Jag finner ingen prestige i vilka namn som står i kläder, skor eller väskor, vilken bil jag kör, område jag bor i eller dator jag använder. Eller prestige och prestige. Inte tyckte jag att det var jättekul att bo i lägenhet, men det berodde mindre på områdena och mer på känslan av att hela tiden vara inbjuden till andras mest privata stunder. Dessutom växte jag upp i hus och hade då tillgång till det uterum som är så otroligt viktigt för mig under det varmare halvåret. Att jag sedan fastnar för det dyraste i butiker, om och om och om igen tänker jag handlar om en blick för kvalitet, och det är ju något som handlar om just god kvalitet, inte märke. All kvalitet är dock inte dyr och allt dyrt är inte av kvalitet.
Nu sitter jag iallafall här framför datorn och vänjer mig vid nya proportioner på skärmen, njuter av det bättre ljudet i högtalarna och är förundrad över att allt bara händer på en gång då jag trycker in mina kommandon utan att jag behöver sitta och vänta medan det maler på som satt jag vid en dator anno 1998. Jag känner mig så tacksam för denna uppdatering! Det leder in på nästa grej:
Imorgon är det november. Jag kommer att köra Trettio Tacksamma Dagar i vanlig ordning, trots att jag sällan är på Facebook numera. Jag ser fram emot denna själsliga tvätt, en månad då livets svårigheter och utmaningar inte längre tar plats i det främsta rummet så som det annars ofta gör för mig med min personlighet och mitt yrke. Välkommen att haka på!
Min nya dator är nästan färdig att börja användas, men maken håller fortfarande på att hantera vårt gigantiska fotobibliotek från den gamla datorn genom den nya innan jag kan ta den till ”min”. Det ska bli SÅ skönt att ha en fungerande dator igen. Det tar för lång tid att blogga här på telefonen, men jag skickar en liten hälsning från stora fixardagen iallafall. Förutom att jag körde tvättmaskinen varm…
… hade jag massor att ordna som det inte riktigt funnits möjlighet till de senaste veckorna. Om du vill kan du roa dig med att beskåda vad jag hade med mig hem efter min långa ärenderunda med en lista som bara fanns i huvudet (förutom inköpslistan till mataffären). Jag är väldigt nöjd med att jag kom ihåg allt.
Jag är också tacksam över att jag fick tid att tanka lite av myshösten som fortfarande finns kvar eftersom allt har gulnat och det inte finns många löv kvar på träden. Mitt emellan, i mellanland.
Efter en snabbis till Stockholm för att fira lilla Titti är jag nu tillbaka i Karlskrona. Om ett par dagar kommer svärmor hem från Långtbortistan och jag flyttar hem till Sturkö igen. Det känns fånigt att komma dragande med det gamla ”jag kan inte fatta hur fort dessa tre veckor har gått”, men den känslan genomsyrar allt just nu.
Jag är tacksam att vi hade möjlighet att vara med och fira födelsedagsbarnet. Som tvååring fokuserades det en hel del på ”j-vissteleleva” (stavning något oklar) och tårtätning, precis som det ska vara. För mamman blev firandet en möjlighet att pyssla, något som hon tycker är jätteroligt och som gjorde hemmet väldigt festligt. De fina partyhattarna hade förra året porträtt från det första levnadsåret och hade nu uppdaterats med ögonblick från lilla Tittis andra år. Det blev en hel del presenter också, något som naturligtvis är lika klurigt att förhålla sig som mycket annat i den samtid vi lever i. Vad är rimligt att ge en tvååring? Lilla Titti var lika fascinerad av allt hon öppnade och gåvogivarna hade tänkt till för att kunna ge något som passade. Mest kreativ gåva vill jag dock säga kom från morbror. Han hade tagit en muffinform och fyllt med havregryn. ”Gackin” (Tittis eget ord för denna läckerhet) är nämligen det absolut mest delikata hon kan tänka sig. Bättre än tårta till och med. Tänk att ha fri tillgång till gackin! Vilken dröm.
