Den senaste veckan har brorsan foluserat på att lägga takpannor, fixa hängrännor och spika vindskivor. Han bockar plåtar och hanterar tvåmansjobb själv utan att sucka. Envishet kan ta en långt!

I USA har det talats mycket om grit på sistone. Jag har försökt hitta en bra översättning utan framgång, men hittade sedan denna förklaring:

Grit är ett karaktärsdrag som kombinerar uthållighet, inre driv och förmåga att inte ge upp vid motgångar. Det har visat sig vara en avgörande faktor för att nå framgång både i skolan och i yrkeslivet. Grit kan dessutom utvecklas och förstärkas, både av oss själva och genom stöd från föräldrar, lärare, chefer eller vänner. Det handlar om att hitta sin passion i livet, ringa in sitt personliga skäl till att fortsätta framåt, aldrig sluta öva och att se varje misslyckande som ett tillfälle att lära.

Om brorsan kan lägga om ett tak i princip själv kan jag övervinna mina latmaskar och kämpa på. Känslan över att ha övervunnit dem, latmaskarna altså, är oslagbar! Självömkan är inte klädsamt och leder en bara in på snåriga stigar. Dags för lite grit alltså!

Med jämna mellanrum är det bra för alla som kan att se över sina vanor och rota runt lite för att se om det går att göra något för att förbättra livet. Visst sker stora och revolutionerande förändringar ibland, men det är vardagens små ovanor som man förslagsvis ska angripa om man vill åstadkomma en permanent förbättring.

Min mammas situation måste vara olidlig. Hon klagar inte, men livet rinner ur henne samtidigt som hon blir mer och mer begränsad av att inte orka. Hon vill så gärna göra saker, men när man inte orkar lyfta fötterna över en decimeterhög tröskel, inte kan komma ur eller i en bil på egen hand eller inte kan resa sig upp från en vanlig stol eller fåtölj, då är det inte lätt att ”göra” saker. Jag tänker på min vän A som de senaste 20 åren långsamt blivit sämre i ME och har många av samma begränsningar som mamma och jag tänker på flera bekanta med samma frustrerande diagnos. Att inte kunna göra ens vanliga vardagssysslor som åtminstone jag tar för givet att klara av utan att planera min tid minutiöst måste vara, ja, jag vet inte vad… Dessa livsöden har fått mig att uppskatta min egen hälsa på riktigt och jag har insett att jag faktiskt fortfarande har en möjlighet att ta hand om det som finns kvar och göra något bättre av det.

För att klara av den situation jag är i bestämde jag mig därför för ett tag sedan att försöka ta upp mitt joggande igen för att ”fira” ett Hb som kommit över 120, säkert för första gången på eviga tider. Jag blev vardagsjoggare då vi bodde i Segeltorp, men jag joggade aldrig mer än tre kilometer. Efter att ha brutit benet 2012 har jag aldrig riktigt kommit igen. Nu tog jag hjälp av appen C25K och började således från noll. Jag flåsade ordentligt efter bara en minuts ”springande” under mitt första pass med appen och tänkte stilla att det där programmet säkert var en scam (fast jag faktiskt kommit rätt långt med den en gång förut för ett par år sedan). Såhär nio veckor efteråt kan vi konstatera att programmet funkar till och med på 47-åringar. Jag har joggat både fem kilometer på raken och 2×3 km med fem minuters paus emellan den senaste veckan och fortsätter att ge mig ut på rundor varannan dag. Sonen tyckte att jag skulle sätta en klar plan så att springandet inte bara skulle rinna ut i sanden, så det är bara att lyda. Nästa mål kanske borde vara att knapra på tiden? Jag snittar just nu åtta minuter per kilometer, hahaha! Fast nä, jag ska inte trycka ner mig själv. Heja!

Jag hoppas att du har det så bra du kan med de förutsättningar du har. Heja!