När Lisa Nilsson tar sig ton.

En regnig dag som denna har det givits tid att sortera och fixa, men jag har också lyssnat på mycket musik. Det är musik som inte är AI-genererad som bilden här ovan, utan som skapats ur mänsklig smärta och kärlek. Jag undrar hur länge människor kan behålla kärnan i sitt innersta innan AI suger ur den också?

Jag älskar Lisa Nilssons nya platta. Några av låtarna har hon skrivit själv, annat har hon plockat upp från andra och det har hon gjort med den äran. Livet är en cykeltur har jag lyssnat på hur många gånger som helst den senaste tiden och stora känslor tar plats när de vackra noterna och orden fyller mitt inre. Tolkningen av Ola Magnells…

…original (som inte heller är dåligt) är något utöver det vanliga. Ja, så tycker jag iallafall. Nu råkar det vara Magnells ord Lisa sjunger och de är i klass med Kenneth Gärdestads. Samma träffsäkerhet gällande vad det egentligen innebär att vara människa. Om du inte har lyssnat på detta mästerverk än hoppas jag att du tar dig tid att lyssna på alla orden, låta dem genomströmma ditt innersta och landa mjukt på en vacker plats.

Continue Reading

Nedslag i sommaren.

”Är sommaren överskattad som årstid? Månne för kravfylld?” Detta var en av de frågor Annika ställde inför en av våra bloggbrudsträffar för ett tag sedan. Jag landade i att jag tyckte att sommaren verkligen behövs och att vi alla borde suga i oss de D-vitaminer vi kan medan solen står högt på himmelen, men att jag samtidigt förstår alla som tycker att sommaren blir superstressig med alla förväntningar som finns på den. Det handlar om väder och pengar och tid och relationer och ledighet och skärmar och bad och kroppsfixering och så all denna matlagning om man har barnen hemma. Som sagt, inte alla ser på sommaren som något upphöjt eller heligt, men jag hoppas ändå att alla som läser här får känna den där totala lyckan åtminstone någon liten stund här i sommar.

Vår sommar här på Sturkö har varit otroligt intensiv och rolig så här långt, men väldigt annorlunda. Kallt och blåsigt, inte ett enda dopp i havet för mig. Ovanligt, men jag har inte känt den minsta lust utan istället klätt mig i långkofta minst en gång om dagen. Samtidigt som vi nått det ädla datumet fjärde juli då det firas stort i USA, eller protesteras vilt, beroende på intresse, läggning och skaffning. För mig är ”4th of July” mitt i sommaren. Så är det nu inte, inte förrän vid lunchtid den 16/7 är det dags att fira halvtid. Jag tror att min missuppfattning handlar om att skolan drar igång innan augusti är slut och då är liksom sommaren slut, vare sig man har barn i skolan eller ej.

Sedan jag hade mitt uppehåll (minus köksinlägget) har livet naturligtvis pågått som vanligt med jobb, familj och trädgård, men jag har också hunnit bli moster igen (på mammas födelsedag, halledudanemej), vi har fixat och donat till ett bröllop i Bredavik, släkten har utökats med en fru till min brorson och vi har haft nyupptäckta amerikanska släktingar på ett veckolångt besök. En liten bildkavalkad är kanske på sin plats. (Några av bilderna har inte jag tagit, men eftersom jag varit så dålig på att ta kort den senaste tiden får det bli så. Vill du kolla på hela bilder är det bara att klicka på dem.)

Continue Reading

Det (o)frivilliga uppehållet.

Det känns som att jag skrev mitt senaste ”vanliga” blogginlägg någon gång under 1900-talet. Inte hjälper det att se att det var förra månaden, att det faktiskt rör sig om veckor istället för år. Orden svävar omkring, har förlorat den struktur de brukar ha i vanliga fall. Jag älskar att blogga. Jag älskar att fånga de små händelserna i vardagen, de stora känslorna, själva livets essens och helt meningslösa utvärderingar. Trots det har jag inte fått ro att sätta mig här vid datorn. Jag hade tänkt ta någon veckas uppehåll. Veckan gick över i en ny vecka och sedan en till. Någonstans behövdes pausen gissar jag, även om själva vilan inte fick utrymme förrän för några dagar sedan.

