Varje morgon börjar med en runda i trädgården. Hur mycket har sniglarna förstört? Larver av olika slag? Gråsuggor, myror, fjärilar? Andra kryp som jag inte har så bra koll på? Hur mycket har allt vuxit? Vad behöver skördas? Ska nya fröer i jorden? Kanske något behöver planteras ut? Jag vattnar inte längs stenmuren där jag satt ettåringar och även om många av fröerna jag strödde ut där verkar ha tagit sig undrar jag om det verkligen kommer att bli ett blomsterhav för fri bukettplockning. Maken har i alla fall grävt ner tjocka och breda plankor där för att sätta en gräns mellan ”rabatt” och gångbana. Jag har planer på att helt gräva ur detta utrymme efter att ha tagit fröer och grävt upp jordärtskockor till hösten. På det här stället är det lite mer skuggigt, det fladdrar omkring en hel massa småkryp som äter upp det som jag vill ha i mina buketter och det finns alldeles för mycket gräsrötter för att annat ska kunna ta för sig. Så får det vara, men jag hoppas ändå att min vision kommer att bli sann en vacker dag!
Det som vi fortfarande har problem med för att kunna bli bättre på att utnyttja och leva av våra grödor är förvaring. Jag undrar lite över hur detta ska lösas, mer än en extrafrys. Vi har fortfarande en hel del svamp kvar sedan förra året och bara den fyllde ju en låda i frysen. Tomatsåser, sylter och annat har funkat bra och vi har haft ett gott vinterhalvår. Nu står vi här med tatsoi, pak choi och andra kålsorter. Hur tar vi dem bäst tillvara? Purjolök är det som jag brukar lyckas bäst med och vinterpurjo äts från höst in i försommaren. I år testade jag att direktså den, men det experimentet gick ju inte särskilt bra. Tyvärr hade jag ingen backup, så purjo får vi väl köpa. Löken verkar må bättre igen och om inte morotsflugorna tar över ska det bli mycket av den varan också. Tomaterna är mycket sena i år, men så har vi också haft en kall och lång vår. Det är bara att fortsätta och kämpa på. När det finns tid över behöver jag ingen telefon eller dator, jobb finns ju i överflöd. MEN – jag vill inte missa det bästa med att ha det vi har här. Njuta av att pelargonierna börjar blomma. Ligga i hängmattan och vara tacksam. Livet på landet som medelålders, så annorlunda än det i förort med småbarn. Jag hade ett bra liv då och jag har ett bra liv nu, det är bara något helt annat.
Då jag letade efter några gamla foton blev jag påmind om denna tid i Orem för nio år sedan. Jag kan knappt fatta hur mycket som förändrats sedan vi bodde där. Någonstans trodde jag nog att vi skulle bli kvar där för alltid, men nu blev det inte så. Jag är mycket tacksam för det, somligt låter bättre i tanken än i verkligheten. Dessutom kan man aldrig förutspå framtiden och den tror jag blev bättre här i Sverige för alla våra barn. Jag är glad att ingen av dem hittade någon partner i USA, det hade genast komplicerat saker och ting. Jag är glad att brorsan hittade denna lilla pärla här på Sturkö och att vi kan utgå härifrån numera. Men ibland önskar jag att det hade varit lite lättare att släppa sådant som man saknar, vare sig det är något som man haft eller något som är svårt eller omöjligt att få. Och önska får man ju.
För övrigt börjar allt falla på plats i trädgården. I början av våren vill man hamna här. Maj är en lång rad av grejer som ”måste” göras för att man inte ska missa hela säsongen. När juni är här börjar ansträngningarna betala sig.
Myshörnan utanför verandan har tagit form. Pelargonerna kommer att ta tid på sig tills de blommar, men nu står de där de ska. Jag kan inte rensa bort penséerna, de trivs verkligen bra i zinkbaljan!Växthuset vi köpte visade sig vara av urdålig kvalitet, men det har fyllt sin funktion och det är så skönt att kunna stå upprätt där inne! Tomaterna är på plats och börjar ta sig efter omplanteringen. Kanske blir det egna godisar i år också!Jag glömmer alltid bort de starkt doftande narcisserna vid gamla gödselstenen. Älskar det här ”stillebenet”. Maken håller på och fixar till fula högar och gropar i gräsmattan. Känns härligt!Kryddhjulet fortsätter växa fram. Det blir nog bra då det är klart.Det enda som är kvar och ska ut är gurkor och pumpor, annars är alla lådor på gång. Alltid lika spännande att se vad som växer bäst, mindre spännande om något inte ens kommer upp.Alla luktärterna har bundits upp på nätet runt trädgårdslandet. Nu återstår att se om de växer lika villigt som förra årets varianter! Och det var allt från planttanten för denna gången.
