Sonen, hans två kusiner, hans svåger och svågerns tvillingbror har filosofikvällar med jämna mellanrum. En i taget tar ansvar att hitta ett ämne och fixar också något att käka. Vi ”vuxna” (eh, de är alla ordentligt vuxna, vi ”vuxna” är mer åt det äldre hållet) har länge varit väldigt nyfikna på hur diskussionerna går och hade gärna varit flugor på väggen en sådan kväll. Eftersom 4/5 ungdomar skulle befinna sig i Karlskronatrakten i julhelgen bad maken om att vi skulle få en öppen filosofikväll i julklapp, alltså möjlighet att vara med på en sådan här diskussion. Nu var två i originaltruppen sjuka i den här eländiga julsjukan kvällen diskussionen skulle gå av stapeln, men vi körde ändå. Vår son låg på övervåningen och var jättedålig (hur dålig har jag inte förstått förrän efteråt, nu när jag själv varit sänkt i en vecka), men det var han som hade bestämt ämnet – SKÖNHET.

Det är svårt att återge allt som kom fram i diskussionen som följde. Jag tror vi var lite förbluffade över ämnet som valts, inte minst då vår son är en av de minst obrydda då det gäller utseende och yta. Som ung tonåring yppade han de berömda orden ”men mamma, jag tycker att alla tjejer är fina”. Hans inredning är minst sagt spartansk och han kör något slags Steve Jobs-stil utan extravaganser. Jag är fortfarande lite tjurig att jag inte fick höra hans tankar i ämnet. Diskussionen var ändå givande. Vad är skönhet? Finns det objektiv skönhet? Vad gör dagens hets gällande utseende med människor? Är skönhetsoperationer på sin plats? Vi talade om arkitektur. Konst och konstigheter. Vad postmodernismen gjort för/mot skönhet. Finns inre skönhet? Varför pratar man så mycket om diskriminering gällande nyans på huden, kön, sexualitet och ”allt det vanliga”, men väldigt sällan om diskriminering av fula som verkar vara den vanligaste av dem alla? Och tvärtom – hur medfödd skönhet leder till stora fördelar och en del utmaningar.

Annas kommentar i mitt inlägg häromdagen, Skönhet och sånt, fick mig att tänka på skönhetsdiskussionen och de tankar jag haft efteråt. Hur blir ordet ”vacker” en trigger? Egentligen är det inte alls konstigt tänker jag. I den postmoderna världen bedrivs ett ständigt krig mot begreppet skönhet och även på människans uppfattning av densamma. Objektivitet finns inte. Allt är relativt. Allt ska dekonstrueras. Intersektionalitet gör alla medmänniskor till deltagare i en rutten sorteringsmodell där flest förtryckande epitet vinner, fast vad man ska göra med den vinsten då man ligger helt klämd under ett stort köttberg vet jag faktiskt inte. Enligt min erfarenhet mår man nämligen mycket dålig av att leva med en ständigt närvarande offermentalitet. En betongklump utan synliga fönster är en nytänkande bostad, en oljemålning på en soluppgång från 1700-talet är banal. Ickedömande uppmålas som det rätta, men trots att vi uppmanas att förneka och förminska vårt inneboende bedömande är vi fortfarande hårt dömande åt andra håll.

Jag tror att mitt jobb som samtalsterapeut verkligen har öppnat ögonen för hur vi människor fungerar på riktigt. Många teorier låter bra på papper, men är svåra, eller rentav omöjliga, att omsätta. Vi lever en verklighet i ordet och en annan i praktiken. Denna krock leder inte till upplyst lycksalighet, utan till människor som känner sig pressade från alla håll och kanter. Det är klurigt att leva efter teoretiska manifest som inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. Kolla vad nyexaminerade arkitekter säger om skönhet efter att ha marinerats i politiserade tankar under tiden i sin akademiska värld. Inte säger de ”vi låter Bullerbyn vara vårt ideal”. Trots det finns det en anledning till att turisterna som kommer till Karlskrona tar sig till Brändaholm istället för Kungsmarken. Jag hävdar att den orsaken är att det finns objektiv skönhet. Vi behöver städer med mycket grönska, vi mår bra av att ha tillgång till öppet hav eller berg. Vi mår bra av ordning och reda, av det levande och det organiska. Det går inte att förneka människans behov av skönhet. Att det sedan har blivit teoretiskt rätt att inte bry sig om utseende, att ytlighet tyder på ointelligens och att skönhet ligger i betraktarens öga – vad gör det med oss? Skönhetsoperationer genomförs i hemlighet och jag tror inte att t ex en viss drottnings önskan har varit att alla ska se att hon genomgått för många skönhetsoperationer och fått Jokerns mun, eller att Michael Jacksons dröm var att alla skulle veta om hans misslyckade näsoperationer.

Njae, jag vet inte om jag blev så nöjd med hur tankarna snurrade den här gången. Jag är inte färdig. Men ett vet jag. Skönhet berör och påverkar oss. Hur mycket och på vilket sätt beror naturligtvis på vem vi är. Jag har beställt ett Axessnummer från 2008, Skönhetens tabu, som jag sprungit på många gånger i olika sammanhang. Nu ska jag äntligen ta mig tid att läsa alla artiklar och fundera över vad som hänt de senaste sjutton åren gällande detta ämne. Är skönheten (fortfarande) tabu? Kejsaren är iallafall fortfarande naken, men folk försöker låtsas att det regnar då han går förbi. Jaja.