Även om det är väääldigt länge sedan jag lärde mig simma så kommer jag väl ihåg hur det känns att kunna simma, men med minsta möjliga marginal. Att hålla nacken spänd, mun och näsa ovanför vattenytan och låta armar och ben desperat utföra de där rörelserna som man har övat på både i och ovanför vattnet tills kroppen fattar hur den ska kunna hjälpa till. Något som skulle kunna beskrivas som samma känsla stod jag kvar med då vi hade vinkat av mina amerikanska släktingar efter deras veckolånga besök som blev till en härlig, men också intensiv, släktträff uppdelad på åtta dagar. Innan dess var det bröllopet som tog mycket tid, både med förberedelser, genomförande och efterarbete. Att ha äldsta dotterns familj här under en längre tid var underbart, men det är också annorlunda att vara tillsammans 24/7 jämfört med att ha tillgång till sina egna privata utrymmen. Samtidigt som allt detta pågick parallellt med mitt vanliga arbete försummades trädgården å det grövsta. Jag var faktiskt mycket tacksam över att det både var svalt och regnade lite här och där. Visserligen växte allt långsamt, men det överlevde iallafall.

När tvättkorgen igår var helt tom efter en helt normal 40-graderstvätt kändes det som att jag kunde sätta punkt för den här mycket intensiva perioden. Jag ser ingen vinst i att vara upptagen eller ha en massa att göra bara för sakens skull. Allt utom borrelian som jag började medicinera för någonstans mellan bröllopet och amerikanerna var sådant som jag verkligen njöt av, uppskattade och/eller tyckte var roligt. Det är härligt att ha många jobbuppdrag, att ha barn och barnbarn tillgängliga är rena drömmen för mig, det som växer i trädgården är som mina ungar, att kunna ge utlopp för alla pyssliga lustar för att göra ett bröllop så fint som möjligt är jätteroligt och du vet kanske att släktforskning och att ha kontakt med släkten tillför mycket i mitt liv. Stoppa allt detta i livsmixern samtidigt och kör på högsta fart så upptäcker du kanske att det inte blir den godaste smoothien du slurpat i dig.

Jag har inte tagit någon längre semester i år, utan fortsätter jobba med enstaka semesterdagar här och där. (Undantaget veckan då amerikanerna var här.) Det känns skönt att långsamt återgå till sommarrutiner. Jag tog beslutet att inte följa med ”hem” till Orem för att gå på systersonens och hans fästmös bröllop eftersom de kommer hit och har fest för sina svenska släktingar i augusti. Det har jag ångrat lika många gånger som jag har varit nöjd med beslutet (maken tyckte att vi skulle åka). Det är ökenvarmt i Utah under juli och jag känner mig inte bekväm med att lämna över många timmars arbete i trädgården varje dag under flera veckor till någon annan. Visst skulle någon kunna vattna tomaterna och grejerna i växthuset, men då skulle jag också få ta konsekvenserna av vad som hände, eller inte hände, i resten av trädgården. Att ha trädgård och trädgårdsland är som att ha barn eller husdjur. Från april till september är det helt enkelt svårt att vara spontan.

Så få foton som jag har tagit det här året har jag kanske inte tagit sedan jag fick min första analoga kamera 1995, eller möjligtvis sedan de bättre telefonkamerorna gjorde entré. Jag plockade fram kameran för ett tag sedan och har knäppt ett och annat kort. Att fota innebär att betrakta utifrån, att delta med hela sitt jag är något annat. Förut har jag inte haft problem att växla mellan dessa roller. Att detta blivit svårare tror jag har varit en naturlig broms för mig. Det är som att jag undermedvetet förstått att jag har behövt något annat. Visst är det härligt att få längta efter något? Jag har längtat efter lusten att fota igen och den där lusten har givit sig tillkänna då och då de senaste månaderna. Jag gissar att du som fortfarande tittar in här då och då kommer att få se resultatet av det. Att låta sin blogg vara statisk har vinster, det förstår jag. De som läser vet vad de kan förvänta sig och den som skriver kan vila i rutiner. Jag må vara mest bekväm med rutiner och traditioner, men i mitt bloggande har jag alltid behövt vara flexibel. Det är därför skönt att få dra igång igen efter mitt (o)frivilliga uppehåll med en lust att skriva själv, läsa andras bloggar och vara öppen för förändring, hur nu den ska se ut. Ha det gott så ses vi kanske snart här eller där!

