Sportlovskul.

Hej i pausen! Just nu har ungarna i Karlskrona och på en del andra håll lov och moster/faster får ha lite extra roligt. Jag jobbar lite mellan varven, men annars har jag mest roat mig kungligt de senaste dagarna.

Maken och jag firade ”semmeldagsjubileum” i måndags, något som vi har uppmärksammat med semmelfest de senaste åren (uppdelat på makens och min familj för att få plats med alla). I söndags eftermiddag hade jag sålunda dukat fram 32 lite mindre semlor (ca 55 g/st vägde varje bulle för dig som är intresserad av sådana detaljer). Gästerna verkade uppskatta dessa sötsaker, det godaste av det godaste enligt mig. Mina brorsbarn stannade kvar för att tillbringa ett par dagar här med oss för lite sportlovskul. Vi var alla ganska trötta efter semlor och spel med kusiner, så just den kvällen blev det inte så mycket mer gjort.

I måndags fixade vi lite ärenden borta vid affären innan jag skulle jobba en timme. Maken underhöll våra gäster med ett schackparti och förundrades över hur bra det gick. Lagom till att jag jobbat klart kom nästa brorsa och lämnade av ett gäng av sina ätteläggar. Från grannhuset kom min tyska systerson och sedan började det spelas spel igen. Så glad jag är att de gillar brädspel och kortspel, att de kan underhålla sig (också) utan digitala hjälpmedel. Jag började steka en hiskeligt massa pannkakor så att alla skulle kunna äta sig mätta och lite till. Oj, de var hungriga! Jag skrattar alltid lika mycket då jag fixar ”pannkaksfest” – det kan slinka ner väldigt många i dessa små magar.

Efter att ha varit ute och lekt kull i snön kom gänget in, lite kalla och blöta, men också uppspelta och glada. Vi bestämde oss för att rita ”roliga gubbar”. Det inte vad denna ritlek egentligen heter, men alla ritar en del var innan man skickar gubben vidare för att till slut få gubbar som är väldigt kreativa och roliga. Jag tycker fortfarande det är roligt att göra detta tillsammans med barn. Det är väl så nära designer jag kommer i detta liv, hehe. Så småningom var det dags för Rödeby-gänget att åka hem och förbereda sig på kalas medan tyskarna gick hem till grannhuset för att ta emot lillastesyster och hennes små barn. Vi andra stannade hemma, åt mellis och förberedde filmkväll. Valet på underhållning föll på Sunes midsommar, en film med allt från romantik till thrillerliknande (anpassat för barn) inslag. Barnen var nöjda och filmen slutade lyckligt.

Nästa dag var det dags att få in det obligatoriska sportlovsmomentet ”grilla ute”. Både vi och grannhusets gäster drog ut till naturreservatet som för övrigt var helt tomt. Konstigt tänkte jag, även om det var lite kallt. Ja, inget för norrlänningar så klart (-2° och kyliga vindar), men säkert tillräckligt för att hålla också sportlovsfirare inomhus. Vi som var här tyckte det var uppfriskande, men också väldigt mysigt. Det är något med brasor som jag älskar med hela mitt hjärta! Det går ju inte att fånga precis hur mäktigt det är att se isen på stenarna och vågorna som slår in, men det är livgivande på så många olika plan.

Lillastesyster sa ”det är inte alla som kan ta en sådan här lunch från jobbet” – snacka om livskvalitet! Maken hade hakat på och som den eldningsexpert han är efter många års erfarenhet fixade han grillglöden. Det gjorde han med den äran medan vi andra lekte och pratade med varandra.

