Varje år får jag en julklapp från Huddinge Kommun då jag är kontaktperson. Det är en väldigt trevlig gest som gör att jag känner mig uppskattad. De senaste två åren har de valt att skicka en pocket och båda gångerna har det dessvärre varit böcker som jag redan hade läst. Nu har du som ännu inte haft möjlighet att bekanta dig med denna pärla chansen att få ett exemplar. Skicka ett mejl till monica [@] bernpaintner.com innan den 15 januari (midnatt) så är du med i matchen. Sedan är det bara att hålla tummarna!
+4°C och regn.
Min nya jättepositiva livssyn, inspirerad av Titti Holmers bok Lycka Nu, fick sig en rejäl knäck i morse. Jag hade bestämt mig för att få iväg barnen till skolan för att sedan ta en långpromenad. Fyra grader och småstrilande regn. Hm. Jag gjorde vissa omprioriteringar och bestämde mig i stället för att ta itu med blommorna som behövde komma tillbaka till fönsterbrädorna i vardagsrummet efter adventsljusstakarnas försvinnande. Fyra orchideer blommar eller står i knopp. De två rosa phalaenopsis jag fått i present, båda för länge sedan, blommar om och om och om igen med många och kraftfulla blommor. Egentligen passar de ju inte alls in hemma hos oss, men jag har hellre vackra omatchade levande blommor än inga blommor alls. Det finns fyra vita orchideer, men de är inte alls lika villiga till att blomma. En av dem ska precis slå ut. En stängel med fyra knoppar. En annan står med en klen stängel med två knoppar. De kanske behöver en ännu mer styvmoderlig behandling? Nej, så är det inte enligt dessa skötseltips. Vi får väl se om jag kan skaffa ett extrarum med en temperatur på 12° någon dag.
Vår katt är så ohyggligt smart. Hon har själv räknat ut att ”man” kan klättra upp i plommonträdet på baksidan av huset och sedan hoppa från en av de svajiga grenarna upp på fönsterblecket utanför vårt sovrumsfönster på andra våningen. Sötnos!
Jag gillar ägg. De har så vacker form och är kraftfulla, fulla av liv och sköra på samma gång. Dessutom är det gott med ägg. Min far har berättat om en klasskamrat som hade det väldigt fattigt då han gick i skolan på 50-talet. Han och hans syskon hade i alla fall alltid tillgång till ägg och slapp därför svälta till skillnad från andra i liknande situationer.
Dags att byta stekpanna? Det välstekta ägget knäcktes i stekpannan efter det ljusa. Botten är skev och då man har en induktionsspis är matlagningen ännu mer beroende av släta bottnar än då man använder konventionella spisplattor.
Jag frestar mig själv med lite nybakat bröd. Nu är det nolltolerans för socker och vitt mjöl igen. Men som sagt. Doften av nybakat bröd kostar ingenting, men gör mig väldigt glad! Dessutom är det ju dumt att slänga mat. (Jästen låg kvar efter julbaken och fick jobba lite till gårdagens middag som bestod av rena restfestmåltiden.)
Här ser ni ungefär hur jag försöker äta. Bilden hittade maken på Facebook och skickade till mig, så jag vet tyvärr inte källan.
Back on track!
Alla barn är nu tillbaka i skolan. Det innebär att allt faktiskt är som vanligt och att VT 2012 officiellt har dragit igång. Vårtermin. Hm. Ute känns det knappast som vår. Vi har till och med fått någon centimeter snö. Det fina är att det är just bara någon centimeter och att allt det vita reflekterar det lilla ljus vi får ”utifrån”.
Här får ni en liten present. Lyssna, njut och förundras!
Mystiska saker händer här.
Vi har kört omkring med en dammsugarslang som varit silvertejpad bra länge vid det här laget, men nu vill den inte längre jobba med oss. Slangen alltså… Det är bara att vara beredd när någon grej hemma går sönder. Det är alltid någon pryl som sympatistrejkar. Den här gången var det diskmaskinen som bestämde sig för att helt enkelt börja läcka. Usch. Fast ni anar inte hur tacksam jag är över att den höll tätt över hela jul- och nyårshelgen då vi hade inneboende gäster och annat löst folk ätande här mest var och varannan dag!! Och ja, jag vet att jag hade i för mycket diskmedel i vattnet, men det var inte meningen. Jag tryckte nog till lite för hårt av ren ilska. Till saken hör att jag är otroligt bra på att diska för hand. Jag har sex småsyskon (fast växte väl upp med fem av dem) och vi hade ingen diskmaskin. (Jag säger inte mer om det, men det skulle vara rätt intressant att forska mer i hur många timmar jag tillbringat med händerna i diskhon.) Då jag hade flyttat hemifrån fick föräldrarna minsann grannarnas renoveringsutbytta maskin och hann väl gå igenom ett par till, men då de flyttade in i sitt nybyggda hus för ett par år sedan fanns ingen diskmaskin med i planen. De gillar tydligen att diska för hand!
