Enligt teori är juni, juli och augusti sommarmånaderna. Kyrkklockorna har ringt för skolavslutning, sommargästerna har kommit till ön, trädgården har börjat växla upp och gräsmattan har i vanlig ordning börjat få bruna fläckar. Visst är det sommar! (Några riktiga sommartemperaturer har vi däremot inte fått uppleva, de håller sig till Medelhavet.) Något av det mest somriga som finns är flädersaft. Jag bad sonen ta hjälp av sin längd för att komma åt blomklasarna som jag inte nådde, så nu står årets första laddning i kylskåpet. Nej, socker är inte bra för kroppen, men det är traditionen som omger själva saften. Att göra flädersaft är helt enkelt en egen sommarritual.
I takt med att sommaren framskrider ändrar blombuketterna karaktär. Här står både årets första dahlia och årets första luktärt i sällskap med blomster som varit igång lite längre. Ett par ordentliga sommarnattregn har tacksamt tagits emot av allt som växer här (och sniglarna). Jag känner mig så tacksam över det som blir bra här i trädgården och ser fram emot…
… att få lägga Elsas fina duk som jag hittade i ladugårdsrensningen på bordet i lilla sittgruppen vid verandan. Blomsterprakt som levereras i alla väder oavsett hur många sniglar, tvestjärtar, rådjur eller perioder med torka som kommer på besök.
Detta inlägg är för mig själv och kanske för andra planttanter… Det har varit kallt, torrt och blåsigt denna vår. Tufft för allt som växer! Min handbevattning hjälper lite, men nog märks det efter bara två millimeter regn att hela trädgården liksom stramar upp sig. Pelargonerna som hade en tuff vinter har blivit gullade med och får pelargonnäring varje vecka, så alla som överlevde ser glada ut även om blomningen låter vänta på sig på flera av dem.
Mamma Mia-rosen håller fortfarande på att etablera sig, men hon verkar ändå må bra. Det gör också luktärterna som håller henne sällskap. Snart blommar det här. Prinsessan Marie lider tyvärr av något slags rost och har gjort det från början. Redan förra året visade jag blad för ”experten” på Blomsterlandet, men hon sa att det bara var torka. Jaja, rost är svårt att bli av med, men jag har behandlat med Binab, växtnyttiga svampar. Vi får väl se om det gör nytta. Rost kräver behandling flera gånger och resultatet ser jag inte förrän nästa år.
I södra rabatten bor dahliorna som snart börjar blomma. Halva längan kallas ”ettårsrabatten”, men den håller på att byggas om till en perennrabatt i gula/orange/röda toner. Än så länge får jag förlita mig på ettåringar, men det växer rätt dåligt. Nemesia Carnival levererar dock fantastiskt. Den är förstås ettårig, men är lättodlad och finns i flera färger. Mer Nemesia, alltså! Vallmon är så vacker. På vissa ställen växer perenn jättevallmo, på andra ställen växer självsådd vad som liknar rågvallmo. Jag hade hoppats att den vita, den lila och den rosa från förra året hade självsått sig, men än så länge syns inga spår av dessa färger.
Vid verandan växer det i krukorna. Luktärtstornet är mest intressant eftersom jag satte plantor från egensparade fröer i den. Det kan ju komma vad som helst, med andra ord. Tvillingsporre rekommenderar jag till alla krukodlare, så tacksam och vacker. Terassrosen som jag fyndade på ICA har börjat blomma i mörkrosa. Fasters dahlia ser ut att må finfint och jag hoppas slippa tvestjärtsattack på den.
Norra perennrabatten mår bra. Jag ska flytta om lite grejer i höst (martorn och bolltistel ska till exempel inte växa precis bredvid varandra). Den självsådda rosenskäran får vara kvar tills det växer något annat där. Har fått en plymspirea av min svägerska, men tror jag snarare vill ha den som solitär än i rabatten, vi får se. Och de fantastiska borstnejlikorna får vara kvar fast de är tvååringar. De funkar i princip som perenner. Längst upp till vänster ser du några perenner som kämpar för sitt liv. Det finns knappt någon jord i den delen av rabatten, men jag tror det blir bra! Fars ringblommor växer för fullt trots att jag trodde att jag ”städade bort” dem förra året. De flyttades till södra rabatten, men där växer de knappt alls. Vill dock inte ha något gult här, så jag ska ta flera plantor och flytta ner dem.
Klematisarna är seeena i år. En dog dessvärre, men de andra fyra har kommit igen efter diverse svårigheter. Massor av knoppar här i äppelträdet, men gissar att det inte blir party förrän i juli. Jag såg en bild på Underbara Claras barns avslutningsbukett som var plockad i deras trädgård. Mängder av blommor… De bor i Umeå och jag bor 112 mil längre söderut, men har knappt en blomma som slagit ut än. Det säger väl något om denna konstiga vår. Det är ju inte det att inget växer, det är bara supersent. Och så är det med det. Heja, heja.
Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.
Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.
Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.
Igår gjorde maken klar ”tomatkuvösen”! Jag bad om lite vindskydd vid stenladans vägg där vi alltid har våra tomater. Nog blev det vindskydd! Överbliven växthusplast kom väl till pass. Idag ska jag binda upp de ”vanliga” tomaterna. Busktomaterna är just buskiga och kompakta, så de klarar sig nog ändå. Vi bor ju tekniskt sett i växtzon 1, men jag har märkt hur sent allt är här jämfört med andra zon 1-trädgårdar. Blåsten är den stora boven, så jag tror på en både större och tidigare skörd än vad vi fått hittills.
Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…
Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.
Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.
Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.
När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.
När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!
Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.
Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.
Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!
Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.
Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!
Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.
I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.
I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.
När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.
Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)
Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.
Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.
Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.
Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.
Blekinge har fått epitetet Sveriges trädgård. Ronneby gillar att kalla sig hjärtat i denna överdådiga trädgård. Blekinge är trots att många svenskar inte ens vet var det ligger verkligen ett vackert och spännande landskap, särskilt den här tiden på året. Jag vill inte tala ner andra landskap. Tvärtom, något av det bästa jag vet är att följa min systers projekt Svenska pärlor där hon presenterar guldkorn från olika delar av vårt vackra land. Igår var jag och jobbade i Karlshamn och passade på att stanna i brunnsparken. Det är alltid vackert där och nu hade jag turen att fånga några av de praktfulla tulpanrabatterna precis innan de ger upp. I luften singlade lätta ”snöflingor” från blommande träd. Så fint att se människor i alla åldrar ta sig fram i sin takt och med olika mål i blick. En del var turister, somliga var på väg hem från skolan och andra var säkert bara där för att det är en miljö som får själen att jubla. Själv blev jag väldigt sugen på att ha en rödbladig lönn eller en japansk blodlönn hemma i trädgården. Kontraster gör ett landskap levande och mer spännande.
Vi har kommit fram till den tid då solen går upp med vardagsrumsfönstret som ram. Stänger vi inte dörren till sovrummet blir det oavsiktligt föreställning strax efter halv fem på morgonen. Jag är visserligen morgonmänniska, men inte har jag sovit färdigt så dags. I morse tog jag ändå trädgårdsrundan med kameran i högsta hugg. Lyssnade på fågelsymfonierna, mötte solen, lyssnade på fasanen som tycks stå i ständigt behov av Heimlichmanövern och tänkte att det är nu den långa perioden av morgonvattning drar igång. Solen är underbar och har varit hett efterlängtad, men att inte se tillstymmelsen av regndroppar i väderappen ger lite katastroftankar om hur det var 2018.
Visst är det vackert? Päronblommorna lockar pollinatörer med allt vad de har och även om jag inte är någon pollinatör lockas jag.
Varje blomma är ett mirakel. Detaljrikedomen och funktionaliteten är häpnadsväckande. Konstruktionen är så makalöst genialisk. Att börja dagen med förundran är inte dumt, jag tackar och tar in.
Maken hjälper mig fixa tomatkuvös, men fram tills den står klar låter jag de sexton färdiga hinkarna med än så länge glada plantor bo i ett tält framför perennrabatten. Fiberduken hjälper dem anpassa sig till vädrets makter, jag tycker de verkar må väldigt bra och jag minns våren då jag gråtande kröp omkring i det lilla växthuset och försökte rädda alla växter som hade slagits ner till marken från hyllorna under en särdeles blåsig natt. Naturen är obarmhärtig och enormt generös. Vi behöver lyssna in och anpassa oss, röra oss med försiktighet och ta emot hjälpen där den erbjuds.
Än så länge mår dahliorna bra i sin rabatt. De har fått gräsklipp runt fötterna. Muren rensar jag från levnadsglada skott en annan dag. Jag har inte hårdrensat där för att ge upp, icke sa Nicke. Imorgon är en annan dag, men denna morgon ska jag krypa ner i sängen och sova någon timme till så jag orkar med den långa dag som ligger framför mig. Tack för allt vackert. Att drömma i soluppgången är ett fint sätt att börja dagen.
För andra året på raken var det igår dags att göra ett besök i Lennarth Jonssons underbara magnoliaträdgård. Så härligt att han fritt bjuder in andra dit att ta del av hela prakten.
Det är svårt att dela med sig av de olika skönheterna på ett sätt som gör dem rättvisa. Jag gick runt och njöt för fulla muggar. Kvällsljuset gjorde det extra vackert. Somliga sorter hade redan blommat över, andra hade precis kommit igång. Det är inte för sent för en runda än!
Maken gick omkring och gillade det han såg. Det är svårt att inte bli imponerad av dessa naturens praktverk.
Dammen mitt i trädgården lade jag inte märke till förra gången. Kanske var den inte lika framträdande då? Varje träd i den exotiska trädgården är planterat med särskild omsorg, det märks. Jag funderar på om herr Jonsson lägger större stenar vid varje rotsystem för att de ska värma upp jorden där? Något att tänka på för kommande utvidgning av trädgården här hemma.
I magnoliaskogen finns det även jättemånga vackra rhododendrer att njuta av. Min kärlek för rhododendron och manchesterbyxor gör mig omodern för det mesta, men ibland ligger jag helt i fas! Det är precis som med inredning. Allt som man gillar och tycker är vackert behöver man inte ha i sitt eget hem, det hade snarare blivit för rörigt att blanda ihop för många stilar. Däremot är det härligt att hälsa på någon som fokuserat på en specifik stil och ”gått all in”. Precis så känns det i Lennarth Jonssons magnoliaskog.