Jag fick ett mejl som började ”Sköna maj eller Maj Gadd”. I cybervärlden möts jag av människor som talar om hur mycket de har att göra, hur stressade de är och hur ska det gå? I verkligheten är det faktiskt ganska likadant. Jag har svårt att tänka mig annat än att maj och december skulle visa sig lägga ett stresspåslag till både bönder, medel-Svenssons och kändisar. Även min kalender börjar kännas lite ”tung”, det finns inga lediga helger kvar fram till juli. Det låter ju superstressigt då jag skriver det, men sanningen är bara att mellan nu och då ligger bara en enda månad. Bara för att något står i kalendern betyder inte det att det bidrar till stress (beroende på vem man är). Däremot betyder det alltid, för mig åtminstone, att prioriteringar är på sin plats. En sak in, något annat ut.
Igår lade jag till exempel löjligt mycket tid på att städa bland alla mina plastkrukor. Jag insåg att jag hade varit dålig på att tvätta ur dem efter användning vilket har betytt att varje gång jag har behövt en kruka har det först varit aktuellt att tvätta ur den. Det har inneburit en mental ovilja till att vilja göra det, så detta ville jag nu göra något åt. Flera krukor var dessutom allt för trasiga för att fylla en funktion, så man kan säga att jag även ”plastbantade”. Jag inventerade även och bestämde mig för att göra kompletteringar då rabatt erbjuds på vissa produkter.
Det blev hög efter hög med torkande krukor och det kändes så tillfredställande att sortera efter storlek och se röran omvandlas till en trevlig ordning!
Det gör mig lycklig att mötas av blommande aklejor som kommit i fröform från min syster i Skottland. Det har tagit en stund att gå från frö till blomma! Nu står de i en gammal trälåda, men jag hoppas hitta ett soligt hörn i trädgården som blir ”Tinas trädgård”.
Igår var det svärfars födelsedag. Jag gick till graven och placerade skira hundkex i en vas. Han älskade blommor, svärfar. Blommor, egenodlade tomater, att pyssla med sådant som växer. Hans nät för klättrande växter får i år bli hjälpredor för våra sockerärter. Det känns fint tycker jag.
Årets luktärter är nu placerade längs det norra stängslet i trädgårdslandet. Vi har så mycket ogräs i jorden att jag valt att gräva ur ett dike och fylla på med ICA:s billiga ”kogödsel” (mest torv tror jag). Det ger luktisarna lite försprång innan allt det vilda tar över, men vid det laget kommer de att stå stadigt på egen hand. Jag hoppas det blir lika fint här i år som förra året! Luktärtsbuketterna gav så mycket glädje. Idag kommer min syrra ut till mig och vi ska pyssla lite med det ena och det andra. Jag hoppas även hinna rensa lite i lådorna – regnet har gett en rejäl skjuts till ALLT som växer under fiberdukarna. Tyvärr hjälpte inte kålnätet på den ena lådan, det sitter väl inte bra gissar jag. Alla de klena förplanterade kålplantorna är naggade i kanten, men det reder sig väl med det. Jag får väl göra om och göra bättre?
I baljan lyser små solar av glädje. De senaste nätterna har det regnat. Inte mycket, men tillräckligt för att allt med rötter har fått leva upp! Krispigt överallt.
Syrran skickade en stor påse aklejafröer för ett par år sedan. Några av dem satte jag i en fin trälåda från ladan som har fått agera uteblomkruka sedan vi flyttade hit. De där fröerna verkade inte ta sig riktigt på hela året, kanske för att det var så torrt och jag inte alltid hann eller orkade vattna mer än det absolut nödvändiga i trädgården. Nu står det dock små aklejaplantor runt kanten på hela lådan. Jag ser fram emot att få se vilken färg eller vilka fröer som kommer upp. Också i perennrabatten står en stor akleja från grannen Linda redo att visa färg.
