Jag är kanske lite mer intresserad av trädgårdens fåglar än gemene man. Trots det har jag inte lärt mig se skillnaden mellan ring- och skogsduva och fram tills igår hade jag aldrig sett en brun duva! Nu vet jag att den bruna är en turkduva. Den första turkduvan upptäcktes i Sverige 1949 och sedan dess har den spridit sig upp i södra Sverige. Tänk, så spännande det är att lära sig något nytt! (Fotot är taget med telefonzoom genom fönstret, men man kan se det viktigaste i alla fall.)
”Turkduvan hör huvudsakligen hemma i tätorter, framför allt i villaområden med äldre bebyggelse. Den häckar också i mindre samhällen och vid gårdssamlingar. Den föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Träden utnyttjas för häckning och för övernattning. Häckningssäsongen sträcker sig från maj till september, och under den tiden kan ett par hinna med upp till fyra kullar. Ofta används ett och samma bo till flera på varandra följande kullar. Boet byggs oftast som en plattform i ett träd på 2 till 10 meters höjd, men häckning på byggnader förekommer. Liksom hos övriga duvor byggs boet av honan, under det att hannen förser henne med bomaterial. Den lägger två vita ägg. Båda könen hjälps åt med ruvningen som tar 14–18 dygn. Ungarna stannar 15–19 dygn i boet.”
Vi hade lovats riktigt dåligt väder och hade därför bestämt att ett besök på Marinmuseum var ett bättre alternativ än stadsvandring då det var dags att mötas upp. ”Vi” var jag och två Exploriusstudenter som det här året studerar och bor i Kalmar respektive Ronneby. Det var första gången de två träffades då den thailändska studenten hade stora problem att få visum och inte hann med minilägret i början på terminen då alla utbytesstudenter samlades i Stockholm i några dagar. Nu visade det sig att alla svarta moln hade kramats ut över natten. Vi stod alltså med en förhållandevis vacker dag, men så fick det vara. Ingen har dött av en tur på Marinmuseum, inte vad jag vet i alla fall.
Jag älskar verkligen detta toppenställe och rekommenderar det varmt till alla som kommer på besök till Karlskrona. Jag vet inte hur många gånger jag varit där, men det finns alltid något nytt att fokusera på. Modellskeppen och galjonsfigurerna slutar aldrig fascinera, de förstnämnda med detaljrikedom i pyttig storlek och de sistnämnda med sin gigantiska storlek och skönhet. Halva stan var stängd igår då det var röd helgdag, så kanske var det därför så många valt att gå på museum?
Vår thailändska students svenska lillasyster hängde med oss och vi hade så roligt tillsammans alla fyra! Det livar upp att tillbringa tid med ungdomar, särskilt den intresserade och vetgiriga sorten. Italiensk och svensk kultur är mer olik än man tror och ännu större skillnader är det mellan hur man ser på livet i Sverige jämfört med Thailand. Ungdomar ser alltid på saker och ting ur sitt perspektiv och det ger ännu en dimension till den här upplevelsen.
De senaste åren har ”mina” studenters favoritplats alltid varit Elsas lilla krog. Steam punk-temat verkar vara mycket tilltalande och även om det inte riktigt syns här är miljön väldigt ombonad och hemtrevlig. Det blir aldrig bullrigt på samma sätt som i en lokal med högt i tak. Här satt vi och skrattade åt språkförbistring, var tacksamma över god mat och delade upplevelser av mycket olika slag. Min syrra hade det här uppdraget innan mig och jag är så glad över att jag fick ta över då vi flyttade hem till Sverige igen. Jag kan varmt rekommendera engagemang på liknande vis om du har utrymme i ditt schema och har orken till det.
Den här tiden på året ägnar många åt eftertanke. De som har gått före har sin plats i vardag och helg, på olika sätt och olika mycket, men till allhelgona får de flesta lite extra uppmärksamhet. Jag brukar ta en tur upp till Klackamåla där vi spred Fars aska. På lördag ska det bli dåligt väder, så när det fanns en stund över och två av syskonen var där uppe och röjde passade jag också på i den vackra höstsolen.
Syrran följde med en sväng upp till kullen (hon hade redan varit där med vår bror). Skogen luktade gott. Förmultnande löv, svamp, mossa och jord. Det är en doft som för mig är trygg och varm. Hösten må vara slutet på en period, men förmultningen ger förutsättningar för ny näring och liv till frön som redan ligger på plats och rotsystem som har fått en stunds vila.
