Tvära kast.
Efter att ha gått halvmilarundan och fått uppleva hur himlen sprack upp från tunga moln till värmande solsken gick jag in och hämtade kameran och tog lite bilder i trädgården. Jag kände mig så glad efter att ha satt de gula fjädrarna i en av de vildvuxna häckbuskarna och hittat spår av en uppvaknande gammal trädgård som kommer att behöva väldigt mycket omsorg. I år blir det mest väntan då renoveringen kommer att kräva sitt av trädgården, men jag kan tänka mig att det kan bli jättefint här med rätt insatser.
När jag kom in fick jag ett meddelande i telefonen om en extrautsändning från Stockholm där en lastbil hade mejat ner folk på Drottninggatan och kört rakt in i Åhléns huvudentré. Fy sjutton! Jag visste att min syster var inne i stan idag, så det första som hände var att jag fick jätteont i magen. Lyckligtvis satt hon säker på pendeltåget hem, men mitt hjärta blöder för alla som drabbats av detta terrordåd idag. Argh! Jag vägrar låta mitt spirande hopp brytas ner, så jag väljer att visa den känsla jag hade precis innan Det Hemska hände.
Vissa dagar känner jag mig lite mer dansk än andra.
Man kan inte ta paus från sorg, men man kan få lite andrum. Det är fortfarande en vecka kvar till minneshögtiden och varje dag som går bjuder på nya påminnelser, minnen, tröstande ord, blombuketter, praktiska åtaganden och oväntade vändningar. Frukostsmoothien blev lite extra god. ”Denna skulle morfar säkert ha gillat!” De ringde från tandläkaren för att kalla dit far och mamma fick meddela att det inte kunde bli något med det besöket. Vardagsrummet ser inte längre ut som en blomsterbutik, men det står fortfarande många vackra buketter där. Livet fortsätter även om det aldrig blir sig likt igen när balansen har rubbats.
Stackars S har inte fått mycket uppmärksamhet de senaste månaderna med allt som har varit på gång runt omkring oss. När hon fick frågan vad hon ville göra på sportlovet svarade hon ”åka till Italien”. Det blev en tur till Kristianopel i solsken istället, så jag vill nog påstå att vi kom ganska nära att uppfylla hennes önskan. I morgon kommer maken hem, så det är väl värt en halv Italienresa bara det!
Pittoreskt så det förslår. Jag älskar verkligen den här lilla byn som en gång var var Nordens första renässansstad. Japp, du läste rätt. Jag fick inte riktigt ihop det när jag strosade omkring i hamnen, men på 1600-talet var det full rulle här omkring. Danskar och svenskar bråkade och brände så till den milda grad att det så småningom inte fanns någon större nytta av befästningarna längre. Tänk så lite man vet om framtiden och så lite man lär sig av historien.
Två pangbrudar i solskenet. Varje dag i februarisolsken är en bra dag.
Hoppet brukar vara det sista som överger en. Jag känner ofta detta talesätt komma till tröst.
I vintras blev hela södra Sverige översvämmat längs vissa delar av kusten. Café Sött och Salt hade vatten upp över öronen och vi kunde fortfarande se hur långt havet sträckte sig då det var som värst. Så konstigt det kändes idag då allt annat var ”som vanligt”.
Där går den, muren som skulle skydda danskarna från svenskarna. Jag undrar just hur behjälplig den var. Kristianopels betydelse som gränsbefästning minskade när Blekinge efter freden i Roskilde blev svenskt 1658. Efter 1658 iståndsattes dess befästningar. 1663 bestämdes att de genast skulle rivas, men 1670 och 1672 reparerades de och 1673 beslöts att Kristianopel skulle ”konserveras”. (Wikipedia)
Den här hamnen är alltid fullbelagd under sommaren, åtminstone då jag har varit på besök. Nu ekade det tomt här.
Jag älskar Kristianopels kyrka (Heliga Trefaldighetskyrkan). Det är något med trapptak som gör mig lite extra glad.
Här i hamnen brukar rosorna prunka överallt. Att se ett hav av vintergäck (inte gulsippor) i en av rabatterna kändes därför lite konstigt, men jag är inte den som misstycker. Blommor i alla former och färger är välkomna hem till mig.
