”Varför säger du DINA berg?”

Den frågan har jag fått flera gånger. Det är klart att bergen inte är mina, ingen äger ett berg. Men för mig blev dessa berg mer än naturen runt omkring mig. Jag var inte precis den i familjen som visade störst entusiasm inför det nya äventyret, att flytta tillbaka till USA. Man kan till och med säga att jag blev nedröstad då jag ville stanna kvar på Drejarvägen. Insikten att vi behövde ändra något var dock helt klar och någonstans insåg jag då att detta var en toppenchans att göra just det. Jag hade varit i Provo och gillade det inte riktigt då, men makens jobb låg i American Fork och vi ville därför bo i närheten. Vi ”knarkade” hus till salu online och våra goda vänner som bodde i krokarna åkte för att kolla upp de bästa alternativen. Vi hade nämligen bestämt oss för att hyrköpa huset tillsammans med dem. Vi betalade handpenningen, de tog banklånet som vi sedan skulle betala hyra för. (I USA behövs ”credit history” för att kunna ta lån och efter tolv år hade vi inte kvar någon sådan.) Kontraktet sa att våra vänner skulle köpa ut oss om vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sverige, annars fanns alternativet att vi skulle köpa ut dem. Detta innebar att de behövde gilla huset och läget lika mycket som vi.

Jag skulle vilja påstå att kärleken till bergen blev ögonblicklig då vi kom till Carterville Road. Huset var gigantiskt, inte särskilt uppdaterat och väldigt amerikanskt, men jag gillade det ändå. Det var dock utsikten som direkt talade till mig. I princip varje dag gick jag ut på balkongen utanför vårt sovrum och mötte dagen. Väderfenomen runt dessa berg är fascinerande, oavsett det gäller snö, dimma eller en ökenvarm sommarmorgons klarhet. Det var som att bergen talade till mig. De tröstade, gav kraft, gjorde mig glad, peppade, gjorde (tillsammans med fantastiska människor jag mötte här) att jag verkligen kände mig hemma.

Nu när jag rensar bland fotona har många bilder från denna position rykt för att de kanske inte riktigt visat känslan som jag hade då jag tog dem, men jag tog med två för att visa hur olika känslan kunde vara samma dag till och med.

För mig är detta Squaw Peak, men sedan 2022 heter den Kyhv Peak (kajv pik). Kyhv är Ute-folkets namn på berg. Det var denna topp vi såg till höger i utsikten från vårt hus. För mig som alltid gillat Klippiga Bergen var det roligt att vi faktiskt fick bo bara några kilometer därifrån. Denna del av bergskedjan, Wasatch Mountains, är ju inte särskilt klippig… Däremot är den 260 km lång. Imponerande!

Jag är uppvuxen nära havet och känner frihet av att veta att havet finns i närheten. I Utah är man rentav instängd, men för mig kompenserade bergen för detta faktum. Alltså, de stängde rent teoretiskt in mig, men känslan av förundran kompenserade definitivt. Det finns knappt några vatten i krokarna. Här bilder på Utah Lake. Ska folk ut med båt beger de sig hit, men också till några stora vattenreservoarer.

Väderfenomen pratade jag om… Vi var med om både det ena och det andra som mest kan benämnas som ”rejält med väder”. Tromber, hagel stora som dasslock (okej, något överdrivet, men folks bilar blev skadade), märkliga vindar, gigantiska snöfall ena dagen och torra vägbanor nästa eftersom solen torkade vägarna torra, vräkande regn som fick trafiken på stora vägen att helt stanna upp (det gick inte att se ett dyft trots att vindrutetorkarna gick på max) osv, osv. Spännande, men också lite läskigt. Bergen var definitivt bidragande till dessa ”väder”.

”Mina” berg var lite mer modesta och mjuka än de du får se här. Längre söderut i Utah breder sig fantastiska formationer ut. Vi åkte flera gånger på utflykt till de olika nationalparkerna som bjöd på den ena makalösa utsikten och upplevelsen efter den andra. Bilderna som kommer här och vidare i inlägget kommer från Arches, Dead Horse Point, Bryce och Zion. Att åka runt bland dessa platser och uppleva natur så olik den vi möter här i Sverige blev en härlig bonus.