Allhelgonatraditionen är att ta med ringblommor som kommer från fröer som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från fröer som Far satte 2016. Jag hoppas kunna fortsätta traditionen länge, länge. Rosenskära och jätteverbena fortsätter att blomma i riklig prakt. Vi har haft en varm höst och frosten tog lyckligtvis inte kål på dem.
De har äntligen varit här och hämtat flisved som legat i stora staplar på flera ställen och det öppnade upp och gav en helt ny känsla! Farfars föräldrahem, så fint att förfallet inte har fått fortsätta. Lite i taget händer det grejer där, det får ta sin tid. Det är viktigt att vårda ett hus. Den här gården har inte helt lämnats åt slumpen de senaste decennierna, men nog var det kritiskt läge då de här två och deras familjer tog över. Jag är glad över de förbättringar som redan skett och ser fram emot nytt liv i det gamla skrället.
Lånebarnen är återlämnade och spåren är igensopade. Jag har förvisso två allt för avancerade och ofärdiga origamiblommor framför mig, men annars är nog det mesta iordningställt. Det känns att jag inte längre är i trettioårsåldern som då våra barn var i samma ålder och jag kan inte låta bli att fundera över alla kvinnor som föder barn senare i livet. Hade jag blivit en mer avslappnad ”gammal” mamma? Det är så det är nu, jag har mycket större fördragsamhet nu för tiden. Det beror inte på att jag inte orkar, utan på att jag har släppt kontrollen över så mycket. Mycket av den ”kontrollsläppningen” hände i olika situationer för mig som förälder, så det hade varit intressant om det blivit så även utan barn fram tills jag blev 40+. Kanske hade jag blivit en väldigt avslappnad äldre mamma, kanske värsta kycklingmamman. Vem vet?
Min kreativitet har åtminstone inte blivit sämre än den redan var. Lillkillen vill alltid bada då han är här för att jag ”har ett så roligt badkar”. Det är alltså den svarta fotbaljan som du ser sticka upp här. Han har kunnat vika ihop sig i den rätt bra, men nu var det inte riktigt möjligt längre. Jag föreslog då att vi skulle ta lådan som alla Schleichdjuren ligger i och det visade sig funka hur bra som helst.
Det där med att komma ut varje dag även då vädret känns mindre inspirerande… Jag är rätt bra på det, men nog hjälper det att få draghjälp. Ja, alltså, de här godingarna ville bara stanna inne, men jag påminde om hur mysigt det kan vara med Östersjön och vind i håret och utflykt och äventyr och de köpte konceptet. Vi hade hela naturreservatet för oss själva i en timme innan ett par och deras hund kom och dukade upp framför en av grillarna. Vid det laget hade vi bara kunnat dra oss undan lite längre bort, men alla kände sig färdiga.
Det är spännande med utveckling. Nioåringen vill kolla på ”tutorials” då hon ska pyssla, vill gärna testa nya frisyrer och till och med äta ”något som vi aldrig smakat förut, som typ indiskt”. Hennes värld börjar öppnas upp. Lillebror är emellanåt lite jobbig, precis som vanligt, men tjuvnypen kommer numera underifrån istället för uppifrån. Vi får tillsammans hitta nya vägar att genomföra fastersdejterna. Jag är tacksam så länge barnen verkar längta precis som jag och hoppas att det inte förändras trots stigande ålder hos oss alla.
Jag älskar små vykort av äldre slag. De är oftast tryckta i klara färger på gulnad kartong och ibland har jag tur och kan fylla på mitt förråd. I helgen tittade jag igenom Tradera. Jag misslyckades med mitt uppdrag och hittade bara kort som var alldeles för dyra för min smak. Däremot hittade jag något annat roligt. Reklamvykort med svenska dansband… Milda makaroner, det var länge sedan jag hade så roligt. Korten gjorde mig så glad att jag nu har trettio sådana här kort på väg hem till brevlådan. Ett av dem är redan utvalt att utgöra grunden till ett gratulationskort till en vän som fyller femtio nästa år. Han kommer med all sannolikhet att uppskatta ironin. Mode brukar komma och gå med jämna mellanrum och sjuttiotalet har redan haft sin renässans och gått i graven igen. Det blev dock aldrig på samma sätt som när det verkligen begav sig. Nu funderar jag på om det går att finna en av alla de amerikanska postorderkataloger som mamma fick hemskickade av sin vän på sjuttio- och åttiotalen. Frisyrer som räckte upp till taket med hjälp av hårsprej och först kragar, sedan axelvaddar av enorma proportioner. Hur kunde ens folk tycka att detta var snyggt? Jag kan för mitt liv inte förstå det.
