14 Feb

Jorden fortsätter snurra…

… och vi med den. Det är konstigt hur sorgen liksom följer ett speciellt mönster. I går och idag har vi haft fantastiska dagar här ute på ön! Jag har inte haft tid att gå någon promenad, men jag tog mig tid för en liten kamerarunda mellan det som jag behövde fixa. Vårvintern bjuder på ett fantastiskt ljus. Jag märker hur morgnarna blir ljusare och hur värmen liksom stiger i färgerna. Fåglarna börjar hålla låda och det går inte att låta bli att åtminstone vara lite glad. Se bara!

Ps: Det ser ut som en blomsterbutik nere i vardagsrummet hos mamma. Tack till dig som omfamnat henne och oss andra i värme och kärlek. Och tack till Lisen som har insikt i hur NK mint kan göra livet lite ljusare.

14_5

14_6

14_7

14_8

14_9

06 Feb

Goda tankar.

Idag är det måndag, mångas värsta dag. Å andra sidan kanske de som ogillar måndagar så mycket våndas ännu mer på söndagarna då de vet att måndagen är i antågande? Egentligen gillar jag måndagar. Efter en tuff helg känner jag dock att jag behöver en dos sådant som jag verkligen tycker om, så här kommer ett gäng gamla favoriter. Det är högt och lågt, bloggar blandat med film och musik, och så några foton från de senaste åren.

Love Actually
Musikglädje genom Wintergatan

Victoria Skoglund, Zetas trädgård

Livets gång
Jonna Jinton
Come, give me love

The Postman’s Knock
Build me up, break me down

image

12_8

31_14

21_12

17_1

11_5

18_7

12_4

22_6

20_2

19_14

3_1

04 Jan

Jag tänkte en tanke. Eller två.

Dagar kommer och går, bara minnen består. Är det så man brukar säga? Allt samlas i något slags bok och blir till ens liv. Min bok börjar bli rätt välfylld. Den innehåller stort och smått, ont och gott, sorg och glädje, viktigt och oviktigt. Vissa minnen önskar jag ärligen att jag hade kunnat slippa medan andra fyller mig med värme, glädje och tacksamhet. Under hösten och vintern har jag fått ta del av många av mina föräldrars återblickar av olika slag. Jag har återupplevt saker och ting tillsammans med dem, den här gången mer mogen, eller åtminstone med mer livserfarenhet. Det har varit roligt, sorgligt, givande och ibland också rätt upplysande. Jag ångrar lite att jag inte har filmat eller spelat in något. Å andra sidan är det rätt skönt att inte alltid vara uppkopplad, sådär som vi lite var till mans och kvinns är nuförtiden. Känslan av att sitta runt lägerelden och dela upplevelser med varandra generationer emellan är guld värd och allt behöver inte dokumenteras. Ett minne kan leva gott i hjärtat.

De flesta dagar skriver jag en liten tacksamhetstanke. Idag slutade jag med ”och Far lever fortfarande”. Sådant ser mitt liv ut nuförtiden. Peace.

3_2

3_3

3_4

3_5

3_6

30 Sep

Vad strävar du mot?

30_1

Foto: Peter Lindbergh

Supermodeller är något som fotografen Peter Lindbergh sägs ha varit med och ”uppfunnit”. Han fångade 90-talets skönheter på ett sätt ingen riktigt hade gjort förut med sina svartvita bilder och var med och gjorde bland annat Naomi Campbell, Helena Christensen och Cindy Crawford till de superkändisar de var, och väl fortfarande är. Lindbergh gillar inte hur fotografier manipuleras nu för tiden och vägrar hänge sig åt dylika dumheter. Just nu visas hans verk i Rotterdam på Kunsthal och jag vill verkligen se dem! När utställningen stänger i februari kommer den att resa runt, så har jag tur hamnar den någonstans där jag kanske håller till lite mer ofta.

När jag såg några av bilderna som är med i utställningen fick jag flashbacks till Veckorevyn på 80- och 90-talen och det går inte att tänka på det utan att bli lite arg, mest på mig själv och på det sätt jag lät mig påverkas av media (läs: magasin riktade till unga kvinnor).

Jag brukar säga att jag inte orkar lägga energi på att göra saker och ting ogjorda då det ju ändå aldrig går att göra något åt val man gjort i efterhand. När man väl har ryggsäcken på sig kan man inte trolla bort den, men man kan välja att fortsätta fylla den med innehåll eller ta av sig den. Jag har ändå en önskan om att våra barn inte ägnar lika mycket tid åt självförakt och att odugligförklara sig själva så som jag har gjort genom åren. Jag har ägnat så mycket tid åt störda tankar om hur tjock, fet och ful jag är att det inte är roligt. Jag kan alla knep på hur man låter bli att äta utan att någon ska upptäcka det. Jag har kunskap om i princip alla ”dieter” och teorier om kost som presenterats sedan åttiotalet och framåt. Jag har också kommit till insikt om att jag, precis som alla andra människor, duger som jag är. Jag har naturligtvis en plikt mot mig själv att ta hand om den kropp som blivit mig given. Alltså, kost och motion är viktiga delar för hälsan, men jag blir inte en bättre medmänniska om jag väger 56 kg än om jag väger 86.

Skönhet av olika slag är viktigt. Vad vi reagerar på skiljer sig dock åt till viss del. (Solnedgångsbilder reagerar dock tydligen folk i olika kulturer i princip alltid positivt på.) I alla tider har människor förskönat sig själva genom olika typer av smink, tatueringar, peruker, kläder och under senare år anabola steroider, fotofilter, bröstimplantat och permanenta lösögonfransar. Fenomenet är knappast nytt och det är viktigt att komma ihåg. Att det läggs ner sådana otroliga mängder tid och pengar för att få till den vackra ytan, vare sig det gäller hem eller utseende, är däremot nytt. Kanske var Peter Lindberghs bilder del i processen som fått oss att hamna där vi är idag, kanske inte. Jag följer utvecklingen med stort intresse och försöker samtidigt balansera vikten jag själv idag lägger vid yta och utseende. Kanske är det närheten till döden som gjort mig ännu mer fokuserad på att ägna livet åt det som verkligen betyder något, kanske är det ren mognad. Jag fyller ändå 46 år om en vecka…

Hur tänker du om det här?