God morgon världen! Efter gårdagens rejäla rotblöta vaknade naturen upp till blommande träd, perenner som liksom bullat upp sig (förutom kärleksörten som i vanlig ordning halshöggs av rådjuren i förrgår – jag blev inte ens arg eftersom det händer varje år och det gör plantorna extra fina, även om det tar några extra veckor) och en decimeter längre gräs. Morgonrundan i trädgården gav upphov till både en och två insikter. Hur resilient naturen är, men att den också ger och tar helt utifrån egna regler som människan sällan kan styra helt över. Något som känns hopplöst en dag visar sig ha varit onödigt att lägga tid och energi på. Det var oviktigt, eller åtminstone spelade det inte roll i långa loppet. Det vardagliga och monotona, upprepningen, är det som ger grundkulissen och behövs för stabilitetens skull. Växter som är generösa och bjussar på sig själva. De lågmälda, men ständigt närvarande. Divorna må bjuda på häftiga shower, men man vet aldrig om de dyker upp igen om man glömt ge dem en extra dos näring eller specialbehandling under torrperioder.
Går du vidare utan reflektion? Glömmer glåmigheten, ogräsrensningen, pollenallergin och allt det andra tråkiga, för nu är det tisdag, solen skiner och allt är på topp? Det kallas homeostas, det där tillståndet som väl mest kan beskrivas som jämvikt. Vi glömmer vanligtvis till slut udden av både det värsta och det bästa, landar i vardagen. Det verkar som att vi människor funkar så för att kunna klara av livet. Vi kan minnas att det hänt om vi anstränger oss, men det finns inte längre med i varje stund. Någon har haft en jobbig förlossning, men tar ändå beslut om att skaffa ett barn till. Någon har varit himlastormande kär, men säger ändå till sin partner att hen aldrig varit kär då hen träffar någon ny. Någon har vunnit tre miljoner och tänker att det ska lösa alla problem, men får ändå söka hjälp för depression ett halvår senare. Någon har sparat pengar i ett år för att köpa en väska och gullar med den i två veckor, sedan är det något annat som hamnar i vill ha-fokus.
Vid allostatisk överbelastning kommer vi inte vidare efter att något traumatiskt har hänt oss. Vi hamnar i utmattning, kan inte längre fungera utan hjälp, behöver behandling för PTSD… Det där systemet som finns för att hjälpa oss kan av olika orsaker inte längre kicka in. Detta är anledningen till att det finns de som råkat ut för hemska saker som inte verkar kunna gå vidare, trots att någon annan som varit med om något liknande fortsätter sitt liv utan att verka vara lika påverkad. Det är dock meningslöst att jämföra varandras lidande eller varandras sätt att hantera framgång och motgång, lycka och trauma. Vi har alla vår egen väg att gå, men att dra fram en extra dos medkänsla när någon inte ”beter sig” gällande att känslomässigt hantera både med- och motgång tycker jag kan vara på sin plats. Och så gick tankarna denna morgon.
Nej, inte ska jag väl klaga, men aj! Varenda liten muskel i hela kroppen känner sig förnärmad, överarbetad och underbetald efter gårdagens trädgårdsfix. Själva själen är dock mycket nöjd. Jag sprang med löjligt många kannor vatten över hela gården (vattenpumpen utanför brunnen vid växthuset har inte kommit på plats än), grävde upp syrenrotskott i brorsans grannträdgård (han hade gett lov), grävde och skyfflade på flera ställen och lät skottkärran jobba hårt då den fick köra allt från just syrener till att agera blandkärl för jord och gödsel.
Varje vår är det som att jag vaknar upp och undrar varför jag inte tagit bättre hand om min kropp under vintern. Jag är duktig på promenader, men det är smärtsamt uppenbart hur dåligt dessa bygger muskler. Skottlandssyrran har kommit igång med somatisk yoga och det påminner mig om hur härligt det var att ha goda yogarutiner. Ett instick här och ett där, till slut… Vår yngsta dotter har ett yogakonto där hon lägger upp olika inspirationsinlägg och olika komplicerade yogarutiner. Jag undrar hur det hade varit att ha en kropp som hennes, men inser att jag har en kropp som jag och behöver utgå från den. Bättre ett yogapass än inget, bättre två än ett.
