Jag älskar traditioner och är så tacksam över de spelkvällar vi får ihop med goda vänner då och då trots upptagna liv och långa avstånd.
Ps: Gissa hur värdparet möttes…
Spelkväll i goda vänners lag.
Regnet det bara öser ned.
Gårdagen bjöd på enorma mängder regn. Det bjöds inte på ett enda uppehåll och jag hade helst velat lägga mig och sova bort mycket av tiden. En annan dag hade det kanske funkat, men nu gick inte det. Jag fick se till att pigga upp där det gick, till exempel tröstäta lite. Lunchomeletten blev verkligen extra god. Vi har inte många kvar av de egenodlade paprikorna, men igår var det dags att ge de underbara guldgulorna från Fridhem Farm sällskap av den samt vitlök, lök, tomat, skinka och ost. Så gott! Jag är periodare när det gäller ägg, just nu är det jättegott.
Framåt eftermiddagen satte jag mig för att jobba med en julklapp i soffan. Det riktigt slog på vardagsrumsfönstret i söderläge, som att någon kastade hinkar med vatten. Jag är alltid tacksam över regn, men tillät mig själv att muttra lite över frågan om det inte kunde ha kommit i maj då jag sprang benen av mig för att hinna vattna allt i trädgården… En kopp varm Pero med havremjölk blev fint sällskap tillsammans med brasan i kaminen. Tack till brorsan och maken som gjorde detta möjligt!
Hade det funnits godis hemma hade jag helt klart goffat i mig det, men jag hade annat som faktiskt var bättre ändå. Inte mentalt sett, men… Denna omgång rea-satsumas från Willys visade sig vara riktigt goda, men i vanlig ordning hade jag inte vågat ta så många. Tänk om alla är sura, torra, smakar ruttet? Jag åt med behållning upp minst tre. Apelsinerna visade sig vara snäppet mindre goda, men helt okej. Persimonfrukterna väntar fortfarande på att gotta till sig, bli ännu mognare, men hade det knipit hade jag kunnat äta en sådan med behållning. Och vem uppskattar inte en perfekt mogen banan när suget slår till? (Dessa behöver några dagar till för att uppnå det tillståndet.) Ja, och ungefär så såg tröstätandet ut denna dag som går till historien som årets regnigaste.
Denna dag, fast andra år.
Tiden går. Vi stannar ibland kvar i det trygga, andra dagar känner vi driv och framåtanda. Idag har jag haft viktiga uppgifter att ta hand om, men allt lämpar sig inte för bloggdokumentation. Att då titta tillbaka på blogginlägg från (runt) den 15 november sedan jag drog igång bloggen 2011 kändes som en rolig idé. Håll tillgodo! För mig gav detta mig en rejäl dos nostalgidopamin samtidigt som jag fick känna stor tacksamhet för just mitt liv. Wow. I all sin vardaglighet har det varit fullt av så mycket glädje, så mycket sorg, så mycket förnöjsamhet, så mycket saknad, så många planer och listor, en hel del uppskjutande men också en massa uppnådda mål. I detta galleri samsas mitt tunga hjärta med mitt euforiska. Jag påminns om att sorg är en process, att det är viktigt att njuta av segrar och att något av det bästa som finns i hela världen är möjligheten att utnyttja posttjänster och att sjunga i kör. Tjohej från mej!
Älskade lilla unge.
När havet lockar och amaryllisexperiment.
Vi bor nära vattnet, bara några minuters promenad. För att ta sig till Östersjön och den fria sikten ut behöver jag ta en femkilometersrunda. Egentligen längtade jag ut dit, men bestämde mig för att ”bara” ta mig bort från bebyggelsen och möta vattnet där det åtminstone är lite friare. Den senaste tiden har annat än promenader inte prioriterats, men oj, så skönt det var! Jag lyckades till och med pricka in gårdagens enda fem minuter med solsken. Bonus av bästa slaget under den här tiden, inte sant? Jag tröttnar aldrig, aldrig på den här utsikten och älskar att vägen leder till något spännande bortom kröken.
