Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.
Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!
Morgonstund har guld i mund. Det som är tänkt att bli en perennrabatt i gula och röda toner är än så länge ett snigelparadis med en salig blandning fröer och plantor som jag spritt ut och försökt rädda. Har har jag dödat så många sniglar att jag skulle kunna fylla en hel oljecistern. (Jag är en överdrifternas kvinna, vad kan jag säga…)
Efter fix och trix, vattning, rensning och lite sånt, var det dags att skörda potatis till tysk, varm potatissallad. Detta är Dior eller Ballerina, men det är ingen sort jag vill odla igen. För mjölig, men jättegod smak. Potatissalladen blev väldigt smarrig!
Maken grillade lite goda korvar och till det hade vi räksallad och våra egna gurkor, plus potatissalladen, och hade en mysig vardagslunch med fina vänner. Det är härligt att sitta i skuggan en vacker sommardag. Önskar att man kunde skaffa ett genomskinligt nät som höll sig över hela tomten för att slippa flygkräk, men det går bra med dem också. Getingar är jobbiga, men några sådana hade vi inte sällskap av.
Skjutsade vännerna till stan pga dålig busskommunikation och passade på att kolla efter en grej till min syrra på Pingstis. (Jag hade sett precis en sådan tavla hon ville ha i tisdags, men då visste jag inte att hon önskade en sådan.) Hittade inte tavlan jag letade efter och tog en liten runda när jag nu ändå var där. Jag och en man stod vi tavlorna och jag sa ”vilket fint konstverk” om en textiltavla lite längre bort. ”Jaha”, sa han och bildgooglade den. ”Oj, 1100 kronor på Auctionet, den tar jag”, sa han och gick därifrån. Jag och min stora mun, hade jag ingenting sagt hade han inte ens brytt sig om den där tavlan. Det var okej. Jag hittade nämligen något snyggt för några tior i en hylla lite längre bort som jag själv bildgooglade och fick då fram detta. Nu dricker jag inte snaps och gissar att en försäljning på Tradera knappast frambringar några stora summor för extra lyxigt finskt hantverk. Däremot är jag tacksam för min blick för kvalitet. Som mamma brukade säga: ”Hur kommer det sig att du alltid hittar det dyraste i hela affären?”. Ja, säg det, mamma.
Vildblommor med löss (det är tydligen otroligt stora angrepp av bladlöss i år) och motljus. Härligt! Älskar mina trädgårdsrundor, flera gånger varje dag. Den som jag gjorde efter ännu en runda till återvinningscentralen blev extra fin. Idag fick vi smaka lite hallon, lite gurka, första tomaterna och hurra, dahliorna börjar äntligen vakna till liv! Det växer bra bland chili och paprika i växthuset, potatisen är god, löken är fin, sockerärter finns det i överflöd och det blommar i rabatterna. Jag stannar och njuter, tackar för en fin sommardag och ser fram emot att få sova riktigt gott inatt.
Om jag predikar att det krävs nio positiva påståenden för varje negativt behöver jag praktisera det bättre. Just trädgårdslivet fick ett tufft slut förra året och därför en ännu tuffare start i år. Det gäller samma sak i trädgårdslivet som utanför – känner man sig ständigt efter är det svårt att hitta glädjen även om den finns där mitt framför ögonen. De negativa stresskänslorna bubblar upp precis i halsgropen med jämna mellanrum och så glömmer man lätt allt det fina och roliga! Här kommer därför bara glädje. Vi börjar med att uppmärksamma att luktärterna efter att ha blivit gullade med genom mycket vatten och gödselvatten faktiskt har kommit igång. Det visade sig att jag hade lagt ihop överblivna fröer i samma påse, vilket jag hade glömt. Därför har jag istället för en färgkoordinerad luktärts-”häck” en mer dynamisk version. Kul att bli överraskad, det blev som en lyckopåse!
Sockerärter gillar vi verkligen, så det prioriterade jag i år. Vilken glädje att redan på dag fyra av skörd kunna förvälla och frysa in flera liter trots att vi har frossat varje dag. (Hinken är min fasters och hade ställts i verandan för att lämnas tillbaka vid lämpligt tillfälle. Jag brukar annars skörda i en perfekt femlitershink som råkade ligga i ladan när jag skulle ut i landet. Närhetsprincipen vinner alltid för mig.)