Igår kväll såg lilla tulpanbuketten i vardagsrummet ut såhär. Alltså, den där laxfärgade tulpanen är alldeles extra speciell. Den har skiftat färg genom hela processen. Gul, rosa, orange. Pastell, intensiv, mjuk. Vacker i allt från detaljer till helheten.
Jag drömmer om prunkande rabatter och mängder av blommor som en i taget tar vid då någon annan spelat sitt solo. Blomsterlin med atlasblommor och brudslöja. Klättrande slingerkrasse. Ståtliga solrosor bakom dahlior i olika färger. En böljande ettårsrabatt som surrar av humlor och bin, mängder av färger i olika höjder. Fars ringblommor. Pelargontrappan. Ja, innan något har slagit ut går det utmärkt att drömma och se allt som kan komma att bli!
Igår morse var det dags att få i palsternacksfröer i jorden. De hade legat i vatten över natten och jag såg inte fram emot det eftersom det är ett fasligt meck att få isär dem och få tillräckligt få på varje planteringsställe. Maken undrade om jag inte kunde göra egna såband, och visst kan man det. Det är bara att klippa lagom remsor av toapapper på hälften (på längden), dutta lite vetemjölslim på lagom avstånd och med sked och fingrar fösa ner 2-3 fröer på varje limklutt. När man är klar är det bara att vika över papper på längden för att fästa fröerna mellan papperslagren, och precis det gjorde jag därför. 360 cm toapapperssåband. Håller tummarna för att det funkar!
Här ligger allt redo för en eftermiddag i trädgårdslandet. Efter att ha gått från bara ett fåtal lådor har vi nu 16 stycken med jord som jag tror är ganska färdig överallt. Vi har ju jordförbättrat med hjälp av täckodling (gräsklipp), fermenterad häck som först hade körts genom kompostkvarnen, gammalt gödselströ från ladan och lite annat smått och gott. Jag märker att det är stor skillnad på jordkvaliteten i de olika lådorna, men vid det här laget kan jag inte längre utvärdera exakt vilken kombination som är den bästa. Tyvärr har myrorna börjat bygga bo i två av lådorna och det är ingen hit. Nej, jag får se hur jag kan avleda dem.
I de här krukorna har jag nu satt vinterkyndel, vinruta, anisisop, oregano, kryddtimjan och malört. De ska få växa till sig i de här krukorna för att sedan planteras ut i kryddhjulet till hösten. Jag hade gärna haft hjulet klart från början, men lite av charmen är ju definitivt att se vad man kan driva fram själv, eller om man kan ta avläggor, rotskott eller annat från andras odlingar. Jag älskar det här kryddhjulet! Det gör mig så glad. Jag är även mycket nöjd med allt krånglet runt att lägga sopsäcksplast under själva stenarna för att stoppa rotogräs växa upp mellan och runt stenarna.
Min syster skickar vackra bilder på prunkande blomster från Skottland. Visst har allt kommit igång här också, men just i trädgården prunkar bara Lilla Amsterdam, zinkbaljan med penséer och nog är krukorna med olika slags mynta på gång! Annars är det mest de här glada solarna som tar plats. Jag har ett hatkärleksförhållande till maskrosor, men kan man bli annat än glad av en promenad på mjukt gräs med maskroshobbar?
Jag var faktiskt helt slut i både kropp och knopp efter så många timmar i trädgården, men var så sugen på rabarberpaj och svängde därför ihop en smulpaj till kvällsfika. Rabarberplantorna har bara precis kommit igång, så jag fick fylla på med ett syrligt äpple för att få tillräckligt med frukt (själv tycker jag att smulet är supergott, men bara i kombination med det mjuka och sötsyrliga, ja, och så vaniljsås så klart). Alltså, detta var så gott. Även vår tonåring var imponerad. Hon kom hem sent (se nedan) och var lite sugen på något. M hade aldrig smakat rabarberpaj förut, men det blev omedelbar kärlek. Så pass att hon åt upp resten av pajen. Haha, maken hade säkert planerat för rabarberpajsfrukost, men nu får han nöja sig med vaniljsåsen.
