Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Vår familj har hållit sig till ostkusten i alla år. Nu har äldsta dottern flyttat till Göteborg, älskar det och påstår att västkusten verkligen ÄR bästkusten. Med tanke på att det har regnat varje gång jag varit i den här stan medan E fått uppleva en hel månad i strålande solsken tror jag att vi intervjuar henne igen framåt hösten då hon fått vara med om verkligheten…
Jag är glad över att ha människor runt omkring mig som på olika sätt peppar och lyfter mig. Den här godbiten tycker att det är rätt trist att storasyskonen numera lever sina egna liv till stor del, så vi får göra vad vi kan för att roa oss på egen hand. Ibland lyckas vi!
Det var en jobbig första Mors Dag utan mamma här. Jag blev firad av familjen i vanlig ordning, men det fanns ingen mamma för mig att ringa till, ingen mamma att åka hem till. Vi gick till graven och fixade lite. Min syster hade plockat mammas favoriter liljekonvaljer och jag hade fixat mormors favoriter nejlikor. De passade så fint till de rosa rosor någon annan redan hade varit där och satt. Vi håller på att bestämma oss om mammas gravsten. Det är sannerligen inte helt lätt, men det ska nog bli bra. Det är även dags att putsa upp mormors och morfars sten lite igen.
För tillfället blir det inga joggingturer till naturreservatet, det finns det ingen ork till. En långsam promenad ner till lilla hamnen nedanför campingen var dock precis lagom. Det är så vackert där, särskilt i soluppgång! Kvällsljuset var förstås inte heller dumt.
Foto: Marie Jusinski
Jag har fortfarande inte tagit årets första dopp. Nu har vi haft ett par kalla och lite regniga dagar, så lusten som hängt med i någon vecka har trillat platt till marken. Det blir kanske i Bredavik lagom till skolavslutningen, sådär som traditionen bjuder? När allt har förändrats kanske det ändå känns skönt att något är som det alltid har varit?
”Högsommarblommor, hur ska det bli?” Min syster är lite orolig. Själv försöker jag få ihop det. Kall, mörk, lång vinter, århundradets senaste vår och sedan smack på högsommarvärmen som vi haft i över en månad… Är detta själva sommaren, sådär lite förskjuten? Tur att jag har njutit så av det vackra väder vi har haft. Jag vill inte låta något falla mig ur händerna för att jag inte har varit beredd!
Ljuset! Doften! Paradisiskt.
Den nya vägskylten som visar Artrik Vägkant kanske är lite malplacerad, men följer man kurvan vidare förbi kyrkan kommer det härliga blomsterbestånd. Tydligen har klöver och gräs som trivs i välgödslade marker tagit över på de gamla slåtterängarnas tidigare magrare marker. Vi håller på att mista många av våra ”sju sorters blommor” i vår iver att gödsla och jordförbättra. Något att tänka på för oss alla!
Det måste vara något fel på mig. Resten av storfamiljen befann sig till stor del i syskonens skog och planterade granar medan jag låg i sängen och grät i en hel timme medan jag tittade på prins Harrys och Meghan Markles bröllop. Jag grät inte över att jag missade granplanteringen. Jag får inse mina begränsningar och när jag inte ens orkar gå uppför min egen trappa är inte granplantering att tänka på. Jag gissar att jag grät för att det var något med bröllopet som fick mina hjärtesträngar att darra lite extra. Hela bröllopet var så oväntat speciellt, som en blandning av Prinsessan Dianas begravning och en härlig söndagspredikan i den amerikanska södern.
Foto: Okänd
Favorit från vigseln? Den unge cellisten Sheku Kanneh-Masons solostycken. Underbart spelat! Nitton år gammal?! Världen ligger framför dina fötter, unge man.
Det pratas så om att det är så fantastiskt att Harry gifte sig med en frånskild skådespelerska med svart mamma och vit pappa. (Hela vigseln tänkte jag på att hon ser ut som en yngre och klassiskt snyggare version av Julia Roberts…) Den enda från hennes familj som fick komma på vigseln var hennes mamma. Alla andra har gjort bort sig på ett eller annat sätt, så jag gissar att prinsparet helst kommer att hänga med Hollywoodeliten och kungligheterna i Storbritannien framöver.