Förra året testade jag att frysa in utan att förvälla (tips från Sara Bäckmo), men jag gillade inte alls hur sladdriga de blev. Alltså, sladdret är omöjligt att undvika med sockerärter. Efter någon minuts förvällning klarar de sig dock betydligt bättre. Bara att kasta ner i en wok eller gryta precis mot slutet så känns de i princip nyskördade. Jag kokar upp vatten i största IKEA-grytan, lägger i en omgång i durkslaget som passar perfekt i och förväller sedan i en dryg minut. Tar upp durkslaget och sköljer under rinnande vatten för att stoppa kokningsprocessen (eller vad det nu kan heta) och under tiden hinner vattnet koka upp igen i grytan till nästa omgång. Såhär kokar jag också många ägg åt gången. Funkar perfekt! När jag sköljt av sockerärterna torkas de noggrant mellan rena handdukar. Ju torrare de är, desto bättre funkar det nämligen sedan att styckfrysa dem.
När sockerärterna är avtorkade lägger jag dem i lager på bakplåtspapper i en form som får plats i en av fryslådorna. Efter en natt i frysen häller jag sedan ner dem i ziplockpåsar som märkts med år. (Japp, tyvärr blir det så med bara en frys – det finns fortfarande mat kvar från förra året som behöver ätas upp och jag vill att vi äter upp det först.) Vi har fortfarande massor av detta grönsaksgodis på gång och skörden lär fortsätta redan imorgon.
Gurkbilden har jag redan visat. Jag satte tre olika slags snacksgurkor för att se vilka som var godast/tåligast (vi känner ingen skillnad i smaken och än så länge har inga ohyror eller mjöldagg slagit till, peppar, peppar) och en sort Västeråsgurka på friland som skulle bli till inläggning. Västeråsgurk-plantorna åt sniglarna upp liksom alla pumpor och squashplantor. Trots klipp varje morgon och kväll samt Ferromol kunde jag inte klara dem då vi inte hade tillgång till röjsågen/grästrimmern under hela våren då den var inlämnad på reparation. De där otäckingarna förökade sig väl med rekordfart och hade sitt gömställe precis bredvid godisen. Inne i växthuset har det vuxit så det knakat! Både vi, brorsan och grannarna har fått äta mycket gurka. Maken och jag äter det morgon, middag och kväll, hehe. Jag har lagt 5 dl hönsgödselpellets i en 10-liters vattenkanna och låtit det stå i ett dygn efter tips från någon-som-jag-inte-kommer-ihåg. Sedan har jag vid ett par tillfällen gödselvattnat både luktärter, kål och allt i växthuset med detta. (5 dl gödselvatten som rörts om ordentligt innan upphällning i en 10-liters vattenkanna tipsades jag om och det verkar ha funkat.) I tomatkuvösen växer det på bra och de små Ålandstomaterna blir fler och fler, men har ännu inte rodnat. De andra sorterna börjar komma igång nu. Små och gröna, men de växer för varje dag! För första gången verkar jag ha fått en steril planta som inte satt en enda blomma medan alla andra plantor har massor. Jag har varit med om att blommor inte pollinerats, men att det inte blir några blommor alls? Har det hänt dig?
Det här är kanske inte något särskilt inspirerande foto, men så här ser det ut just nu hos pelargonerna. Vi har haft en massa regn i ett par dagar, och jag ville skydda plantorna. Jag ställer nog tillbaka dem senare idag trots att det kanske ska regna mer i veckan. Det verkar inte bli lika mycket då iallafall och jag kan lägga över en fiberduk om det skulle vara så. Här ser man iallafall att nästan alla plantor står i full blom nu. Mårbacka-pelargonerna är i vanlig ordning sist ut. De första började blomma för en månad sedan, men Mårbacka behöver lite mer tid på sig, åtminstone hos mig. I princip alla plantor klipptes ner till ca 5-10 cm långa stumpar och började vattnas med pelargonnäring från Blomsterlandet 1-2 ggr/vecka när de hade börjat komma igen efter den hårda beskärningen. Det verkar som att jag har hittat ett bra sätt att hålla mina bebisar igång. Mammas pelargon, den sista jag har kvar efter henne (fast jag har också en garderobsblomma där uppe), är av någon anledning alltid klen efter vintern. I år har den verkligen kommit igen bra dock och jag hoppas att det ska fortsätta så. Jag har också en stickling efter den som ser jättefin ut. Den har jag för övrigt stående inne i verandan för att skydda den lite mer. Jaja, det kom in liiite av det tråkiga också, men själv blev jag påmind om allt roligt som kommer av att anstränga sig också när det är jobbigt. Åtminstone till rimliga gränser.