Jag älskar att se kusinerna leka med varandra! Är det något jag är nöjd med är det att mina och syskonens barn har fått möjlighet att lära känna varandra, lära sig av varandra, få insyn i olika typer av personligheter i en trygg miljö och lära sig acceptans för att människor har olika behov och personligheter, men att vi ändå behöver bete oss. Det är en gåva som jag vet att våra tre barn alla är tacksamma för. (Det gäller också deras kusiner på makens sida, såklart.) Att grilla marshmallows är en konst som kräver kunskap och en perfekt glöd. Det blev ett gäng finfint krispiga godsaker innan det började bita runt tår och kinder och vi gav oss hem för att jag skulle hinna nästa jobbsamtal medan resten av sällskapet tog sig vidare till sina eftermiddagsaktiviteter. Efter jobbet drog vi till grannhuset till vilket andra familjemedlemmar anslöt. (Min bror styckade vår tomt innan vi köpte huset och där har han nu byggt ett underbart trevligt hus som ska hyras ut. Innan det blir så passar några av syskonen på att prov-bo. Vi har alla konstaterat att det är ett väldigt mysigt och välplanerat hus! Jag har dessutom provbadat badkaret och kan konstatera att bad är något av det bästa som finns. Apropå ingenting.) Jag kvistade hem för att laga pasta med köttfärssås och med det avslutades sportlovsfirarnas vistelse hos oss. De hade enligt utsago haft det roligt precis som jag själv. Älskar att mitt årsord FRÖJD påminner mig om att verkligen ta tillvara på allt fint i livet som ligger uppdukat till mig. Jag är tacksam för att påminnelsen redan har gjort mental skillnad för mig och tänker att det är lite ovanligt att jag prickar in två ”jättebra” ord på raken. MEN, jag tar tacksamt emot.

Min syster hade köpt med sig en glutenfri semla från Gylles. Vilken gest! Hon visste att jag hade struntat i att göra egna semlor i år efter förra årets haveri (mitt eget bakförsök gick INTE bra). Så fin gest! Jag började glufsa i mig den när gästerna åkt hem och kom inte på att jag ville fota förrän den såg ut så här… Eh, jag lovar att den både var fin och god! Tack till min omtänksamma syster som alltid tänker på sina nära och kära.

Continue Reading

Trevlig helg!

Wow, vilken början på bloggåret! Hahaha, här går jag ut med att jag bloggat så regelbundet i snart tjugo år och sedan tar jag en lång paus. Ibland får man göra anpassningar till verkligheten och eftersom det är en verklighet som jag verkligen vill vara en del i får bloggen stå åt sidan i några veckor. Jag har bloggat liiite och gjort några få nedslag i andra bloggares texter, men annars har jag inte varit mycket online. Om en vecka hoppas jag kunna vara tillbaka i gamla rutiner. Det sägs vara bra för kärleken att längta lite, så jag ser fram emot att få uppleva en blogginspirationsboost när jag är tillbaka vid min dator igen. Lev väl, hör du. Ta vara på det goda, det vackra, det fina, det roliga. Det finns så mycket skit som pockar på, så jag tror på att medvetet fylla upp med sådant som bidrar till ljus. Hoppas att du hittar det som får dig att må bra och trevlig helg!

Continue Reading

Att somna med snö i ögonen.

Jag känner hur jag lutar.
Min rygg böjer sig långsamt i takt med omgivningens utmaningar, men ännu har jag inte förlorat fotfästet.
Dagarna går fortare än jag önskar och jag får påminna mig om att inte rusa framåt eller leta mig bakåt.
Här och nu, nu är jag här.
Runt omkring mig pågår livet i alla dessa hem.
De som passerar mig lyfter sällan blicken, de drar sina varma plagg tätt runt glipor och frustar av något som kanske är en längtan bort.
Jag önskar att jag hade vågat väcka dem ur eländet de inbillar sig.
Kanske hysta en boll åt dem, blåsa lite snö åt deras håll.
Men min stund är snart ute, jag har inte långt kvar.
Och när dagen kommer då jag faller önskar jag att det sista jag upplever är snöflingor i mina ögon.

Continue Reading

Pausmusik.

