Promenad mellan mina favoritställen.
Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.
Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.
När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?
Edit: Här är Malin Wollins krönika som jag pratade om.
Till Järkö över isen.
Fira januariljus och bloggarjubileum.
Nu har det verkligen vänt! Ljuset är på ingång igen… Igår var maken och jag ute på en promenad och kunde konstatera att det värsta mörkret börjar ge med sig.
Det har regnat en hel del nu i januari, men det är inget jag sörjer. Vi har haft väldigt torrt i flera år, så den här påfyllningen var välbehövlig. Nu har vi bara ”under normalt” i våra stora vattenmagasin istället för krisläge. Regnar det ännu lite mer, eller snöar, så reder det sig.
Däcken påminner om båtar, sol och lata dagar i semesterparadiset som vår ö är för så många. Jag önskar verkligen att saker och ting reder sig med det här coronavirusets framfart. Idag dog Lars Norén i sviterna efter Covid-19. Riskålder och allt det där, men det påminner ju om att viruset finns kvar och härjar. De flesta av oss lever numera anpassade liv. Jag tror vi knappt märker själva riktigt hur mycket som egentligen har förändrats. Människan är en anpassningsbar art!
Eftersom allt går i ett och liksom rinner ut och in utan att vi riktigt vet vilken dag det är har jag bestämt mig för att det är dags att fira. Förra året firade vi 2×50, ett bröllop och en student, så det skulle bli hemskt tomt om vi inte fick till något alls att lyfta lite extra. Min syster har lite bloggkris och skyller det på att hon hållit på i tio år. Med anledning av det började jag fundera över mitt eget bloggande. Jag har letat allt jag kunnat för att hitta mitt första blogginlägg och nu har jag lyckats! Den 25 mars 2006 lade jag upp ett av de hela två inläggen som blev publicerade i den bloggen. Med anledning av detta tänker jag fira femton år som bloggare på årsdagen. Jag ser ingen anledning till kris i detta läge och kommer att fortsätta (och emellanåt säkert ifrågasätta huruvida jag ska fortsätta eller ej).
Det växer ingen mossa på rullande stenar sägs det. Kanske är det dags att jag uppdaterar något här i bloggen, ser till att ha bättre anpassade kategorier som jag faktiskt använder (vissa av dem får jobba väldigt sällan). Alla mår bra av lite förändring ibland! Lev väl, min vän. Må du hitta det som för dig framåt.
Här slutar allmän väg, nya tider.
För några år sedan skrev jag ett inlägg som jag fortfarande kommer ihåg som att jag hade skrivit det i förra veckan. Jag var upprörd av flera orsaker och jag vet att känslorna handlade om privat och allmän sektor och om internet och vad man får och inte får, eller inte bör, säga. Jag drog paralleller med vår kära ”här slutar allmän väg”-skylt i Bredavik.
Hur som helst har skylten alltid suttit där, precis efter Bredaviks brygga. Härom dagen fick jag därför en chock. När jag fick den välbekanta vyn framför mig hade något förändrats! Skylten var utbytt och himlen med de skarpa kontrasterna såg ut att spegla sig i den.
Kommunen har som uppgift att ligga steget före. Just nu ligger förslaget på hur vår ö ska utvecklas fram till år 2050. Tanken är att det här hörnet ska blomma ut till ett regelrätt bostads- och serviceområde med allmänna inrättningar, flerfamiljshus, affärsverksamhet och annat boende. Kommunen önskar nog fälla skylten och asfaltera vägen.
I söndags skickade vi in våra tankar runt det hela och det har även andra grannar gjort. Vad jag vet har ingen av de fåtal ägare som äger marken som kommunen har med i sin plan samma vision som kommuntjänstemännen. Den som lever får se om vårt paradis blir ännu ett av klåfingriga kommungubbars och -tanters misslyckade projekt. Jag hoppas att det inte är så illa.
Kvällspromenad till Ölhallen.
Ibland är naturen onaturligt vacker. Grannen tipsade maken om en ny promenad härom dagen då det var övningskörning på gång. Idag gick alla hemmavarande familjemedlemmar för att njuta av Blekingefärgerna och det stilla vattnet. Ibland känns Sturkö verkligen som hemma och andra dagar undrar jag vad som hände och hur vi hamnade här. Verkligheten överträffar som så ofta sagorna, något som jag påminns om då jag tittar tillbaka på mitt liv. Idag längtar jag till kvällsdopp och grillkvällar, pocketböcker och härligt, stökiga familjeträffar. En vacker dag är vi där.
Vilka gränser har kärleken?
Jag har tänkt mycket på gränser på sistone, på de sociala strukturer vi lever i och hur de ramar ”samhället” byggt styr våra val och våra liv. I en av mina kurser diskuteras det mycket om just detta och hur vi skulle må bra av att titta både på oss själva och andra utifrån de många olika sociala strukturer vi alla har vår bakgrund i. Mina tankar har de senaste åren snurrat mycket runt det här, särskilt efter min mans frihetliga uppvaknande. Jag har helt enkelt på äldre da’r fått lära mig att ta beslut utifrån hur de påverkar mig, inte hur de påverkar alla andra. Jag har också börjat tänka mycket mer självständigt och kommer ofta fram till att jag inte håller med vad-eller-vem-det-nu-är. Tänka själv? Jag?!
