Den blev av! Rensningen, alltså. Jag gick igår igenom mina två lådor med garn och ställde frågan ”är det rimligt att anta att jag kommer att göra något med detta” till varje garnnystan jag plockade upp. Det som blev kvar blev strumpgarner (de går alltid åt), några fina härvor jag köpt för länge sedan till spetssjalar och ett gäng överblivna garner från svärmor och mamma som jag tror att jag vill använda och som det finns tillräckligt med för att jag inte ska behöva komplettera. Pingstis nästa för resten av nystanen! Jag hoppas att någon annan blir glad och kan omsätta garnerna till färdiga plagg eller vad-de-nu-vill-göra. Jag känner mig lättad och inser att det där med att rensa i flera steg är perfekt när man som jag ser att det finns nytta i princip allt… Jag har ett finfint system med uppmärkta plastbackar till mina textilier, men faktum kvarstår. Allt kvalificerar inte som ”bra att ha” trots att det verkar så vid första anblicken.
Med ljuset kommer mer lust och mer ork, åtminstone för mig. Jag vill mer. Jag vill mest ut faktiskt, har en lång radda projekt jag behöver (mixad kompott av grad av viljor inblandade) ta mig an. MEN, det finns annat också. Jag vill inte städa, vill inte organisera, vill inte få ordning. Alltså, dessa aktiviteter är vanligtvis mycket inspirerande för mig, men nu vill jag göra. Faktiskt är det precis samma känsla jag hade då jag satte mitt årsord för 2024, HEMSLÖJD. Tyvärr blev det ett mellanår för mig och det blev inte alls lika mycket hemslöjdat som jag hade tänkt mig. Jag behöver ju inte hemslöjda som projekt, utan kan bara göra det. Sy, brodera, sticka. Vara i skapandets mjuka famn.
Detta skärmdumpade jag i början av 2024 och jag bestämde mig för att spara det i rensningen. Jag stickade också 2023. Tre koftor, om jag inte missminner mig, alla till lilla systerdottern och lilla Titti. Några sockor blev det också, i vanlig ordning. Men åtta vuxentröjor?! Helt enormt inspirerande. Jag har plockat fram min låda med stickgarner. Sa till min kompis att jag efter alla mina stora rensningsprojekt nu kommit fram till det lilla igen. Eller kommit tillbaka. Och då är det dags för fas två. För en hel del av det jag sparade behöver jag inte, kommer aldrig att använda och gillar inte ens.
Två stora plastlådor står och stirrar på mig. Vågar jag verkligen vara ärlig med vad som är rimligt att skapa med det som ligger i dem? Och kommer jag fortfarande att ha två lådor med stickgarner kvar i eftermiddag? Vi får väl se…
Stickorna slår mot varandra. Klicketiklicketiklick. Garnet dras upp ur sitt nystan eller från sin boll, något som bidrar till ljudbilden. Det rasslar lite från papperet där mönstret står beskrivet i långa rader och över flera sidor. Bara ett par sockor kräver två fulla A4-sidor med bokstäver och siffror. En penna drar ett streck, eller så hålls räkningen reda på av någon annan slags specialmojäng. Det här hantverket sitter i mina händer och på platser i mitt huvud som jag inte riktigt alltid är medveten om. För hur har jag lärt mig hur jag ska göra? När blev alla dessa bokstäver och siffror till en kod som jag kan dechiffrera?
Med barnbarn kom sticklusten tillbaka. Sedan lilla Titti (hennes officiella namn är ett annat) låg i magen har det blivit plagg igen. Sockor och halsdukar/sjalar har jag med ojämna mellanrum producerat genom åren, stora plagg tar för lång tid för mitt uppmärksamhetsspann. Små bebiskoftor, tröjor och tossor, det är något annat. Det ligger en särskild slags njutning i att hantera det lilla. Tänk när jag plockade fram det chokladbruna garnet i någon mjuk och härlig materialkomposition och stickade in drömmar för den kommande lilla varelse som jag ännu inte kände. Till små barnhudar vill jag inte att det ska klia. Silke, bambu, kashmir, mohair, bomull, mjuk o-kliig tunn merinoull… Jag är inte förtjust i akryl, det händer något i mina händer då det gnisslar så fort det finns en halv droppe handsvett mellan stickorna och garnet. Så får det vara. Någon annan får sticka med de garnerna.
