Jag har lyssnat på Anders Hansens Hjärnans akilleshälar.

De senaste åren har jag beställt någon ljudbokstjänst i början av den riktiga planttantssäsongen (när det är dags att börja vattna) och haft igång den tills höstpromenaderna inte längre ska ske med ljud i lurar. Årets lyssnande har gått till helt meningslösa deckare av alla de slag, somliga lite sämre än andra. MEN, dessutom har jag lyssnat på Anders Hansens nyaste bok, Hjärnans akilleshälar. Vad tyckte jag om den då? Anders Hansen har om och om igen bevisat att han på ett lättförståeligt sätt kan förklara människans hjärna, varför vi funkar som vi funkar och vad vi kan göra för att lira med oss själva på bästa tänkbara sätt. Jag tror inte att det finns många som bestrider att AH är en av våra viktigaste svenska folkbildare i dagsläget. Han är överläkare i psykiatri, men jag tror att det är hans egen ångest och andra psykiska utmaningar som ger honom en fördel då teori och praktik ska vävas ihop. Det är inte så att Hansen står med den absoluta sanningen, hans förklaringar bygger på andras antaganden om varför vår hjärna, våra känslor och vår mentala beskaffenhet ser ut som de gör. Däremot förklarar han på ett sätt som lugnar och faktiskt ger hopp om att det går att må bättre än vad många gör i nuläget.

Jonas Gren pratar om våra smarta telefoner på ett sätt som åtminstone får mig att vilja sprida hans sommarprat. Detsamma gäller Anders Rosengrens, läkaren i vars forskningsprojekt Livsstilsverktyget jag deltar i. De lyfter förvisso ämnen som jag redan är intresserad av, rätt insatt i och dessutom håller jag med dem om deras analyser. Det blir lätt så för många av oss. I en värld med budskap som spretar åt alla håll och kanter känns det skönt att hitta det som ”bevisar” att jag är inne på rätt spår. Det gör det åtminstone lättare att välja då jag försöker kalibrera mig själv och hur jag väljer att leva mitt liv.

I dagens samhälle är vi så otroligt fokuserade på att maximera utfall av olika slag. Min syrra skrev ett jättebra inlägg om just detta för ett tag sedan. Eftersom vi har hängt en hel del i sommar är det naturligt att våra tankar gått in och ut i varandras. I det här skedet av sommaren, och livet för den delen, ser jag det som nödvändigt att göra allt annat än att maxa. Jag vill skala bort. Jag vill fortsätta rensa. Jag vill hålla mig på den raka och smala stigen, inte ge mig in på friklättrande längs ett lodrätt stupande berg. Att då leva i samklang med mig själv är helt nödvändigt. Jag behöver inte bli någon annan, men jag behöver förhålla mig till de förutsättningar som finns. Både de som gäller mig och mina medmänniskor i våra kroppar, men också att världen inte direkt ser ut som den gjorde för våra förmödrar och förfäder. Hur som helst, det gav mig mycket att lyssna på Hjärnans akilleshälar och jag tror att andra också skulle må bra av att påminnas om hur vi funkar och varför. Boken får 4/5.