Välkommen hem!

Att vakna i sin egen säng är en fin känsla. Efter en vecka tillsammans med nära och kära runt huvudstaden känner jag mig upplivad, påfylld och mycket glad. En bekant jag träffade igår undrade varför vi inte flyttar tillbaka nu när vi har alla tre barnen i Stockholm. Jag sa att det inte går att hänga upp livet på sina barn, speciellt inte när de ännu är unga och utbildar sig. De kan hamna i Minnesota, Sundsvall eller Thailand och vi får i fortsättningen vara deras hemhem. Maken irriterade sig på att jag i många år efter att vi hade gift oss fortfarande sa att jag ”skulle åka hem” då vi egentligen skulle åka och hälsa på mina föräldrar. Så småningom kallade jag det hemhem, något som väl var mer överensstämmande med verkligheten.

När jag steg in i hallen slog hemtrevligheten emot mig. Vi har det fantastiskt då vi bor hemma hos min syster och svåger i Nynäshamn. Jag älskar att vi får vara så välkomna och en naturlig del av deras och syskonbarnens liv. (Det är för trångt att bo hos något av barnen i deras studentboenden.) Trots det är det något speciellt med att komma hem. Jag är så tacksam över att odören efter dött djur under köksgolvet någonstans är helt och hållet eliminerad. Nu kom vi hem till ett relativt välstädat hus med ordning och reda, rena sängkläder och discokula.

Discokulan hängdes upp då syskonbarnen var här på övernattning förra helgen och gör mig glad. Vi kan behöva lite mer glitter i vardagen, så den får hänga kvar ett tag till. Jag tog en vattningsrunda och hälsade på krukväxterna sådär vid midnatt då vi kom hem och nu på morgonen har jag tagit en tur i trädgården. Idag blir det till att plocka in de sista dahliorna innan knölarna åker upp för vinterförvaring. Jag ska få ner lite perenner som inhandlades på höstrea och så fröer som ska ges tid att ta sig inför nästa säsong. Blir det som planerat har vi också snart ett par nya fruktträd satta på baksidan. Vårt gamla Ingrid Marie har gett okej med frukt två gånger på sex år. Det är väl inte direkt ultimat, så vi får ta tag i föryngringen som vi talat om i flera år vid det här laget.

Jag har insett att våra värmeljus är slut, något som jag inte tror har hänt någon gång sedan jag bodde själv som nyutflyttad tonåring. Värmeljus är liksom en del av ett hems grundutrustning, precis som olivolja, lök, tvättmedel och såpa. Den här vintern som har förutsetts bli tuff gällande boendekostnader kan det vara bra att komplettera hemmet med både alternativa ljus- och värmekällor, inte sant? I det test som tv4 gjorde för någon vecka sedan blev ÖoB:s värmeljus i stearin överlägset bäst i test. Tack till syrran som tipsade! Min bloggvän Annukka har för övrigt testat lågprisvaruhus i närheten av Umeå. Spännande och värt att fundera över för egen del. Att sköta sina inköp på olika platser kostar både tid och ev. bensinpengar, så det gäller att fundera hur man bäst prioriterar. Jahaja, det var dagens funderingar så här på morgonen. Jag tänker att det inte bara jag som är hemma igen, utan också bloggen. Jag gillar verkligen inte att blogga i mobilen, så den senaste veckans klena uppdateringar har sin förklaring i detta. Nu är dock allt som vanligt igen! Peace.

Continue Reading

Ännu en härlig dag…

Hur långt har hösten kommit lite mer söderut? Och norrut? Det känns lyxigt att jag har så mycket kvar när jag kommer hem igen.

Varje gång vi har möjlighet att träffas hela familjen njuter jag verkligen. Yngsta dottern föreslog att vi skulle slå till med en dumplinglördag, och vem kan tacka nej till det?!

Vi tog en tur i Stockholm i regn och mörker för att maken hade fixat en överraskning till mig. Vi parkerade på Kungsholmen och hamnade i minnenas korridor. Maken bodde där då vi träffades och jag vet inte hur många gånger jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Skönt att slippa jäkta!

Favoritfilm med live-musik!!! Så oväntat, och SÅ bra!

Continue Reading

Jul, jul?

Jag fortsätter roa mig under mitt eget höstlov medan folk omkring mig jobbar, går i skolan och ägnar sig åt allvarsam verklighet. Det känns fantastiskt lyxigt att kunna njuta av det vackra höstvädret, träffa nära och kära och samtidigt ge utrymme både för vila och djupa funderingar. De senaste dagarna har jag hunnit diskutera dejtingmarknadsdjungeln (Hjälp!!!), företagsutveckling, mood boards, el-skam, musik, politik, mental ohälsa, familjerelationer, föräldraskap och mycket annat. Det är ju så intressant att mötas i samtal!

