutom påminde min vän om vikten att komplettera med namn och tillfällen, alltså den skriftliga dokumentationen. Jag har försökt tänka på detta efteråt. Egentligen gillar jag verkligen närbilder, men jag förstår vad hon menar. Jag funderar också på hur jag på bästa sätt ska få med viktig information gällande alla släktfoton som jag och min syster samlade ihop förra året. Vi har dem nu i mappar på Dropbox med kompletterande information, men jag vill att de ska klara sig på egen hand.
Har du något bra system för bilder och videor? Och har du överlistat Mac-systemet? Jag blir helt enkelt inte vän med det. Det enda som jag tycker är jättebra är att vi i familjen har ett delat album som visas då teven är i vänteläge. Det är ett smidigt sätt att få tillgång till de riktiga godbitarna till vardags. Vi gör också fotoböcker till stora händelser, som speciella semestrar eller firanden, och det är också ett praktiskt genomförbart sätt att använda och få glädje av fotona till vardags.