Den enda person du får se i detta inlägg är sonen då han och maken hajkade upp på Angels Landing i Zions nationalpark. Jag kan bara säga att jag och döttrarna hittade på annat den dagen och höll oss upptagna för att inte tänka på vad de höll på med. Fyyyy så läskigt! Det har skett flera dödsfall här, men enligt maken och sonen kände de sig trygga hela tiden. Dåligt väder och oförsiktighet är inte bra förutsättningar för någon, jag gissar att dessa varit bidragande orsak till olyckliga fall.

Arches nationalpark – en riktig favorit. De där bågarna krävde långa hajkar för att möta på nära håll, mycket längre än någon av oss trodde. Det var väl värt stegen och vi hade bra med vatten och fika med oss (alltid, alltid när man sysslar med sådant här). Tänk, magiska under…

Att se hur naturen har mejslat fram olika formationer genom väder och vind är intressant och härligt i sig, men färgerna gör definitivt sitt till. Dessa röda klippor mot blå himmel – jag har sällan känt mig så uppfylld av tacksamhet som under de dagar vi tillbringade här. Jag gissar att man vänjer sig om man bor i krokarna, eller åtminstone att ens förundran trubbas av lite.

Utah är känt för sin fantastiska skidåkning. Jag är ingen utförsfantast, men jag fick chans att åka några gånger i Park City och Sundance. Jag vill påstå att jag var mer imponerad av själva bergen än av åkningen. Nej tack, det är skönt att jag tagit beslutet att jag faktiskt inte behöver åka skidor fler gånger i mitt liv.

Bergen måste inte ha någon framträdande position för att vara imponerande. Ibland funkar de bra som kuliss också.

Jag tror faktiskt att bilderna talar för sig själva.

De flesta stunder som jag visar här kan jag inte komma ihåg exakt, men denna minns jag väl. Vi stod och blev skvätta på av ett roligt slags vattenfall som liksom ”exploderade” i vattendroppar. Något liknande har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare.

Här en helt vanlig vardagsbild från en promenad. Jag vet att känslan ofta blev ”nyp mig i armen, kan jag verkligen ha det så här bra”, särskilt de sista två åren. Då kunde jag ta fram kameran för att fånga denna stund. Jag är tacksam för att vi flyttade hem till Sverige och vi har aldrig ångrat det beslutet, men samtidigt är jag otroligt tacksam för de år vi fick i Utah. Jag har tusentals bilder på berg på olika platser, i olika väder och tillsammans med olika personer, men idag ville jag bara visa ett axplock av dem för att du skulle kunna få chansen att förstå varför jag saknar mina berg…

Kanske kan du också förstå varför jag blev så tacksam över grannarnas avskedsgåva till oss? Ett par av mina vänner visste hur mycket jag älskar blyglasfönster och bergen. De lät en blyglaskonstnär skapa detta fönster med (ett stiliserat) motiv av vår utsikt. Denna personliga och omtänksamma gåva får vi nu njuta av varje dag. Snacka om fullträff! (2019 målade jag om elementen, tack och lov. Visst gillar jag att bo i ett hus med karaktär, men skabbiga element var inte så himla kul.) Hoppas att du har gillat att möta ”mina” berg.

Ps: Det första som mötte oss när vi kom hem från brorsans bröllop i Sverige i augusti 2014 var detta. ”Borta bra men hemma bäst”?

Och så de allra sista från grannskapet i höstskrud. Hjärtskärande vackert.

Continue Reading

Inne på dag tre…

… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.

Foto: Willie Horton

Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!

Continue Reading

ME-dagen.

Idag har jag ”firat” ME-dagen. Jag har flera vänner med denna tärande sjukdom. Man får leva på hoppet och jag tror att man en dag kan hitta nyckeln till att lösa roten till det onda för att effektivt kunna behandla rätt, även om det idag finns många i sjukvården som rycker på axlarna och tycker att ME-patienter är rätt jobbiga.

Ett par av mina vänner har varit riktigt dåliga för att sedan bli bättre, men jag har två som bara blir sämre. En promenad är inte att tänka på för någon av dem, så idag får A och L hänga med på ”långa” rundan i grannskapet. Jag hade tagit fler bilder om inte telefonen hade fått slut på minne. Högt och lågt, skrämmande och vackert. Jag hoppas att ni njuter av utsikten, den perfekta värmen och den någorlunda friska luften!