Mammas kusin introducerade begreppet ”fordon” som benämning av kroppen. Jag gillar verkligen detta och ser framför mig hur jag väljer bra bränsle och smörjer, stärker och servar allt från leder till muskler. Tänk vad viktigt det är att vi underhåller vår kropp för att den ska hålla så länge som möjligt. Inte att den bara ska starta och ta sig framåt, utan att den ska fungera problemfritt. Jag vill inte behöva byta ut några delar, vill inte behöva äta mediciner som ger biverkningar, vill inte täcka upp för att tidigare ha gjort dåliga val. Jag vill känna mig stark och smidig! (Du skulle se mig när jag ska ta mig upp från marken, mitt högra knä fortsätter att bråka med mig och jag får jobba förbi det på olika vis.)
Just idag tackar jag för påminnelserna min kropp skickat till mig om allt det här den senaste tiden. Det är som att den bokstavligen skickat meddelanden in i mitt medvetande: ”ät bättre, drick vatten, sträck ut höfterna i duvan (yogaposition), lägg dig i tid”. Våren lockar väl fram detta av en anledning. Det är bara att göra bättre idag än igår. Det är härligt att ha tillgång till en kropp som ändå funkar! Kanske behöver jag dock visa lite större tacksamhet både i ord och handling? Hej och hå, med det kämpar vi vidare.
Vi har stenmurar åt tre väderstreck i vår trädgård, men jag har delat upp dem alla i två vardera (västra, östra, nordöstra, sydöstra, nordvästra och sydvästra). Alla stenmurar var helt igenvuxna och översållade av murgröna, björnbär och självsådda buskar av olika slag när vi flyttade hit. Visst är det charmigt med viss växtlighet som liksom svämmar över lite, men det är inte kul att inte se att man har en stenmur och det är ännu mindre kul att ha oändliga mängder rotskott som sprider sig längre och längre in i trädgården. Därför har vi tagit oss an en bit i taget och jobbat hårt för att få till ett bättre grundläge. Det första som fixades var östra delen av vår norra stenmur. Där växte det mycket björnbär och sly och det är fortfarande stökigt på hela sidan som vätter mot vägen. Maken brukar dra över med röjsågen någon eller några gånger per år, men mer än så är det inte. Nordvästra muren rensades hårt i samband med att vi fick till det vi idag kallar perennrabatten. Grundarbetet tog lång tid och var rent fysiskt fruktansvärt hårt, men det var det väl värt. Numera finns liiite murgröna kvar på ena änden som pittoresk detalj, men alla rötter är bortgrävda. Det tog faktiskt flera år att få till det läge vi har idag, men nu har vi en jättefin rabatt där! Sydvästra muren står bakom det vi kallar ettårsrabatten. Där behöver jag fortsätta grundarbetet. Grannarnas häck växer in på vår sida, men det är mycket lättare att hålla efter numera. Nordöstra delen lade jag flera veckors hårt arbete på förra året och grannen på den sidan blev inspirerad och har nu gjort arbete på sin sida också. Igår var det så dags att fortsätta arbetet på den sydöstra muren. Detta är den värsta av dem alla eftersom vi har haft fullt av björnbär flera meter ut längs stora delar av den sträckan.
I höstas drog maken igenom hela det här området med röjsåg. Han har eldat upp en hel del ris, men nu skulle jag ta hand om resten. Så här såg det ut när jag hade hållit på i en halvtimme. Snacka om behov av mindfulness! I början var det mest bara tråkigt, men efter ett tag kom jag in i ett flow som höll i sig i flera timmar.