Väl ute vid vattnet satte jag mig en stund vid fiskeklubbens badtunna för att inte bli blöt om baken. Det blåste inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få min dos och känna huvudet rensas lite. Mycket rör sig där inne nu. Ibland händer det mycket i livet, andra gånger får man vara glad för att det åtminstone finns styrfart. Det är som det är, liksom. Det som tynger mig just nu rör andras liv, personer som jag bryr mig om, som jag älskar, som jag vill underlätta för. I de flesta fall går inte det, de får kämpa på så gott de kan på egen hand. Hur som helst kändes det skönt att hålla en stilla bön i hjärtat för att allt detta tunga ska lätta förr än senare. Jag påmindes om hur det är med livsutmaningar. En dag känns de oöverstigliga, men en dag längre fram upptäcker man plötsligt att man kan andas igen, kanske till och med har lite fin utsikt att njuta av.
Halvdöd, men där finns fortfarande livskraft! Hopp! Vila!
Väl hemma var det dags att ta hand om alla de där amaryllislökarna som hade fått stå med rötterna i ljummet vatten i ett dygn. Tänker på att de inte kommer att hinna upp till jul, jag var lite sen i år också. Fast å andra sidan dröjde några av lökarna hela nio månader med sin blomning, hur skulle jag ha kunnat förutse det? Nej, det här får helt enkelt vara ett projekt för spänningens skull! Amaryllisar som ska blomma och förgylla vår adventstid och jul behöver köpas färdigdrivna precis som vanligt. Mest spännande ska det bli att se om några av amaryllisbebisarna tar sig. Frågan är nu hur jag ska få upp storleken på lökarna under nästa översomring? Att ge dem blodmjöl verkar inte ha hjälpt särskilt mycket, men kanske har jag fel? Som sagt. Spännande.
Det ser inte mycket ut för världen, men pumpalatte med vispgrädde är orimligt gott. Jag gjorde varsin sådan här kvällsdrink till mig och maken och vi kunde konstatera att detta kan kallas livsnjutning. Samtidigt med njutningen jobbade jag på ännu ett julklappsprojekt. Det blir lite trist här i bloggen då jag inte kan lägga upp bilder, men jag har kul i alla fall.
Tack, kära diskmaskin.
Jag har diskat så mycket disk för hand genom åren att jag på något vis hittat något slags nöje i denna uppgift när den måste genomföras. Fortfarande tycker jag mycket illa om kletiga gratängformar och liknande, men numera har jag riktigt bra hacks att tillgå. Efter att ha skrapat ur resterna och käkat upp dem eller lagt i förvaring med lock för att stoppa i kyl eller frys torkar jag ur kletet med en bit hushållspapper. Efter det sköljs formen ut och beroende på hur inbränt resterna sitter bestämmer jag om formen ska diskas i maskin eller få stå i varmt vatten med en disktablett i över natten. Det blir inte alltid helt rent efter en runda i diskmaskinen, men oftast går de värsta resterna sedan lätt att ta hand om med en skrubbsvamp eller lite Svinto. Hur som helst är jag väldigt tacksam för att vi faktiskt har en diskmaskin. Det visar sig att det fortfarande är mycket som är rätt kletigt även om vi bara är två, särskilt eftersom jag gillar att laga mat ifrån grunden. Det behövs kanske ingen diskmaskin om man mest äter färdigmat? Jag har förvisso en hel Facebookgrupp till min tacksamhet, men idag kände jag att jag ville lyfta diskmaskinens förträfflighet lite extra.
Bästa dagen på hela hösten.
Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.
När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.
Alla helgons dag.
I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.
Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.
Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.
Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.
Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.
Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?
Det spökar här hemma.
När lillastesyster och hennes familj kom hit för att sova över hade hon med sig lite fina presenter, bland annat kompletterande spöken till ljusgrenen! Så roligt att hon har koll på att dekorationerna här hemma förändras i takt med att en årstid går in i en annan eller att någon speciell helg står för dörren. När vi skulle upp till Stockholm blev det lite stressigt. Halloweenlådan blev därför kvar ouppackad i ladan, men det fixade jag till igår. Sisådär en veckas Halloween i huset är nog precis lagom. Gasvävsspökena tillhör mina ljusgrensfavoriter alla kategorier trots att jag egentligen inte gillar Halloween. De små urgulliga virkade spökena blev ett perfekt komplement! De ser ut att vara gjorda av virkade glasunderlägg som har stärkts och dekorerats med ögon och läskiga munnar, samt upphängningssnöre. Jag har liknande underlägg som jag tänkte stärka och torka plant för att förädla dem till snöflingor att hänga i granen.
