Ditten och Datten

Mer ljus.

2 kommentarer

Känslan av djup förtvivlan och oro hängde kvar igår morse. Jag åkte hemifrån för att lämna en vän på vårdcentralen (hon fick sedan penicillin för lunginflammation) för att själv fortsätta till hudkliniken på sjukhuset. Jag ringde i april förra året och har haft oron hängande i bakgrunden sedan dess. Lyckligtvis fick jag lugnande besked med uppmaningen att fotografera de förändringar som oroat med jämna mellanrum. Jag vill inte vara besvärlig, men jag vill inte heller vara dum. Somligt ska man inte ta lätt på. Mina steg var lätta ut från behandlingsrummet. Jag gladdes åt det härliga konstverket på den guldgula väggen i korridoren och tänkte att jag gillar den där enprocentsregeln. ”Enprocentsregeln är en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad.”

Jag hade varit inne i byggnad 28 och gick in i 46:an för att hälsa på de underbara akrobaterna där inne. Karlskronas vackraste allmänna konst? Dessa små figurer klättrar sig upp och finns i hela detta trapphus och gör mig så glad!

Efter att ha hängt blommor på dörren till svärmor hämtade jag fröerna jag beställt från Blomsterlandet och kände förväntan pirra. Ljuset fortsatte att sprida sig! Jag satte gravbuketter på svärfars och mammas gravar, tänkte att jag kanske borde ha tagit bort den där kransen? Äh, det kan fortfarande komma mer snö. Fler uppdateringar om hälsoutmaningar hos flera släktingar kom, men det finns god hjälp på de sjukhus där de är inlagda. Tack för det!

Väl hemma kraschade jag i soffan och somnade väl av anspänningen. Jag vaknade till detta och tänkte att ljuset är tillbaka. Ljuset är verkligen tillbaka! Strax efter detta gick solen ned, men innan dess hade vi bjudits på både blå himmel, rosa moln och lätta skyar.

Jag tryckte ner ett gäng revor av hjärtan på en tråd i en liten kruka förra året då jag ofrivilligt men helt och hållet slet sönder min favorit som frodats i pilasterhyllan sedan 2017. Moderplantan kämpar fortfarande, men de där revorna har exploderat och mår otroligt bra! Det är väl som det ska vara. Den yngre generationen tar stafettpinnen och leder vägen fram. Vet inte varför jag valde att visa den, men visst är det också ljus, det där med att saker och ting ofta inte är körda trots att det känns så i stunden?

Nu på morgonen fortsatte ljuset göra sig påmint. Det är som att kära Moder Jord skickar hälsningar som fyller oss med ljus om vi är redo att ta emot det! Tack för det. Tack.

Continue Reading

Ditten och Datten

Stockholm med ett annat filter.

10 kommentarer

Efter en själsligt fin helg men med ont huvud var det dags att runda av genom en tur in till Stockholm för att uträtta en del ärenden. Min huvudstad, en av de städer som jag håller lite extra rum för i mitt hjärta, platsen där jag känt mig svenskare än svensk och som värsta utbölingen, staden som välkomnande bjuder upp till dans med ena handen och puttar ut med den andra om du inte riktigt passar in. Jag kommer oftast inte mycket längre än stråket mellan Centralen och Djurgården med en sväng runt Drottninggatan eller kanske en tur bort mot Gamla Stan.

Igår hade jag inte mycket tid och höll mig runt Drottninggatan. Jag observerade de asiatiska turisterna i grupp som nästan alla hade munskydd på sig och ryste till då jag i tankarna drogs tillbaka till den mörka tiden med pandemilagstiftning. Gick förbi juveleraren som precis hade blivit rånad av en tomte (?! Ja, så stod det i tidningen) och undrade hur det egentligen är att vara polis. Att få möta så många människoöden och inte direkt mänsklighetens vackraste sidor måste slita på en. Jag strosade in på stora Åhléns som alltid varit min favoritbutik. Där for jag illa av den tunga doften av parfym i entrén eftersom jag efter utmattningen för ett gäng år sedan fortfarande är doftkänslig. Jag brukade älska att bära parfym, åh, jag njöt av alla dofter som passerade genom olika perioder av mitt liv. Det började med Exclamation och Anaïs Anaïs i tonåren, fortsatte med Lancômes Trésor och så fortsatte det ända tills för sju år sedan. Trist. Men nu förstår jag alla doftkänsliga och den ödmjukheten sitter inte fel.