Ett par sockor kostar nästan ingenting, men i köpesockor finns inte mammas kärlek instickad. En barnkofta kostar inte heller särskilt mycket, men en mormors omsorg finns ingenstans bland garnerna den är tillverkad av. Och det jag får när jag långsamt, maska för maska, rad för rad, stickar är värdefullt. Avkopplingen är viktig, men mitt behov av skapande tror jag är större. Jag är tacksam för att mamma en gång visade hur jag skulle lägga upp maskor, sticka aviga och räta och läsa ett mönster. Jag är tacksam för att mina slöjdlärare bidrog till positiva upplevelser då jag navigerade mig framåt i hantverksdjungeln. Jag är tacksam för garnbutiken i Rödeby, för AJ Anderssons, för Hobby Lobby, för hur internet har revolutionerat stickvärlden och bidragit till att folk har inspirerat varandra till bra lösningar från olika tekniker så att vi numera stickar tröjor i ett stycke istället för att sy ihop fyra olika delar. Och jag är verkligen tacksam för alla som konstruerar mönster så jag över huvud taget kan sticka annat än rektangulära, rätstickade halsdukar.
När jag kom hit med min svarta persedelpåse, mina jobbgrejer och min stickpåse den sjätte oktober hade jag stora planer för de kommande veckorna. Jag skulle sticka lilla Tittis julklappströja och minst ett par julklappssockor, det låg några olästa pocketböcker i packningen och jag tänkte gå kvällspromenader flera gånger i veckan med syrran. Visst är det bra att göra planer, men ännu bättre är det att vara flexibel och öppen för att livet kan utvecklas på sätt som vi inte har planerat. Just så blev det (så klart) för mig. Dagarna har fyllts upp utan att lämna den dötid jag hade planerat med. Gott så! Stickningen har dock åkt fram lite då och då och jag har mer än en halv Titti-tröja och en strumpresår med hällapp. Och från och med nu ska det bli stickat av! Hehe.
Det är spännande det där med att man så lätt tror att ens framtida jag ska ha helt andra förutsättningar än dagens jag. I framtiden ska det finnas tid, lust och ork, andra personlighetsdrag ska framträda och kroppen ska agera helt annorlunda. Allt det där man drömmer om kommer att utvecklas ur den hårdaste mark, precis som rosorna i Nils Ferlins I folkviseton. Visst finns det personer som detta inte gäller för, men de flesta av oss får slåss med dissonansen mellan dröm/plan och verklighet.
Vi skriver den 28 oktober idag och hela livet ligger framför oss. Om mindre än två månader är julen här och Lillasysters ankomst är beräknad till exakt denna dag i december. Och eftersom det ändå snart är jul och all den där tiden fortfarande ligger i framtiden finns det massor jag kan göra. Vis av erfarenhet gör jag inte allt för storslagna planer, men jag vill ändå skriva en tipslista till mig själv på sådant som jag SKULLE kunna roa mig med för att omfamna min kärlek för Thanksgiving, advent, Lucia, jul, handarbete och pyssel. Detta måste väl ändå vara bästa tiden på hela året? Häng med!
omarbeta jultextilier från Pingstis till julklappssäckar, lavendelkuddar, förkläden eller annat
fotoböcker med olika teman (mat, jul, födelsedagar)
julpyssel med syskonbarnen
julbak
bebisplagg till Lillasyster
adventskalender
den ultimata julmusiklistan med både nytt och gammalt på Spotify
Secret Santa, förgylla julen för familj som behöver uppmuntran
Jajamensan. Snart är det ändå jul igen och imorgon är en annan dag. Jag vill önska dig den där tiden, lusten och orken som du hoppas på då, den där dagen då förutsättningarna kommer att vara annorlunda och du kommer att vara någon annan. Eller ännu hellre önskar jag dig att bara känna frid med att vara just du, just här och just nu.