Den föränderliga julrosen som fick en ny plats i perennrabatten vid mittstenen blommade helt galet förra året. Min favorit i hela trädgården om jag absolut måste välja något. När jag ser denna explosion av knoppar pirrar det i hela kroppen. Jag vågar hoppas på att få ännu en gammelrosa explosion att njuta av om ett tag. Just nu känner jag mig precis som denna föränderliga julros. Lite skamfilad, men med potential. Mitt år har börjat mindre optimalt rent hälsomässigt. Ingen är väl intresserad av att jag uppmanade maken att slänga mig på sophögen för ett tag sedan. Först en influensa eller förkylning som räckte i hela januari, sedan ett flera dagar långt migränanfall och på det en hälsporre som jag inte har en aning om hur den uppstod eftersom jag ju bara rörde mig mellan sängen och soffan vid tillfället. Jag har absolut ingenting att klaga på, runt omkring mig har jag nära och kära som har riktiga problem. Jag hoppas att de också har sådana här kluster av knoppar som bara väntar på att få blomma ut bakom sina utmaningar.
Detta är månadens litteratur. Högen har flyttat från fåtöljen i vardagsrummet till skrivbordet i arbetsrummet. Här bläddrar jag och funderar, planerar och påminner mig om sådant jag glömt. Naturdagbok av en engelsk dam året 1906 är möjligtvis den vackraste bok jag läst. Jag håller ögonen öppna för den på engelska också, men egentligen räcker ju den här. Jag bannar ibland mig själv för att prioritera tiden fel när jag läser denna dagbok. Å andra sidan är det absolut meningslöst att jämföra sig med någon annan, så på sin höjd får jag använda suget efter något annat som inspiration till kommande stordåd! Lena Israelssons böcker är bara fantastiska uppslagsverk och de böcker jag har haft störst nytta av efter de första åren med Sara Bäckmo som guide i trädgårdslandet. Cecilia Wingårds ljuvliga bok om luktärter har jag mer njutning än nytta av. Å andra sidan är hennes odlingsteknik av luktärter ”fool proof” och den finns också publicerad i boken. Jordboken påminner om att det är dags att plocka in bokashihinkarna igen. Jag har inte haft dem igång det senaste året vilket är synd då jag behöver all jordförbättring som tänkas kan.
I kassen från Blomsterlandet har jag sorterat fröerna. Ikväll ska jag lägga dem i olika C4-kuvert med datum skrivet på. Detta är mitt absolut bästa tips då jag ger mig chansen att få alla fröer i jord i tid. Jag skriver påminnelser i telefonkalendern för att komma ihåg datumen. Dagarna är naturligtvis inte huggna i sten utan utgör ramarna för när fröerna ska ut ur sina påsar och få chans att börja jobba.
Kuverten lägger jag sedan i mitt mobila trädgårdskontor, en Smartstore-låda med lock. Den är jag glad över! Skrivplattan är en av mina viktigaste hjälpredor. Jag har flera års planeringar skrivna i blyerts på vanligt kopieringspapper. Eftersom skrivplattan är med mig i ur och skur bryr jag mig inte om att allt ser ut som hej kom och hjälp mig.
Förutom själva trädgårdslandets planering som ju är enormt viktig att jag har koll på eftersom jag började lite oredigt och inte bara kan tänka ”kvarter 1, 2, 3 och 4” har jag även bl.a. örthjulet och perennrabatten dokumenterade. Varje år tänker jag att jag ska göra det lite snyggare. Grejen är bara att när säsongen är ”över” så är jag oftast väldigt trött på trädgård och då får det vara. Nu är jag iallafall pepp igen! Februariglöden har rotats fram ur vinterbråten och jag vet att allt blir bra igen.
Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
Häromdagen mötte vi döden igen. Någon vars frånfälle vid det här laget var förväntat, men ändå för tidigt. Någon som inte hade levt färdigt, men som åtminstone fick tid att knyta ihop säcken tillsammans med sina kära innan det var för sent. Oerhört sorgligt, men med en mjukhet som verkar göra sorgen uthärdlig. De flesta vill inte att ens kära ska lida, då känns döden som ett mindre plågsamt alternativ. Jag tänker på ungdomar som rycks bort utan förvarning. Livet som tar slut innan det kommit längre än till ett av de första kapitlen och det utan att det funnits chans till avslut för familj och vänner. Tomheten. Den outhärdliga saknaden. Det behöver inte bara gälla ungdomar, även äldre personer kan ryckas bort från en sekund till en annan och lämna trasighet som är svår att reparera när de inte längre finns kvar.