På lördag gifter sig grannarna ute i Bredavik. De kommer från så många olika sociala strukturer att jag förstår att människor i deras omgivning varit ömsom förskräckta och ömsom roade av deras relation. Kan en 79-årig änka från Sturkö och en 37-årig flykting från Gaza verkligen ha glädje av varandra? Kan två själar bli så förälskade att de faktiskt struntar högaktningsfullt i vad alla andra runt omkring tycker? Läs lite till innan du bestämmer dig för vad du tycker eller tror.
Som 20-åring hade jag säkert blivit upprörd över Ullas och Hamzehs kärlekshistoria. Det där kan väl ändå inte vara rätt?! Idag ser jag på livet ur ett annat perspektiv. Jag har sett så mycket hända i mitt eget liv och i andras att jag numera förstår att trots goda intentioner och ett liv levt i stilla mak så kan de flesta hamna i situationer som de aldrig ens skulle ha kunnat drömma om. Därför tänker jag att jag är glad för Ullas och Hamzehs skull. Jag hoppas att de får fortsätta vara lyckliga tillsammans i många år framöver.
Perspektiv.
Prästanteckningar från 1780-1790 gällande Sturkösomrarnas väder och vind:
1780 – regnade inte från 12/7-1/9. Stark hetta. Dålig årsväxt.
1781 – torka och missväxt. Fisket slog alldeles fel.
1782 – för svår väta.
1783 – torka och soldis.
1784 – kall sommar.
1785 – för svår väta.
1786 – dålig årsväxt (gulsot och bältsjuka).
1787 – ymnig årsväxt, ”gudilovad”.
1788 – årsväxten medelmåttig.
1789 – årsväxten ymnig och rik.
1790 – årsväxten rik.
Jag är tacksam för Antons lilla häfte från 1962, STURKÖ – glimtar ur en ösockens historia, som gett mig spännande kunskap om den ö som numera inte bara är mitt sommarparadis. När jag läser väderredogörelsen är det lättare att acceptera att vi människor inte lätt styr över väder och vind. Vi behöver ta hand om jorden, vårda den väl precis som vi borde vårda oss själva. Naturen är en helt fantastisk skapelse med en återhämtningsförmåga som går över de flestas förstånd. Jag tror att vi människor glömt både det ena och det andra.
Sturkö nämns redan i kung Valdemars jordebok från 1200-talet. I denna uppräknas de kungliga egendomarna eller ”kongelev”. I den så kallade ölistan läser vi: ”Tærnø, Haslø.hus., Gyø.-hus, Storkø.hus, Sinhorn (Senoren).hus.,” Tillägget hus efter vissa öar torde betyda att öarna ifråga var bebodda, och ej att de var befästa med ett hus = borg. För detta talar texten i ölistan: ”många öar, bebodda och obebodda, som ligger kring Blekinge”. O- Nielsen menar, att man ej kan vara säker om betydelsen av hus. Där kan ha funnits ett kungligt ”tårn” eller ”Kongligt Jagthus”, som Nils Henrik Sjöborg uttryckte det. I motsats till dessa bägge författare hävdar Svend Aakjær, ”att hus betyder icke, at der var Kongsgaard, Fæstning, Vagttaarn eller Jagthytte paa Øen, men blot, at den var bebygget, saaledes at der kunde skaffas Husly paa de kongelige Jagter.” Efter ölistan åtalas det vidare, att i Blekinge gives lika många öar, som årets dagar.
God morgon!
Jag är så tacksam över att jag vanligtvis aldrig någonsin behöver slåss med John Blund. Sömnlöshet är hemskt. Det var dock länge sedan jag såg en soluppgång om sommaren, så just idag gjorde det inte så mycket. Fotografsvägerskan talar alltid om ljuset. Idag fick jag verkligen uppleva ett sådant. Det följde mig hem över kyrkogården hela vägen hem till gårdsplanen, precis som en hemlig vän. Kanske sätter jag klockan en morgon framöver när allt detta mest känns som en luddig dröm…
En runda ner till havet…
… som blev något annat. Följ med!
Sommarlov.
Finns det något ord som är så fyllt av starka känslor som sommarlov? När jag tänker på sommarlov tänker jag på oändligt långa dagar vid stranden, med fika, tillsammans med nära och kära. Läsmaraton på yttervinden och ett oändligt fixande av något att äta till besökande gäster. Hela familjen uppväckt och samlad på nedervåningen vid blixtoväder över havet utanför. Fulla vattenhinkar lånade av grannen när vårt eget tog slut. Ösregn, brunbrända gräsmattor, prästkragshobbar, nypotatis, moreller och tvestjärtar i ”gula stugan”. Långa kvällar, spännande samtal, musik från tvärs över viken och tidiga morgnar i Per-Gunnars och Nils-Eriks jordgubbsland. Fisk, brännässlor och överfull avloppstank. Vägen mellan Bredaviks brygga och kiosken, affären eller någon av ”pratrundorna”. Diverse renoveringsprojekt, några mer lyckade än andra och midsommarfirande i alla möjliga konstellationer. Andréns bageri, barnpassning och barnpassning igen. Turer mellan Bredavik och Gullberna, många disiga av nattvakets förödande effekt på uppmärksamheten. Sällskap av fantastiska och mindre bra sommarpratare på radio och varje år en riktig pannkaksdag då alla får äta sig mätta på pannkakor med sylt och grädde.
Sommarloven som kommit och gått har varit mina egna, mina syskons, mina barns, andras ungars. Fortfarande fylls mitt hjärta av något varmt och kärleksfullt då jag hör ordet ”sommarlov”. Jag tillhör den lyckliga skara som får ha det så och det är ingenting jag tar för givet. Ha en fin sommar!