Titta nu noga på det här julkortet. Det har varit på väg under lång tid.
Lillebror firade för några år sedan jul och nyår i Asien. Jag gissar att detta kort skickades då. Min andra bror stod överst på sändlistan som ni ser och han hade i sin tur skrivit rätt adress till oss. Nu kommer det finurliga… P – när fick och skickade du vidare kortet? 2010 eller 2011? Det kom nämligen fram till oss först idag, men hade först kommit till Visättravägen 75. Därifrån flyttade vi i juni 1998. Någon som fattar hur Posten funkar? En pensionerad vikarie med ovanligt gott minne som tyckte att han eller hon kände igen vårt namn och sorterade fel, eller? Jag tycker detta postmysterium är alldeles fantastiskt roligt! Därför behåller jag kortet här hemma. Jag lovar ta det till Sturkö i sommar så kan vi hänga upp det där… Och Peter – jag har inte stavat mitt namn med k sedan 1978-1979 ungefär.
Ps: Mannen som fick vykortet i sin brevlåda kom och levererade det själv idag då han var ute och åkte i jobbet. Snällt, eller hur?
Lite språklära.
Bara ett litet roligt klipp! Nu är jag bleking och inte skåning, men vi tillhör ju som alla vet tillsammans med hallänningarna egentligen Danmark och borde alltid hålla varandra om ryggen. (För övrigt hör jag inte skillnaden mellan en västbleking och en östskåning.)
Newbuying.
Jag roade mig med att ändra utseendet lite här i bloggen. Gillade det förra typsnittet, men det tog så mycket plats och var lite svårt att läsa. Jag gillar det här bättre.
Nu blev det lite mer svartvitt…
Gårdagen tillbringande vi med svärföräldrarna i Nyköping.
Ett grått decemberdis låg över hela denna lilla stad. Det grå och fuktkalla omslaget gör att något av charmen förloras, också i en sådan här underbar stadsmiljö. Trist. Kan det inte bara bli, tja, maj?
Svärmors bästa julbok. Hur rolig som helst! Jag snabbläste och kunde, precis som jag misstänkt, konstatera att jag är en riktig tant. Å andra sidan är det ingenting som stör mig.
Apelsinträdet bär dessvärre oätlig frukt, men dessa små godingar lyser verkligen upp rummet!
Slutligen en dukning med glada färger. Man kan inte se det här, men maten var väldigt god. En klassiker i ny tappning, nämligen Flygande Jakob! Kan inte komma ihåg när jag sist åt det, men gott var det. (Idag också. Ljuvlig restmat.)
Och så lite vardagsliv igen.
En liten vardagsrapport till mina nära och kära. Jag vet att min blogg är fasligt spretig, men det är mitt liv också. Det här är jag helt enkelt!
Den här vackra ängeln har min lilla extrasysterdotter pysslat ihop alldeles själv. Den sitter på ett fönster i Berlin och gör säkert alla som ser den minst lika glada som jag!
Julen är uppeldad, utburen, uppburen och bortplockad. Ljuskällorna i stjärnform får vara kvar. De är både vackra och ger det lilla extra ljus vi så väl behöver.
Som sagt. Nedpackat.
Dessa kitschtomtar fick maken av sin designintresserade moder förra julen. Min familj har en benägenhet att spara på figurljus i all oändlighet, men idag rök tomtarna trots att de bara är drygt ett år gamla. Snabbt gick det också!
Från geggamoja till…
… konstinstallation på nolltid.
Nya prover tagna. Dagens besök på vc i Segeltorp bjöd på ännu en spännande resa. Sköterskan som tog prov på mig var lomhörd, darrig och alldeles förvirrad. Hon satte stasen på överarmen men drog inte åt den. Då hon såg mina obefintliga vener frågade hon om det gjorde något att hon tog prover längre ner på armen. ”Det gör jätteont!” Eh, okej… För en stund var jag väldigt tacksam att jag inte var vännen S, för hon hade legat avsvimmad vid det här laget… Efter tryck och drag och meck hade hon i alla fall ett rör med blod och jag packade ihop och drog därifrån med ett nervöst skratt så fort jag kunde. (Ni ser hur osnyggt hon satte gasbindan.) Nu är det bara att hålla tummarna för att själva proverna är bra mycket bättre än den här gamla sköterskan! (Min gissning är att Tant Blod blivit inringd p g a sjukskrivningar. Hon såg definitivt ut att ha passerat pensionsåldern. För övrigt vill jag säga att just provtagningssköterskan som brukar ha hand om mig är alldeles underbar, både då det gäller personlighet och yrkeskunskaper.)