Tiden går fortare för varje år vi lever. Naturligtvis är det bara hur det upplevs, men det är inte mindre viktigt för det. Att jag inte längre vill ödsla min tid på oegentligheter betyder inte att jag gör så mycket mer än förut. Snarare mindre, men med större urskiljning. Det där med att ta sig tid att lukta på blommorna har fått en ny och påtaglig betydelse. I en trädgård finns hela tiden döden närvarande. Det låter kanske slapphänt att jämföra, men för mig blir det väldigt klart. Jag försöker njuta av det som funkar när det funkar. Nästa dag kan det vara för sent. Planeringsstadiet var jätteviktigt och roligt, när jag kör på nu är det lätt att missa det härliga för att jag är för fokuserad på det som INTE funkar som det ska. Tänk vad onödigt! Det är därför mina trädgårdsrundor morgon och kväll är så viktiga. Jag firar små segrar, doftar på blommor, fascineras av bina (som är dåliga på att fixa honung, men de ser i alla fall ut att jobba hårt), rensar allt för stora ogräs som plötsligt vuxit sig förbi osynligheten, drömmer om hur perenner ska flyttas om för att ges rätt förutsättningar, letar efter knoppar och fruktämnen, skördar, suckar lite över det som inte blev. Det finns för lite av somligt, för mycket av annat. Jorden är fortfarande ”sand med smuts i”, men jag ger inte upp. Jag gör vad jag kan för att förbättra förutsättningarna och firar de segrar som finns att hämta. Och nu ska jag ner till växthuset och klippa ner de spinnkvalsterdrabbade gurkplantorna. Bättre lycka nästa år. Men vi har åtminstone fått en fantastisk skörd fram tills nu! Och fasters Västeråsgurkor i limpan utvecklas jättefint i takt med att jag kämpar med näbbar och klor för att sniglar, näringsbrist och torka inte ska avsluta deras liv alltför tidigt.
Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…
Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.
Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.
Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.
När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.
När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!
Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.
I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.
I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.
När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.
Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)
Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.
Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.
Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.
Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.
Vad kan jag säga? Varje år gör jag samma misstag. Jag är alltid liiite för optimistisk gällande nattemperaturerna och offrar pga denna optimism någon eller några växter. I måndags bar jag ner de förodlade dahliorna till växthuset. Jag visste att de behövde lite extra skydd, så jag lade samtidigt över en fiberduk, men tydligen räckte inte den i den bistra aprilnatten. Dahliaknölarna överlever lite frost, men det gröna är mer kinkigt. Dessvärre glömde jag att dra fiberduken tillbaka över de små zinniorna. De gillar absolut inte heller frost, utan sackar ihop i en liten slemmig hög om det blir för kallt. Nu kan jag konstatera att de flesta dahliorna faktiskt klarade sig helt och att inga behöver börja om helt från början. Det löser sig! Det löser sig alltid.
Tulpanerna bangar inte lite kyla. Nu har de allra första börjat visa färg och jag är precis lika glad som alltid! Detta är mitt prövoår. Står jag ut med att kvaliteten inte blir maxad då jag låtit lökarna sköta sig själva och inte satte nya lökar i höstas? Borde jag skaffa de gammeldags sorterna, stora och enkla i gult och rött? Njae, min gissning är att jag fyller på med nytt i höst ändå, jag gillar tulpaner lite för mycket för att nöja mig med något halvdant. Vi får se, kanske slår blomningen i Lilla Rotterdam mig med häpnad! Det ser trots allt bättre ut än jag hade förväntat mig.
Inne i Karlskrona fick jag nästan känslan av försommar igår. Jag gillar verkligen de blomsterarrangemang som vi bjuds på i stora byttor, stadens trädgårdsmästare är riktigt duktiga! En grön och blommande stad är viktig för att invånarna ska må bra, det visar forskning klart och tydligt. Min gamla ”sambos” mamma brukade säga att det var viktigt att prioritera blomster ibland för hela familjen, även om det innebar att det blev soppa till middag två dagar på raken. Kanske privilegierat att säga, men jag är benägen att hålla med. Vi människor behöver olika slags bränsle och ”smörjning” för att må riktigt bra. Just när jag stod här vid blommorna i det vackra kvällsljuset lade jag undan telefonen efter att jag hade fotat dem för att ta in dem med alla sinnen. Sedan tjurade jag lite på mig själv för att jag inte njöt först och fotade sen, men landade i att alla måste lära sig i sin takt.
Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.
Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.
Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.
Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.
Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.
I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.
De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…
… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.