Det går verkligen ingen nöd på mig! Jag roar mig kungligt. Ser lilla Titti ha konversationer med den lilla snögubbe hon och jag fick ihop häromdagen. Och gosar med bebis!!! Lilla Titti har fått en lillasyster och vi är både glada och tacksamma att allt har gått bra.

Continue Reading

Vinterblått.

Det har snöat till och från i flera dygn, men i morse hade det snöat klart. Hela trädgården såg ut som en orörd vinterdröm! Snö upplevs helst i samarbete med barn och med rätt klädsel. Denna morgon hade jag varken det ena eller det andra tillgängligt, men jag fick betvinga oviljan eftersom jag behövde ge de vilda fjäderfäna lite mat. Hönsen vägrar att komma ut ur hönshuset. De ogillar snön starkt, men värper iallafall sina ägg (om än med större mellanrum). Jag förstår dem. Maken har tagit på sig att ombesörja deras vård. Vattnet har alltid frusit på morgonen då vi har haft under nollan ett bra tag, så isklumpen ska stjälpas ut och nytt vatten ska hällas upp innan det är dags för dagens portion med foder. Både Birgit och Jenny mår finfint och kommer alltid glatt och äter, men se snön vägrar de sätta sina små fötter i.

Jag tog de här bilderna för att visa hur mycket snö vi faktiskt fått. Förra vintern fick vi knappt något alls, men vi tar tacksamt emot det som naturen behöver. Jag hade inte ställt undan skottkärran fast jag sagt till mig själv sedan innan jul att göra det, så nu står den (på sidan) utanför sovrumsfönstret och blänger på mig. Alltså, maken hade sina shorts på sig ute för bara några veckor sedan, vi har haft en väldigt mild höst och vinter tills för någon/några veckor sedan.

Jaja, jag fick inte undan resterna av luktärterna som blommade så fint och länge så jag inte ville dra upp dem. Nu står de där som något slags ”jaja, men nu blev det så”-monument. När jag hade tagit detta foto och faktiskt stått där och njutit av den härliga luften och morgonljuset hämtade jag städborsten till fågelmataren. Ut med snö och skräp från golvet! Jag passade på att tömma snö ur jordnötsasken och städa ur den också. Kajorna har tackat och tagit emot hela dagen, detta gav ju dem lite extra käk på marken.

Det blå ljuset – så vackert! Tänk så stilla trädgårdslandet och växthuset ligger. Man ser iallafall de fina grönkålsplantorna, de har verkligen varit till glädje den här vintern. Jag njuter av min planttantssemester och har inte börjat drömma om nya odlingar än. Jag behöver min lilla paus och njuter av att vara extra inomhuspysslig under de här månaderna. Det ska fortsätta vara kallt och vi ska visst få mer snö också. Lika bra att gilla läget! Och det var väldigt skönt då jag tog mig ut en stund idag. Måtte nu bara mördarsniglarna frysa rumpan av sig!

Continue Reading

21 november 2025.

”Åh, du är så pinsam!” Jag vet inte hur många gånger jag hört mina barn säga det i ord eller uttryck under sin uppväxt, men om du frågar dem om hur de upplevde att det var att gå med mig i butiker så kommer nog alla att hålla med om att det var så jag var. Pinsam. Jag som inte kunde hålla tyst i en lång, seg kö, jag som började slänga käft med en gammal gubbe som rörde sig i slow motion, jag som hjälpte en småbarnsmamma lassa upp varorna så hon kunde ta hand om ett skrikande barn, jag som helt enkelt envisades med att prata med okända människor oavsett var jag befann mig. Om och om och om igen. Det märkliga är ju att jag tyckte att mina föräldrar var lika pinsamma då de gjorde samma sak. Men hade jag skämts idag? Nej, sannerligen inte. Jag älskar de där små oväntade mötena i vardagen.