Continue Reading

Ännu blommar det på savannen.

Efter många, långa härligt soliga och blåsiga sensommardagar var gårdagens regn välsignat. Tolv millimeter, rätt ner i backen. Hurra! Rabatterna ser onekligen skräpiga ut, men vi har plockat egna och gett bort mängder av buketter den här sommaren. Jag får lägga skräpigheten på mig själv då jag inte orkat stödvattna och dessutom jag jag varit seg med extra gödsel. Å andra sidan har jag gjort mycket rätt och hade jag inte gjort det hade väl även rabatterna sett ut som ”savannängen”. Vackert, men på ett mycket asketiskt sätt.

Efter att solen hade torkat upp det mesta av vätan på blommorna och innan kvällsdaggen lade sig gick jag ut och plockade in några lösgodisbuketter. I badrummet ställde jag en höstinspirerad skapelse med jordärtskocka (”minisolros”), ringblomma och dahlian Gallery Rembrandt.

På skänken i köket fick tonerna gå i lite mer dämpat rött och blått. Den över hundraåriga dahlian, solhatten Magnus, kärleksört, anisisop, jätteverbena, en ljuvlig vädd och blomstermorot.

På matbordet står en ljuv bukett som låtsas att det fortfarande är sommarlov. Det gör den helt rätt i! Jag fångade lite morgonsol innan det mulnade på igen… Nästa sommar blir det atlasblomma igen – den har varit mycket tacksam! Och rosenskära sedan, i bytta ser den mest ut som gigantiska dillvippor, men på friland växer den och blommar med allt vad den har.

Förra årets favoritvas har jag knappt haft framme i år. I den stoppade jag mina mest spektakulära dahlior, lite fundersam på om hur jag ska göra med ”virusdahliorna”. Två är garanterat smittade, de är det adjöss med. Ett par av de andra har blommat hej vilt, vågar jag bjuda in dem i rabatten igen? Somliga sätter sina virusdahlior på annat ställe i trädgården, andra tycker att de ska slängas i soptunnan. Vi får väl se om mössen är hungriga den här vintern också, för isåfall behöver jag överhuvudtaget inte oroa mig. Allt i sin tid!

Continue Reading

Tomt var det här!

”Jag säger alltid vi ses istället för hej då”, tipsade min faster om. Det gör ju jag också. Och kör försiktigt och ha en fin höst och vi ses på FaceTime. Men jag gråter ändå. Jag grät innan familjen åkte, jag grät när jag stod och vinkade på verandatrappan och jag grät då jag packade in sängkläderna i tvättmaskinen och lek-köksredskapen i diskmaskinen och då jag vattnade i växthuset och då jag vattnade tomaterna. Under de över tre veckorna vi har haft lilla barnbarnet här har hon utvecklats helt enormt. Det är ju så det ska vara och jag är så glad över att vi fick chansen att vara med under just de här veckorna. När jag hade landat i det slutade jag gråta och gjorde en banansmoothie till lunch. Den åt jag tillsammans med resterna av den utlovade tomat- och mozzarellasalladen jag hade gjort till maken till frukost. Mozzarellan var såklart uppäten, men tomatskivorna var smarrigt marinerade i vinägretten på balsamvinäger och olivolja. Nu ska jag snart börja beta av Listan med trettiosju punkter. Jag vet att somligt aldrig kommer att bli gjort och att annat hoppar in mellan raderna, men nu när jag känner sådant vemod över att högsommaren är slut hjälper det att ha något påtagligt att ta itu med för att skingra tankarna. Till min hjälp har jag ett stort antal gulliga bilder på barnbarnet som gör oss alla i familjen till lite bättre, eller åtminstone gladare, människor.

Continue Reading

Traditioner, höstvibbar och filmmys.