Efter mitt ondgörande av AI tycker jag det är lite extra roligt att visa denna installation gjord av födelsedagsbarnets pappa. Det är han som tecknat det fantastiska porträttet och att sätta ett av födelsedagsporträtten över ansiktet på tavlan var sååå roligt. En trollerikonst som är uppenbart och självklart fejk, något som bevisligen är gjort för att roa och få folk att titta fler än en gång. Det är helt enkelt skillnad på lurendrejeri och lurendrejeri.
Tänk hur mycket känslor några siffror kan rymma. För två år sedan hade jag lyckan att bli mormor för första gången. Jag har skrivit en del om lilla Titti, men inga ord kan beskriva hur rolig, spännande, klurig, intensiv, busig och lätt att älska hon är. Idag åker vi för att fira hennes tvåårsjubileum. Även om vi videopratar i princip varje dag är jag så glad över att få hänga med henne IRL i ett par dagar. Grattis till vår solstråle!
Thomas di Leva is still going strong och Spotify tipsade om att han precis gett ut ett nytt album. Jag har inte riktigt tagit mig tid att lyssna in det, men påmindes om hans gamla existentiella mästerverk Vem ska jag tro på. Texten har väl aldrig varit så sann som idag. Eller, den skulle passa i alla tider, men i dessa tider med AI är det som att den blir till riktigt sprängstoff. Det är så irriterande att man inte vet om ett filmklipp är äkta eller ej. Jag hatar det. Hatar att folk luras. Hatar att jag måste ifrågasätta varenda litet möte med ett filmklipp som jag har. Hatar att folk förändrar, förbättrar, exkluderar, broderar ut och utan att darra på manschetten luras eftersom de tycker att de har rätt och någon annan har fel. Onda personer är onda nog på egen hand och gulliga barn kan väl bara få vara gulliga barn utan att få lillgamla ord inplanterade i sina munnar? Hat kan vara en farlig känsla och är ett starkt uttryck, men jag tycker att det har sin plats här. Snälla, sluta manipulera mig, sluta manipulera dig själv, sluta med dessa lurendrejerier…
Vi har haft flera frostnätter och även om dahliorna klarar lite kyla kommer snart natten efter vilket allt bara leder till slem. Därför passade jag på att åka hem och gräva upp mina ”bebisar”. Jaja, jag vet att det kan låta löjligt att prata om blommor på det här viset, men de kräver sannerligen både gull och en hel del omsorg för att både överleva och uppnå sin fulla potential.
Maken var redan ute och grävde och rensade i grusgången då jag kom. ”Det var som du sa” är ingenting som jag behöver höra, men visst hade jag haft rätt i att grusgången behövde ha ett rejält ogrässtopp underifrån för att vi åtminstone skulle slippa åkerfräken till exempel. Maken fick nu jobba dubbelt, så det var lite synd. Å andra sidan kan det ibland vara värt att testa något obeprövat. Ogräs slipper man för övrigt aldrig. Fröna undviker inte grusgångar och har man en sådan får man helt enkelt räkna med en hel del tid till skötsel.
För mig handlade det som sagt att ta upp trädgårdens bukettdrottningar. Jag älskar att ha en variation av färger i dahliarabatten eftersom jag både gillar att ha blommor inne och att ge bort buketter. Det blir inte lika koordinerat, men eftersom jag inte är John Taylor eller har någon visningsträdgård får jag som tur är göra precis som jag vill. Jag saknar verkligen de sorter som mössen smaskade i sig för några år sedan, så till nästa år blir det kanske komplettering med några sorter. De gamla sorterna är både mest generösa och minst diviga, men White Pearl, Karma Amora, Polka Anemone är specialarna som bara spottar ur sig blommor om man vågar klippa redan i början av säsongen. Jag är inte så lila av mig, men jag hade Lavender Perfection som var otroligt fin tillsammans med White Pearl (vit med svag skiftning av syrenlila i kanterna). Något liknande vill jag gärna ha, eller åtminstone något som passar med White Pearl som annars känns lite ensam bland alla andra i röda och orange toner.