Jag satt i en kall bil i en kö för att bilen skulle få bättre förutsättningar att hålla sig på vägen. Det tog sin lilla tid och jag klandrade ingen för det. Jag hade ändå en bra plats i drop in-kön. Snöovädret som var på ingång hade redan börjat ställa till med oreda runt södra Sverige och jag var tacksam över att ha legat så pass i framkant att det inte skulle bli ett problem för oss. Jag följde med stort intresse arbetet som skedde framför mig i kön. Med en rasande fart byttes det däck och en ung kille sprang runt och fixade ordning, administration och arbetsledning för männen som skiftade själva däcken. När det var min tur blev jag trevligt mottagen och fick veta att bytet skulle ta lite längre tid eftersom vi bara har en uppsättning fälgar. ”Välkommen tillbaka om ca 30 minuter, 40 max.” Perfekt! Jag älskar att kunna utnyttja tid. När jag kom tillbaka möttes jag av en bekymrad min. Elliften min bil stod på hade fått ett elfel och en jourelektriker hade tillkallats. Jag blev inbjuden i värmehytten där en ung man redan satt. Där fick en extraordinärt trevlig eftermiddag sin start.

Jag fick veta att eftersom företaget har 30-minutersgaranti på sin tjänst där man bara ska byta från en uppsättning hjul till en annan var det viktigt att hålla igång kön till den enda fungerande elliften. Den unge ansvarige killen (lika gammal som vår son) swishade runt som en virvelvind mellan kunder, arbetare, telefonsamtal, däckhotellkunder via sms och datorn i hytten. Jag sa till honom att jag hade betraktat honom från bilen och att jag var imponerad av hans arbete. Väldigt intensivt med så många kunder, men han såg ut att hantera stressen bra. ”Grav adhd och hög kognitiv förmåga”, sa han och så började såklart ett intressant samtal som sedan pågick från och till under 1,5 h. Jag hann också prata en god stund med en imponerande ung man med proffshockeyambitioner, en man som studerat på The Naval Postgraduate School i Kalifornien och en blyg man som var tacksam över däckhotell då han bor i lägenhet. Några andra personer swishade in och ut i takt med att de betalade för tjänsten. En del tog en kaffe och pepparkaka och var pratsugna, andra tyckte nog att jag var lika pinsam som ungarna tyckte då de var små.

Någon jourelektriker skulle inte vara tillgänglig innan klockan 20 då stället skulle stänga för dagen, men grabbarna löste problemet på ett sätt som inte äventyrade någons säkerhet. Skönt ändå! Efter denna givande eftermiddag fick jag så en inbjudan av den unge killen till fika någon dag då inte alla vill skifta hjul samtidigt för att vi skulle kunna fortsätta vårt spännande samtal. Idag är jag tacksam för att jag fick träffa honom och de andra och för att jag var öppen nog att inte gå miste om något riktigt minnesvärt. ”Jag ska komma ihåg denna stund då jag ser dig bli draftad till NHL!” Så sa jag till hockeykillen då han var på väg ut ur hytten och han skrattade och sa tack. Däckbytareftermiddagen hade kunnat bli en irriterande tidsslukare, men blev istället ett minne att ta med mig. Det är jag också tacksam för.

Continue Reading

Ihärdigt växer det vidare.

Jag har svårt att välja favoritgrödor, men grönkål är definitivt en av dem. Eftersom de växer innanför viltstängslet behöver vi inte dela med oss till rådjuren. Det betyder att vi fortfarande har fräsch, obesprutad, fiberrik grönska bara några fotsteg ner i trädgården, precis när vi vill. Vi har sedan barnen flyttade hemifrån slutat dricka ”nyttiga” smoothies, annars var grönkål ett av de mindre poppis inslagen. Jag fick för mig att det var jättenyttigt, men sanningen är att jag tror att man pajar minst halva nyttan genom att slå sönder fibrerna. Desto bättre funkar spröda grönkålschips – finns det något godare? Jag har vant mig smaken och tycker att detta är en riktigt god salladsingrediens, men nä, smoothies kan den hålla sig undan.