Höjdpunkterna har varit många. Här kommer några som råkade hamna på bild. Vi börjar med Adolf Fredriks kyrka i det vackra höstljuset. Efter Bach och vacker arkitektur kändes Stockholm lite extra vackert. Jag längtar sällan till stan, men nog finns det fördelar med att bo nära ”där det händer”.

Jag kan inte se mig mätt på hösten! I Ågesta passade jag på att stanna en stund och gå en runda i den vackra naturen. Våra gamla ”hoods” känns numera för trånga för alla som har flyttat in, men visst finns det många härliga platser kvar att njuta av.

Igår följde jag med syrran för att bocka av ett gäng viktigheter på hennes att göra-lista på IKEA. Det kändes precis som gamla tider. Jag gillar verkligen upplägget på butiken i Kungens Kurva! Den runda byggnaden där man tar sig uppifrån och ner i något slags spiral känns mysig trots att den är så stor. Har man dessutom möjlighet att inte trängas med tusentals helgshoppare är det ännu bättre. För tillfället verkar man bygga om hela nedre planet, men vi lyckades hitta allt som skulle med hem. Att möta julen i oktober känns aldrig okej, inte ens för den julälskare jag trots allt är. Jag vill känna magi, inte uttråkning.

På Kökeriet i Nynäshamns hamn blev jag bjuden på en makalöst god fisksoppa och ville genast hem och koka egen fiskfond på fult fiskrens som INTE luktar skämt. Rutten fiskdisk är något av det äckligaste som finns, men här luktade det bara tång, rökeri och smarrig mat. Mmmm! jag blir hungrig bara av tanken på hur gott det var. Varför äta skräp när man kan fylla munnen med ren glädje?

Gårdagen avslutades med det traditionsenliga familjekalasen för familjens äldsta och yngsta barn som båda fyller år nästa vecka. Våra ungar slöt upp med presenter och älskvärd närvaro och vi bjöds på allt från läcker mat till högklassig musikunderhållning.

Jag förundras över tidens gång och njuter av att fira livet! Födelsedagar är något av det bästa jag vet. Denna syn gör mig lite tårögd. Jag älskar mina syskonbarn som vore de mina egna. Storebrorsan vars födelsedag vi också firade var vi så nära under de första åren, denna donnas första år missade vi då vi bodde i USA. Det känns som ett helt liv sedan, en hel evighet, men det har faktiskt ”bara” gått åtta år. Tänk ändå.

Continue Reading

God natt Bredavik med kräftskiva extra allt.

Varje höst stänger vi sommarstället med lite extra festligheter. Trädgårdsmöbler och båtar ska in, studsmattan ska monteras ner för att inte flaxa iväg till Oz, fröer ska samlas in… Sedan ett gäng år tillbaka brukar vi jobba först och sedan belöna oss själva med en trevlig fest. Så också i år! För första gången (Någonsin?) var Skottland-syrran hemma med sin man och de två yngsta barnen. Hur roligt som helst! Först träffade vi dem inte alls på tre år, nu har det blivit tre gånger sedan lillastesysters bröllop i april! i november gifter sig systersonen i Skottland, så då blir det en gång till. Det är knappt så jag kan tro det!

Så fint det är att se kusinerna hänga. De två vänstra är rätt lika på morfars/farfars sida. En bor i Dundee och en i Rödeby, men det går finfint att upprätthålla kontakten ändå. Somligt är långt bättre i dagens teknologiska samhälle.

Den skotske svågern rör bara fish’n chips-fisk, alltså friterad torsk. Sjöodjur göre sig icke besvär i någon form. Man kan äta gott på kräftskiva ändå. För övrigt tog jag en massa fina bilder med kameran, men den närmaste veckan uppehåller jag mig långt från datorn. Jag återkommer med närmare rapport!

Continue Reading

Femte åkatober.

Jag har glömt historian bakom, men någon gång i barndomen berättade jag att ”jag fyller år den femte åkatober”. Det lever jag numera med. Far brukade alltid ringa från Värmland, ofta flera dagar i förväg för att vara säker på att inte vara sen, och hävdade att DEN födelsedagen kom han i alla fall ihåg. Jag tror att både han och min äldsta lillebror annars lider av födelsedagsteflon, som att det är omöjligt att lägga födelsedagar på minnet. Detta gäller även ens avkomma. Jag brukar säga att varje födelsedag är min bästa, så också den här. Maken hade fixat lyxfrukost. Fil med egna hallon, äppelskivor med jordnötssmör och rooiboschai med havremjölk. Godare än så blir det inte. Till detta hade han slagit in min gamla sekatör, men var snabb att förklara att en ny med hölster har inhandlats efter anlitande av lillasyster trädgårdsmästaren som konsult. Den kommer med posten idag (vårt paket till äldsta dottern tog två veckor på sig, så jag är imponerad att åtminstone rätt dag prickades in).