Dessa påsar fick jag av lillastesysters familj. Bukett på lök, en idé som jag verkligen gillar till trädgårdsfolk! Jag ser fram emot att se dessa växa upp i trädgårdslandet, skyddade från de tulpantjuvar som skuttar omkring utanför stängslet.
Du har väl hört talas om den bruna maten? ”Det där är inte bloggvänligt”, sa kocken. Han hade gjort fläskkarré och Landjägerkorv i Sauerkraut dagen till ära. Det luktar pekka, men mums, så gott det är! Hoppas du kan o-se detta om det blir alltför jobbigt för dina stackars ögon.
Sista rycket! Jag gjorde några fina buketter som förhoppningsvis maken kan njuta av i några dagar. De buketter jag tog hit till svärfar för några dagar sedan står fortfarande helt okej. Tack för all glädje! Jag har nästan glömt kampen för er som jag förde mot mördarsniglarna, men bara nästan. (Två små äcklisar mötte sitt Waterloo igår, men jag hade väl annars inte ögonen öppna för fler.)
Dagen avslutades med Långö runt med syrran. Fint väder, vackra omgivningar, kul med nya vyer. Tänk om vi hade bott kvar där, hade jag haft sex småsyskon då? Hade jag blivit lägenhetsbarn? Nej, just det sista hade inte hänt. Far hade fått spunk av att inte kunna gå ut och mamma hade inte heller varit förtjust. Tanken svindlar ändå. Sliding Doors.
Upplägget under de veckor jag bor hos svärfar bygger på att jag sover här och att jag jobbar härifrån, men ibland åker jag hem för att uträtta grejer som behöver fixas, eller går på kör, eller träffar släkt och vänner, eller – ja, lever själva livet.
Igår kväll hade jag haft en lång dag. Många samtal, snabbesök på Sturkö, middag och disk och allt det där. Det var som upplagt att sätta mig med en stickning framför teven tillsammans med svärfar. Det var så mysigt! Leo Borg, Björn Borgs son, spelade i Stockholm och det visade sig att han hade riktigt drag i sin backhand. Han spelade så bra att han vann! Jag tittar aldrig på sport eller partiledardebatt längre, men nu har det blivit så på förekommen anledning. Det känns ibland som att jag befinner mig i slutet på 2016 och har far bredvid mig framför teven. Samma vibbar. Det är fint och sorgligt samtidigt. Och jag vet allt om att vara i nuet, men jag har ändå längtat mig tillbaka flera gånger den senaste veckan. Så får det vara, jag vet precis varför det blivit så. Långsamt växer stickningarna fram och jag sover mer än vanligt. På torsdag ska vi åka på utflykt till lasarettet, en utflykt som ingen av oss precis längtar till men som ändå måste göras. Som sagt. Jag har varit här förut. Både fint och sorgligt.
Det här är en tid på året som ofta springer förbi. Allt har lagt sig efter en rörig terminsuppstart. Jag skulle säga att hela samhället behöver anpassa sig efter skolterminerna och så ska det väl också vara. Runt skolstart surrar det. Föräldrar ska skola in och gå på möten och VAB:a och följa med på nya aktiviteter och sprida barnförkylningar på arbetsplatsen och… Detsamma gäller många mor- och farföräldrar, inte minst de som har vuxna barn som står ensamma i sitt föräldraskap. Sedan lägger sig lugnet lite. Då ska allt det andra klämmas in. Som att ha kräftskiva och stänga sommarställen inför vintern. Och städa rent allmänt. Och träffa vänner och familj. Och renovera. Och sticka.
