Vila i frid (i våra magar), Robbie och Toto.
Så kom då den oundvikliga dagen. (Jag blir inte grafisk på något vis, men slakt kommer att nämnas i den här texten.) Vi visste att det var dags att ta hand om de överflödiga tupparna och hade bestämt oss för att Magnus Uggla skulle få bli kvar. Toto blev bara större och större och även om han har varit min favorit från dag ett så var han ingen naturlig ledare. Robbie Williams har hållit hov för de två äldre damerna och de har ofta gått för sig själva. Det är inget önskvärt beteende, en tupp ska hålla ihop sin lilla flock. Men inte bara det. Robbie har blivit mer och mer aggressiv och hade nu börjat bete sig som Brutus, brorsans gamla elaka tupp. Vår dotter och småtjejerna fick ringa och be om assistans när de skulle komma hit då Robbie hade tendenser som gjorde att de inte kunde gå trygga. Så kan det ju inte vara! Igår attackerade han dessutom mig på riktigt så jag fick värja mig med en piassavakvast. Toto var helt enkelt alldeles för stor, något som vi har läst oss till inte är bra för hönorna. Den senaste veckan har också tupparna galit som galna (haha) från tidig morgontimma, en i taget, om och om igen. Stackars grannar. Så länge de varit i hönshuset har det inte varit så farligt, men då de kom ut blev det lite väl högljutt.
Hur som helst, igår kväll tog maken tag i det som måste göras. Han var ansvarig för att nacka herrarna, jag fick flå dem. Jag stod där och bölade vid diskbänken och fick flashbacks till mina tonår. Far tog hand om broilers från sin kompis som av någon anledning inte uppfyllde slakterikraven. De fick komma hem till oss och leva gott tills det var dags att vandra vidare. När jag hade sett en slakt för mycket blev jag vegetarian, något som höll i sig under 1,5 år. Det var under den tiden jag tvingades lära mig gilla bönor och linser. Precis som många andra tonårsvegos åt jag inte så bra som jag hade behövt, men mamma var verkligen på mig för att jag skulle äta rätt. Jag hade redan en ätstörning igång, så detta gjorde väl inte saken bättre. MEN, nu var det som det var. Och jag älskar fortfarande verkligen det vegetariska köket. (Snart är det dags för själakakor igen, vegetariska kroppkakor.)
Jag får avsluta med Lalehs nya låt som verkligen talar till mig! Tillsammans med kyckling passar det bra att äta potatis och hon har verkligen fått till en träffsäker och härlig text (och musik). Detta är så svängigt på ett underbart sätt. Finns det idag någon som är lika klurig i sina texter som Laleh? Dagens Cornelis Vreeswijk, Robban Broberg, Hasseåtage, Povel Ramel eller, för att knyta ihop säcken, Magnus Uggla.
Att ta sig tid att stanna upp.
Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.
Jag har här och nu.
Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.
Jag är här och nu.
Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.
Jag lever här och nu.
Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.
Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.
Vad ryms i ett liv?
Det är svårt att samla tankarna ikväll av flera olika anledningar. Jag har precis varit på begravning via länk. Våra vänners lilla barnbarn kom och gick innan hon fick leva sitt liv här på jorden. Hennes begravningsgudstjänst var så varm och vacker. Farmor, farfar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, föräldrar och syskon delade på olika sätt med sig av tankar och musik och trots alla tårar fick vi ta del av en innerlig stund.
Ju längre jag har levat, desto fler personer har fått plats i minnenas galleri. Sorg fortsätter att göra ont. All denna tacksamhet som ryms i hjärtat över alla som gått före mig och det intryck de gjort på mig tröstar. Nästa helg svämmar kyrkogårdarna över av levande ljus som får symbolisera hoppet som vi som finns kvar står kvar med.
Till eftertanke.
En av de få bloggar jag följer nu för tiden är Annukkas. För ett tag sedan lade hon upp ett gäng tankeväckande frågor som hon hade hittat under Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring. Nu är det många år sedan jag var i Hemavan. Jag vann en resa dit 1998 i en tävling som Kavli hade anordnat, en alldeles oförglömlig resa där skidåkaren Stig Strand och hans hjälpreda Jörgen var våra guider under några dagar. Vi fick uppleva vintriga äventyr i fjällen och jag hörde talas om Anja Pärson, då 16 år, för första gången. (”Kom ihåg var ni hörde det först! Där uppe bor Anja Pärson. Hon kommer att bli större än Ingemar Stenmark.”) Efter flera dagar i skoteroverall och mer än 20 minusgrader kände jag mig rätt färdig med Hemavan trots allt roligt jag hade fått vara med om, men Annukkas tips fick mig att bli sugen på att åka tillbaka under någon av de varmare årstiderna.
Hur som helst, tillbaka till Livsvandingen.
- Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?
- Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?
- Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?
- I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?
- Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?
- Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?
- Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?
- Vem lyssnar du till och vad följer du?
- Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?
- Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?
- Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?
Dessa frågor har jag haft i bakhuvudet sedan jag läste dem. Jag blev tillfrågad att skriva något om ”Trettio Tacksamma Dagar” till min kusins projekt. Detta tillsammans med Livsvandringsfrågorna och det läge jag befinner mig i fick mig att sätta mig ner och skriva i min vanliga dagbok. Det gör jag inte så ofta eftersom jag har bloggen. De här frågorna gav dock tankar som är alldeles för privata för det här forumet. Jag kan varmt rekommendera att ta en timme eller två att sätta dig ner med en varm kopp te och fundera med papper och penna i högsta hugg. Det gav i alla fall mig en känsla av tacksamhet, acceptans och lite extra skjuts. Lycka till!