Jag tittade på tjusiga kläder som aldrig kommer att vara lagom mig och lyfte på en massa saker som inte behövs. Jag gillar vackra ting, hittar njutning i att ha det ”fint” omkring mig, men inser att jag har allt jag behöver och mer därtill. Sörjde lite över förståelsen för vad överkonsumtion leder till, för med upplysning kommer ett ansvar. Ja, sorg kan se olika ut och jag skäms inte över att jag sörjde över att jag inte längre finner någon glädje i att lyfta på en fin kudde och tänka att jag skulle vilja ha den i min soffa. Skulle precis gå ut då en ung, tjusig kvinna blev fast för snatteri och funderade lite över vad hon stulit och hur hon kommit fram till detta dåliga beslut. Undrade över hennes kompis, låg det något i hennes fickor också?

Sedan kom jag fram till Centralen och åt en liten mesig sallad för dyra pengar och drack en god rabarberdryck för att fira ett nytt litet liv. Jag gillar att vara i god tid och stod utanför Pressbyrån och väntade. Jag såg väl ut som en lagom generös tant, för tre unga män med olika långt hår och snälla ögon kom och bad om pengar till de organisationer de representerade. En undrade om jag inte ville få slut på barnäktenskap, en undrade om jag inte ville få slut på kriget i Gaza och en ville gärna att jag skulle bli medlem i Naturskyddsföreningen. Jag var vänlig och trevlig mot dem och sa som jag brukar, att man kan inte hjälpa alla och att vi i vår familj skänker pengar dit vi hoppas de hjälper bäst. De blev besvikna, en i taget, men fortsatte sina lovar runt andra väntande passagerare. På väg upp till plattformen gav jag kvinnan som sålde Situation Stockholm ett leende (den fjärde på bara några timmar, och en sålde en tidning jag inte sett förut som hjälper hemlösa). Väl på tåget insåg jag att den lite deppiga känslan, det grå filtret, som hängde över mig säkert kom efter migränhelgen och besvikelsen över att inte kunna ta del av den till hundra procent. Ett lågtryck med yrsnö över oss alla gjorde väl inte saken bättre. Tack ändå, Stockholm i mitt hjärta. Jag vet att du bara hade en dålig dag och att det kommer solsken och vattenglimmer och festklädda människor och skratt och grönska i parkerna.

Continue Reading

Ditten och Datten

O-hälsa.

8 kommentarer

Numera får jag väldigt sällan migränanfall, men tyvärr drabbades jag i helgen av ett rejält sådant. Igår träffade jag några kära bekanta i mina föräldrars ålder. Alla kämpar de med diverse hälsoproblem… Mammas väninna sa ”tänk om jag hade vetat hur tacksam jag skulle vara för min hälsa då jag var yngre”. Problemet är att vi inte kan leva i framtiden. Vi har här och nu, men faktum kvarstår. Vi behöver då och då påminna oss om att det kommer en framtid som påverkas av de val vi gör idag.

Idag mår jag bättre än de senaste dagarna och är tacksam för det. Påminnelsen om vad jag har att vara tacksam för var på sin plats för mig den här gången. ”Imorgon är en annan dag”, som Christer Björkman sjöng.

Continue Reading

Ditten och Datten

En dag i flytt-tagen.

10 kommentarer

5.30. Dagen började i Mörtfors där vi hade sovit över för att inte behöva åka så långt. Maken tog första sträckan fram till sitt uppdrag. Jag höll sällskap (=höll låda), bloggade och vilade. När maken hoppat av körde jag vidare till Nynäshamn. Jag kom fram lagom till lunch och satte mig för att sticka i väntan på sonen.