Slutligen vill jag bjuda på en ofrivillig, och väldigt söt, Mimmi Pigg. Någon resa till Italien blev det inte den här gången, men väl solsken och Fish and Chips på Blomlöfs Rökeri. Sämre kan man faktiskt ha det.
Årstidskrockar.
Idag klippte jag gräset, eller maskrosorna, och var tvungen att ta en dusch efteråt eftersom jag var helt genomsvettig. I går natt var det nästan frysgrader i rummet då vi ligger med öppet fönster. På fredag ska vi få 27° varmt och på lördag ska det bli åskoväder. På spisen står just nu stora, superfina kronärtskockor och kokar till middagen. Snön ligger fortfarande vit på Timpanogos. Äppelblom, hägg och syren blommar tillsammans i en himmelsk doftsymfoni. Vinterkängorna står sida vid sida med flipflops. Viss förvirring har uppstått, men jag hoppas att kryddkrukan med gräslöken som kommit upp sedan förra året och den nya basilikan och rosmarinen kommer att klara sig bra från sniglar, köld, torka, övervattning och andra dumheter. Vi vill ju trots allt bara äta lite gott.
Den blomstertid nu kommer.
Idag var dottern hos tandregleringen för att kontrollera att allt såg bra ut innan de tar bort tandställningen den 10 maj. S ser fram emot detta med hela sitt hjärta! Hon har varit så duktig att sköta sin tandställning och alla gummiband och instruktioner och hennes mun ser helt annorlunda ut idag än då de satte in rälsen i september 2014.
Jag passade på att ta en snabb promenad i området vi var i och kikade in på minigolfen för att se om de öppnat än. Jag behövde inte ens gå hela vägen till entrén för att dra slutsatsen att vi nog får vänta lite till:
Det verkar som att rådjuren har festat loss ordentligt på flera av banornas fuskgräs. Där ser man hur olika vi är då det gäller toalettpreferenser och annat viktigt, som att tulpaner har ett estetiskt värde antingen inne eller ute och att de alltså inte ingår i kostcirkeln. Jag tror inte de gillar syrener dock, för de stod i full prakt och såg alldeles fantastiska ut och inte som att någon hade använt dem i matlagningen.
Hur långt har våren kommit där du bor?
Sista helgen i februari.
Våren närmar sig. Jag tyckte jag hörde något om att den redan är här om man ska lita på det vetenskapliga. Vi har till och med hunnit med en utomhuspicknick, om än något kylslagen.
En liten trädgårdsrapport.
Jag känner inte för att lägga upp alla olika slags gräs som växer överallt i trädgården. Fina, men inte tänkta att finnas med i trädgårdsplaneringen… Däremot kan du få se lite annat smått och gott!
Det här ser ut som en krukros som någon bara satt ut lite på måfå. Bladen blir alltid uppätna, men än så länge finns det många kvar! Jättesöt och rätt hållbar i minibuketter.
Underbara nyponbusken… Den blir hårt nedklippt varje år, men fortsätter sprida grönska och glädje. Den växer sig alltid stark fastän den står på ett ställe som borde vara rätt näringsfattigt.
Alla aprikoser strök med i det snöiga aprilvädret. Ett av tre persikoträd ser ut att ha råkat ut för ett allvarligt angrepp av något slag och har tappat nästan alla blad. Det finns bara persikokart på en av dess grenar, men det här trädet har ett helt gäng friska persikobebisar. Jag hoppas att de får allt de behöver i sommar så att vi kan få njuta av dessa underbara frukter då vi kommer tillbaka från Sverige.
Jag tror det här är stäppsalvia. Den bjuder på underbar blomning varje år. Vi har ett par olika plantor på olika ställen, men jag skulle vilja ha ett helt hav för alla bin, humlor och fjärilar! Tänk att ha en trädgård som ser ut såhär:
Foto: Wikipedia
Liten närbild på gräsmattan. Som du ser är det kanske mer klöver än gräs där, men oj, så grönt (och gult) det håller sig! Jag skulle gärna slippa ha gräsmatta och ha blomsteräng eller några slags härdiga krypväxter istället. Eller kanske bara klöver?
Körsbären var farligt nära att gå samma öde till mötes som aprikoserna, men vi har några som har klarat sig. De flesta har små svarta prickar på sig, men de här ser ju fina ut. De kommer att hinna mogna innan vi åker. Hurra!
Rådjuren har ju hållit sig borta p g a den varma vintern och sålunda har vi till exempel jordgubbar kvar. Jag ska lägga på nät, för jag vet att fåglarna blir sugna så fort bären börjar visa färg.
Ja, det var väl det. Med allt regn vi fått är det i alla fall grönt precis överallt! Det gillar jag. Idag är det mulet igen och jag är glad att jag hann klippa gräset i går efter en solig förmiddag. Det började regna så fort jag var klar.
Vad? Är våren över? Är det sommar nu?
Påskliljor, tulpaner och syrener är utblommade. Nu luktar det istället fantastiskt under äppelträden av dessa hundkäxliknande skapelser. Särskilt intensivt doftade det strax efter en rejäl regnskur då solen låg på ordentligt. Jag stod där och njöt för fullt och kom inte alls ihåg att det luktade så gott förra året.
Sedan är det det där med ”iris som är gula och iris som är blå”. De blå irisarna håller på att slå ut. Det är den 24 april… Är inte det hemskt tidigt?
Newman och Jaja värper duktigt varsitt ägg om dagen. Denna fulländade form i de lite speciella färger som våra fåglar bjuder på gör köket roligare och maten godare. Ankägg är perfekta där man ska blanda ner dem i maten (pannkakor, bak osv), men hönsäggen är underbara i omeletter, stekta eller bara lite mjukkokade. Nu blev jag hungrig. Typiskt!
Förresten har jag tittat på ”Still Alice” i kväll. Ingen ville gråta med mig, så det blev ensambio. Vilket vackert porträtt Julianne Moore målade upp och vilken hemsk sjukdom Alzheimer är!
Jag kommer ihåg demenspatienterna jag hade äran att vara med och sköta under några somrar då jag pluggade på lärarhögskolan. Jag kommer ihåg frustrationen, rädslan, det snabba förfallet, personlighetsförstärkningarna och aggressionerna. Demens är inte lätt att ha att göra med och som familjemedlem får man ställa sig själv åt sidan många gånger för att försöka göra livet lite lättare av den som är sjuk. Livet är sannerligen klurigt att hantera ibland. Peace.
Nu gråter molnen…
… men tidigare idag hade vi ännu en underbar vårdag med perfekt lagom sommarvärme. Eftersom S hade Art Class på eftermiddagen hade jag ett par timmar på mig att rensa och städa i trädgården. Idag satsade jag på baksidan. Vi har en jätteful soffa/förvaring i grå ”Little Tikes”-plast som alltid blir extra ful över vintern. Idag skrubbade jag den rejält. Inte blev den mer tilltalande, men nu är den i alla fall ren så man kan sitta på den. Vi har också tusentals frön från alla ”Trees of heaven” som växer i skogsdungen bakom huset. Det är väl bara att sopa och räfsa bort det man kan och låtsas att man inte ser resten.
Tulpanerna på framsidan brukar alltid rådjuren ha mumsat upp bladen på, så det här är nog första gången som vi får se dem i sin fulla prakt. Det är någon sort med megakorta stjälkar. Lite synd, för jag har gärna fräscha tulpaner inne mest varje dag och året runt. Å andra sidan är de jättefina i trädgården också.
Körsbär och päron är det som blommar för fullt just nu. Vårt lilla körsbärsträd som jag antar planterades precis innan vi flyttade in blommar jättemycket i år, så kanske blir det första året med bär?
Någon hade försökt sig på att handla på mitt bankomatkort i Texas samtidigt som jag själv handlade mat på Smith’s, så banken anade oråd. De spärrade kortet och jag fick hämta ett nytt på kontoret idag. (De är lite sega de där amerikanerna, så det finns bara några som har chip i sina kort.) Samtidigt passade jag på att köpa ett par basilikaplantor och en persiljeplanta för en billig peng. Jag tänker mig att de väl ska kunna producera lite färska kryddor till husbehov i alla fall. Jag kommer nog ihåg att vattna fram tills vi åker till Sverige, men sedan lär omsorgen bli styvmoderlig.