Skottlandssyrran frågade om jag grävde, eller bara klippte. Först och främst gällde det att klippa upp och flytta på allt vid det här laget döda riset, men jag drog också bort en del nya skott. Jag inser att det kommer att krävas mycket muskelkraft innan det här jobbet är klart, men det känns samtidigt otroligt givande att se resultatet. Att veta att det ligger hårt arbete framför en som dessutom kommer att sträcka sig över lång tid kan kännas övermäktigt på så många plan. Tänk bara vad fint det är att se resultatet av jobbet… Jag tänker på mina klienter som jobbar på och tar sig an mentala björnbärssnår, lite i taget och under lång tid. Vad fint det är att se dem sedan kunna ställa sig vid sidan om sig själva och inse vilket fint resultat de fått till.
Det finns något charmigt med alla Sturkös årstider. Ljuset är alltid inblandat i charmen, oavsett om vi befinner oss i oktober, april eller juli. Jag vaknar vid den här tiden på året somliga dagar i ett solbadande sovrum och känner då aldrig för att ligga kvar och dra mig. Eventuellt öppnas fönstret för att släppa in frisk luft och fågelkvitter en stund, men annars skuttar jag oftast ut till badrummet. Vattenkokaren sätts igång, sedan är det dags för en trädgårdsrunda för att se vad som hunnit hända under natten (hahaha) och så sätter jag mig uppe i arbetsrummet vid öppet fönster. Ett underbart sätt att börja morgonen! Kvällsljuset är inte dumt det heller. Så här såg det ut igår kväll då jag tog min lilla ”gående tacksamhetsmeditation” (aka trädgårdsrunda) efter att jag och maken jobbat på ordentligt. Prinsessan Marie gör sig beredd på en spektakulär blomning i år, det är jag säker på. Även klematisen som syrran köpte på EKO-hallen förra året har tagit sig mycket bra, så jag hoppas på en ljuvlig kombination just här i rosportalen. Ah! Borta vid ladans vägg ser det skräpigt ut, men där ska tomaterna få en uppgradering i år. Det tror jag blir jättebra.
Lördagen ägnades åt trädgårdsdag både hemma och i kyrkan, så det blev mycket frisk luft. När vi kom hem på eftermiddagen tog jag det sista vid den här gamla häcken och hörde då grannen jobba vid sin bod. När jag vände mig dit för att heja kändes det som att någon hade rakat av sig ett jättestort skägg som aldrig visat personens ansiktsdrag. Jag såg direkt att något var väldigt annorlunda, men inte direkt vad som hänt. Det var grannens mamma som kommit förbi med motorsåg och rensat upp på ”hennes sida” bakom stenmuren där jag jobbade så hårt förra året! Där har vuxit en massa sly och småträd, men nu hade det blivit så här fint. Granntävlingar får mig att rysa, så känns det inte alls som vi har det här. Däremot tycker jag alltid det är trevligt att hålla det fint inte bara för sin egen skull, utan också för alla som ser ens trädgård från andra hållet.
Den gammelrosa färgen på den föränderliga julrosen fortsätter att göra mig glad. Nu är den inne på sluttampen. De första blommorna har bleknat nästan till vitt och efter det är blomningen över. Jag har sällan njutit så mycket av en julros som jag har den senaste månaden! Inte bara av den, utan också av min syrras inhyrda chokladbruna och dubbla variant. Det blir kanske fler julrosor här? Vi får se.
Finns det något vackrare och mer dynamiskt trädgårdsmönster än fritillarians? Här gick det så klart inte att klippa gräset igår.
Jag satte kungsängsliljalökar runt äppelträdet för några höstar sedan på vinst och förlust. Detta är en växt som kan sprida sig rejält om den trivs och det verkar faktiskt som att det kan bli så här. Tänk att ha ett eget litet ”hav” av dessa skönheter. Maken som är från ”E4 mellan Uppsala och Upplands Väsby” (han växte mestadels upp i Upplands Väsby och Knivsta) tycker att det är lite extra roligt då kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma.
Pelargontrappan gör sig redo för sina sommargäster, men än har vi vår här. De små lila penséerna har tagit god tid på sig, men nu blommar de som om det inte fanns en morgondag. Så fint det är med gult och lila ihop! Att jag tycker så måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…
Maken biade och tog hand om sina ljuvliga husdjur. I år har han och syrran tre samhällen att bygga vidare på och de hoppas kunna dela åtminstone två av dem. Den första honungen är faktiskt något av det godaste jag vet. (I en av kuporna hade det byggts lite galet, så maken plockade med sig kakan som byggt ihop två ramar som vi kunde suga i oss. Snacka om lördagsgodis av det bättre slaget.)