Vinterpurjo är också tacksamt. Trots både en och två och tre köldknäppar står den kvar. Det är lite klurigt att få upp en lök när marken är frusen, men annars är det behändigt att ha en av mina favoritingredienser tillgänglig att rycka in. De här sista lökarna börjar se lite skruttiga ut, men de är fortfarande goda.

Persiljan ser inte heller så glad ut i minusgraderna, men funkade utmärkt i middagens bearnaisesås.

I både Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam har det kommit upp en massa tulpanknoppar. Jag har haft som experiment att bara låta befintliga lökar återkomma (i Lilla Rotterdam satte jag specifikt lökar som sades ha större chans till detta, i Lilla Amsterdam syns det tydligt vilka lökar som är lämpade) de sista två åren. Förrförra senhösten kunde jag dock inte låta bli att köpa ett gäng billiga tulpanlökar på Lidl och satte dem i dahliarabatten. Tänkte att jag skulle hinna spreja TricoGarden på dem för att sabotera för rådjuren, men den tanken var fruktlös. Jag jobbade hårt och räknar med att max hälften av de blommorna faktiskt hamnade i någon bukett, det som var slutmålet för mig. Nej, tulpaner i en trädgård som delas med rådjur kräver åtgärder större än TricoGarden.

Örthjulet ser risigt ut vid den här tiden på året, men det mesta ser ut att vara i gott skick. Med lite beskärning och kärlek kommer detta att åter vara en av favoritplatserna i trädgården!

Vi håller tummarna för att makens och syrrans bin har mått bra i vinter! Förutsättningarna för en rejäl honungsskörd är de bästa någonsin sedan de började med sin hobby. Efter ett gäng otursförföljda år och en lite knölig inlärningsperiod har de lärt sig ett och annat. Naturen rår man liksom inte på, om inget annat så har de fått lära sig det.

Till kvällen blev det trerätters. Allt var gott, men nog var kronärtskockan det allra bästa! Finns det något godare? En ”köttig” kronärtskocka med mjukrört smör och havssalt, mer komplicerad behöver en fantastisk matupplevelse inte vara. Pannacottan fick en touch av kardemumma och även det var jättegott. Oxfilén, bean och hasselbackarna däremellan blev lyckade och vi kunde konstatera att förra årets potatisskörd inte bara blev den bästa, utan att vi också lyckats ganska bra med förvaringen den här säsongen. Det är just det sistnämnda som jag tycker är det knöliga med att odla själv. Kanske är det därför jag också uppskattar de där grödorna som helt enkelt kan stå kvar ute i trädgårdslandet så mycket? Nu har dock en del fröer kommit i jord och nästa vecka blir det mer. Ska kallså lite ditt och datt i växthuset så får vi se om det funkar lika bra som förra året. Vi har ju haft fåglar som hackat sönder växthusplasten, så det regnar in och blir blött på flera ställen. Jaja. Det får lösa sig! Vi kämpar vidare.

Continue Reading

Vinter i Uttorps naturreservat.

Igår hade jag nått änden på min fördragsamhet med sjukdomen och bestämde mig för att det var dags för en promenad för första gången sedan julveckan. Den promenaden räknas förresten knappt, utan var bara för att söva barnbarnet. Jag tog på mig lager på lager, virade på mig stora halsduken i kashmir och kände mig redo. Ljuset var inbjudande och himlen talade om att regnet hängde i luften.

Rådjurslegan fick mig att tänka på hur tacksam jag är för mitt varma och trygga hem. Hur känns det egentligen att vara ett djur på vintern? Fryser de verkligen inte infernaliskt? Innan jag ens var förbi det bebyggda området på Sommarvägen insåg jag att det blåste för mycket för att jag skulle känna mig trygg att gå genom skogen. Även om det har blåst väldeliga den här vintern och det mesta som suttit illa till antagligen redan har blåst ner ville jag inte gärna ha en gren i huvudet. Jag tog mig därmed hem igen och hämtade bilnycklarna. Tillbaka till barndomen, då när jag inte visste att ”Sturkö” inte var samma sak som ”Bredaviks brygga” och Uttorps naturreservat var varje års vackraste utflykt. Jag mötte varken hundägare, tyska husbilar eller pensionärer på utflykt, träden var kala och betande kossor stod inte att finna någonstans.