21.45 stod jag i duschen och tonåringen ringde för att berätta att hon hade missat anslutningsbussen. Jag duschade klart och körde sedan upp till E22:an (hon fick ta nästa buss till den hållplatsen). Batterilampan på bilen började lysa och sedan började hela bilen långsamt koppla ner. Instrumentpanelen bleknade, helljuset slutade funka, vindrutetorkarna gick långsammare och långsammare… Några kilometer hemifrån fanns det ingen kräm kvar alls och jag placerade in oss i vägkanten med varningsblinkers så gott jag kunde. Jag var redan klädd i pyjamas då jag åkte iväg och maken mötte upp i liknande outfit. Kian kom åter till räddning! Det blev till att bogsera den ledsna Golfen, men vi andra var inte lika ledsna över detta äventyr. Tycker det var lite snällt ändå att han inte lade av på väg in till stan, vid något bråttomtillfälle eller liknande. Hoppas att det inte är något stort fel bara. Och så var det med den dagen.
Vad tycker du om de olika månaderna? De flesta jag känner verkar ha starka generella känslor för olika årstider och månader. Nog verkar det som att de flesta svenskar då har en särskilt stor plats i hjärtat för just maj månad? Det gäller kanske inte pollenallergiker, det verkar vara ett rent elände att gå omkring i en trött dimma med ständigt rinnande näsa och kliande ögon. Annars är det svårt att inte charmas av lövverken som spricker ut i en färgskala från limegrönt via ärggrönt till riktigt mossgröna nyanser. När vi åkte hem i lördags var det som att naturen vaknade upp inför våra ögon ju längre söderut vi kom. Ah! Verkligen livgivande.
Igår morse skrev jag att Lilla Amsterdam precis hade börjat visa färg och bara på det dygn som gått sedan dess har det hänt mycket. Igår kväll gick jag ut i landet och plockade med mig årets första tulpanbukett. Jag satte över tvåhundra lökar i höstas och har gett mig själv fritt fram att plocka precis hur många tulpaner som helst under den här blommande tiden. Nu när det väl börjar bli dags känner jag hur svårt det är att kapa dem. Jag övade på tre stycken som såg lite småskabbiga ut och de fick följa med in och är såklart ändå fina. De här ”hemodlade” blommorna visar helt andra egenskaper än ICA-buketterna. För det första är blommorna ofta mycket större, de slår ut och får en helt annan form lite mer liknande anemoner och pioner i vissa fall (papegojversionerna t ex) och dessutom kan de stå i vaser mycket länge om man bara ser till att byta ut vattnet varje dag och kanske lägga ett nytt snitt på stjälken då och då. För två år sedan köpte jag lyxlökar på utförsäljning sent på säsongen. I höstas köpte jag ”vanligare” versioner. Det är verkligen stor skillnad på kvaliteten, men jag inbillar mig att det beror på vad som hänt i jorden mer än något annat. Jag hade t ex inte så mycket benmjöl hemma förra året, så bara hälften av lökarna fick sällskap av detta livgivande pulver i sin planteringsgrop, och de fick inte så mycket som jag hade velat. Däremot tycker jag verkligen om att ha alla färger representerade i det där lilla tulpanlandet, något som är möjligt om man inte väntar tills bara de minst populära lökarna är kvar.
Maken passade på att elda upp vår lilla hög igår eftermiddag. Vi har det så torrt i markerna (precis som vanligt här på ön i kustbandet), men med en ”eldningsbricka” av betongplattor under och bara svag vind gick det bra. Som du ser har gräset blivit riktigt grönt och frodigt och i eftermiddag drar klippningssäsongen igång. Vissa grannar började klippa för flera veckor sedan. Stressas du av folk som är ”på hugget”? Det är det som gjort att jag t ex inte besöker odlingsforum längre. Jag försöker ta saker och ting i min egen takt, läser tidigare odlardagböcker och fina böcker av duktiga naturkännare och känner att det ger mig mycket mer glädje och mindre oro. Det blir som det blir, liksom. Jag oroas över att våren varit så kall och att det är så torrt, men vet också att saker och ting löser sig. Idag blir det jordärtskockor och palsternackor som ska bli till en delikat middag, olika grödor växer olika bra olika år. Idag har jag blockat dagen från samtal och jag har en lista på allt som ska göras som känns en kilometer lång. Det är den naturligtvis inte, men det är nu det händer. Mängder av grejer ska ner i jorden, det ska vattnas, dokumenteras så jag inte förlorar kollen, kanske ska en del grejer flyttas. Det ordnar sig dock, det gör det alltid. Och jag är pepp! Har laddat med ett helt gäng spännande P1-program som Familjehemligheten och Kropp och själ som jag inte hunnit lyssna på. Solen skiner, det är maj och jag känner livet i mig. Hoppas du gör detsamma.
Den här tiden på året finns det listor att bocka av här hemma för alla som är förtjusta i sådana. Inte en lista, utan flera. Rabatter, trädgårdsland, kompost, eldningshögar, ladan, ätbart, perenner, ettåringar, träd, gödsling – alla vill ha sitt och det gäller att veta när man ska göra vad. Jag vet att jag har skrivit det förut, men det kan vara värt att påminna mig. Om det här slutar vara roligt och bara känns som ett tvång är det dags att dra i handbromsen! Ingen ställer krav på att det ska vara på något särskilt sätt utom jag själv. Maken hjälper till med en del tyngre grejer, men annars är det här min grej. Jag har insett att jag måste märka upp växter på något mer hållbart sätt. Jag är nämligen urusel på att komma ihåg namn på de olika växterna. Varje gång jag får en ny bytta med innehåll tror jag att jag ska komma ihåg, men på våren är det inte alltid lätt att se vad som ens är ogräs och något som är helt fantastiskt.
Den här hasselörten har jag i alla fall koll på. Jag fick en liten bebis av min syster förra våren och satte den på en gång då den tar lång tid att etablera sig. Steg ett var att få den att överleva och det har jag ju lyckats med! Som du ser är det någon som tycker att den här plantan är delikat, för den ser mer än lovligt tilltufsad ut.
När hasselört väl känner att den hör hemma börjar den sprida ut sina vingar och blir en fantastiskt vacker marktäckare. (Bilden tagen från Blomsterlandets hemsida.) Kanske kommer den faktiskt att se ut så här om några år?
Sedan har vi Georgs ramslök. Även den har uppenbarligen överlevt, även om det varken blir pesto eller örtsmör av två blad. Jag hoppas ju att den ska känna sig hemma i det här hörnet och få lite bättre fart framöver.
I år satte jag spenat och sallat i landet lite tidigare än vanligt. Experimentet funkar bra än så länge! Jag har vattnat med en omgång rotguld och hoppas att vi snart får äta lyxig, hemodlad sallad.
Det här ser ju inte så roligt ut, men för mig är det guld. Det här är en schersmin från Bredavik som min syster rotat till mig. Jag fick ägna mycket tid förra året åt att gödsla och vattna för att få den att överleva och är så glad att se att den har tagit sig så bra! Tanken är att den så småningom ska växa till sig och täcka det fula röret, ett av många som vi har i vår trädgård. Brunnar, avlopp, vatten – vet inte vad allt är, men det går inte bara att trolla bort dem.
Det ser ut som att det mesta mår bra och växer som det ska. Nu dröjer det inte lång tid innan vi kan börja skörda av basilikan! Jag har fått alla amaryllisar att överleva. Nu är frågan om jag kan få dem att hämta exceptionellt mycket kraft inför vintern. Vet inte riktigt hur jag ska gödsla då jag hört olika bud, men det ska nog lösa sig.
Tolv sorters luktärter är satta i kruka enligt Cecilia Wingårds instruktioner, precis som vanligt. I år har jag bara använt fröer som legat i frysen (också enligt hennes tips), utom två sorter som jag köpte från Impecta då jag verkligen gillar de skira färgerna lite extra. Också i år kommer jag att sätta dem längs nätet i trädgårdslandet på den norra sidan som alltså är söderläge, men i år ska de få ännu mera gödsel att växa i. Luktärter vill ha mycket näring och ju fler blommor man plockar, desto mer generösa blir de.
Varje kruka står nu i en plastpåse, så alla sorter har fått personliga växthus. Om två veckor har de med all sannolikhet kommit upp och ska ut och härdas. Lika spännande att se hur effektivt det här växtsättet är! Förra året vågade jag toppa nästan alla plantor och resultatet blev så bra att jag vill göra samma sak i år. Lite senare, men mycket rikligare blomning.
Vår fina veranda ser återigen ut som en lagerlokal, men nu börjar det verkligen bli dags att göra plats för pelargonerna. De har nu haft tid att växa till sig riktigt ordentligt. Flera ska få lerkrukor, men den omplanteringen gör jag nog först i maj. Som du ser blommar Estelle helt fantastiskt fint, men jag undrar då om hon sedan har gjort sitt för säsongen? Bagittas Mårbacka är också fin.
Medan jag pysslat med finlir har maken lastat skräp på släp. Vi skulle kunna städa alla utrymmen i månader, men så orkar man inte hålla på. Det blir lite i taget, helt enkelt.
Gårdagens fynd blev en komplett teservis (Rörstrands Isolde), en fin Kosmos-temugg och lite kinesiska kaffekoppar som säkert var Elsa och Antons. Allt är uppdiskat och sorterat, nu gäller det att ta beslut om deras framtid. Vi har inte tillräckligt med plats för att förvara en massa grejer som inte används och jag gillar verkligen beslutet ”allt som står i skåpen ska användas, används det inte får det inte stå kvar”. Det förpliktigar ändå att hitta sådant som har varit en del av denna gård sedan lång tid tillbaka.
Ölbacken här var knappt igenkännbar innan rengöring. Åratal av spindelväv, damm och annat skräp i varenda hörn. Jag gav den en omgång och efter en halvtimmes skrubbande har den återfått en del av sin forna glans. En sådan här back får utan diskussion stanna kvar på gården. Mycket användbar i alla möjliga sammanhang.
Idag blir det kanske tid att ta hand om en del av de lite ”tjusigare” dahliorna. Dessa är ursprungligen farbror Sven-Eriks och ligger kvar i Bredavik där syrran ska sätta dem. I år hoppas jag kunna dela några av de jag köpt tidigare år och föröka dem lite. Vi får väl se skicket på dem då jag packar upp dem från sina tidningspapper. (Just Sven-Eriks dahlior är mycket tåliga och delar dessutom generöst med sig – jag är så glad att jag fick testa på dem och därmed falla för dessa härliga sommarblomster som ger så mycket glädje både inomhus och ute!)
Planttanten är mycket praktisk, men ibland även lite filosofisk. Strömavbrottet igår höll på i över ett dygn och jag oroade mig för maten i frysen och bebisarna i växthusskrubben. Hur skulle de klara sig utan sitt extra ljus? Precis som vi människor är de lite större versionerna mer motståndskraftiga. Bebisar har inte hunnit få särskilt långa rötter och de bryts lätt om de hanteras ovarsamt. Jag behöver vara mer observant då det gäller nysådderna och märker jag att något är fel behöver jag åtgärda det på en gång om det inte ska leda till långtgående negativa konsekvenser. De sätts i ett lager såjord, men när rötterna kommit ner en bit finns det näringsrik jord som boostar, kanske tillsammans med guldvatten.
De hårt beskurna plantorna behöver komma igen lite långsamt. De får inte vattnas för hårt och gödsel är inte att tänka på från början. Mjuk och fin behandling och placering i härlig jord efter stympningen kommer att leda till att nya rötter och nya blad i sin takt växer ut och skapar en planta som är stark och motståndskraftig. Snart kan den drivas på lite hårdare och blomma ut till sin fulla potential!
Vi måste komma ihåg att alla har olika behov av ljus. Somliga behöver stå i strålkastarljus eller massor av sol för att må som bäst, andra tåler likt garderobsblomman ganska lite sol och mår ändå utmärkt.
Sedan har vi de gamla trotjänarna. De kan lätt misstas för att vara tråkiga och får lätt föra en tynande tillvaro om inte någon förstår deras potential. Får de bara mycket vila och rätt sorts näring så levererar de rikligen, om och om och om igen. De har en historia att berätta, så glöm inte att lyssna på den! Nytt och fräscht i all ära, men även di gamle har mycket att bidra med.
Slutligen har vi blommorna som plockas från sitt sammanhang. Ett tag fortsätter de utvecklas och blommar kanske till och med ut i sin fulla prakt. Problemet är bara att när de tar slut är det slut. Somliga kan göras till sticklingar som skapar nya rötter och nytt liv, kanske på annan plats, men det gäller att någon ger rätt förutsättningar. De tåler inte att slängas på backen, överlever bara en kort tid i vatten, det är i jord de kan komma igen och ges en ny chans.
Ja, så är det. Det kanske inte är så konstigt att jag både älskar att vara terapeut och planttant? Det finns många likheter då det gäller förhållningssätt till de olika individerna. Jag hoppas att du får en fin helg!
Vi bor i ett litet hus som bjuder på alla bekvämligheter som tänkas kan (utom badkar). Detta räknas inte längre som ett lantbruk, men vi har fortfarande en stor tomt med ladugård, sommarviste (används just nu som soptunna och vedbod), häck utan innevarande bebyggelse men perfekt läge för ett kommande attefallshus, inhägnat trädgårdsland och plats för växthus. Som du hör finns det stora möjligheter och vaga drömmar. Inget av de större projekten är planerade för i år, men jag hoppas att grusgången blir färdig. Något som faktiskt får ta lite mer plats både utrymmesmässigt och tidsmässigt varje år är grönsaker och blommor. Att se livets gång i trädgården är så fint. Den här tiden på året är den bästa, med alla planer och nysatta fröer och spirande grönt och… Eller förresten, när allt prunkar i land och rabatter, då är det fantastiskt! Att gå och hämta det man behöver till middagen, plocka en bukett blommor, vattna i något slags meditativt tillstånd, det är inte illa det heller. Det kommer många stunder då jag känner hopplöshet och dålig motståndskraft för att hantera skadedjur, vädrets makter eller bara otur, men de uppvägs av allt det fina.
Igår fick maken upp ”växthuset” i det som går under namnet ”Gustavs skrubb” här hemma. När sonen kommer hem till påsk är han beredd på att få dela rum med en hel hylla grönt. Det funkade finfint förra året då vi provade. Han fick säkert något slags hälsoboost av klorofyll eller något. Just nu är chili och paprika placerade längst upp, sedan kommer pelargonsticklingar, följda av pelargoner och längst ner står amaryllisarna.
I arbetsrummet står de stora krukorna kvar på golvet. Jag funderar på att skaffa ett bord så de kommer upp lite närmare ljuset, men de har alla kommit igång. Närmast i bild står Karumos vita pelargon. Den är väldigt generöst blommande i vitt, men dessvärre blir den skräpig av regn. Funderar på om den kanske kan få något slags skydd i trädgården? Har du haft något liknande? Ute men ändå inne? Efter denna står Mimmis fynd-Mårbacka. Just denna Mårbacka verkar hemma hos mig vara segare i starten än andra pelargoner. Du ser nya blad på några få ställen och jag hoppas att den snart är igång ordentligt. Dess stammar är kraftigare och i bättre skick än någon av de andra, men den släpper inte ut blad lika lätt. Efter denna står Birgittas Mårbacka till vänster och Estelle till höger. Estelle var årets pelargon förra året och den enda nyinförskaffningen. Den hade klarat sig bäst under vinterförvaringen, men hade också ett väldigt kompakt växtsätt. Därför beskar jag den inte alls, något som kanske kommer att leda till ett lite yvigare utseende än vad den hade förra året. Vi får se! Längst ner står moster Evas hängpelargon. Den har tagit flera år på sig att utvecklas, har liksom inte riktigt svarat på hjälperna med gödning och annat. Nu verkar den ha etablerat sig ordentligt!
Som jag redan har berättat satte jag mängder med pelargonsticklingar i år. Den närmaste sorten verkar ju lite ledsen, men jag har räknat ihop allt som allt minst 20 som verkar vara på gång.
Här ser du till exempel Bornholm, en röd rosenpelargon som jag fick som liten stickling av grannen förra året. Den var sen att komma igång med blomningen förra året, men det var förlåtet. Den har nämligen otroligt vackra blad. Det verkar som att alla sex sticklingar visar livsvilja, så kanske har jag tre till sex nya Bornholmsbebisar att ge bort så småningom beroende på om jag sätter en eller två sticklingar i varje kruka. (Är du intresserad så hör av dig!)