Det är som att något har hänt här hemma de senaste dagarna. Vi väntar fortfarande på den där värmen som utlovades, men visst har termometern fått hoppa lite uppåt och det verkar ha triggat bladverk både ute och inne. För många år sedan hittade jag bilden på en uppstammad Dr Westerlund som jag dreglade över. Jag kom långt med ett älsklingsexemplar som dessvärre klarade en omplantering väldigt dåligt. Jag tyckte jag var försiktig med vattningen efteråt, men tydligen inte tillräckligt. Detta gör att jag inte vågar plantera om detta lilla ”träd” trots att det onekligen är krukans storlek som hindrar vidare utveckling. Vi får se.
Paraplyaralian skickar nya blad i ett rasande tempo. Den har varit ”vilande” sedan jag köpte den i vintras, men nu talar den om att den mår jättebra och äntligen har börjat trivas i sitt nya hem.
Det spirar och gror i alla krukor med pelargonerna som fick en riktigt tuff övervintring den här gången. Mest glad är jag att mammas gamla Mårbacka klarade utmaningen. Hon är på gång och jag hoppas att hon fortsätter trivas den här sommaren.
I perennrabatten dyker det upp växter som jag har noll koll på. Jag är lite ”snauler” (snål) och köper mest uträknade exemplar när folk tappat intresset för trädgården sent på hösten, tidigt på våren då intresset ännu inte väckts eller när de hamnat på någon fyndhylla. Då ser man oftast knappt vad det är för något slags växt utan får lita på märkningen. Sedan sätter jag ner dem någonstans där det verkar finnas plats i rabatten och hoppas på det bästa. Även om jag har Plantnet-appen som är ganska bra på att namnge växter med hjälp av bara några blad om våren så finns det mycket övrigt att önska av mig själv. Vad är till exempel detta för slags näva? Den är ju jättefin i färgen, men jag kommer inte ihåg att jag sett den ens i bedrövligt skick förut. Suck.
När blommorna kommer är det lättare att artbestämma. Den här söta lilla backsippan verkar trivas jättebra, men står lite dumt till. Dessvärre har den pålrot och gillar inte att flytta, så den får väl stå kvar. Den gör ingen något ont. Nu ska jag gå ut och se om jag kan dela på några plantor för att hjälpa dem ta för sig lite. På med solskydd och ner i rabatterna, hej och hå!
Nu börjar verkligen världen väckas till liv igen! Långsamt börjar träden skifta i grönt. Jag har svårt för att välja en favoritfärg, men när jag var liten var det inte svårt alls. Då valde jag alltid rött och hävdade att jag haaatade rosa. Så fort jag hade något att säga till om drog jag mig från de rosa kläder mamma gillade så mycket. Synd. Det finns flera rosa nyanser som jag faktiskt passar i. Hur som helst, det är något med energin i det röda, att jag älskar jul så mycket och att Falu rödfärg ger automatisk hemtrevnad.
Kolla bara denna rosa nyans. Vad finns att inte gilla med den? Min föränderliga julros har verkligen hittat bästa tänkbara plats. Inte bara trivs den, men färgerna gör sig verkligen mot det grå i stenen runt omkring!
Grönt och orangerött tillsammans, smashing. Underbart vackert, särskilt i morgonljus. Kromoxidgrönt talar verkligen till mig och är en av de färger som fyller mig med lika mycket glädje som lugn.
Annat grönt som gör mig glad är mina omplanterade och toppade luktärter som förhoppningsvis kommer att ge massor av glädje framöver. Arton olika sorter som går från vitaste vitt till ”Almost Black”. Jag är tacksam för Cecilia Wingårds luktärtsbutik, men i år har jag också satt egensamlade fröer som ska få en egen plats. Det ska bli intressant att se vilka färger de plantorna ger, som en hemlig överraskningspåse.