Syrran är kontaktperson till en jämnårig kvinna som varje år påminner om att vi ska ha kräftskiva i Bredavik. I år blev den av så sent så det inte fanns kräftor att finna i butikerna, åtminstone inte lätt. Vi hade således tidernas första kräftskiva utan en enda död kräfta närvarande. Vi kan säga så mycket som att vi alla blev mätta ändå. Det fanns nämligen i vanlig ordning alldeles för mycket mat. Även om jag gillar kräftor är det mycket lättare att pilla räkor och de är goda de också.
Jag får be dig kolla in plattan till höger på efterrättsbilden. Min syrra (eller kanske hennes svärdotter?) har tagit med sig en amerikansk tradition, nämligen fruktdipp i Philadelphiaost och kolasås. Kolasåsen togs med från USA tidigare i år. Så gott! Sådan går annars att göra hemma. Det finns massor av recept på nätet, här har du ett. Det är också gott att dippa salta grejer som salta pinnar och lättsaltade potatischips.
På lördagen anslöt ett gäng till Bredavik (vi fyra syskon i Karlskrona och syrran i Skåne och delar av våra familjer) för att plocka in utemöbler och kajaker, plocka ner volleybollnät och studsmatta och städa bort läckerheter för vinterns möss för att minimera risken för musbon och andra skador. Dessutom fick jag möjlighet att mysa med lillastesysters gullisar, ”småkusinerna”. Jag och lilla S sjöng sånger tillsammans och hon gillade att jag hittade på sånger om henne och livet, så som jag brukar göra. Så mysigt att få tanka lite livskraft och ny energi från dessa fina små varelser! Jag och maken fixade också muurikka-pad thai och några köpetårtor eftersom jag hade fyllt år. Ja, för jag kunde inte få in någon bakning och jag tror att alla uppskattar Almondytårta, dajmtårta och Frödinges prinsesstårta också. Jag fick fler fina presenter och nu har jag t ex kommande tulpanbuketter och förhoppningsvis Bornholmsfikon att vänta nästa år!
Visste du förresten att det snart är jul igen? Ja, åtminstone om jag ska tro vad jag lyssnar på (Bachs juloratorium eftersom jag övar) och vad jag har mött på stan. Åhlens är inte heller det första varuhus som skyltat för den kommande högtiden. Jag må älska julen med allt vad jag har, men nu vill jag åtminstone sluta gå med t-shirt utomhus innan jag funderar på julpyssel och glöggmingel. Glöggmingel behöver jag förresten inte tänka på alls, men det kommer alltid upp i sammanhanget. Så klart. Och all den där julmaten och julgodiset. Kanske är det någon annan som inte vill behöva tänka på det än och därför laddat upp med morötter vid kassorna på Hemköp? Jag fnissade då jag såg dem och undrade stilla om någon bytt ut sin choklad mot morötter pga denna skyltning…
Helgen avslutades med söndagsmiddag. Maken följde med till svärfar och så lagade jag söndagsmiddag medan maken slipade knivar. Våra Amandine blev goda i år, de passade bra till fläskfilégryta med gräddsås. Efter maten kom svägerskan, svågern och lilla K på besök. Vi fick ett mysigt fikahäng med prat om högt och lågt. Högertrafikomläggningen som svärfar som värnpliktig var med och dirigerade. Stockholm i gamla tider. Vanartiga fruntimmer. Allt detta medan den vackra solnedgången speglade sig i spegeln i vardagsrummet. Efter senaste avsnittet av Barnmorskorna i East End somnade jag ovaggad. Och det var den helgen.
själva stan är vacker från många olika håll och kanter
närhet till ett centrum
variation gällande promenadmöjligheter
syrran finns tillgänglig som promenadkompis
Igår kväll hade regnet upphört, folk kändes liksom glada och solnedgången var så där illbedåriskt vacker (fast det naturligtvis inte gick att fånga med mobilkameran).