Detta foto blev så väldigt myspysigt att jag valde att göra om det till dramatiskt svartvitt för att åtminstone ge sken av läskighet. Nu är frågan om jag ska ta mig tid till att skära ut mönster i den överblivna pumpan som står här ute till själva dagen imorgon. Den märkliga frågan ”När går man Halloween?” är ett tydligt tecken på att folk har noll koll på vad Halloween egentligen är och att det kanske borde vara på sin plats att ta reda på det innan man ger sig in i firandet. Svaret är att om man är ute efter att tigga godis utklädd i läskiga eller söta utstyrslar finns det bara ett datum att hålla reda på, nämligen den 31 oktober. Detta datum gäller varje år, så det kan vara på sin plats att lära sig det om man är en person eller familj som uppmärksammar högtiden. Personer, oavsett ålder och gullighet, kan inte förvänta sig att casha in något i tiggarsäcken om man kommer något annat datum, men kan inte heller förvänta sig att svenska hushåll förberett något godis alls eftersom detta är en utomsocknes högtid. Vill man ändå fira kan man göra upp med grannarna på sin gata eller liknande att alla som är med på ”bus eller godis” har sin utebelysning tänd, eller kanske har en motivpumpa med tänt ljus stående vid vägen. (Så gör man på många ställen i USA varifrån seden som den ser ut idag har emigrerat.) Vill man välja datum själv eller slippa riskera besvikelse över tråkmånsar som inte vill dela ut något godis kan man arrangera ”trunk or treat”, ett modernare sätt att fira. Här hittar du allt du behöver veta om detta fenomen!
Spretiga tankar i rodnande morgonljus.
Vaknar klockan fem och undrar hur det är möjligt eftersom jag lade mig vid midnatt efter en lååång resa hem med stopp i Nyköping, Söderköping, Mörtfors och Kalmar för att hålla mig alert hela vägen, men inser sedan att det ju har skett en tidsförskjutning inatt! Vad skönt med en extra timme, och vilken tur att det inte var åt andra hållet.
Jag brukar ta det lugnt med storstädning och tvätt på söndagar, detta är verkligen min vilodag. Trots det stoppar jag in två röda 100-kronorsklänningar som inköptes i Nynäshamn på Stadsmissionen i tvättmaskinen på finprogrammet. En av dem är en Gudrun Sjödén med guldpaljetter på ballongkjolen och den andra är en härligt prickig omlottklänning i viskos som får mig att bli glad. Fortsättning efter paus— Under min bortavaro har det blivit stopp i avloppet i tvättrummet och nu är det sankmark där inne. Jag skulle ha väntat med tvätten tills imorgon. Tur att jag har A i avloppshantering.
Det är två dagar kvar på oktober. Första november drar Trettio tacksamma dagar igång igen och jag är verkligen laddad! Med allt stök som pågår i världen kan det behövas en hjärtats förändring för själen. Jag vet numera oftast var jag har mitt tacksamhetsfokus, men det betyder inte att den här månaden betyder mindre för mig, inte alls. Skjutsen jag får är alltid lika välkommen. En tacksamhetsskjuts rätt in i ugnen har jag annars fått av lilla barnbarnet. Jag har redan ett hundratal fotografier på henne i mobilen, vilket är ytterst tacksamt nu när hon befinner sig så långt borta. Det behöver liksom inte grävas efter rätt känslor.
När jag nu sitter här med min egen tekopp, vid min egen dator och med min egen utsikt har jag något rastlöst i själen som får mina ben att hoppa på samma sätt som min morbrors alltid gör. Finns det tålamod att hämta för denna rastlöshet? Jag vet inte, faktiskt. Hörde uttrycket ”det hastar” för ett tag sedan. Efter alla år av ”lev i nuet” verkar nu andra ideal styra världen. I en vecka har jag levt med dessa tankar cirkulerande runt hur dessa två uttryck kan kombineras och ge styrka till varandra. Jag känner mer än någonsin att det hastar för mig, men också att jag går under om jag inte landar i stunden som utspelar sig nu med jämna mellanrum. Prioriteringarna har skiftat, oegentligheter får inte längre plats i den nya verkligheten. Är det ånger jag känner? Tänker att jag vet bättre, att jag gjort upp för länge sedan med förlåtelse och prioriteringar som hade sett annorlunda ut om jag varit jag för många år sedan. Ja, men just det. Det var så det var. Jaja, men nu blev det så. Och med det öppnas fönstret till den här dagen.