Så småningom kom sonen med lånad bil och släp fyllt av ”fem möbler”. Syrran och svågern har lånat ut ett arbetsrum till temporär förvaring innan sonen flyttar till nytt boende 1/3. Kl. 14.40 var det dags att käka lite lunch och planera för nästa etapp. Hahaha, vad är det som gör att alla missbedömer hur mycket grejer man har innan en flytt? ”Det är bara några kassar och lite städning”, fick jag höra en gång då jag skulle vara med och hjälpa en bekant i flytt-tagen. Hon kunde ”tyvärr” inte bära något och var tvungen att ge sig iväg just när jag skulle ta hand om ”lite städning”. Inget var fixat, så jag stod där och fick sköta en hel flyttstädning själv. Plus att det var en hel bil full av grejer (”några kassar”) som skulle köras bort. Av mig, som ju hade bil. Det var sista gången jag lånade ut mig själv till något dylikt utan att kräva en ordentlig lista och ställa vissa krav på vad som skulle vara avklarat vid min ankomst. Denna flytt hade dock bättre förutsättningar. Jag visste precis vad som gällde för dagen och hade räknat med förseningar då jag varit med förut.

15.14 Willys i Nynäshamn har haft sådan otur de senaste månaderna! Igår hade de stängt för misstänkt gasläcka, för några månader fick de slänga ALLT från sina kylar och frysar efter ett strömavbrott.

16.39 Dagens bedrift var att köra i Stockholm i rusningstrafik utan att förlora förståndet. Sonen lämnade släpet på Lidingö och kom sedan för att återlämna bilen där jag stod och väntade. Han hade nämligen lånat den av sin kompis. Denna utsikt har vännen då han stiger ut från sin port. Sveriges vackraste byggnad, Konserthuset. Även mycket aktiva parkeringsvakter. Det är förståeligt, djungelns lag gäller annars lätt i liknande omgivningar.

17.57 Än så länge hade vi mycket energi. Första rummet och skåpen i hallen klara! Sonen fokuserade sedan på badrummet medan jag tog köket.

21. 07 Jag har som mål att aldrig lämna en bostad i sämre skick än att jag hade varit nöjd om jag precis stigit in. Denna studentlägenhet hade mycket övrigt att önska från början. En hel del grejer var fräscha då sonen och hans kompis flyttade in, men renoveringsdetaljerna var taffligt gjorda. Färgstänk överallt, silikon som inte avslutats snyggt och lite annat smått och gott. Dessutom undrar jag över golvet i rummet här ovan – det hade aldrig blivit godkänt i en inspektion?! Och listerna? Alltså… Men vi jobbade på. Jag hade blivit ombedd att ta med min superarsenal av städprylar, men tydligen hade jag glömt skrapan hemma. I ett av skåpen fanns rester efter dubbelhäftande tejp kvar. Jag nöjde mig inte med ”fast den satt där då vi flyttade in”, utan skrapade på med en kökssil. Det gick utmärkt.

00.12 Maken anlände strax efter 21 och kämpade på med kalkavlagringar i duschutrymmet. Vi städade och städade alla tre och var klara vid midnatt. Då var jag nöjd. Herrarna lät hälsa att ingen lägenhet på Körsbärsvägen någonsin lämnats i bättre skick. Ska man nöja sig med halvdant för att det är vad alla andra gör? Jag vet inte, jag. Somliga krav ruckar jag inte på. När vi var klara tyckte vi att det kändes rimligt att äta i vårt hungriga och nu ganska utmattade tillstånd. Burger King betjänade Foodora-bud och oss med nyfriterad ”mat”. Sådan ”mat” har nog aldrig smakat så gott!

1.43 Vi höll på att inte komma ut ur stan eftersom alla tunnlar var stängda, men med en make som studerade taxikartor för att lära sig stans logik då han började på KTH för närmare 35 år sedan behövdes ingen GPS. Så småningom kom vi ut på väg 73 och delade den med ett fåtal nattsuddare. När jag väl satt på trappan och borstade tänderna med stirrande blick kände jag mig väldigt nöjd med dagens insats. Jag somnade ovaggad! Och det var den dagen.

Continue Reading

Ditten och Datten

Intervju med Kia Sedona.

10 kommentarer

Monnah: Hej Kia! Jag har länge drömt om den här intervjun. Fint av dig att ställa upp.

Kia: Inga problem! Jag gillar bara inte riktigt att fotograferas så här tidigt på morgonen. ”I gatlampans sken” låter romantiskt, men det här ljuset är verkligen inte smickrande för en så pass gammal dam som jag. Jag har inte sett en biltvätt på alldeles för länge heller.