12_1

12_2

12_3

12_4

12_5

12_7

12_8

12_9

12_10

Continue Reading

Opp å ut å gå, faderallerallalalla…

Jag är den veka länken i kedjan då det gäller att klara av hårda strapatser. Äldsta dottern försöker inte ens och följer inte med oss om vi inte hajkar amerikanska asfaltshajker, men jag har åtminstone viljan. Kondis och venös insufficiens sätter käppar i alla möjliga hjul. I går kom vi åtminstone en bra bit på vägen mot Squaw Peak och det blev en härlig eftermiddag med glada miner och kroppsliga utmaningar.

2_1

2_2

2_3

2_4

2_5

2_6

2_7

Continue Reading

Påskafton 2016.

Jag tror hela familjen skulle strejka om vi slutade ha äggjakt på påskaftons morgon… Varje år ser jag med stolthet på mitt uppdrag att gömma äggen så bra att det faktiskt är svårt för mottagarna att hitta dem. Jag försöker att följa hederskodex: inom trädgårdens ramar och synligt för blotta ögat. Många gånger är jag frestad att göra det lite svårare, men jag tror att jag hitintills har motstått denna frestelse. Jag glömde tyvärr att ta tid på årets jakt, men det var äldsta dottern som hittade sina ägg först.

26_2

26_5

26_6

26_9

Jag tog in ett par aprikosgrenar i full blom tillsammans med tre påskliljor som slagits till marken. Buketten luktar verkligen förföriskt gott! Jag är så tacksam över trädgårdens skatter även om det är alldeles för mycket att ta hand om för en familj utan särskilt stort trädgårdsintresse…

26_7

Ljuset i köket var extra vackert mellan varven idag! Vardagsglädje är inte fy skam.

26_8

K, E och jag gick en promenad för att rasta innesittarbenen. Jag är så tacksam över bergen som gör mig lycklig varje dag. Det är en ynnest att få uppleva dem på nära håll.

26_10

26_12

I morgon är det dags för min systers 40-årsdag (hon är i London och blir bortskämd av sina bästa vänner och det verkar i sanning som att de har en riktig toppenhelg), påskkonsert med kören och middag med våra vänsläktingar. Jag hoppas på en fin påskdag, både för dig och för mig. Peace.

Continue Reading

Realism ur ett lite filosofiskt perspektiv.

Realism är överlag benämning på något som utgår från verkligheten. (Citat från allas vårt kära Wikipedia.)

I vanliga fall väljer jag oftast att visa den lite vackrare sidan av min verklighet då jag fotograferar. När jag var ute och gick med maken och yngsta dottern i ”vårvärmen” kommenterade dottern något om att det är så vackert här överallt, ”men vad synd att vägen går precis här bredvid”. Jag tänkte en stund på det hon sade och bestämde mig sedan för att fånga också motiv som jag i vanliga fall inte hade valt att föreviga.

Verklighet no. 1

20_3

20_5

20_9

20_11

20_12

Verklighet no. 2

20_2

20_1

20_6

20_7

20_10

Båda bildserierna visar verkligheten. Ingen av dem ljuger. Är det inte såhär det är med våra liv också? Tänk dig att du tillbringar en viss tid med en annan person. När tiden har gått får ni båda uppgiften att redogöra för vad som har hänt, vad ni har gjort, vad som varit bra och vad som varit dåligt. I de allra flesta fall kommer de här redogörelserna att stämma överens ganska bra, men ibland kommer de att skilja sig åt lika mycket som de här två bildserierna. Allt handlar om vilket håll vi tittar åt, vad vi fokuserar på, vår förmåga att koncentrera oss på detaljer och huruvida vi kan stänga ute vissa störningsmoment eller ej.

Är du optimist eller pessimist? Är du duktig på att se det fina i din verklighet, i ditt grannskap, på din arbetsplats, i din relation, hos dina barn? Fokuserar du kanske istället på bullret från motorvägen, taggtråden och rådjursbajset? Hur tänker du om det här?