Vi har nära till berget på ön och så fort det har varit blött under en period uppstår det vattensamlingar på alla möjliga ställen. Promenaden från parkeringen är lyckligtvis torr då det som förut var en vanlig stig har blivit en mer tillrättalagd om än smal grusväg.

I vanliga fall är detta en del av min halvmilarunda, men sanningen är att jag inte tagit den på flera månader. Det är dags för en förändring. Jag blev så upplivad! Massor av tång låg längs strandlinjen. Tång får för övrigt inte plockas utan att man talar med markägaren innan. Tänk alla dessa specialregler som gäller om allt möjligt! I naturreservat är allt fredat, men vi har ju egen mark där jag skulle kunna hämta detta guld. Jag älskar verkligen kontakten med ”världsalltet” jag får här ute. Inlandsisen som ska ha smält undan för 12 500 år sedan har lämnat sina spår och det har jagats och fiskats här sedan slutet av den sena stenåldern. All växtlighet lutar ganska kraftigt pga vinden. Här ute på södra Sturkö är du så långt ute i skärgården du kan komma utan att ta båt.

Havet visade upp sig i all sin prakt och jag påmindes om vilken underbar plats vi bor på.

Visst småregnade det lite, men det mesta av stänket som hamnade i ansiktet kom från havet!

Hur underbart vädret kändes för passagerarna på Polenfärjan förtäljer inte historien.

Jag är inte helt bekväm med att ta mig fram havsledes den här tiden på året. Det är okontrollerbara naturkrafter vi har att göra med. Människan har allt för ofta hybris. Jag tänker på eldarna i LA nu, om hur människor har byggt in sig på ställen där de är i vägen för de naturliga skogsbränderna. Vi tror att vi kan styra och ställa utan att ta konsekvenserna av det vi gör. Ett mellanläge där folk tänker mer ansvarsfullt och försöker sitt bästa utan att ge sina barn, elever och medmänniskor ångest för att de ens lever hade jag föredragit. Så tänkte jag medan jag stod där och kände livet i mig.

Continue Reading

Snett från vänster och nya perspektiv.

Tur att vi fick en extra dag att komma igen på igår, av flera olika orsaker. Det har lagts upp för vardag under mjuka formar under flera dagar här hemma. Denna tid på året är så tung för många, men själv njuter jag av julfirandet, gillar tanken på nystart som nyår har med sig och tycker att det är skönt att trettondagen fortfarande är röd dag här i Sverige. Vi stackars svenskar famlar i mörkret, har oxveckorna framför oss och även om dagarna långsamt blir längre dröjer det tills det går att påstå att våren är här. Det gäller att mysa på alla sätt som bjuds! Kanske var det därför jag lät mig övertalas att ha granen kvar i några dagar till. Maken har gjort soffan till sin som i gamla tider, men från idag blir det ordning och reda med skrivbord och en bättre arbetsställning.

Fågelmatarstationen, min källa till så mycket glädje, har haft mängder av gäster de senaste lite kallare dagarna. Det nya taket byggdes efter makens nyfunna vurm för finsnickeri och han har haft nytta av sin matte på hög nivå på ett mycket praktiskt sätt. Det har känts pinsamt att kalla mig mattelärare när han suttit där med så avancerade uträkningar att jag inte ens haft koll på varför de skulle utföras, men samtidigt har jag påmints om hur roligt det är med matematik, hur logiskt det är och hur mycket jag älskar mönster och ordning.