Den varma sommaren höll i sig så länge att jag knappt trodde att vi skulle få någon höst, men nu är den här. Tomaterna och gurkorna får fortfarande någon skvätt vatten här och där i sina växthus. Jag kan inte fatta hur mycket gurkor vi fått, tack för kiselguret som styrde upp situationen! De gula spetspaprikorna gav fin skörd, men något åt upp i princip alla Californa Wonder (kan ju inte vara tvestjärtar, det borde kiselguret ta hand om) och delar av chiliskörden. Jag har dock chiliflakes kvar från förra året, så jag behöver inte så mycket nytt. Det blir alldeles lagom, det som finns. I samband med att det skördas och trädgårdslandet görs redo för vila plockar jag också fram stickor, garn och Pero. Nu har jag börjat på en Ylva tröja med flätor till lilla Titti. Tycker det är roligt att något händer och här blir det både ett melerat garn och flätorna som tar hand om den saken. Vi får väl se när hon kan ha den. Stickar till två år (hon fyller i oktober), men den ser stor ut.
Den torra sommaren gillades inte alls av våra rosor. Rosenportalens blomster fick lite extra omsorg och klarade sig fint. Flera av de andra var så klena att jag trodde att alla skulle döden dö. Just denna vackra krukros fick jag av moster och morbror förra året och satte direkt ner i gulröda perennrabatten då, men ett par andra flyttade jag ner till samma plats under sommaren för att försöka rädda dem. Jag har inga bilder, men båda har kommit igen. Dessvärre passar de inte alls där, för de går i rosa toner. Jag har ingen plan för detta än, men det löser sig nog. Jag blev så inspirerad både i Kristianopel och i Botaniska trädgården i Visby att jag kanske fixar en rosengård någonstans… Uppenbarligen vill de inte ha det allt för torrt, men de gillar inte att ha det blött om fötterna heller. Hm. Jag får återkomma.
Hela gräsmattan i Bredavik är i detta nu ett svampparadis. Jag är lite störd på att det inte är en enda ätlig svamp som växer där, för de är så välvuxna och i fint skick. Det finns inte alls lika många mördarsniglar i den trädgården, men oavsett gillar säkert inte sniglarna varken dessa jättetrattskivlingar eller de små bruna, giftiga skivlingar som växer där.
Som du kanske vet både älskar jag att handarbeta, pyssla, musicera och att njuta av det som medmänniskor i olika åldrar och med olika mycket kunnande skapar. Människan är en skapande varelse. Alla är inte yrkeskonstnärer eller proffsmusiker, men jag tror faktiskt att alla behöver och kan njuta av den här världen, att vi mår bra av olika slags konstformer.
Själv älskar jag att skriva kalligrafi, som på dessa kort, men njuter av andras verk som är både mer komplicerade och utvecklade. Ylva Skarp har ett publikfriande formspråk och till en relativt billig peng kan man njuta av hennes verk varje dag. Jag är mest förtjust i hennes kalligrafikonst, men du kanske gillar hennes konsttryck också?
Att laga mat kan vara ren överlevnad eller en konstform. Att få laga till och äta egen skörd, som här, ger mitt liv guldkant. När jag går på restaurang vill jag få något mer än hemma, något som är godare, mer komplicerat, med andra smaker eller lite extra lyxigt. En kebabtallrik är överlevnad, men det finns många platser där man kan få den där extra upplevelsen. Själv älskar jag att äta på Dilkhush här i Karlskrona, en fantastisk indisk restaurang som ger mig chans på ett annat slags mat än hemma. Och ruskigt gott dessutom!
Något jag önskar jag var bra på är träslöjd. Jag har byggt lite miniatyrstolar från Kotte Toys och det har varit jätteroligt, men det är mer finlir och inte själva byggandet. Jag imponeras av mina bröder som bygger hus respektive skapar träkonst och maken som bygger det jag önskar. Något av det jag uppskattar mest i hemslöjdsbutikerna är just träslöjden. Hårt och mjukt på samma gång.