Sedan vår förstfödde fyllde ett år har vi haft som tradition att ”avsluta sommaren” med hans kalas innan vi åkt hem till Stockholm eller USA. Den unge herrn fyllde igår 28 och även om sommaren på inget vis är över gav det ändå den känslan. Idag åkte yngsta dottern upp till Stockholm och hennes fästman åkte hem till Danmark. På tisdag förmiddag åker resten av sällskapen och efter det träder vi in i sensommarfasen som innebär träffar med familj och vänner, en del uppstarter inför höstterminen och större fokus på jobbet. Maken har jobbat helt hemifrån i några veckor, men nu drar hans pendling igång igen. Helgerna är redan i det närmaste fulltecknade fram till början av oktober. I början av november blir det bröllop, sedan Thanksgiving, advent, Lucia och jul. Är det konstigt att jag sitter lite på spänn precis som då man tuffat upp till högsta höjden på bergochdalbanan, precis innan det är dags att åka ner med full fart och känna det härligt läskiga pirret i magen? Det här blir bra. Allt är bra! Det har till och med regnat rejält idag så jag slapp vattna, trots att väderappen inte hade skvallrat om det på förhand. Bättre slut på den här veckan hade jag inte kunnat tänka mig, men bättre blir det! Ikväll ska vi nämligen kolla på Mamma Mia 2 och käka popcorn. Då ska jag dra upp volymen och gråta i kudden, tacka för musiken och skicka en tacksam tanke till alla som gör mitt liv så fint. Tjingeling!

Continue Reading

Dansk aftensmad och moreller med socker.

Sommarlivet fortsätter med min lilla familj närvarande på alla sätt. ”På onsdag ska jag storstäda och gråta”, sa jag till maken häromdagen. (De sista åker nämligen hem på tisdag.) Han tyckte jag skulle leva i nuet istället och inte vara ledsen på förhand. Helt rätt, men inte helt lätt. Igår lagade yngsta dotterns fästman aftensmad och jag var återigen glad för vår yngsta dotters skull. Det är en fin ung man hon hittat.

Stunder som dessa sparar jag i minnesbanken. Datorn är smäckfull, så jag försöker ta lite färre bilder tills det är åtgärdat. Det finns bara så mycket jag vill ha kvar.

Äldsta dotterns senaste hobby är surdegsbröd. Bra för resten av familjen. Vi följer med spänning alla delar av tillagningsprocessen. Detta går inte att göra till ett hafsverk.

Maken har tagit på sig att plocka moreller varje år. Igår ledde det till att jag hamnade i ett välsmakande blodbad så att han kunde baka en ruskigt god körsbärskaka…

… och så kokade vi 6,5 liter läcker saft. Kanske inte världens nyttigaste, men som sagt, mycket god. Dessutom var stämningen väldigt festlig där i köket med hårdrockshits från åttiotalet, surdegar av det läckrare slaget, jobbande människor och smarrig körsbärskaka med tüsk vaniljsås. Det är så lätt att livet rullar förbi utan att vi riktigt låter oss vara delaktiga. Även jag är skyldig till detta. Oro över världsliga och existentiella problem, förväntanssorg, nostalgiska bad i stormiga vatten, irritation med pyspunka – sådant som varken leder till bättre mående eller livssituationer som faktiskt är bättre. Denna höst önskar jag mig själv färre sådana ögonblick och mer glädje överlag. Inte glättighet, utan känslan jag får när dotterdottern skrattar sitt häxskratt och jag jagar henne i full fart på alla fyra. Den känslan. Den vill jag unna mig själv.

Continue Reading

Julirapport.

Jag sitter i växthuset och hör duggregnet slå mot växthusplasten. Det är perfekt varmt här inne, hög luftfuktighet och det doftar av söt physalis, mustig heliotrop och förmultelse. Årets planttanteri har bjudit på stora utmaningar. Jag delar många av dem med andra. Mördarsniglarnas attacker är brutala. Trots att jag lagt så mycket tid och ansträngningar på att bekämpa dem kommer det hela tiden fler och större och de äter allt i sin väg. Potatisbladmögel blev det i år som så många gånger, men den här gången hade knölarna hunnit växa till sig först. Mums, alla tre sorter (Amandine, Annabelle och Cherie) blev riktigt bra. Tvestjärtarna är överallt och nu orkar jag inte fortsätta vittja fällorna. Det kommer så många blommor på dahliorna att jag kan hitta exemplar utan tvestjärtsangrepp. Och så var det det där med virus. Äh, de drabbade slänger jag efter säsongen. Jag ser hur värdefullt det är med allt det vackra och goda. Det fina vinner över det utmanande. Det är precis som med resten av livet. Utmaningarna är en lika naturlig del som det roliga, det spännande, det fina. Det är först när vi fattar det som vi kan känna oss nöjda på riktigt. När en utmaning har löst sig kommer nämligen en annan, ibland har vi fem parallella och somligt fortsätter vara utmanande i resten av ens liv. Tacksamheten rymmer för min del livskvalitet och en önskan att få vara med länge, länge.