Igår hade vi en vacker höstdag med lite mer strålglans än vanligt. Så länge jag inte sitter som chaufför i en bil älskar jag väderfenomen som framkallar dis och dimma. Det ger en lite trolsk känsla och låter solljuset spridas mjukt. Det är såhär höstens färger verkligen kommer till rätta.
I bakgrunden ser du vår gamla presenning som fått uppdraget att döda ogräs. Vi får väl se hur effektivt det är. Med tanke på hur fult det är hoppas jag på stort genomslag. Under kryddhjulets stenar ligger dubbel svart sopsäcksplast, men rotogräs har ändå tagit sig upp på somliga ställen. Det är stora krafter i omlopp! De fröburna ogräsen kommer man inte ifrån och nu är det dags att rensa rent för att ge de bästa förutsättningar inför våren.
Jag hade aldrig sett vinruta innan jag föreslogs ha den i kryddhjulet. Bladen och färgen är så vackra! Den kommer förhoppningsvis att blomma med gula små blommor på höga stänglar nästa år. Den är giftig om den intas i för stora mängder, precis som så många andra örter, men anses kunna hjälpa inom många olika områden i folkmedicinen. Det vore ju spännande att veta hur många som har fått gå åt under studier om hur en ört funkar. ”Oj, det blev nog lite för mycket vinruta…” Kelter, romare, judar, kaledonier, egyptier och kineser har använt vinruta under många år. Den har fått agera i form av lugnande medel, skyddande från ondska, kramplösare, smärtstillare och så mycket annat. Ett allt för stort intag leder som sagt till risk för döden, så jag håller mig nog lite avvaktande till att inkorporera den i mina dagliga rutiner.
Bladpersilja äter jag dock mycket gärna. Vi har redan mycket i frysen, kanske hinner jag med en omgång härligt örtsalt med selleri, persilja och lite andra kryddor. Det finns fortfarande en hel del att ta av och risken för mer frost den närmaste veckan verkar inte vara överhängande. Jag satte aldrig någon sen sallat, så nu blir det rätt mycket persilja. Om inte annat så är de här bladen mycket vackra som dekoration.
Dotterns cykel blev kvar i Nynäshamn efter flytten. Den ville köpas av ett flertal personer i syrrans padelhall där den stod, men fick istället följa med hem till oss. Nu ska den få lite vård, för den har blivit mycket styvmoderligt behandlad de senaste åren. Inte för att jag vet var tuben med Autosol ligger, men den har definitivt en uppgift att fylla här!
Sara Bäckmo tipsade om att lagra sina rotfrukter i genombrutna plastbackar klädda med tidningar och med torv som skydd istället för sand som det annars alltid tipsas om. Sand är väldigt tungt, så jag gav mig på att också testa torv i år. Jag tror vi klarar att hålla stenkällaren frostfri, vi får väl se. Lagrade morötter blev det inte särskilt många. Rödbetor och lök verkar istället vara våra specialiteter, vi får goda skördar av dessa grödor varje år.
När vi städade ut bland allt metallskrot tidigare i höst hittade jag denna rostiga burk för ”extra prima fetsill”. Jag tycker den är så charmig, så den fick bli kruka till ett par julrosor. Den fina stormlyktan har fortfarande inte fått något glas. Jag ska bara komma ihåg att ta med den till Karlskrona Byggnadsvård och höra om de har något som skulle kunna passa.
Den här synen gör mig glad! Vår lilla tyska extradotter är tillbaka över höstlovet. Kul att hon och hennes pojkvän får livet att funka trots att de bor så långt ifrån varandra. Igår tog hon sig tid att komma hem till oss på middag och spelkväll. Extra bonus var det att yngsta dottern också var hemma. Lite ungdomlig energi i huset, det är fint det.
Den lilla söta loppiskyrkan har nu blivit väl rengjord. Den klassiska speldosan som finns monterad inuti spelar Stilla natt klart och tydligt, men elektriciteten fick jag inte riktigt att funka. Ingenjören ryckte in och slipade och trixade lite. Trolleri, trollera och så var problemet fixat! Därmed är tomtelandets nyaste tillskott redo att flytta in. Det dröjer dock en och en halv månad tills vi är där. (Julen närmar sig dock. De första julalbumen har redan släppts och det är ett helt gäng på väg. För dig som är intresserad kan jag erbjuda en Spotify-lista där jag och några kompisar laddar upp årets nya julmusik. Vi är uppe i 7,5 h lyssning redan, så det gäller att börja lyssna för den som är intresserad av hitta nya favoriter till sin jullista.)
Vilken tur att jag inte jobbar kvar i skolvärlden! Jag hade varit en sådan där jättejobbig kollega som hade varit sjukskriven i en vecka. Ve och fasa! Igår var jag dock så pass på banan att jag tog mig ut en stund. Dagen inleddes med att sätta amaryllisrötterna i ljummet vatten. Jag ställde en stor tändsticksask tillsammans med dem för att visa hur små de flesta av dem är. Som sagt, det ska bli jättespännande att se om någon av de här bestämmer sig för att blomma. Alla lever i alla fall. En bra början om inte annat.
Yngsta dottern kom hem förkyld, semester inbjuder visst alltid till sjukdom. Kroppen anstränger sig att hänga med när man står under stark press, sedan släpper allt då den ges utrymme att vila. Tisdagen ägnade vi sålunda mest åt just vila. Ja, eller åtminstone tog vi det väldigt lugnt. Igår bad jag dottern lägga sig på soffan och så gav jag henne en lite vänlig behandling. Efter flera månaders utbildning på Axelsons till spaterapeut har hon fått fler lyxiga behandlingar än jag i hela mitt liv. Jag gjorde ändå mitt bästa och fick höra att jag har talang. Hahaha, hon är så duktig på att uppmuntra och vara snäll!
Både yngsta dottern och jag gillar traditioner. Vi tog därför en tur upp till Blomlöfs rökeri för att inta en delikat måltid i deras kanske inte så mysiga, men trevliga, restaurang. Det var lika gott som vanligt. Dottern hade gissat att vi skulle vara ensamma vid 14.30 en höstvardag, men så var det inte. Visst var det betydligt lugnare än under sommarmånaderna, men vi var flera sällskap på plats. Mest intressant var det att försöka bestämma hur sällskapet vid bordet bredvid hörde samman. Ett par i 60-årsåldern som pratade svenska tillsammans och ett par i 30-årsåldern med tre barn som pratade tyska med varandra och så pratade de äldre svenska med den yngre kvinnan och engelska med den yngre mannen och barnen. Var det en mormor och morfar som fick prata ett tredje språk med barnbarnen? De var så unga, kanske 6-8 år, borde de då inte kunna mer svenska än engelska genom sin mamma? Nej, det var nog bara bekanta. Eller? Ja, så gick våra tankar. Det är väldigt spännande att fundera runt medmänniskor och gissa hur de lever sina liv.
Jag älskar de mjuka novemberfärgerna. De kommer ännu bättre till sin rätt i kombination med nyplöjda (eller kanske snarare nyharvade), varmt chokladbruna åkrar. Det är så vackert! Dottern gillar att utföra yoga på alla möjliga och omöjliga platser. Jag har många foton på henne framför solnedgångar, spännande byggnader och mitt i naturen. Det är alltid lika imponerande att se henne ha full kontroll över sin kropp. Min kroppskännedom går att utveckla, om man säger så.
Väl hemma fick jag erbjudande om en RIKTIG ansiktsbehandling med Maria Åkerberg-produkter och massage. Allt jag kan säga om detta är att det kändes så lyxigt att få en timmes omsorg. Mjuka fingrar, men säkra och stadiga! Huvud- och skuldermassage är så otroligt skönt, musiken som uppfyllde rummet vaggade mig nästan till sömn. Så stolt jag är över denna tjej! Hon är verkligen duktig på det hon håller på med och jag hoppas att hon får möjlighet att utveckla sig vidare inom detta område.