Svägerskan och svågern kom med ägg och hängde med svärfar en stund medan jag mötte upp syrran. Så mysigt att gå och prata, det är en umgängesform som jag verkligen uppskattar.
Karlskrona jobbar hårt för att behålla sin status som världsarvsstad, men jag tycker nog att somliga byggen är riktigt gräsliga och sätter rättigheten till detta utnämnande i gungning. Den högra bilden togs på Pottholmen. Passagen är ljuvlig, de nya huskroppar som omger den är riktigt fula. Jag förstår att det inte är helt lätt att hålla budgeten nere utan att ge avkall på allt som ska uppfyllas, men… De är fortfarande fula.
Något som inte är fult är utsikten från promenaden längs Borgmästarekajen. Eller jag vet inte om denna del fortfarande heter så. Det är sträckan mellan Pottholmen och Pantarholmen iallafall, och vacker är den. Särskilt utsikten över Långö, den plats där jag bodde under mina första år.
Till vänster i bild ser du ”34:an”. Detta är den enda ursprungliga byggnad som blev kvar när det nya kvarteret Pottholmen skulle byggas. 34:an var manslogementet i ”Borgen”, Karlskronas fattighus. Det område där samhällets mest utsatta bodde bjuder numera på exklusiva lägenheter och ett ”World Trade Center”. Jaja, undrar just vad karlskroniterna som bodde här runt förra sekelskiftet skulle tycka om hur det har blivit… Här kan du läsa mer om Pottholmen. Mycket intressant information. Med det har jag delat dagens historielektion och nutiden pockar på uppmärksamhet.
Under några veckor kommer jag att bo inne i Karlskrona hos mina svärföräldrar. Svärmor är ute på äventyr och jag kommer att bo hos svärfar under tiden. Maken blir kvar hemma hos fjäderfäna, men vi kommer naturligtvis att träffas ändå. Innan jag blev skjutsad in till stan fixade jag till ljusgrenen och plockade fram vår fulsöta Halloweenuggla. När jag flyttar hem igen är vi nämligen bara några dagar från Halloween och sedan får inte spökena vara med längre. Men visst är de lite söta? Förra året fick jag två nya gullisar av lillastesyster, riktigt spökiga spetssystrar. Säga vad man vill om Halloween (jag säger mest att det inte är min favorithögtid), men amerikanerna vet hur man håller sina hem och trädgårdar levande genom att dekorera efter vilken tid på året det är! Detta har jag verkligen tagit med mig.
Jag tycker alltid om vårt svarta IKEA-skafferi i köket, men under oktober passar det ännu lite bättre in. Trendenser-Frida har bidragit med mycket lärdom gällande inredning, även om hennes stil är långt från min egen (eller min långt från hennes). Att alltid bjuda in lite svart i rummet är en sådan grej. Det gör resten av inredningen mer levande. Ja, om man nu är intresserad av vad det egentligen är som händer runt hur man har det i sitt hem. Vilka färger man omger sig med, om det är stökigt eller ej, hur stora möblerna är, vilken stil de har, huruvida man har målade väggar eller tapeter, om textilier finns representerade eller ej, om man har gröna växter eller inte, om man är gardinperson eller om det är jalusier som gäller, vad som får stå framme, vad som betyder något, hur man grupperar saker, vilken typ av belysning som gäller och hur många olika ljuskällor som finns, om möblerna först och främst ska vara bekväma eller ”snygga”, om det är viktigt vem som har tillverkat vad, om stilen är enhetlig eller om man är mer ”eklektisk” av sig… Ojojoj, heminredning är en skog av möjligheter som många lägger otroligt mycket av sin vakna tid på. Själv behöver jag ha det ordningsamt och hemtrevligt hemma, men jag förstår att alla inte alls ser på mitt ultimata som ens ett alternativ för dem. Nu är det iallafall höst och Halloween hemma hos oss, även om jag inte kommer att vara där så ofta de närmaste veckorna. Rätt ska vara rätt!