Meghan är supersnygg, superkändis, supervolontär, superkompis med sin mamma och säkert supertrevlig. Harry är inte snygg, men väldigt festlig och ännu mer superkändis. Det kan inte vara lätt att tillhöra eliten i det översta toppskiktet. Jag tror att det är skönt att hitta en partner som har full förståelse för hur viktigt det är att kunna balansera ens publika jag med det privata. Därför tror jag att parets framtidschanser ser rätt ljusa ut. Vad tror du?
Lycka till Harry och Meghan och må ni bli riktigt, riktigt lyckliga! Och tack för underhållningen. God valuta för pengarna. Dessutom var bruden snyggast av alla, men bara med en hårsmån. Hack-i-häl kom nämligen George Clooneys fru Amal. George själv såg emellanåt ut att ha drabbats av gulsot. Du får gissa vad som föranledde detta.
Photo by Ian West – WPA Pool/Getty Images
Jag är tacksam. De senaste dagarna har varit perfekta för trädgårdsarbete och fix! Att se ”kosinerna” hänga tillsammans och ha så roligt gör mig extra glad.
… och det var något av det bästa jag gjort på länge. Vilken underbar eftermiddag vi fick i Stegeryd bland kalvar, kossor, komockor och vitsippor! Lägg till en och annan släkting och några vänner så har du en fin söndagskompott. Sabbatsro, det måste vara det att stå och klia en kalv i pannan och beundra avundsvärda ögonfransar samtidigt som vårsolen lyser från en klarblå himmel!
Vi kom hem senare än planerat och jag hann bara en av tre saker som jag absolut skulle göra ikväll. Varför blir det alltid så? Nu måste jag hoppa in i duschen och lämna ladugårdsdoften bakom mig. Eller borta i ladan. Några av minnena från dagen har jag dock lagt in här så du kan få dela dem med mig.
Jag kan aldrig träffa en ko utan att tänka på min svärmormor eller min svägerska. Det är nog deras rötter i den uppländska myllan som gjort dem svaga för de här godbitarna med svepande ögonfransar. Eller vad säger du, K?
Nu känns det som att våren äntligen är här, senare än vanligt helt klart. Två morgnar i rad har jag kunnat sitta i verandan med mitt morgonte. Det har varit en lång och kall väntan!
Igår tog jag nästan knäcken på min kropp då jag förberedde trädgårdslandet för potatissättning och tänkte att jag är en riktig vekling och att mina 68% svenska bondegener gömmer sig väl i min medelåldriga kropp. Nu ligger dock utsädet från en påse Magda, en påse Rocket och en påse mandelpotatis i det här landet med tung lerjord och mängder av maskar. Några av potatisarna visade tecken på mögel, men jag satte dem ändå. Jag utmanar mig själv då det gäller ”hur man ska göra” då det gäller odlandet. Det ska vara si och så många centimeter mellan plantorna, de ska planteras si och så djupt och de ska gödslas si och så. Jag är så bokstavstroende att jag insett att det förstör lite av odlarlusten. Far experimenterade hela tiden. Förvisso ganska ofta med sämre resultat än om han hade följt instruktionerna, men å andra sidan fick han ibland till det riktigt bra. Som du ser har vi mängder med rötter och skräp i landet fortfarande trots förarbetet. Jag skulle behöva göra så mycket annat, men i år testar vi såhär så får vi se hur det blir.
Vi satte en hösthallonbuske och en buske med tayberries förra året. De har nu flyttats och fått sällskap på linjen av några hallonskott som min syster kom med. Jordmånen skulle ha fixats innan (vi behöver lite sand och lite av det välbrunna hästgödslet som ligger vid ladan), men nu står de åtminstone på rätt ställe och har också ett riktigt bra stöd. Lite i taget, inte allt på en gång…
I år fick alla fars tulpaner växa upp bland en massa gräs. Han satte ju lökarna i en väldigt välgödslad jord som flyttats från ladan till ett av hans lite ”märkliga” platsval för en sådan här rabatt. Det innebar att efter första blomningen fick lökarna sällskap av gräs och ogräs av alla de slag och här finns stor växtkraft som synes. I år ska jag försöka plocka upp dem efter blomning så att de inte förstörs då trädgården grävs upp senare i år.