Här ser du Mamma Bornholm, hon tar verkligen för sig! Jag hoppas att det håller i sig. Ska snart börja med lite extra godis i blomvattnet, men det är som alltid en fin balansgång. Pelargoner gillar inte för mycket vatten för det första, men de är också extra petiga då det gäller näringsinnehållet i gödningen. För mycket kväve ger stora plantor med härliga blad, men inte särskilt många blommor. I pelargontrappan gillar jag att plantorna tar mycket plats, de plantor som står kvar inne i verandan får gärna blomma i massor.
Efter förra årets pelargonkatastrof då den sena köldknäppen i kombination med en dörr som inte hade stängts ledde till att flera av mina moderplantor gick hädan månar jag extra mycket om ”mammas” pelargoner. Jag har bara två plantor kvar som härstammar från mammas underbara pelargoner, en är en riktig moderplanta och den andra är en av de få sticklingar som tog sig förra året. Du kan ju tro att jag blir extra glad över att se dessa små blad! Bredvid, utanför bild, står plantan som var stickling. Den lever helt klart, men har ännu inte börjat skicka ut några blad. Jag försöker hålla vattenkannan borta. Det är så lätt att tro att plantor behöver mer vatten, men i det här skedet då pelargonerna ska ta fart är det lätt att dränka deras rötter.
Sticklingarna jag fick av min svägerska verkar ha tagit sig fint, alla utom den som inte hade några synliga rötter från början. Jag är mycket förtjust i dem allihop då de visar spännande personligheter. Spännande bladform, underbart doftande och mjuka blad, ett vackert växtsätt! Jag är sååå glad. Dessa kommer alla att få nya krukor när de väl visat att de kan stå på egna ben. Jag letar alltid efter vackra lerkrukor, men de är svåra att hitta. Det blir nog att köpa på Blomsterlandet till slut.
Mitt fantastiska Dr Westerlund-träd gav upp precis när det hade börjat närma sig utseendet jag hade drömt om, men Vajlan steg in som räddaren i nöden och gav mig en ”pinne” som fick bli början på ett nytt träd. Nu har jag beskurit det två gånger och efter att ha fått lite tid har det börjat få rätt form. Jag har en till back-up som ligger lite efter. Nu är frågan hur jag ska få rötterna att inte ge upp nästa gång det är dags för omplantering. Håll tummarna!
Idag vaknade jag inte förrän 7.30. Sent för att vara jag, särskilt som att det såg ut så här utanför sovrumsfönstret. Skimrande frost överallt, glitter och solkatter, dimhöljda hagar och konstfullt dekorerade purjolökar. Inte ens jag orkar bekymra mig över hur gräsmattan ska kunna bli slät och trevlig att gå på igen. Varför oroa sig över sådant när världen bjuder på gratis show?
Ankorna rymde och jag har bara hittat Pim. Efterlysning i Sturkö/Tjurkös bortsprungna djur-forum ligger ute. Vi har mycket räv här ute, så min förhoppning är att de bara ruggar någonstans i vassen och att vi hittar dem snart. Själva eller med hjälp från andra.
Detta är vad vi har kvar av årets vinterpurjo. Det har gått lika bra i år som förra året att låta den stå kvar i landet. Senast i förrgår skördade jag två stycken och åt ugnsrostade med egna morötter och egen potatis. Jag ger inte upp mitt liv som bondmora så lätt. Det finns mycket övrigt att önska och vid det här laget funderar jag nästan på att sluta följa odlarforum för att våga lita på min egen magkänsla. Jag har lärt mig så mycket teoretiskt och behöver lita på att denna kunskap bär. När folk börjar sätta chili i januari kan jag tänka ”har prövat det flera gånger och det blir inte bra, inget blir bättre av att jag testar igen eftersom mitt sätt genererat en alldeles lagom skörd för oss”.
Något som verkligen gett odlandet ett lyft är makens inhägnad av trädgårdslandet. Senast i morse sprang det ett par rådjur över tomten. De kan springa och hoppa och äta här hur mycket de vill nu, det som växer där inne kommer de inte åt. Det känns bra att fasanerna, ekorren, fåglarna, grävlingarna, rådjuren och allt vad det är känner sig hemma hos oss. Mössen är nästan okej, råttorna ber jag vänligt dra sig någon annanstans. Aldrig igen vill jag höra en råtta gnaga bakom diskbänken i köket.