M: Äh! Den här intervjun handlar ju ändå om ditt inre! Berätta lite kort om hur du hamnade här.

K: Mitt första år, 2011, tillbringade jag på en biluthyrning i Utah. Jag hade en ganska behaglig tillvaro, men längtade efter en familj. Nyhetens behag och nya chaufförer flera gånger i veckan är utmattande i längden. Jag var så tacksam när jag fick flytta hem till er, en svensk familj med tre barn i Orem. Jag kände mig hemma på en gång.

M: Hur skilde sig livet åt från det du hade kört i hyrbilsbranschen?

K: Oj, allt förändrades! Jag fick tydliga rutiner med skjuts till skola, aktiviteter och tjänstekörningar i veckorna och utflykter på helgerna. Mina favoriter var turerna till ridskolan och Costco, men alla utflykter till södra Utahs underbara natur saknar jag också. Det är klart, den röda sanden tog sig in överallt och slet faktiskt en del både inuti och utanpå. När ni sålde Jetta och skulle flytta tillbaka till Sverige fick jag svår livskris. Jag kunde inte tro mina lyktor när jag fattade att ni tänkte ta mig med er!

M: Berätta mer om flytten.

K: K mätte upp containern och märkte ut hur mycket plats allt annat fick ta. När hela bohaget hade flyttats ut i ett perfekt Tetrispussel var det dags för K att köra upp mig. Han kom knappt ut! Hjulen spändes fast med spännband och jag fick stoppklossar både framför och bakom mig. Jag fick åka lastbil till Kalifornien. Där packades jag med mängder av andra containrar. Transporten över havet fram till Göteborg var hemsk! Jag stank av dieselångor långt efter att jag hade fått börja mitt nya liv på Sturkö. E fick klättra in genom fönstret och backa ut mig, för hon var den enda som var tillräckligt liten. Vilket äventyr! Det var en härlig dag då jag fick känna svensk asfalt under däcken… Här trivs jag fantastiskt bra.

M: Vi hade tänkt sälja dig ett år efter din ankomst, men så blev det inte. Vill du berätta om ditt liv här i Sverige?

K: Lite smickrande är det att vara den enda (?) Kia Sedona i hela Sverige. Lite tröttsamt är det att det alltid blir så krångligt varje gång jag behöver fräschas upp, men så får det vara. Jag har gått många mil, inte minst på härliga semesterresor och som flyttbil. Det är härligt att få så mycket uppskattning! Jag rymmer definitivt mer än vad de flesta tror.

M: I måndags var du med och transporterade en säng och idag är det dags för ännu en flytt – du förstår att det blir svårt för oss att göra oss av med dig?

K: Hehehe… Jag har ju ställt till en del elände för er också. Som den gången då du hade lagt in nycklarna i baksätet och bilen låste sig själv, eller när jag fick elfel som gav tomt batteri stup i kvarten. Det kändes lite snopet, jag ville egentligen inte ställa till med några besvär.

M: Ingen fara, du är fantastisk! Tack för den här pratstunden och tack för allt du gör för oss.

Continue Reading

Ditten och Datten

Fyll på med det goda!

8 kommentarer

Igår uppmärksammades åttio år sedan Auschwitz-Birkenau befriades, något som visade att vi aldrig kan vara säkra på någonting, att vi aldrig kan ta något för givet och att människans förmåga att glömma både är en välsignelse och en förbannelse. Förintelsen är uppenbarligen inte fredad längre, dit har pendeln slagit. Kriget i Gaza har påverkat människors sinnen och tankar på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, jag trodde att just den här berättelsen om vår historia var fredad. Jag älskar människor, jag älskar vår komplexitet och hur spännande vi är, men jag kan också bli mycket nedstämd över hur djuriskheten alltför ofta tillåts ta över. Jag upprepar något som jag tänkte för tio år sedan, efter en otroligt känslosam dag i Dachau:

”Hur skulle någon kunna gå igenom detta minnesmärke utan att beröras? Jag har så svårt för krig och litar inte det minsta på ”de goda”. I USA blir man ständigt överöst av en patriotism och övertro på den amerikanska godheten, precis som att amerikanerna skulle stå för det goda världssamvetet. Så många sadistiska människor får leva ut sina sjuka begär i krigsföring, vare sig den sker på de ”godas” eller de ”ondas” sida…

Kommunismen låter bra på papper, att det dött 100 miljoner människor under kommunistiskt styre är ”otur” och vi i Sverige borde ta hand om fler och dra oss lite mer åt vänster, eller hur? Nazisterna kunde bara få sådan framgång eftersom tyskar är dumma i huvudet, eller hur? Obamas rådgivare hade bara otur då de tänkte och jakten på terrorister är långt viktigare än människors integritet, eller hur?