Det känns bra att hur det än går med odlandet finns alltid alternativet krukodling. Det brukar funka i alla lägen! I år kommer vi till exempel att sätta våra tomater i hinkar och hoppas på dignande plantor.
Funkar inte odlingen kan vi alltid falla tillbaka på choklad. Igår hämtade jag nämligen min första vinst på länge. Jag kastade i en tävlingskupong i en butikstävling hos ICA Maxi och tydligen gillade de min motivering. Nu har vi tjugo (19,5) kakor med Marabou mörk choklad här hemma. Jag är alltid den första att rekommendera en ruta mörk choklad om dagen för att hålla hjärnan i toppskick. Tydligen ska man inte äta något socker för att det ska vara riktigt bra för en, men hur långt skulle du vara villig att gå för att må bra? Min gräns dras tydligen efter mörk choklad, för detta är något jag gärna förgyller mina dagar med.
Idag är det 49 år sedan mina föräldrar gifte sig och ett år sedan vi spred fars aska i Klackamåla. Jag och två av mina syskon gick upp till ”fars kulle” och tittade samtidigt till dessa syskons skog som har avverkats nu i vinter.
Vi hade med oss lite blomster såklart. Tulpanerna är fars egna, vitsipporna är från Klackamåla och en av systrarna hade bett om att få med en pärlhyacint i buketten.
Efter avverkningen kan man se den vackra björkskogen som verkade ha kommit dit som av ett trollslag då den har varit dold av barrträd innan.
Här spatserar skogsägarna. Det känns nästan overkligt att se deras namn på stockarna som ligger och väntar på transport!
Fars lillasyster har tagit sig an föräldrahemmet. Nu blir det fint med ny panel.
Dessa skönheter dök upp i vägkanten bara någon kilometer innan vi var framme i Klackamåla. De är ju för sköna!
Enligt tradition var det till kvällen dags att samlas på Vitsippsön i Rödeby. Våra amerikanska gäster fick uppleva en Valborg av sällan skådat slag då det blixtrade och dundrade som bara den. Det fina vindskyddet som grabbarna byggde förra året räckte gott och väl till att hålla oss alla torra och det mesta av tiden hade vi faktiskt uppehåll! (Jag hade klätt mig i fyra lager kläder, vis av erfarenhet.)
Fina lillasyster, inte så liten längre.
Sedan är det den stora pian som snart drar vidare på nya äventyr.
Hej och hå!
Skirt och vackert bladverk. Njutbart!
Anemone nemorosa. Vitsippor. Hela ön är full! Det märktes att våren var mycket senare i år än förra året då vitsipporna inte kommit lika långt.
Efter blixtar och dunder var det dags för magiska under. Nu är vi redo att ta emot maj månad!
Jag fick kolla en gång till i kalendern för att övertyga mig själv om att det inte var första april då jag hörde på nyheterna att ABBA spelat in två nya låtar. Det kändes lika uppfriskande som dagens besök ute vid Östersjön!
Äldsta dottern bor hemma i några veckor innan hon ger sig iväg på ett sju månader långt äventyr med praktik i svensk storstad. Hon har passat på att rensa upp och göra klart vissa projekt, något som jag ständigt har på agendan. Alltså, sådant är ju livet. Det vore ju trist att inte ha projekt att ta hand om… Synd att många av dem inte alls är lika roliga att slutföra som att påbörja! Jaja, det är vad det är. Idag har jag lagt luktärter i blöt och imorgon ska jag förså dem. Får jag dem sedan bara i jorden så sköter de själva slutförandet nästan själva och jag får njuta av något av det härligaste jag vet – sommarbuketter i mängder.
Tillbaka till dotterns slutförda projekt. Här poserar hon med den vackra bomullsfilt som har tagit några år från start till mål då hon inte hade köpt tillräckligt många vita nystan från början. När E var i Orem kunde hon äntligen ta sig till Hobby Lobby och komplettera och PANG, filten fick slutligen chans att lysa upp världen!
