Utflykt till Tjurkö.

Vår yngsta dotter och hennes man stannade till på vägen hem till Danmark efter några semesterdagar i Stockholmstrakten. Så mysigt! Vädret var fint och jag hade rensat kalendern, så vi bestämde oss för att introducera svärsonen till ”mitt och dotterns” ställe. Det är hit vi åkt ut varje sommar tillsammans, bara hon och jag. Nu är det nya tider. Det är alltid roligt att ta med sig någon ny till ett ställe som man själv känner sig väldigt hemma i. Andra perspektiv är inte dumma, alltså.

Jag är tacksam att detta friluftsmuseum har byggnader som är öppna och tillgängliga. Det ger möjlighet att drömma och fantisera om hur det måste ha varit. Under sommarlovsmånaderna är restaurationshuset öppet. Där finns butik, konst- och hantverksförsäljning, museum och second hand i en trevlig röra. Detta missade vi tyvärr i år, men det kommer nya chanser! Jag rekommenderar den orange kulturslingan på 1,5 km under alla tider på året. Där finns skyltar med texter som förklarar vad det är man ser. (Och ja, min hälsporre är BORTA sedan ungefär en vecka!!! Det är så skönt. Ett halvår räckte mer än väl för att ödmjuka mig. Nu kan jag äntligen börja träna lite på riktigt igen.)

Fattiga fiskare och bönder på Sturkö och Tjurkö arbetade extra som stenhuggare och det finns tecken efter privata brott överallt på dessa öar. Tysken Franz Herman Wolff mutade in brytningsrätt på 1860-talet och startade upp en industriell verksamhet. Det pågick verksamhet till 1930 som gav många tusen personer arbete. Det skeppades gatsten främst till Tyskland. Kronoarbetskåren hade 5000 fångar på Tjurkö under denna tid. Det var fångar som inte hade särskilt tunga förbrytelser i bagaget, men jag gissar att de ändå förbannade sina brott. Stenhuggeri är en mycket tung sysselsättning som dessutom gav svåra lungproblem för många. Nu för tiden har man insikt i det senare och använder olika tekniker för att undvika stenlunga.

Miljön är karg, men otroligt vacker. Till och med stenslaggen bidrar till det mycket speciella landskapet.

Tänk att man till och med kostade på sig att lägga räls för att lättare kunna transportera den tunga stenen ner till hamnen. Idag finns bara grunden kvar.

Längst upp till höger ser du skymten av Karlskrona. Vår grannö ligger närmast vår närmaste stad, men det blir långt då man åker landvägen. Här finns inte kommunalt vatten och avlopp som på Sturkö (även om det är inplanerat) och landskapet är kargare än det på ”vår” ö. Det är iallafall en ö att älska och jag rekommenderar en utflykt dit för den som befinner sig i krokarna.