NEVER AGAIN står det på många språk på ett av Dachaus minnesmärken. Trots det händer liknande saker över hela jorden, hela tiden, fortfarande. Mer godhetsbombning, people! Hjälp din granne, ha fördragsamhet med din systers dumhet, hjälp dina medmänniskor lyfta fram det goda som finns i dem.

Att tro att det hjälper att känna till sin historia för att undvika Dachau igen är naivt. Är folk tillräckligt lättretliga av arbetslöshet och hunger hänger oron i luften… Hur gör du? Blundar du för verkligheten, engagerar du dig i något du tror gör världen bättre eller är det du som startar nya oroshärdar? Peace…”

Själv fyllde jag på med gott genom att gå och fika med en kompis och fortsätta till gospelkonsert i Fredrikskyrkan. Efter de timmarna var jag rejält genomkörd, både fysiskt, mentalt och andligt. Vilken kraft det finns, både i vänskapen och i musiken! Jag var så uppfylld att jag beställde konsertbiljetter i september till Radiokören och Voces8-konsert i Berwaldhallen då jag kom hem. Så kan också en dag bli.

Continue Reading

Ditten och Datten

Kan vi prata om MEN?

7 kommentarer

I vårt samhälle pratas det ofta om MÄN och allt elände de ställer till med, men idag vill jag prata om ett helt annat ord som låter väldigt likt. Detta ord sätter käppar i hjulen, förhindrar utveckling, förstör, korrumperar, drar ut på eländiga situationer och låter oss stanna i något slags handlingsförlamande tillstånd. Ordet jag tänker på är MEN.

Som samtalsterapeut möter jag fantastiska människor. ”Tröttnar du inte på att behöva befinna dig i andra människors elände?” Det är klart att jag får möta sorg, smärta, utmattning, rädsla, ångest och annat som kanske inte direkt räknas som livets guldkant, men det är inte det jag tar med mig när arbetsdagen är slut. Det är tacksamheten över att få vara med då människor sorterar upp sin oreda och hittar rätt hyllor till allt, det är glädjen över att få vara med och fira då någon klarat av en utmanande uppgift och står stadigt med båda fötterna på marken igen, det är ynnesten över att få vara medmänniska under en tuff period. Jag känner så mycket kärlek för mina klienter. Det innebär inte att jag klappar dem medhårs i alla situationer. Jag stöttar och ger verktyg att hantera svårigheter. Jag ställer också tuffa och utmanande frågor och visar att det finns en väg framåt också efter mycket elände.

Ett av de ord som ställer till mest elände i människors liv är MEN. ”Jag vet att jag måste träna, MEN jag har lite ont i halsen.” (Jag kanske kan köra ett lugnt pass med stretch på yogamattan?) ”Jag har beslutat mig för att något måste förändras, MEN det känns överväldigande att det finns så många trådar att dra i.” (Ha med mig ett block och fyll på med allt som överväldigar, en sak i taget. Det gör det lättare att analysera situationen.) ”Han är inte bra för mig, MEN han är ju snäll när han är på gott humör.” (Vad gör det med en människa att leva i ständig beredskap inför någon annans nycker?) ”Min läkare har gett mig de här direktiven, MEN hon förstår inte hur svårt det är att få ihop mitt liv bara som det är nu.” (Allt behöver inte bli som det alltid har varit. Hur skulle jag kunna göra istället?) ”Jag har egentligen ett bra liv, MEN jag blev mobbad som barn.” (Vad ger det mig att leva kvar med synen på mig själv som offer?)

Känner du igen dig? Hur låter din inre monolog om du medvetandegör dig om alla de MEN som snurrar runt därinne och tar hand om dem? Vad händer om du stannar när du kommer fram till kommatecknet och inte går in i den kommande bisatsen? Detta är något jag jobbar med själv just nu och jag kan verkligen rekommendera det! MEN är ett mycket användbart ord, men det gäller att sätta det på rätt ställe. (Hehehe.)

Continue Reading

Ditten och Datten

I jämförelse med vem då?

5 kommentarer

Igår eftermiddag åkte jag hem till mammas tvillingsyster och hennes man. Vem jag är idag går inte att förklara utan att blanda in min moster och morbror. De har varit viktiga för mig på så många olika sätt och jag är tacksam för att de finns i mitt liv. Min syrra (en dag ska jag ge alla mina syskon permanenta alias) har påbörjat ett fantastiskt projekt som jag berättat om här redan. Hon hittade en tom ”mormor och morfar berättar”-bok som hon köpte till lillastesysters barn för att de ska lära sig om sin mammas föräldrar och den uppväxt de hade. Syrran hade redan intervjuat Far med de flesta av frågorna i boken, men det fanns hål i mammas svar. Nu fick moster chans att fylla i dessa hål. Berätta om stränga småskolefröken Nyman som älskade vår mamma Elin och Kent-som-bor-i-Rödeby-om-han-fortfarande-lever, så till den grad att hon tydligen hade dessa elever framme hos sig mest hela tiden för att de var så duktiga. Intressant minne som jag undrar hur mycket det är påverkat av min mosters upplevelse av skolan. (Och precis hur mycket tid fick de här två eleverna egentligen tillbringa framme hos fröken? Var det ett minne som tagit större plats än vad de verkliga händelserna tog?) Mamma var en riktig plugghäst med näsan i böckerna mest hela tiden. Moster berättade att hon bara såg sin far bli riktigt arg en gång i sitt liv. Det var då alla skulle hjälpa till där hemma, men vår mamma inte gick att finna någonstans. Hon hade stuckit från sina förpliktelser och mormor hade stormat ut till morfar där han satt och jobbade i garaget för att få hjälp. Alla letade tills de hittade mamma med en bok under en filt. Hahahahaha! Underbart ju, och jättekul att min intervjuande syster gjorde exakt detta under sin barndom.

Angående den där kommentaren om hur mosters minne såg ut om flera personer hade fått ge sin version… Mamma och hennes syster är tvåäggstvillingar. De föddes olika som natt och dag, till utseende, sinne, personlighet och allt annat man kan tänka sig. Mormor hade uppenbarligen problem av något slag, för något hon ägnade sig åt var att trycka ner människor genom att lyfta deras svagheter i jämförelse med någon annans styrkor. Detta gjorde hon regelbundet både med sina barn, barnbarn och ingifta och var extremt skadande för självförtroendet. De dagar jag känner mig förlåtande så tänker jag att mormor väl gjorde så för att peppa och motivera, men sanningen är att jag tror att hon gillade att trycka till folk. (Sorry, mormor.) Både mamma och moster hade fantastiska förmågor som deras far uppmärksammade, men det räckte inte och påverkade dem tyvärr mycket. Både i relation till varandra och gällande sin självbild. Det var nog tur att deras skolvägar delades då de gick i femman så de inte längre behövde jämföra sig själva med den andra bland skolvänner och lärare. Min mosters betyg var inget att hänga i julgranen. När hon sökte jobb på sjukhuset tittade läkaren som var ansvarig för anställningen på betygen och uppmärksammade detta. Sedan läste han hennes fina rekommendationer från då hon jobbat på bageri och som barnvakt. Där stod det om hennes fantastiska ordningssinne och så fick hon jobb på röntgenavdelningen som ansvarig för röntgenbilder och arkivering. Perfekt! Jag tror att det är just detta förhållande vi ska ha till våra styrkor och svagheter. Lyft styrkorna, låt dem blomma och leda dig på vägen. Låt detsamma gälla personerna du har runt omkring dig. Uppmärksamma, stötta, uppmuntra och heja på! Må alla ungdomar bli anställda av läkaren som struntar i dåliga mattebetyg och uppmärksammar det exemplariska ordningssinnet. Och sluta jämföra dig med alla andra. Våga blomma ut i dina styrkor och våga bryta ny mark om du inte hittat dem än.

Continue Reading

Ditten och Datten

Från en bubbla till en annan.

10 kommentarer

Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.

Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.

Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.

Continue Reading