Själv har jag inga problem att minnas min födelsedag och det är jag mycket tacksam över. Skulle något slags demens bli mitt öde kanske jag kan påminnas om att den ligger inklämd mellan Kanelbullens dag och min pianovirtuos till brorsons födelsedag. Många tycker att det är jobbigt att fylla år. Det känns svårt att hantera att ålderdomen långsamt kryper närmare. Eller som maken uttryckte det idag: ”Femtiotvå! Du är en stor flicka nu.” Själv har jag inga problem med det. Nog hade det varit trevligt att ha tjugonioåringens kropp igen, men inte för saken i sig. Vid den åldern hade jag bara inte vett att uppskatta min fantastiska kropp och allt den kan göra. Jag plågade ständigt mig själv mentalt med att jag var ”för tjock”. Sanningen är att just åren mellan tjugofem och trettio var ganska lugna då jag var gravid, ammade och hade småsmå barn och inte hade lika mycket energi över till ätstörningar och kroppshat. Med det sagt är jag på en mycket bättre plats idag. Jag älskar att jag fortfarande får vara med och leka. 2013 gick min fina vän bort, alldeles för tidigt. Hon får alltid en extra tanke både på sin och min födelsedag. Samma öde har många jag känt genom åren fått uppleva. Ett oväntat kort liv. Vi vet inte vad vi får, bara vad vi har. Denna födelsedag ger jag mig själv gåvan att njuta av just detta fullt ut.

Continue Reading

En måndag i oktober.

Idag har jag inga inplanerade samtal, solen skiner efter en regnig vecka, jag har alla mina nya tulpanlökar väntande i verandan och de sista listerna till verandan som ska målas i ladan, så jag bestämde mig för att helt enkelt ta en ”bondedag” och vika tiden till sådant som jag behöver fixa här på gården. Den mentala listan är lång, så kanske är det dags att skriva ner allt på papper och sedan få nöjet att bocka av en grej i taget? Det är ändå rätt tillfredsställande.

Jag älskar den här tiden på året och tänker att det väl är min gamla kärlek för födelsedagen som präglat hur jag ser på hösten. Födelsedagsveckan inleds med fina gåvor som får vänta på rätt dag att öppnas medan de är till ögonlyst i mitt favoritrum. Eller förresten, jag älskar faktiskt hela vårt hus, jag älskar energin här och jag älskar att det trots storleken är så mångsidigt. Igår halvlåg jag i soffan på övervåningen, hade tända stearinljus på bordet och fin vän i lurarna medan jag förundrades över hur detta utrymme som var ingenting då brorsan började renovera blivit ett eget rum.

Från soffan gick det bra att ha utsikt över den färdigrensade högen med körnoter (så här såg det ut innan jag började). Det visade sig att vi sjungit minst 180 olika musikaliska verk, allt från ”Nu grönskar det” till Händels Messias. His yoke… och Halleluja-satsen räknades dubbelt eftersom de sjungits vid flertalet tillfällen till jul innan vi framförde hela verket, men på ett ungefär stämmer det rätt bra. Vilket roligt projekt! Jag blev så nostalgisk och kände mig oerhört tacksam. Jag ska så småningom stoppa in gårdagens repertoar, tänkte börja på en ny historik från och med hösten då vi bytte namn från motettkör till kammarkör över sommaren. Min extrasyrra tipsade om roliga projekt att göra med dubblettnoterna, så jag eldar inte upp allt precis just idag.

Jahaja. Så här fortgår mitt amaryllisprojekt. Jag kan här visa vilken skillnad det blir då en amaryllis får stå mörkt (skugga, den vita) då blomstängeln börjar växa och då den får stå i full sol (västerläge, den röda) som togs in då knoppen precis brutit fram. Tyvärr har jag förlorat namn på de olika lökarna, men den röda tillhör definitivt lyxlöksklassen. Den är betydligt kraftigare än de 39.90:s-amaryllisar man brukar kunna köpa på ICA och har en fantastisk djupröd färg. Kanske förtar det julkänslan att ha blommande amaryllis tillgänglig från september och förhoppningsvis ända in i januari, men så får det vara. Jag vet ju faktiskt inte om de andra lökarna kommer att sätta knoppar. Hoppas att du får en fin vecka och har något som gör dig lycklig.

