Plötsligt händer det!
Jag tillhör en familj med sju barn och en extrasyster som blev kvar i familjen efter ett utbytesår från Tyskland. Det är underbart när vi kan träffas så många som möjligt på samma gång. Vanligtvis sker det under några få sommardagar. Det blir ofta trångt och intensivt, men eftersom vi har den stora ynnesten att ha tillgång till vår stora sommarhusträdgård, det gamla sommarhuset och våra föräldrars nybyggda hus brukar det funka riktigt bra. Jag älskar de där stunderna som ger mig något som jag inte kan få någon annanstans. Jag vill inte måla upp någon falsk Bullerbylycka. Alla familjer har sina tokerier. Vår också. Vi är alla väldigt olika i allt från intressen till politiska och religiösa övertygelser, men jag känner en trygghet hos min familj som jag inte känner någon annanstans och det finns ingenting jag inte skulle göra för min familj om det behövdes.
I helgen som gick hade plötsligt och utan vidare planering nästan alla syskon tillfälle att komma för att hälsa på hos sina gamla föräldrar. Min äldsta lillebror som syns till rätt ofta här i bloggen var dessvärre tvungen att jobba hela helgen. (Hans fru och sönerna var dock här.) Skottlands- och Tysklandsfamiljerna var också hemma hos sig, men resten var här:
Jag är storasyster till alla dessa fina människor. Det fanns stunder då jag förbannade stjärnan jag var född under och undrade varför just jag skulle ha så många syskon att hjälpa till med då jag var yngre, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var roligt. (Inte när jag skulle hjälpa till att göra välling mitt i natten, för den som undrar.) Jag sitter här och är lite tårögd av tacksamhet till mina föräldrar som gav oss en så fin barndom trots allt som de måste ha slagits mot. All heder till dem. Och puss och kram till er, mina älskade syskon! Jag älskar er. Och era barn. Och era respektive.
Det hjärtat är fullt av.
Ännu ett steg på vägen.
Ännu en sommardag med varma vindar och klarblå himmel. Det känns så märkligt, men jag tar tacksamt emot.
Dagens Huset: Idag var det dags att såpskrubba dörren som sitter mellan vardagsrum och sovrum. Det här är efter en första tvätt med varmt såpvatten och fram till nedre spegeln är det skrubbat även med Svinto. Dörren blev inte lika bra som dörrkarmarna, men det beror antagligen på att dörren har ett extra lager med vit plastfärg som skiten har satt sig i
Så här såg det ut efter 1,5 timmes jobb med fram och baksida:
Du ser ju att det bara är att skrapa och måla om hela rasket! Det är dock trevligare att skrapa en såpdoftande dörr än en som är täckt med flug- och kattskit…
I Bredavik märks det att hösten börjar tåga in trots att det var bra över 20 grader och shortsväder hela dagen idag. Björkarna börjar fläckvis bli gula och ser man efter noggrant börjar också lönnarna försiktigt ändra färg. Svågern vågade fånga stunden, var spontan och tog med sig familjen ut för att bjuda på en sista (?) grillkväll. Mysigt! Yngsta dottern har lite svårt att vänja sig vid att bo utan sina två storasyskon och dessutom har ju var och en försvunnit hem till sitt efter ett kusinintensivt sommarlov. För henne blev det här en riktig festkväll, och det är jag så glad över. ”A mother is never happier than her most miserable child” lärde mig min psykologkompis och det är ett uttryck som direkt slog an något i mig.
Borta bra, men Sturkö bäst.
De flesta jag känner blir lätt hemmablinda. Det kan vara behjälpligt då man med hjälp av hemmablindheten kan blunda för lister som saknas, fula mattor, risigt hår eller vad det nu är. Då det gäller att ta vara på skönheten som finns runt omkring oss alla är det dock rätt skönt för själen att då och då påminna sig själv om vad man har.
Vi bodde i några år i Visättra/Flemingsberg, en av Stockholms inte alltför roliga förorter. Trots att det fanns lite väl många grannar som jag inte alltid kände mig bekväm runt omkring fanns det också så mycket som jag uppskattade. I skogarna bakom alla hus fanns till exempel fullt med svamp och bär för alla som tog sig tid att leta. Jag älskade också att kunna hänga med två av mina systrar och deras män då de bodde i två lägenheter alldeles i närheten. Var Visättravägen ett drömboende? Nej. Trivdes jag? Ja.
I kväll följde jag med mamma ut till kyrkogården för att sätta ljung på min gamlamorfars och mormor och morfars gravar. Det var så vackert där ute: stilla, lite tungt att andas och alldeles magiskt. Som sagt. Ibland är det bra att påminna sig själv om allt det goda som finns runt omkring en. Peace.
Det går framåt.
Våra nya hoods.
Tidigare i kväll gick maken, äldsta dottern och jag en promenad ut till havet från huset som blir vårt hem framåt vintern. För mig har alltid Sturkö varit Bredavik, havsutsikt mot Karlskrona och trakterna däromkring. Nu kommer vi att hamna cirka en halvmil mot öns södra sida en bit från havet. Trots att det finns bebyggelse på två sidor av huset är det så lummigt att man känner sig helt ifred, något som jag tycker är jätteskönt. Vandringsled och cykelled går några hundra meter från huset och man tar sig snabbt till Uttorps naturreservat om man känner sig hågad.
Så här vackert kan man ha det i Sverige en höstkall sensommardag…
Off the grid. Typ.
I en och en halv månad har jag inte haft någon dator. Det tillhör knappast några djupt mänskliga behov att ha tillgång till en sådan, men 2016 är en dator ett viktigt arbetsredskap för rätt många av oss människor. Telefonen är nog så praktisk, men det är min stationära dator jag ser som min bästa omänskliga hjälpreda. Utan wifi är det inte helt okomplicerat att sköta mycket av det som åtminstone jag använder datorn till och vi har inget sådant här på sommarstället än. Jag har dock en känsla av att vi snart får se ordningen helt återställd då det gäller det tekniska, så under tiden är det bara att gilla läget!
Just nu längtar jag mest efter att få uppladdningen av bilderna från kameran att fungera så jag kan titta igenom dem ordentligt. De flesta av de 1500 bilderna har äldsta dottern tagit, men det blir fortfarande många hundra kvar till mig. Tjolahopp!
Familjefotografering.
Min superduktiga fotografsvägerska var vänlig nog att föreviga min familj i somras när mammas cellgiftsbehandling var färdig. Vilket minne att ha kvar! Tack söta K. Du är bäst.
Vi hade också med vår extrasyster från Berlin som var hos oss och hälsade på så vi kunde träffas och fira hennes stora fö(r)delsedag, så det här var en riktigt finfin dag på många sätt och vis.
Det här längtar jag till.
Ja, om du undrar, alltså.