Stora delar av dagen gick åt till att fixa med bloggen, sega i min risighet och fixa med lite köradministration. Det fanns dock tid till en hel del roligt också, som att välja nya bilder till galleriet i hallen där nere. Det blev en blandad kompott efter att jag hade rensat upp på skrivbordet. Den här gången valde jag efter mitt årsord ALIGN, nästa gång byter vi nog inför makens födelsedag och då kommer det att bli fler bilder från hans perspektiv. Jag älskar den här idén, att ha en plats där fotona byts ut och där man har tid att titta i lugn och ro. Visst älskar jag de digitala ramarna också, men de styr själva över sin fart. Hur som helst, fram med bilder ur gömmorna! De ska inte häcka i lådor eller i datorns minne.

Som du kanske ser blev alla bilder från igår tagna snett från vänster. Nu blev det bara så, men jag lade märke till det då svägerskan skickade bilder från sin morgonpromenad i Perth där hon kom från höger, hehe. Vi pratade jättelänge igår och det handlade mycket om saknad, men också om nya perspektiv. Svägerskan har inte bara bott på andra sidan jorden räknat från oss i familjen under många år, utan hon har också nyligen flyttat över hela kontinenten, från Sydney till Perth. Nu bor de nära hennes mans familj, i en fantastisk miljö där tjejerna kan cykla till kompisar och där man kan gå ner och bada i havet tre gånger om dagen på sommarlovet. Det känns märkligt och fint att vi kan prata från hennes kök och från mitt arbetsrum och tänka att vi lika gärna kunde ha varit i Stockholm och Orem, eller i Dalarna och Sörmland. Livet är förunderligt. Det är viktigt att ibland plocka ut sig från sin verklighet och ta ett fågelperspektiv. Se en dokumentär om någon som lever ett helt annorlunda liv än sig själv, resa i kartböcker som svärmors farmor gjorde eller fördjupa sig i historiska romaner som bygger på ramar av verkliga händelser. Det är så lätt att ta sitt liv för givet. Eller sin hälsa, för den delen. Idag vaknade jag nästan frisk! Om en halvtimme drar arbetsdagen igång och jag känner mig redo och pigg på att möta mina klienter. Jag hoppas att du som läser gillar det nya bloggformatet som nog får stanna här ett tag.

Continue Reading

”Glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den.”

Jag har sagt det förut och säger det igen. Snö ska upplevas i lager på lager och i sällskap med barn. Vi hade inte kunnat beställa en bättre dag för pysseldejt med brorsbarnen! De små iskristallerna hade inte hunnit bli perfekt kramsnö, men de gick åtminstone helt okej att forma snöbollar med. Vi fick gemensamt till en rejäl snögubbe och brorsonen skapade en gigantisk snöboll som även kunde användas till snöfort då det utbröt snöbollskrig. Vi var ute tills det blev för kallt och då var snögubben ändå färdig. Det var länge sedan jag hade så roligt som där i snön! Nöjda och glada skuttade både barn och vuxna in för att dricka varm choklad.

11-åringen fixade lyxchoklad med det hon hittade i skåpen. Det är en försigkommen liten tjej som är kreativ, omtänksam och driftig. Det är bra för mig att öva upp min kreativitet i hennes sällskap. Massor av bra idéer har lett till vackra skapelser, roliga lekar och rentav gapskratt genom åren. Vi fortsatte efter önskemål från båda barnen att pyssla julkort. Och vilka kort det blev! You Do-Lena hade kunnat använda dem i marknadsföringssyfte. Både mina barn och syskonbarn tycker det är synnerligen imponerande att jag jobbat med ”att pyssla”, typ. Så här i efterskott är jag framförallt tacksam för allt roligt jag fick uppleva under åren på Metalimo och You Do. Arbetsmaterial därifrån förgyller fortfarande mångas liv, inklusive mitt eget. Efter allt pyssel blev det sedan filmkväll och lite snacks i sann lördagskvällsanda. Jag kan säga att alla sedan somnade ovaggade, även om jag sedan lade mig på soffan då sexåringar som lägger sig på snedden kan bli väldigt långa. Och så gick den lördagen.

Continue Reading