Kvällen fortsatte med flera timmar i soffan. Diskussioner och en massa musik, som i gamla tider. Man kan komma långt med fyra ackord på en ukulele. Allsång med Spotify är också ett vinnande koncept! För att inte tala om Ben & Jerry’s. Det här blev helt enkelt överlag en riktigt bra dag.
Velkommen skal du være. 😊 Nå skal pleddet fryses, registreres, så fotograferes, publiseres på digitaltmuseum.no Vennlig hilsen Cathrine
Nu har min loppisfilt kommit fram! Vad fint att den kan få en uppgift trots att den så snöpligt hade utsatts för skumma kemikalier. Det digitala museet är fantastiskt! Här finns mängder av kul att titta på. Jag längtar för övrigt verkligen till nästa gång jag kan gå på museum. Det är en av mina största glädjor.
För många, långa år sedan bredde kelterna ut sig över delar av Europa. Romarna kallade dem (naturligtvis) barbarer. Ingen vet med säkerhet varifrån de kom och hur de spred sig, det finns det olika teorier om. Man fokuserar dock mycket på vilka platser som fått keltiska namn. De kulturellt keltiska arvet hittar man främst idag på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne och Cornwall. Det keltiska nyåret drog enligt somliga forskare igång 1 november och för att fira detta hade man en stor fest på nyårsafton, alltså 31 oktober. Sant är iallafall att man firade Samhain då slöjan till ”the Otherworld” blev så tunn att andarna/spöken kunde få tillträde till människornas värld. Folk klädde ut sig för att likna Aos Sí (andarna) och dukade fram extra mat. Man spådde framtiden, ofta med nötter och äpplen inblandade. Man gick också omkring till varandra utklädda och reciterade verser i utbyte mot mat. (Det är väl den sistnämnda traditionen som sedan utvecklats till ”trick-or-treat”.) Resterna av Samhain-firandet har tagit sig ut till stora delar i världen och hittas numera på många ställen och med lite olika uttryck. Det vi mest ofta möter är kanske Halloween, den irländsk-amerikanska traditionen. Själv älskar jag våra betydligt lugnare och värdigare allhelgonatraditioner med upplysta kyrkogårdar och kransar på gravarna, men…
… varje år pyntar jag ändå upp med lite spöken och gastar. Ljusgrenen gör sig som bäst i sällskap av de små spökena som vi pysslade ihop i Orem. De börjar se riktigt ruggiga ut efter snart tio år. Kanske ska jag ge dem en behandling med ångaren? Tror det skulle fräscha upp dem och ge en lite bättre form. Den fula steam punk-ugglan har en given plats, liksom de andra grejerna i detta lilla Halloweenhörn. Minipumpor fick vi mängder av i år och de har delats ut åt höger och vänster. Några har fått stanna här hemma och jag tycker att de passade utmärkt i det här sällskapet.
Den här donnan har inte haft semester på eviga tider och hann bara komma hem en snabb vända för att fira syrran och svågern i somras. Nu är det dags för lite Sturkösemester och hon ser fram emot ”mamm- och papp-tid”. Igår fick hon för första gången testa hur mysigt det är att sitta på sittbänken i verandan i sällskap av fotogenlampa och härliga textilier. Vid den här tiden på året är det lite kallt här ute, men det går ju lätt att råda bot på. Gissa hur mysigt det var här med regnet som smattrade mot plåttaket? Jag ser hur som helst fram emot den kommande veckan och hoppas att jag snart känner mig tipptopp igen.
Ja, men då drar vi igång veckan med ett härligt höstregn och eld i vedspisen. Jag har mest ägnat det senaste dygnet åt att försöka bli frisk. I översättning betyder det att jag sovit, vilat, försökt hitta något sevärt förutom att ha kollat på senaste avsnittet av Tunna blå linjen, ätit rester och glass, svettats otäck sjuklukt, rensat bland mina foton och filmer på telefonen och snutit mig. Om exakt en månad är det Thanksgiving som vi ju firar i vår familj. I år blir det firande lördagen innan istället för efter (vår svenska lördags-Thanksgiving krockar alltid med generalrepetition inför Kammarkörens stora adventskonsert) eftersom vi åker på bröllop i Skottland!!! Äldste systersonen där gifter sig och det ska bli så härligt att få fira glädje. Med det vill jag önska dig en riktigt fin vecka.