Lilla barnbarnet utvecklas mitt framför ögonen på oss. De här veckorna med henne är så värdefulla! Lillan har lärt sig ställa sig själv, äter vanlig mat bättre och håller uppenbarligen på att lära sig prata. Hon diggar till nästan all musik och leendet man får när hon får syn på en är obetalbart.

Loppisen är igång ett litet tag till. Det är roligt att träffa grannar, tyskar, holländare och skåningar (överrepresentation av dessa), men alla besökare är välkomna. Timlönen är rätt usel. Långsamt hittar dock grejer nya hem vilket ju var meningen med detta projekt.

Luktärterna får kompensera för alla trädgårdsutmaningar. Jag hoppas kunna fortsätta plocka och njuta länge än. Just nu har vi…

… en jättebukett i verandan…

… en rosa bomb i vardagsrummet…

… och en spretig skönhet på första parkett. Dahliarabatten svämmar också över, så imorgon blir det kanske maffiga skapelser av mer svulstig karaktär på dessa platser? Vi fortsätter leva, tar nya tag och kämpar vidare med skönhet i blick.

Continue Reading

Att bo i någon annans semesterparadis.

Vi bor så fint och jag vill inte åka någonstans under den här tiden på året. Kan inte direkt heller. Det blir krångligt att skaffa växthusvattnare och så fort man är borta i några dagar märker man hur fort saker läggs på hög. Däremot är det trevligt att få sällskap. Just nu har vi vår goda vän och hennes son här i några dagar. Det är fint med gäster man känner sig bekväm med. Det ska inte kännas som ett jobb, som att ens uppgift är att passa upp. Då hamnar man snart i utmattningsfällan.

Jag anställde den besökande lilla gästen för att hjälpa till med kottplockning. Vår yngsta dotter drev på honom i något slags utmaning, så det gick undan.

Efteråt lektes det i timtal. Teckning, målning, fotboll… Barnliv om sommaren som det ska vara.

Den lilla mamman fick istället chans till solstol och bok, som mammaliv om sommaren ska vara.

Malörten kom äntligen bort, de fallna sockerärtsstöden fick bindas upp och luktärter i mängder plockades in.

Vår beresta väninna skickade för många år sedan denna vas i present. Några av luktisarna i blå toner hamnade i den och gör nu toabesöken lite vackrare och mer väldoftande. Dessutom är det härligt att tänka på M och all inspiration hon bidragit med sedan vi lärde känna henne i Palo Alto för trettio år sedan. Hon är lätt en av de topp tio-personer utanför familjen som har påverkat mig mest. En fäbless för djupa samtal, cool attityd, stort hjärta, stark tro, intelligent på ett ödmjukt sätt och mycket familjekär, men samtidigt med starka (och friska) vänskapsrelationer. Denna vas är inte bara en pryl. Den är en påminnelse om vikten av att erbjuda sig själv goda föredömen. Samla på dem och måna om att hålla kontakten på något vis. Och där hamnade vi visst i detta inlägg om att bo i ett semesterparadis.

Continue Reading

Himlen i en vas.

Nu slår luktärterna ut! Denna tid längtar jag alltid till. Det är så spännande att se hur de olika sorterna trivs för säsongen, vilka stjälkar som orkar dra iväg för att passa i stora vaser och vilkas doft och färg som blir just mina favoriter för året. Fortfarande väntar jag på att plantorna från de egna fröer jag plockade i höstas ska slå ut, men det är bra för mig att öva på att vänta ibland. Så här såg himlen ut igår…

… och det såg ut att reflekteras i lilla köksbuketten som i sin enkelhet är så vacker att det knyter sig lite i magen. Sommarhimmel!

Continue Reading