Här är färgen som forskats fram som mest hatad i världen. Pantone 448C, färgen som arbetades fram till tobaksprodukter för att göra dem mindre attraktiva. Inte för att jag tror att någon någonsin sagt ”nej usch, vilken ful färg, det blir inga cigarretter idag”, men bra jobbat ändå! Onekligen är färgen riktigt ful och jag kommer inte att använda den i något inredningsprojekt de närmaste hundra åren.
Å andra sidan så lovar jag att just Pantone 448C finns att hitta flera gånger i detta foto som jag tycker är jättevackert. Alla färger har helt enkelt sin plats, det är något att landa i.
För övrigt måste jag visa de underbara krokusar som jag planterade runt päronträdet förra året. Jag tror att någon var full då de märkte upp lökar, för detta ser i mina ögon ut som väldigt söta små fyllda minipåskliljor. Men vad vet jag…
Varje år sätter jag tomatfröer och drömmer om skördar lika Tomatmannens, men nöjer mig om jag får några frukter alls. Det är spännande att testa olika tekniker och olika slags gödselblandningar, men bäst resultat har jag fått av att lägga gräsklipp på jorden i de hinkar jag har mina tomatplantor i. Just i år satsar jag enbart på busktomater. Nästa år blir det något annat! Bifftomater har jag övergivit för alltid. De kan bli stora och maffiga, men ger inte alls lika god avkastning. Tomatodling är hur som helst en väldigt trevlig hobby för den existentiella hälsan. Att driva ett frö tillbaka till frön till fler plantor i ett evigt kretslopp tycker jag är fint!
Lila pannkakor, fotbad, jordärtskocksskörd, kojbygge, växthushyllor, ninjatävling, filminspelning, pyssel och krockbulor. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så.
Hur hade jag kunnat glömma den? Kampen med och mot naturen. Nu har det börjat, det viktiga jobbet som bara är och som aldrig tar slut. Mata jorden och ge den rätt förutsättningar för att maskar och andra ”goda” småknytt ska vilja uppehålla sig där och tillsammans jobba fram en härlig näringsbas. Bekämpa kvickrot, våtarv, åkerfräken och alla de andra ogräsen som är villiga att ta över så fort man inte riktigt orkar. Se fåglarna, som igår, upptäcka läckerheter som jordgubbar och sparris och glufsa i sig det som jag tycker är MITT. Vi har fyra sparrisar på väg upp, tre hade vi min obligatoriska kvällsrunda i trädgårdslandet fått toppen avknipsade. Grrrrrrrr. Jag påminner mig om min fasters visdomsord, att naturen tillhör djuren också och att vi får samsas om den. Jaja, nu har jag samsats färdigt gällande sparrisen. Må nätet jag slängt över göra sitt jobb och må vi få en härlig skörd!
När solen just börjat stiga ligger dagen fortfarande öppen och inbjudande, eller mörk och uschlig med en känsla av att det bästa vore att dra täcket över sig och somna om. Igår kom äldstabrorsan över och påpekade det som många kanske känner igen sig i: ”nu har den där perioden börjat då man aldrig hinner med tillräckligt”. Hur mycket man än gör finns det annat som borde ha gjorts. Det är ett sätt att se det på, men känslan av otillräcklighet leder sällan till något gott. Jag väljer att beta av en sak i taget och skriva ner det som klarats av i trädgårdsdagboken. Inte skriver jag ”idag har jag inte hunnit det här och det där som jag borde ha gjort i förra veckan blev inte heller av”- det hade varken gjort mig mer produktiv eller gladare. Det sker framsteg! Och hade det inte gjort det så hade säkert det också blivit bra.
Slån och rosor lämnade taggar och sår i mina händer under gårdagens trädgårdsarbete, men så fick jag också en vacker ”bukett” med mig in. På det viset är naturen inte så knusslig, utan generöst delar den oftast med sig av både det ena och det andra som gör mitt liv lite finare. Undrar just om jag kan få dessa grenar att slå ut? Jag satte dem i ljummet vatten så får vi se vad som händer. Förväntansglädjen är den finaste av dem alla!
Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.
Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.
Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.
Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.
Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.
Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.
Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.
Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.
Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!