Naturen är naturligtvis bästa konstnären. Jag älskar att sticka, men just dessa vantar har min faster gjort. Egenfärgat garn och allt. De mönster jag gillar bäst just nu kommer från PetiteKnit eftersom jag bara kan härma det andra uppfunnit, fast den bästa stickkonstnär jag känner är makens brorsdotter. Det hon klurar ut i sitt huvud och får ut i stickade verk är helt otroligt! Jag vet att hon har som ambition att dela med sig av sina mönster och ser fram emot att få visa när det är dags.
På Söder i Stockholm hittar du Konsthantverkarna där folk som kallar sig konsthantverkare (jag tror ju att det ligger i oss alla, men att somliga har lättare att kunna uttrycka sig) ställer ut otroligt vackra grejer. Pengar kan stötta de kämpande konstnärerna och ger en chans att få hem sådant som gör ens hem djup eller kanske mer spännande. Ser fram emot nästa gång jag kan gå en runda där eller någon annanstans där människans skapande kommit till uttryck! Ett museum, en konsert, en restaurang, en trädgård eller kanske någon medmänniskas hem.
Barnbarnets små sockor är klara. De gick snabbt att sticka, även för mig som är en långsam stickare. Jag är en ovanligt snabb diskare (min familj hade många barn, men ingen diskmaskin) och en ovanligt långsam stickare för att ha stickat så mycket som jag har gjort genom åren. Ibland hade det varit skönt att vara nöjd trots lite mer slarv. Men nej, jag mäter på millimeter, plockar upp om någon maska blivit lite för stor, fäster med omsorg och vill att även det som inte syns ska tåla att granskas av någon som är petigare än jag.
Nu har planttantssäsongen dragit igång. Jag vill tro att det finns lust och tid att sticka ändå, så jag ska leta fram något som får bli nästa projekt. Det är möjligt att detta inte blir färdigt förrän till hösten eller så, men det är okej. På ett sätt är det skönt att vara periodare. Det ger ny lust och glädje istället för ”om-bara-detta-blev-färdigt”-känslor då något plockas fram igen efter ett någorlunda långt uppehåll. Jag har några underbara härvor kashmirgarn i vackra färger som jag köpte på utförsäljning då vi bodde i USA. Kanske är det dags för en ny spetssjal? Det var länge sedan och är något som jag tycker kan vara jätteroligt. Å andra sidan gillar jag att ha kontinuitet i ett sådant mönster, för när det sätter sig i muskelminnet går det mycket fortare. Ja, ja, det reder sig nog. Idag skiner solen och vintern som var här så sent som igår morse känns långt borta. Än äter dock fåglarna maten i fågelmataren, så kanske är vi fortfarande i vårvintern? Den här veckan ska tomaterna skolas om och jag har massor av fröer jag vill få i jord, så vi får väl se om det blir något mer stickat.
Inga blåsippor står att finna i skogarna än, men helgen har bjudit på underbart vårväder. Med solen börjar det surra i bikuporna och man ser mängder av tecken på liv! Utan moln blir stjärnhimlen intensiv och nätterna kalla.
Det är lätt att glömma att det är långt kvar tills det blir tryggt för alla frusna växter som behöver lite mer daltande. Detta har gjort att det kändes okej att sonens sockor har tagit orimligt lång tid att sticka färdiga. Nog ser de ut att räcka upp till låren för de flesta, men det är bara storlek 45. Den här modellen ser alltid lite märklig ut när det saknas en tillhörande fot. De sitter dock som en smäck! Den värsta modell jag vet är den där snurrstickade modellen utan häl, de sitter väldigt oskönt.
Varje gång jag stickar med stickor 2,5 lovar jag mig själv att inte göra det igen eftersom det går så långsamt. Fruktlöst löfte, jag vet att jag kommer att bryta det. Dessutom behöver jag öva på tålamod och detta är ett bra sätt. Sedan jag började jobba bort de garner jag faktiskt har här hemma har det blivit några olika projekt. Jag hade bl.a. tre gånger två Fabel-nystan i olika färger som ”ungarna” fick välja mellan (alltså, vad kallar man sina vuxna barn?) och sonens i orange blev färdiga först. De här kan väl göra vem som helst glad? Ja, om man inte ogillar orange i allmänhet eller tycker att sådana här självrandande garner är det fulaste som finns.
