Denna helg är en av de mest intensiva på året, men alltid lika rolig. I år har vi musikdirektör Alexander Hanson som dirigerar adventskonserterna och Cecilia Hjortsberg med rötter i stan är vår solist. Jag var tvungen att gå fram till Cecilia och fråga om hon möjligtvis är syster till en rolig kille som gick i min gymnasieklass. (Jag och min kompis trodde att han skulle kunna bli allt från stadsminister till informationsansvarig på någon nördig institution eftersom han och hans kompis satt och läste NE på rasterna. Jag glömde fråga vad han jobbar med numera. Uppenbarligen heter han inte Ulf Kristersson, så just den kan vi stryka.) Hur som helst har jag träningsvärk idag efter den speciella sorts intensiv repetition som en sådan här samspelning innebär. Kul var det i alla fall och jag ser fram emot resultatet senare idag.
Efter repetitionen blev det trots allt några timmar över till att städa färdigt och få alla stjärnor och ljusstakar på plats. Nu känns det som att december är här på riktigt trots att jag knappt har hunnit med hälften av vad jag trodde för en månad sedan. Jag är alltid lite snällare mot mig själv efter de tacksamma dagarna, så det är väl bara att säga hej advent, plocka fram dubbaskorna och se till att brandvarnaren funkar. När jag hade tagit kortet för att fånga adventskänslan tänkte jag att jag tror att Elsa och Anton som bodde här, och vars omtanke liksom vilar kvar över vårt hem, hade känt sig hemma. Det är jätteviktigt för mig.
När ljusgrenarna hade fått nya batterier och glaskulor och allt var på plats var det dags att känna på känslan, blåsa ut ljusen och dra in till stan igen, för där…
… hade Restaurang Skeppsgossen dukat upp till ett klassiskt julbord. Kompisen på besök från USA hade bjudit in mig och ett par andra kompisar. Det var riktigt gott och fint fixat. Vi hamnade dessvärre bredvid ett gäng tomtar som redan var överförfriskade då de kom. Jag tror det var ett gäng från en arbetsplats. De lät så till den grad att den stackars unga servitrisen fick be dem dämpa sig lite. Det hjälpte i två minuter, men sedan var samma gubbar i farten och hojtade ”glatt” på serveringspersonal och på varandra. ”Vad fint att ni har roligt, men kan ni dämpa er så de som är runt omkring också kan få känna likadant?” Jag hade slängt ut dem om det var mina arbetskamrater. Hur som helst bad vi att få flytta oss, vilket vi också gjorde. Maten var jättegod och jag hade så trevligt med vår lilla grupp. Vi var bland de första som kom och var de sista som gick. Detta var det första restaurangjulbord jag gått på på många år. Vis av erfarenhet försökte jag ta väldigt lite av allt så jag skulle slippa känna mig som en stoppad julgås efteråt. Taktiken funkade väl, så jag kunde mätt och mycket belåten åka hemåt i snöovädret. Tack för bra dubbdäck! Det var slirigt och dålig sikt, men medtrafikanterna betedde sig betydligt bättre än tomtarna på julbordet. Ibland är det extra mysigt att komma hem och så var det igår kväll. Jag möttes av stjärnglans i köksfönstret och väntande värmefilt. Tack för en lång och härlig dag!