Continue Reading

Soluppgång.

Morgonens soluppgång var spektakulär! Jag hörde en föreläsning om skönhet och om hur vi människor är så förutsägbara att de flesta faktiskt mest uppskattar vacker natur. Den väcker något inom oss. (Naturen, alltså.)

22_2

22_6

22_3

22_5

Continue Reading

3 december.

3_3

Gråmulen dag, men jag fick in en långpromenad med promenadvännen precis som planerat. Jag vet inte direkt om våra D-vitaminförråd blev påfyllda, men det var både trevligt och svettigt.

3_4

Den hemskolade dottern jobbade på bra. Hennes stora projekt just nu är att översätta ett tyskt adventsmysterium som kommer i 24 delar. Det är så spännande att få följa språkutveckling och höra hur någon kan lära sig förstå och göra sig förstådd på ett annat språk. En stor nackdel med hemskolningen i vårt fall är att S inte fått engelskan ”gratis” genom att gå i skolan och därigenom mycket snabbare plocka upp uttal och ordförråd, men i just hennes fall ser jag att fördelarna väger upp många gånger. Jag tänker på de barn och ungdomar som faktiskt inte passar in i ”en skola för alla” och är tacksam att vår dotter fick den här chansen. Hur ser framtiden ut när man är en pusselbit som inte passar in i pusslet? Den dagen, den sorgen. Tur att ”den ljusnande framtid är vår”!

I storheten ser jag det lilla som ännu finns kvar
Jag växer upp ur den som jag var
Ömtålig, enkel, förnuftig och svag
Ett oss, ett vi, ett ni, ett jag
Vilken är min plats och vem ska jag vara
Jag lyssnar noggrant till den som kan svara

Peace.

Continue Reading

Hu!

Värmepumpen bestämde sig för att inte riktigt funka som den ska samtidigt som utomhustemperaturerna lade sig runt nollan. Jag är tacksam över att jag inte befinner mig i landsflykt nu…

16_2

Vilken dag det har varit! Det känns som att den har varit hur lång som helst. Det kanske blir så automatiskt när man redan har ett fullt schema och får trycka in ungefär ett fullt schema till… Hur som helst var det härligt att få vara ute i snön en stund även om det för omväxlings skulle blåste riktigt ruskiga vindar runt knutarna. Yngsta dottern gav sig på traditionen att bygga en snöskulptur av något slag av den första kramsnön och kom rätt långt. När man behöver göra allt utan hjälp av några trista föräldrar eller storasyskon kanske det inte är så konstigt att det färdiga konstverket får heta ”Snart Klart”?

16_1

Sjukdomar, skolmöten och festligheter har satt käppar i hjulet på mina yogastunder under nästan hela hösten. Förra året hade vi pass på andra dagar som passade mig bättre, men nu är det bara att bita ihop och göra det bästa av det jag har. Det var så underbart att äntligen få till ett pass tidigare i kväll! Jag kommer nog knappt att kunna gå i morgon, men det får det vara värt. Övningarna där vi öppnade höfterna var extra jobbiga, något som tyder på att man bär på stora spänningar i kroppen. Det känns sådan skillnad när man lär känna sin kropp och dess kapacitet. Om jag nu bara kunde ta hand om mig så pass att jag fick till mina egna morgonyogapass igen, hm. En vacker dag!

16_8

Makens julklapp växer fram rätt fort mot vad jag tänkte. En ”vanlig” halsduk är ett fasligt stickande fram och tillbaka och kan bli lite trist. Jag har dock ett roligt mönster, så nu när jag är färdig med en tredjedel ska nog resten gå av bara farten. Vi har förresten gjort småstjärnor av clementinskal i år också. Stansa ut ur färskt skal med små kakmått (två av de här stjärnorna per skal) och stick hål för fiskelina eller tråd att hänga dekorationerna i. Vi började torka dem mellan vaxat papper under boktyngder, men det blev inte alls lika bra som förra gången då vi använde något annat slags papper. Jag vet inte riktigt varför en del av stjärnorna fick bruna kanter, men det har kanske med oljehalten i skalet att göra? Håller du på med något kreativt projekt? Det är nämligen finfin terapi mot novembertristess. Peace!

16_4

Continue Reading