När jag ändå hade farten uppe tänkte jag passa på att sticka ett par till lilla L också. Jag har till hennes också valt en modell som har chansen att sitta bra på den lilla knubbiga foten. Den stickas i enkelresår hela vägen (utom under foten, så klart). För övrigt lägger jag alltid upp strumpor på ett halvt nummer större stickor för att de inte ska stasa då de är färdiga. Jag stickar rätt hårt och det är annars lätt hänt.
Detta är en av mina favoritfärger! Teal på engelska. Det borde heta kricka, fågeln som färgen fått namn efter, men inte säger folk ”min favoritfärg är kricka”?! Blågrönt, grönblått? Inte turkost tycker jag, det är för mycket grönt i.
Även om jag har ägnat delar av helgen åt att läsa, lyssna, bingea Ally McBeal och sticka har jag också njutit av vårvärmen. Lådorna i trädgårdslandet är eftersatta, jag orkade inte rensa ut ogräset innan vintern som jag borde ha gjort. Det innebär mer jobb nu så klart och det visste jag. Kvickroten är värst, men det finns också våtarv så det räcker och blir över. Jaja, nu blev det så. På andra ställen kan jag njuta desto mer. Bästa snödroppsbestånden växer i häcken mellan oss och grannarna. De har verkligen börjat ta för sig sedan jag rensade upp ordentligt där för ett par år sedan.
Påskliljorna är på gång! Jag satte lökar runt ett av päronträden första hösten här. Den fina cirkeln är numera bara en halvcirkel, det växer bara på den södra sidan av trädet. Mängderna av krokus jag satte för några år sedan runt det andra päronträdet verkar inte trivas alls, eller så är de bara sega. Sötnosarna längst uppe i inlägget är nämligen de enda som kommit upp hittills. Runt Ingrid Marie-trädet växer fritillaria så det stänker, men det är för tidigt för dem än.
Utanför vårt sovrumsfönster har vi varje år underhållning av skator. Nu har de tre bon att välja på, kanske väljer de ändå att bygga nytt. Vi får se hur det blir. Jag har ännu inte lagt märke till någon byggaktivitet, men det närmar sig. Våren är här och jag njuter.
Mitt förra ledord HEMSLÖJD visade sig inte riktigt leda in i något mål och samtidigt är det något som jag fortfarande vill få in mycket mer i mitt liv. Med tanke på det passade det jättebra att helt enkelt bara fortsätta hemslöjda när det passar. Jag har en komplicerad relation till självhjälpsböcker, eller snarare till deras författare. Det är inte så att jag besserwissrar mig förbi dem, men jag tror att skrivandet av boken snarare hjälper författaren än någon annan. Författaren och personer som är precis lika henom. Här kommer därför tips som kanske hjälper någon som liknar mig. Jag har svårt att fatta snabba beslut, jag skjuter ofta upp sådant som börjar med ett moment som känns som lilla Kilimanjaro att bestiga och så vill jag gärna känna mig duktig genom att bocka av grejer på listor. Då är byggsatser perfekta! Tyvärr får jag göra dessa byggsatser själv, något som ytterligare skjuter saker och ting framåt, men när jag väl sorterat, beställt och planat ut uppförsbackarna är det bara att köra. I syrummet har jag nu ett par lådor som innehåller mestadels andrahandstextilier som ska bli något annat. Efter att vi hade städat, tränat och käkat lunch drog min arbetsverkstad igång.
”Nu har hon blivit knäpp”, tänker du kanske när du ser denna, ja, vad? Detta började som en fin ylletröja som hade filtat sig och därmed blivit jättetjock och krympt i tvättmaskinen. Jag klippte av den under ärmhålen och klippte bort lite i sidorna för att göra rektangeln rak. Efter det fick jag leta upp en video på YouTube för att påminna mig om hur man börjar när man ska sy langettsöm. Fotot visar inte färgerna ordentligt, men det finns små gröna detaljer i det blå garnet. Därför sydde jag runt med dubbel grön tråd. Nu har jag ett varmt och gosigt sittunderlag att använda här hemma. Vanliga sittunderlag i plast är nog mer praktiska, men nu får tröjan leva vidare. Jag fick nostalgiska flashbacks till lekis där jag ääälskade att sy väskor och dukar och allt vad det var.