Min fina granne hade köpt beroendeframkallande mandlar med limoncellosmak på Costco. Jag skröt om att jag hade lyckats motstå frestelsen då jag var där med barnen förra veckan. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag kan inte fatta att påsken redan är här! Flera av mina syskon samlas i Karlskronatrakterna över helgen. Tur att det snart är sommar så jag inte behöver längta allt för länge.
I morgon har maken jobbets skidpass igen, så jag följer med honom en runda. Jag hoppas att vädret är bra och att snön inte är isig. Jag tycker det är läskigt då det går för snabbt. Sedan blir det väl inte så mycket mer snö att åka i. Det har verkligen varit en konstig och väldigt mild vinter. Men så är det. Det där konstiga verkar vara följa mig hack i häl nu för tiden. Ingenting blir väl någonsin riktigt som man tänker sig. Gilla läget?
När den där kjolen bara ligger och skriker i soffan…
… är det väl dags att göra något av den? Jag blir ständigt påmind om hur dålig jag är på att bara slutföra grejer. Jag är helt enkelt en ”procrastinator” (Förhalare är väl ändå inget ord, eller?) Maken och sonen har sedan ett par veckor en snabbkurs i programmering. De sitter alltså och programmerar flera timmar varje kväll. Det går jättebra och tanken är att sonen ska hjälpa pappa med diverse projekt. Han har helt klart fallenhet och det skadar inte heller att han faktiskt har upptäckt att han tycker att det är roligt. Dessutom skjuter han väldigt gärna sin engelskuppgift, att skriva en novell, framför sig. Brås han månne både på mor och far?
Hur som helst. Jag såg den där kjolen som inte ens var särskilt billig utan bara hade ett fint tyg ligga tillsammans med en soffkudde vars överdrag redan tvättats och lagts undan och bestämde att det var dags att skrida till verket i kväll. Förberedelsejobbet tog lång tid då kjolen hade ett ok som skulle klippas bort och själva kjolvåden var klippt i en böjd form. När man en gång velat bli sömmerska har man koll på vad som är tråkigt och vad som är roligt i sömnadsprocessen även om det är 30 år sedan man sist var i toppform. Då jag tillhör denna skara har jag insett att själva tillklippningen skulle vara lite bökig. Det är helt enkelt därför kjolen har blivit liggande om du nu vill veta varför.
Jag bestämde mig för att sy en kudde med omlottbaksida eftersom jag inte hade någon dragkedja hemma. När det gäller kuddar syr jag dem annars helst med dragkedja då det gör dem snygga både på fram- och baksida…
Före såg det ut så här på köksbordet.
Halvvägs såg det ut såhär, men vem är intresserad av halvvägsbilder? Jag använde dels rullkniven jag fick i present av personalen på Flymens skola då jag slutade där 1993 och dels min älskade tygsax. Båda har klarat att gå opåverkade av tidens tand till skillnad från vissa andra.
Jag klippte framsidan lika stor som kudden, 45×45 cm, medan de två baksidorna som skulle gå omlott klipptes 45×32 cm. Omlottbitarna sicksackade jag och sydde ner ett par centimeter med två dekorativa raksömmar. Känner jag mig själv rätt kommer jag att så småningom lösa stängningen på annat vis.
Bästa sättet att få snygga hörn? Klipp bort hörntriangeln, men håll dig för allt i världen borta från själva sömmen. Jag tycker 2 mm marginal är rätt bra.
Räta mot räta naturligtvis. De båda baksidorna fållades som sagt innan ihopsättningen. Som du ser finns det utrymme för några centimeter omlott.
Så här ser baksidan ut med bara den enkla omlottlösningen. Funkar okej, men jag hade inte lagt den här sidan framåt. Man kan göra en knytstängning eller sy dit ett par knapphål med tillhörande snygga knappar för att göra också baksidan dekorativ.
Sådär. Nu är det bara fräscha tulpaner som saknas. De julröda detaljerna är äntligen bortplockade från soffbordet och påskkudde och pläd är på plats. Kom nu våren!