Som jag sagt förut står jag ut med allt oväsen i världen om det bara gäller musikutövning. Sonen och hans kompis S posar här med en banjomandolin som de försökte komma på hur man ska spela på och en fantastisk, lånad gitarr. I vanliga fall är de två små trumslagarpojkar som bl a spelar fantastiska duetter på marimba, men mellan sig spelar de på mest allt som kan göra ljud. Sådant gläder ett modershjärta!
Efter allt detta positiva kan jag väl få visa husets urkenburk… Trappan strippades på gammal matta för flera år sedan. Om och när något annat än mattlim kommer att täcka dessa trappsteg är ännu höljt i dimma. Vad tror ni? Några gissningar?
The Voice.
Bästa Körledar-Ninni kommer att vara med i The Voice, men tv-folket vill inte tala om i vilket auditionprogram hon är med. Efter att ha sett kvällens program måste jag bara säga att om hon inte kommer vidare så har juryn fått knäck i öronen efter julfirandet!
Edit: Jag trodde knäcken tagit över, men Herr Uggla fortsätter påverka mig på förunderliga vis. Kör hårt, Ninni och Magnus Uggla!
Här har det städats och fixats och fejats.
Det står tulpaner på vardagsrumsbordet och hyacintlökarna är nedpetade i den frostnupna jorden. Matbordet står på sin rätta plats och extrabordet är nedmonterat. Granbarren finns överallt, också efter två omgångar med dammsugaren. Formex drar igång den 19 januari, så min arbetsplats är röjd och organiserad så jag kan få lite överblick över alla grejer. Det står ett fantastiskt litet brickbord från SIA i den övre hallen och väntar på att det ska bli sommar. Sonen har jobbat med en uppgift till idrotten. Hans sista termin i grundskolan drar igång om en vecka och just nu är han väldigt motiverad att köra järnet i några månader. En dotter läser Twilight och den andra pärlar frenetiskt den ena pärlskapelsen efter den andra. Maken jobbar som en gnu och själv tar jag bloggpaus.
Julkänslan kom så småningom, även om det tog lång tid, men nu längtar jag efter nytt och fräscht och ljust och rent. En ny soffa vore toppen. Just nu nöjer jag mig dock med att drömma med lillasyster och längtar efter att få komma hem till dem och se om det blir mörkgrön sammet eller grå ull… En annan syster har fullt upp med alla gäster som är på plats eller som är på väg! Ingen panik, alla på en gång.
Här ser ni mina fina farföräldrar. Denna otroliga skatt fick våra barn varsitt exemplar av i julklapp. Min far, hans syskon, alla vi kusiner och ett och annat kusinbarn har bidragit till denna släkthistoria som är alldeles fantastisk! Jag har en härlig släkt och tycker att jag har rätt bra koll på de flesta av mina massor av kusiner. Att läsa deras egna historier har dock gett mig en helt annan insyn. Det är också jätteroligt att se släktdrag och uttryck gå igenom boken som en röd tråd. En och annan tår har runnit nedför kinden då jag läst om vedermödor och sorg, men många skratt har jag också kunnat brista ut i. Jag hoppas att mina barn alltid kommer att känna samma tillhörighet med de människor som är deras släkt som jag gör.
Krossat pepparkakshus luktar faktiskt lika gott som ett nybakat!
Apelsiner. Saftiga, stora, härliga solfrukter som gör mig glad. 10 kr/kg på Kvantum den här veckan!
Nyttig och god mat kan faktiskt gå hand i hand. Och jag har saknat vitlöksdoften under hela långa julen.
Årets första konsert? Den här examenskonserten på KMH ska jag försöka ta mig till. Och med tanke på lite småskvaller här och där har jag också bestämt mig för att titta på The Voice trots att jag sett extremt lite på TV det senaste året.
Nu är glada julen slut, slut, slut…
… sista pusslebiten ligger på plats och våra långväga gäster har packat ihop sig och åkt söderut igen. Vi blev så förvirrade av denna ordning att vi helt glömde bort våra goda vänner som var bjudna hit på middag och så gick vi på bio i stället. Suck! Hur pinsamt är det inte att få ett samtal om att gästerna står på trappan och bankar på en låst dörr i ett tomt hus?! Nåja. Vi gör ett nytt försök på fredag. Måtte kalendern och hjärnan funka som de ska då.




