Det jag ägnade mest tid åt var en present som jag inte kan visa än. Stjälkstygn har jag inte heller sytt på länge. De skrämmer mig, haha! Är mycket mer bekväm med korsstygn, men det visade sig att jag kunde klara detta utan att förlora förståndet.
Detta lilla broderi hittade jag uppspänt på en kartong förra året på Pingstis och tyckte att det var alldeles illbedåriskt. Jag insåg efter att jag hade tvättat upp det att det skulle vara opraktiskt att montera på ett barnplagg som jag hade tänkt från början, så då fick det bli en lavendelkudde till lilla barnbarnet som kan ligga bland hennes kläder. Broderiet var alltså redan runt, så jag klippte till en matchande rundel i en gammal tätt vävd duk, fäste ihop kanterna för hand, fyllde kudden med ull och torkad lavendel som jag har till just sådana här kuddar och fäste ihop det sista när jag tyckte att kudden var lagom stunsig. Nu luktar den gott och femkronorsbroderiet som någon säkert sydde för runt femtio år sedan har fått nytt liv.
Jag måste också visa makens fina lösning till bambuspegeln i syrummet. För att se sig i helfigur måste den vinklas, men det har inte gått att få den att stanna i rätt läge. Nu fixade han därför något slags strykbrädelösning. Så snygg tycker jag, men framför allt praktisk. Klart slut från en riktig fixardag.
I julas fick jag ett mönster på Sophie Hood från Petite Knit och fyra garnnystan Isager Soft av svärföräldrarna. Svärmor vet att jag gillar både Petite Knit och grönt, så gåvan satt helt rätt. Det kändes skönt att kunna gå in i det nya året i sällskap med årsordet HEMSLÖJD som det aldrig riktigt blev något av. Att sticka sitter i ryggraden, så med detta mönster fick jag utvecklas lite genom att testa en ny teknik. Mönstertillverkarna bedömde svårighetsgraden till 3/5. Jag är benägen att hålla med. Petite Knit har alltid jättebra instruktionsvideor som komplement. De är på danska, men för alla som känner sig lite främmande detta språk spelar det inte egentligen någon roll. Allt man behöver är någon som visar vad som ska göras och det gör de med den äran.
Den nya tekniken jag fick lära mig var en vågrät i-cordkant. I-cordkant har jag gjort på en kofta till barnbarnet, men då var tekniken betydligt krångligare. Kanten stickas olika beroende på vilket håll den går åt. Själva luvan sys ihop med osynliga madrasstygn. Jag fascineras alltid över dessa och hur snyggt det blir! Jag kommer ihåg när jag sydde ihop mina första tröjor i tjockare garner. Inte snyggt. Numera använder jag hellre rundsticka då det ger sömlösa delar där det syns mest. Tyvärr funkar madrasstygn bara om man har precis lika många varv på de två delarna som ska sys ihop och det har man sällan på exempelvis en framsida och en baksida om man inte räknar varven. Och vem orkar räkna så många varv och ha exakt samma stickfasthet hela tiden? Inte jag iallafall.
Jag gillar verkligen garnet som beskrivs som ”en tubsocka i bomull som man blåst in mjuka alpackafibrer i”. Garnet blir lite melerat och får samma känsla som då man stickar med två trådar, en ”vanlig” och en mohairtråd. Jag är bortskämd med garner och stickar i princip alltid med naturfibrer numera. Mina favoriter är mohair från angorageten och kashmir från kashmirgetter (det finns lite olika). Jag har inget emot vanlig ull, men för känsliga personer kan det bli lite sticksigt. Just känslighet för hur ett garn känns måste varje individ undersöka. Min stackars mamma tålde aldrig det minsta sticks, själv kan jag ha en t-shirt under en islandströja utan att störas nämnvärt. Luvhalsduken ska naturligtvis ut och vallas, men än så länge har jag bara skruttat omkring med den på mig här inne. Den är skön, snygg och mycket praktisk. Jag är så nöjd!
