Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.
Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!
Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…
… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)
Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!
Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.
Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.
Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.
Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.
I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.
Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.
Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.
Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.
– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.
DN
Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!
Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.
Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!
Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?
När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…
… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.
Jag fick fira min femtiotredje födelsedag på det bästa av sätt. Frukost på sängen av maken, besök av faster och kusin med tillhörande fika, finmiddag och renoveringsinspektion hos syrran och så körövning med tillhörande fantastisk stämsång av ”Ja, må hon leva…” Förutom detta hörde familj och vänner av sig från jordens alla hörn och på diverse härliga sätt (Tack teknikens under!). Dagens uppgift blir att tacka alla som jag inte hann med under gårdagen och ägna mig åt fler vardagliga bestyr. Jag köpte en egen födelsedagspresent som inte har hunnit komma än, men jag kan dela med mig av en del av innehållet. Fram för mer poesi i livet! Detta blir mitt mål för det kommande året.
Instructions on Not Giving Up – Ada Limón
More than the fuchsia funnels breaking out of the crabapple tree, more than the neighbor’s almost obscene display of cherry limbs shoving their cotton candy-colored blossoms to the slate sky of Spring rains, it’s the greening of the trees that really gets to me. When all the shock of white and taffy, the world’s baubles and trinkets, leave the pavement strewn with the confetti of aftermath, the leaves come. Patient, plodding, a green skin growing over whatever winter did to us, a return to the strange idea of continuous living despite the mess of us, the hurt, the empty. Fine then, I’ll take it, the tree seems to say, a new slick leaf unfurling like a fist to an open palm, I’ll take it all.
I tisdags hade min körkompis på sig en underbar tröja i mustigt petrolblått. Det en av mina absoluta favoritfärger då det gäller kläder till mig själv, en färg som är svår att hitta i klädbutiker. Jag känner mig bäst hemma i dämpade, varma och inte allt för ljusa färger och inser att dessa kanske inte är förstahandsval då man ska presentera en kollektion med fyra färger. Ett ställe där jag dock alltid hittar plagg i dessa färger är Uniqlo som erbjuder både många färger och olika kombinationer av varmt/kallt/dämpat/klart. Tänk så intressant det är med färger, hur de påverkar oss och hur olika vi verkar uppleva dem med tanke på hur vi uttrycker färgpreferenser.
Sedan jag var liten har jag alltid sagt att min favoritfärg är rött. Jag älskar falurött, julrött, läppstiftrött, Bree Van de Kamp-rött, rostrött, varmrött, äppelrött, och slipper jag bara ha det på mig finns det en massa vinröda nyanser som är vackra. Vi har alltid haft mindre inredningsdetaljer i rött (kökspall, kuddfodral och liknande) och när vi bodde i Snättringe målade vi vår lilla hall röd i en nyans som hette hjärta eller kärlek. Sanningen att säga var resten av väggarna vita (förutom en vägg vid matplatsen som var i en underbar midnattsblå nyans), men den där hallen fick mig alltid att känna mig välkommen hem!
När jag sitter och pysslar märker jag hur jag mer ofta väljer gröna eller blå nyanser att utgå ifrån, men det är nog för att rött av andra upplevs väldigt mycket som julens eller kärlekens färg. Snacka om förutfattade meningar (från mig själv alltså). Jag märker att jag i takt med att mitt hår blir mer och mer grått bleknar också resten av mina färger. Borde jag då inte tillsätta färg genom hur jag klär mig? Alldeles för många av mina kläder är svarta och det tillför inte direkt någon glädje. Greige må vara aldrig så elegant, men att leva ett liv i ett greiget hem och med kläder i svart, vitt, beiget och grått måste väl ändå beröva människor på lycka?
När jag hälsade på min kompis på jobbet (hon är inramare och hennes kollega är tapetserare, jag fascinerades så av denna fantastiska symaskin) tog jag detta kort som så tydligt delar upp världen som jag upplever den. Till vänster färg och till höger greige. Jag vill ha mer färg i mitt liv! Nu skiftar naturens färger och jag lovar mig själv att vara extra uppmärksam på precis hur underbart vackert det är innan allt det svartvita tar över.
Vissa dagar är bättre än andra. Pyssel, kör, sushi, Karlskronapromenad, stickning, konsert och syrran & co. Att inte behöva längta bort från sitt eget liv inser jag är en ynnest. Jag påminner mig själv om vikten av att göra sånt jag gillar, men också att lära mig gilla det jag måste göra. Det ger ett liv som slipper det värsta skavet.
De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!
I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.
I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.
Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.
Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.
Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.
Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.
Igår satt jag och pratade med dottern i telefon. Vi pratade om ditten och datten och jag skulle visa henne vilket kaos jag just hade tagit tag i uppe i ”lim- och klisterlådan” i arbetsrummet. Vi fortsatte prata, hon fick inga bilder, men någon skickade frågetecken som kommentar till mina bilder. Hm, bilderna var väl självbeskrivande? Problemet var bara att jag inte alls hade skickat bilderna till dottern, utan till kvinnan som är ansvarig för utbytesstudenterna på Explorius. Vi hade precis messat om en studentplacering som jag kommer att vara ansvarig för och inte alls om tejp eller organisation av lådor. Vi fick oss iallafall ett gott skratt alla tre.
Jag är en i grunden ordningssam människa, men när det gäller lådor går det inte att upprätthålla superordning om man som jag ofta använder grejerna. Nu hade det dock blivit ohanterligt. Varje gång jag skulle öppna eller stänga lådan var det någon grej som fastnade eller åkt ut, så jag rafsade ut varenda liten pryl och blev chockad över allt som faktiskt låg där. Hur är det möjligt att ha FEM tejprullar igång? En matt och en klar version hade jag kunnat acceptera, men det här blev pinsamt inför mig själv. Dessutom hade jag dubbletter och tripletter av både det ena och det andra utan att ha någon aning om det. Måste förresten tipsa om gorillatejp, den genomskinliga tejpen som jag gjorde ren dammiga tejpsidor med på bilden i mitten. Inte bara funkar den hundra gånger bättre än vanlig packtejp till just detta uppdrag, den här tejpen är dessutom riktigt, riktigt bra till provisoriska och halvtemporära lagningar av olika slag. Jättebra vidhäftning! Nu har jag samlat ihop dubbelhäftande distanskuddar, dubbelhäftande tejp och lite annat smått och gott som gärna samlar på sig damm, glitter och annat skräpigt om det ligger löst i lådan. Som synes hade många pysselsessioner lett fram till ett stort städbehov. Nu är det i alla fall klart, Åsa har blivit ofrivilligt peppad att städa lådor hemma och själv kan jag öppna lådan utan några som helst problem. Nu är det bara att köra igen!
När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.
Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…
… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.
När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.
När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.
Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.
Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.
När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.
Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!
Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.
Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.
När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.
”Wow, vilket konstverk! Jag älskar det. Hur mycket tar du för en tavla?” ”1000 spänn.” Utan att blinka. ”Alltså, det tycker nog jag är lite dyrt, då får det vara.” ”300”, fortfarande utan att blinka. ”…” ”Eller förresten, vad kostar en sådan där som man målar på? Jag ska ta reda på det. Men jag säljer inte de här tavlorna jag redan har gjort. Isåfall får man beställa en ny.”
Tioåringen är redan en fullfjädrad förhandlare. Hon är dessutom en konstnär som har sitt alldeles eget uttryck trots sin unga ålder, och en slipad affärskvinna. Det blir nog att pynta upp de där pengarna ändå.