Continue Reading

Stickjunta med utsikt över hårt arbete.

Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.

Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.

Continue Reading

Oj, vad skriver jag nu om? Elen?

Idag är det den första oktober. Solen skiner in med ett varmt ljus och grannens lönn visar sig från sin vackraste sida. Maken har lovat ut sig till min kompis som behöver hjälp med något som jag är urdålig på, men jag följer åtminstone med som moraliskt stöd och tar med mig en stickning. Innan dess tänkte jag berätta om ett annat projekt jag tagit mig an under september månad.

Jag har hört oroande rapporter om hur illa det verkligen ser ut med förutsättningarna inför vintern om vi fortsätter mötas av de elkostnader vi ser i kombination med de svenska ränteökningarna. Det är många som klarar sig bra, som har bra mariginaler och som mest kommer att grymta över sina skenande fasta utgifter varje månad. Det kommer att innebära färre hämtmiddagar, inga onödiga inköp och kanske fler besök på second hand. Deras middagar blir mindre Sofia Wood och mer Under tian, barnen får lära sig äta linser och sill och nöja sig med bara ett streamingabbonnemang istället för fyra. Julresan ställs i år inte in på grund av flygskam, utan det är den tunnare plånboken som styr.

För andra är det betydligt värre. En familj har fått omförhandla lånen för att ha råd med de ökade boendekostnaderna, en annan håller på att sälja sitt hem då de ökade kostnaderna leder till en budget som inte går ihop. Många har hamnat efter med sina betalningar och för familjer som står inför separationer och behöver byta ett boende mot två ser det tufft ut. Det är tråkigt att vara realist/pessimist, men någon måste väl vara det också.

Jag har sedan slutet av augusti antecknat (nästan) all ”extra-el” vi har förbrukat. Antal grader på ugnen, tid igång, strykjärn, tvättar, mikro. Jag vägrar sitta och sticka utan bra ljus, men allmänljuskällorna har använts mindre än vanligt. Jag har ännu inte tagit tag i vad det innebär inför jul då jag ju brukar njuta i fulla drag av stjärnor och elljusstakar. Jaja, det är en senare fråga. Hur som helst, våra ansträngningar har lönat sig. Förra året slangade vi ut 382 kWh i september, i år blev det 265 kWh. En dag då vi inte är hemma alls går det runt 5 kWh, den senaste veckan har dagsförbrukningen legat på 7-10 kWh. (Jag jobbar hemifrån, maken jobbar också hemifrån mycket.) Vi har sänkt grundtemperaturen som går ut i hela huset. Vi har slagit av golvvärmen i badrummet och har det mörkare i huset om kvällarna än vanligt vid den här tiden på året. Ugnen används mer sällan och jag tänker att jag vill lära mig använda vedugnen när vi kommer igång med eldningen då det behövs. (Vi har eldat i vedspisen några kvällar den senaste veckan, kakelugnsvärmen har inte behövts än.) Vi kommer inte att behöva frysa här hemma, värre är det för stackare med direktel utan extra värmekälla. Jag gissar att familjen som bor i vårt gamla hem på Drejarvägen 5 är tacksamma för kaminen vi installerade efter översvämningen, själv är jag tacksam över att vi inte bor kvar. Våra elkostnader var ändå blygsamma jämfört med många andras.

Livet är stort och förunderligt. Det är viktigt att påminna sig om det då problemen hopar sig och framtiden knappt går att urskilja genom dimma och krutrök. Jag går in i det lilla och njuter fortfarande av sådant som ger mig glädje, företrädelsevis sådant som inte drar så mycket el.

Continue Reading

Rest in peace, Drottning Elizabeth.

Drottning Elizabeth har avslutat sina dagar på jorden. Ska man sätta ett ansikte på ordet Powerpingla så är det väl just drottningens.

Drottning Elizabeth träffade prins Philip första gången då hon var tretton år. Det har måste känts som att hon förlorade en bit av sig själv då han gick bort förra året. Den här bilden är något av det sorgligaste jag sett någon gång. Igår var det så dags för Elizabeth att själv dansa vidare på de saligas ängar.

Drottningen fick en egen dubbelregnbåge över Buckingham Palace, något som säkert fler än jag tyckte var en fantastisk symbol och ett lite överjordiskt tack efter att ha tjänat väl under så många år.

Efter ett långt liv med ett stort antal händelser som måste ha varit mycket svåra att hantera tänker jag att Joni Mitchells Both Sides Now blir den hyllning jag vill förära den kvinna som har varit en klippa för så många. Lycka till nu Charles. Din mors krona är nog inte lätt att bära.

Continue Reading