
Nu finns det inget kvar. Noll. Nada. Skönt! Klart, slut.

Nu finns det inget kvar. Noll. Nada. Skönt! Klart, slut.

Så här såg det ut igår när brorsan var i full färd med att lassa det näst sista husvagnsskräpet på släpet. Nu ligger ett underrede som ska vinkelslipas upp i mindre delar kvar och en del småskrot. Sophögen är i det närmaste borta och efter idag kommer den vara ett minne blott. Bara så du vet.


Jag har redan berättat att jag är trött på element, men för egen redovisnings skull känns det bra att bevisa att sista elementen också är klara! Phu. Måtte de inte behöva ny färg förrän nästa århundrade. Jag klappar mig ändå på axeln då detta projekt tagit så ruskigt lång tid i huvudet.


Hur kul tycker du det är med element? Själv börjar jag tröttna. Det här fotot togs efter flera timmars skrapande, borstande och tvättande. När jag hade avslutat första lagret grundfärg hade jag lagt fyra timmar på hela förarbetet! Då var jag lika svettig som efter ett pass på gymmet. Nu saknas bara två lager färg till för att kökselementet ska bli lika fint som de andra tre. Heja!
Ps: Jag gick en liten runda ikväll och inspekterade de nymålade värmekällorna. Återigen slogs jag av insikten att det är ruskigt onödigt att slösa bort god energi på att skjuta upp projekt. Ett och ett halvt år! Ofattbart…
Klart:

Före:

Efter:

Före 2:

Efter 2:

Med de tre nymålade elementen känns det lättare att ge sig på de tre kvarvarande. Det är ett sådant lyft att mötas av dessa ljusa värmekällor!
Hallelementet som var först ut:


Vi flyttade in i vårt hus som ”tillfälliga hyresgäster” i februari 2019. Vid det laget var det mesta klart på nedervåningen och vi var nöjda och glada trots att yngsta dottern fick sova i vardagsrumssoffan. Brorsan var otroligt generös och lät mig (oss) vara med och bestämma utformning, färgsättning osv i renoveringsprocessen, allt inom rimlighetens gränser. Precis som för de flesta andra hyresgäster gällde att vi fick lyxa till det lite om vi själva betalade och gjorde arbetet om det fanns något vi inte var nöjda med. Min bror gillar att återvinna material och vi har därför vackra gamla vattenburna element från olika byggen på nedervåningen. Han gillar det gamla och ruffa och satte in dem i befintligt skick, om än väl rengjorda. Jag har längtat efter att fräscha upp dem och förra vårvintern skaffade jag det som behövdes för att fixa det. Idag, sisådär 1,5 år senare, var det dags att skrida till verket. Det gäller att inte förhasta sig med saker och ting… Imorgon hoppas jag bli klar med andra lagret färg på hallelementet och första på badrumselementet. Själva förarbetet är det som är jobbigast och tar längst tid, men som vi alla vet är det grunden för att resultatet ska bli så bra som möjligt. Jag är hur som helst väldigt nöjd och tänker ”bättre sent än aldrig”.

Jag har börjat mitt evighetsprojekt ”gå igenom 16 000 bilder på min telefon” och har bland annat sorterat in alla bilder jag tagit på renoveringens framsteg sedan 2016 i ett eget album. Det är så spännande! Tänk att vårt vackra hem inte var mycket mer än ett flugskitigt skal när jag såg det första gången (och då hade brorsan redan gjort några stora förbättringar)! Verandan är pricken över i:et, husets pärla, och väl värd att vänta på. Nu sitter golvreglarna på plats och jag har fått frågorna ”ska golvet målas” och ”vilken färg ska det vara på pärlsponten i verandan”… Det är ju hur spännande som helst och jag har ingen aning. Resten av familjen ska få säga sitt. Vitt, falurött och (kromoxid?)grönt gäller på utsidan, så hur välkomnar man helst sina gäster in i detta inglasade drömrum?



I morse åkte jag ner till Skåne genom dimhöljda åkrar och gyllene rapsfält, förbi skyltar till diverse gårdsbutiker och förbi avfarter mot orter med spännande namn. För att vara en så pass stor väg är ändå E22 ganska vacker. Jag hade varken kamera eller tålamod med mig, så jag stannade bara en gång för att gå på Tradarns toa strax innan Kristianstad. (Den toaletten borde för övrigt fräschas upp och få en ny toalettstol.)

Anledningen till min Skåneutflykt var att jag fått den stora äran att vara barnvakt idag. Jag kom mitt i ”sätta de sista listerna”-röran då brorsan och hans fru har visning på sitt fantastiska hus nästa vecka. Jag blir alltid lika glad då jag kommer hit och ser vilket resultat deras hårda jobb och stora intresse för att förvandla ”ett objekt” har lett till. Nu är det dags för nya äventyr och jag vet att deras blivande hem kommer att bli något utöver det vanliga det också.

När jag tänker tillbaka på hur detta hus såg ut då H och S tog sig an det kan jag bara konstatera att trägen vinner! Ritningar, projektledning, loppisrundor, låneförhandlingar och ihärdigt knegande har lett till något mycket speciellt. Skam den som ger sig!

Det var länge sedan jag skrev något om huset. Brorsan har varit fullt upptagen med jobb och utbyggnad hemma, men härom dagen kom han och började återuppbyggnaden av glasverandan! Jag har sett de färdigrenoverade fönstren. De är så vackra att jag får spunk! Jag trivdes redan innan i verandan, men nog blir det härligt att få uppleva fornstora dagars glans. När själva huset är färdigt är det dags att ordna med trädgården! Allt i sin tid.

Lillasyster hade fixat överraskningsbiljetter till ”Den lycklige pessimisten” ikväll, så nu har jag fyllt på nöjesbehovskvoten för lång tid framåt. Oj, vad jag skrattade! Tänk så absurda vissa ”normaliteter” visar sig vara om man vågar granska dem under lupp. Jag kommer aldrig mer att kunna se Lotta Engberg (eller vad hon numera heter) utan att fnissa ordentligt.




Yngsta dottern skulle helst sitta vid pianot jämt om hon kunde. Det skulle naturligtvis vara jättefint om hon hade en Steinway-flygel att spela på, men nu är det inte så. Hennes elpiano får duga. Vi kunde åtminstone klä om stolen så den passar bättre i hennes rum! (Egentligen får inte pianot plats i hennes rum, men det står där ändå. Det gör att man alltid ser pianopallen om dörren är öppen. Det lyxiga möbeltyget i färger som var helt rätt i Orem har varit precis helt fel här. Just därför känns den här åtgärden, att ”neutralisera” utseendet med svart linneklädsel, mycket bra.) Möbeltyget var lättare att få snyggt i hörnorna eftersom det är mycket kraftigare. Det här linnetyget är ganska kraftigt, men vi får se om det kommer att hålla formen eller om det töjer sig mycket med tiden.
Pianopallen har ändrat skepnad förut. Här kan du läsa mer om det.