- temperaturen
- färgerna
- dofterna
Fira livet.
Om några dagar fyller jag 47 otroliga år. Jag är glad och tacksam över livet och nöjer mig gott med snälla barn och mer livserfarenhet i present, men jag har ändå beställt en ny Elisabeth Ottebrink-mugg. Min förra E O var en riktig storfavorit, så det kändes naturligt att satsa på samma modell. Jag är jättenöjd!
Gamla modellen:
Nya modellen:
Ljuvlighet.
Så fin denna lilla människa är! Jag är glad över att hon är här och så otroligt tacksam. Kärlek vid första ögonkastet. Tur det, för sedan var det dags att byta bajsblöja.
Här hemma väntade ett nytt, fantastiskt arbetsredskap som jag hoppas ska kunna följa mig några år framöver. Trots att jag är både glad och tacksam över detta är det ändå träffen med bebisen som kommer att vara dagens tacksamhetsvinst. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?!
Minnenas galleri 2016.
Min väninna sammanställde sina föräldrars alla diabilder till ett bildspel inför deras femtioåriga bröllopsdag. Hon ägnade hundratals timmar åt att sammanställa mängder av bilder till ett 43 minuter långt bildspel. Trots att hon är en ”riktig” fotograf kunde hon konstatera att då man tittar på foton i minnenas galleri bryr man sig väldigt lite om kvalitet på fotografier och väldigt mycket om vilka som syns på fotona. Nu när jag försökt välja bara ett foto per månad förstår jag precis vad hon menar med det! Minnen sitter ibland i vackra omgivningar, men mer ofta i vilka som syns i rutan och vilken känsla man får.
Minnenas galleri 2015.
Minnenas galleri 2014.
En i månaden från 2014. Att det kan finnas så mycket känslor i fotografier! Här kommer en påminnelse om att skydda dina fotografier och att inte glömma gå igenom dem då och då. Att älta är meningslöst, rent skadligt, men att minnas med värme ger mycket glädje.
Grattis.
Allt känns lite halvdant och det mesta är lite halvfärdigt häromkring. Det är okej, det är så det är nu. Någon som aldrig har varit halvdan och aldrig kommer att bli är vår äldsta dotter. Häromdagen fyllde hon nitton otroliga år. Jag vet inte hur tiden liksom sprang förbi så vi hux flux var här. Nu är hon i alla fall på väg mot tjugo. Någon mörk och dassig dag framöver åker hon och jag på en spa-utflykt tillsammans för att fira livet. Det längtar jag redan lite till.
Jag och kameran har svårt att komma ihåg varandra och det blev inte många foton tagna då det gällde. Eftersom dottern är precis lika glammig som Katrin Zytomierska firade vi födelsedagen tre gånger, varav två gånger på en ö i skärgården och en gång i kulturmärkt lyxstudentlägenhet. Du får helt enkelt tänka dig precis hur bra det var.
Jag bakade inga sju sorters kakor, men en Red Velvet-tårta blev det liksom snickersrutor, chocolate chip cookies och vaniljbullar. Å andra sidan fanns det sedan allt från glass, vindruvor och Ballerinakex till Marabou Schweizernöt på födelsedagsbuffén, så det kanske räknas som bonus?
Vill du veta precis hur det såg ut i köket dagen efter sista festen kan jag bjuda på en efter-bild.
Dessutom kan jag bjuda på en före-bild från korridoren uppe i hallen då den sakta men säkert närmar sig dörrar, golv, tapeter och färg. Det kommer att bli ännu bättre än jag tänkte mig i vintras. Jag ser verkligen fram emot att få tillgång till hela huset! Lite i taget.
Och mitt i min märkliga vardag…
… var det äntligen dags att få träffa en av mina favoritgrannar någonsin, tillika en fin vän. Orem ligger kvar, M och hennes familj bor kvar, men ingenting kan bli som det var. Allt har sin tid, det bara är så. Jag är oändligt tacksam över allt våra familjer kunde dela under åren på Carterville Road. Vilken skatt alla dessa minnen är! ”Great minds think alike”, så vi hade båda tagit med nödvändigheter till den andra familjen. Candy corn, mintchoklad och diverse pumpkin spice-kryddade godsaker ligger nu i skåpen här hemma. Fint!
Jag har svårt att ladda upp bilder i full storlek till bloggen, så trots alla färger i Nyhavn, rosor på kind och solsken i blick får det duga så här.
Jag kommer inte ihåg var jag stal den här bilden även om jag hittade den för bara några dagar sedan. Tiden går fort och jag tänkte att du kanske liksom jag har en tendens att skjuta upp saker och ting till sista stund. Kanske borde jag läsa igenom listan och sätta upp lite julmål fast det känns som att julen inte ens kan existera i mitt huvud samtidigt som tolfte september?
När dottern börjar löna sig.
För några veckor sedan var det dags för yngsta dottern att börja gymnasiet. Hennes förstaval blev det inget av då det inte fanns tillräckligt många sökande till det programmet. Efter viss gråt och tandagnisslan kom acceptans in i bilden. Därför började hon på andrahandsvalet Restaurang- och livsmedelsprogrammet vid terminsstarten och sedan dess har hon inte sett tillbaka. Denna utbildning verkar passa henne som hand i handske! Jag är så glad och tacksam över det.
Idag kom jag hem till tre nybakade limpor som dottern själv hade gjort. Jag som inte äter bröd nu för tiden fick göra ett undantag och njöt i fulla drag. Hur gott som helst! HUR gott som helst. Jag ser fram emot många härliga matöverraskningar framöver.
Inlägg nummer 2000.
Det är dags att fira! Det här inlägget är nummer 2000 sedan jag fortsatte mina bloggäventyr under monnah.se i juli 2011. Jag stickade klar en höstsjal till mig själv häromdagen och har nu påbörjat en ny i en blå nyans. Denna sjal skänker jag till någon av er läsare som är intresserad så fort den blir klar. Jag lottar ut vinnaren från alla som anmäler intresse via bloggen, i ett sms eller i ett mejl. Må den som behöver sjalen bäst vinna!
Ungefär såhär kommer sjalen att se ut då den blir klar:
Och såhär glad känner man sig med en merinoull/silke/kashmir-halsduk på sig:
