Jag har en nostalgisk själ, något som jag inte skäms för och som inte ställer till med problem. Därför låter jag mig då och då hänfalla till lite längtan efter sådant som en gång var. Vid den här tiden på året kan jag inte låta bli att tänka på åren i Orem och utsikten över bergen, den tidiga våren och diket/bäcken som rann längs Carterville Road näre i änden på vår trädgård. Att doppa fötterna i det iskalla smältvattnet från bergen var något alldeles extra. April ger perfekt lagom väder i ökenlandskapet att njuta av de vackra nationalparkerna i södra Utah, så nog hade det suttit bra med en sådan liten utflykt.
Det är spännande, det där med nostalgi. Det spottas på från somliga håll. Kanske för att det från början användes som ett sätt att benämna en vad tycktes sjuklig fixering på det som varit. För mig innebär inte nostalgi att jag vill ha det som var. Jag kan tänka två tankar samtidigt. Att det som var, var fint och det som är också är det. Utveckling i all ära, men bara för att saker och ting utvecklas betyder det inte alltid att de blir bättre. Så fort någon radikal grupp förordar något ska alla per automatik tycka att det är dåligt. Vi förlorar så mycket på att falla i den fällan. Jag säger återigen att det går att tänka flera tankar samtidigt. Att växa upp i en trygg miljö har väl varit bra i alla tider tänker jag. Om då den nya världen innebär korta anställningar, flytande relationer och flytt en gång i kvarten kanske det betyder att somliga mår sämre trots att det är utvecklingen som tagit oss dit? Det Orem bjöd vår familj var precis vad vi behövde då. Det finns inte längre kvar. Skilsmässa, flytt, sjukdom och död har skett bland våra vänner, området har exploaterats. Våra barn har vuxit upp och 2/3 har skapat egna familjer. Men då och där var det fantastiskt och minnena är väl värda att hålla levande! Dessutom kostar det ingenting att plocka fram fina minnen och fenomenet gör mig glad, så idag kostar jag på mig just det.
Lämna ett svar