Då jag skrev mina tankar om hem och hemma i går rusade massor av tankar genom min stackars överhettade hjärna. Jag var på alla dessa ställen jag har kallat mina hem, om så bara för en kort stund.

Jag berättade att jag bodde ett halvår i min fasters hem. Jag har inte varit där på många år, men jag kommer ihåg precis hur det luktade då man steg in över tröskeln, hur roligt det var att spela pingis med småkusinerna, gitarrlektionerna till målmedvetna K (”Sådan är kapitalismen, tralalalalala” – farbror G tyckte att just det låtvalet var lite roligt), sagostunderna med ljuvliga M som berättade för fröken i skolan att hon hade fått en storasyster då jag hade flyttat in, H och hans otroliga självförtroende (H – jag tänker fortfarande ”Jag är bäst!” då jag mest behöver det och sänder dig då alltid en tacksam tanke), Gs gräddiga och goda levergryta och Ms vackra dukningar med levande ljus sådär till vardags.

Jaha, det där blev en lång parantes om mina minnen, men nu kommer det som rubriken på inlägget kanske mer stämmer överens med. M och G fick upp mina ögon för Carl Malmstens vackra och klassiska möbler. Deras vardagsrum hade möbel för möbel vuxit fram efter besök hos Svenssons i Katthult, nej, Lammhult var det visst. När jag flyttade in hade de ett komplett vardagsrumsmöblemang och det var så vackert, så vackert. Där och då blev jag intresserad av heminredning på ett annat sätt än jag hade varit förut. Jag längtar fortfarande efter lite mer klassisk design här hemma. Vi är väl helt omoderna med vår björkinredning, en blandning av klassiker och IKEA-möbler (våra fåtöljer är blå, men knappast i skick som på bilden), ommålade arvegods och loppisfynd, men jag tycker det är hemtrevligt. Vår, f d svärföräldrarnas, soffa är dessvärre helt utsliten och behöver bytas ut. M och G hade en Hemmakväll, men den är lite för hård för mig. Däremot får gärna den här sköna möbeln flytta in hos oss. Tycker ni inte att det hade sett trevligt ut med en av de nya fåtöljerna när man liksom redan är igång? Jag tror inte att hemtrevligheten sitter i att våra möbler är megabegagnade, utan tror att ett litet Norrgavellyft skulle bli en effektiv skönhetsoperation med långvarig effekt… Kostnaden är väl ungefär i klass med en total kroppsrenovering, och då ni vet vad jag tycker om att skära bort tiden med kniven förstår ni att jag hellre skulle lägga pengar på ett sådant här projekt. Japp, så är det. Och här kommer slutligen en bild från Norrgavels hemsida för att ni ska få en känsla för möblerna som jag gillar.