nostalgi – Sida 2

Lördagsnöjen.

17 augusti, 2025 10 kommentarer

Jag sitter här och har lite svårt att röra på mig. Man skulle kunna tro att jag hade varit ute och tränat, varit med i ett lopp eller liknande, men allt jag har gjort är att ha städat vinden i ladan. Detta var nästa etapp i vårt stora laduprojekt. Det var dags att äntligen ta tag i den surdeg som detta utrymme hade blivit då det inte riktigt fanns någon plan och mycket var ”så länge” då vi flyttade hit. Bättre sent än aldrig är definitivt något jag skriver under på och när något väl blir gjort kan jag glädjas till hundra procent! Därför får du njuta av den underbara ”efter-bilden”. Tja, det kan också bero på att någon före-bild aldrig togs. Lika så bra är väl det. Allt jag kan säga är att det knappt gick att ta sig fram till andra änden eftersom det stod en vävstol, plastlådor, flyttlådor, gamla trälådor och allt vad det var. Vi hittade grejer som hade varit perfekta till loppisen, men du vet hur det är. Man kan ha den perfekta prylen, men är den inte lättillgänglig eller om man inte vet var den är så tar den bara onödig plats. Detta är en av anledningarna till att jag verkligen jobbat hårt på att få ordning på torpet de senaste åren. (Japp, det är inte som att bo i en hyrestrea med förråd.) Bästa medhjälparen, förutom maken, var grovdammsugaren som har fått jobba hårt sedan vi köpte den tidigare i sommar.

Så här såg det iallafall ut på gårdsplanen när vi närmade oss slutet på dagen. (Det blev mer och mer, jag förstod knappt var allt hade fått plats.) I festsalen i ladan ställde vi flyttlådorna som ska till Pingstis. Jag tror det blev fem stycken till slut. FEM. Jaja, bra att ha, men nu för någon annan.

Något annat kul som hände under dagen var att vi hittade Bullens rede! Vi har vaktat brorsans kvarvarande fjäderfän i ett par månader och har märkt att hon gjort sig redo för att värpa. Tuppaskrället Brutus får nog inte vara kvar, han är vacker men inte alls trevlig. Han attackerar med karatesparkar, både oss och gäster. Både Brutus och Bullen var traumatiserade efter flera rävattacker då de kom hit, men Bullen har ett mycket trevligt temperament. Vi får se om det blir permanent boende för damen, isåfall med annat sällskap.

Bullens skönhet står i paritet med dockan längst till höger som mormor köpte med sig hem från Amerikat då hon var där när jag föddes. Så här såg min fina leksaker ut när jag var ett halvår gammal. Just då var jag nog inte så intresserad av något i denna uppställning, men jag syns med en docka i famnen på väldigt många bilder sedan tidig ålder. Amerikadockan heter Elisabeth, det namn jag ofta använde till mig själv under lek. (”Du kan kalla mig Lisa.”) Hon är mjuk och tung på samma gång och fick oftast vara med då jag och syskonen eller vännerna lekte. (Vad gör barn idag? Sitter och klickar på paddan tillsammans?)

Elisabeths gulsot kunde jag inte läka, men hon var även väldigt skitig. Först fick hon bada i bikarbonatvatten. Efter det diskade jag av henne ordentligt med en diskborste, lite Yes och ljummet vatten. Håret tvättades med både schampo och balsam (vet inte om det var rätt, men nu luktar det gott) och magic eraser användes för att gnugga bort allt envist smuts. Glansen i håret är nog för evigt borta och läpparna har bleknat ordentligt på de 55 år som gått. Kinderna har ingen färg kvar, men leendet och ögonbrynen sitter där de ska! Jag blir fortfarande glad då jag se min gamla favorit och hoppas att hon får vara med och leka under många fler år.

Värre stod det till med annat i lådorna. Denna favoritapa till exempel. Den kan numera användas till skrämselpropaganda av valfritt slag. Den åkte naturligtvis i soporna. Hoppas att den åtminstone var god.

Ditten och Datten

Ibland slår längtan till.

9 april, 2025 10 kommentarer

Jag har en nostalgisk själ, något som jag inte skäms för och som inte ställer till med problem. Därför låter jag mig då och då hänfalla till lite längtan efter sådant som en gång var. Vid den här tiden på året kan jag inte låta bli att tänka på åren i Orem och utsikten över bergen, den tidiga våren och diket/bäcken som rann längs Carterville Road näre i änden på vår trädgård. Att doppa fötterna i det iskalla smältvattnet från bergen var något alldeles extra. April ger perfekt lagom väder i ökenlandskapet att njuta av de vackra nationalparkerna i södra Utah, så nog hade det suttit bra med en sådan liten utflykt.

Det är spännande, det där med nostalgi. Det spottas på från somliga håll. Kanske för att det från början användes som ett sätt att benämna en vad tycktes sjuklig fixering på det som varit. För mig innebär inte nostalgi att jag vill ha det som var. Jag kan tänka två tankar samtidigt. Att det som var, var fint och det som är också är det. Utveckling i all ära, men bara för att saker och ting utvecklas betyder det inte alltid att de blir bättre. Så fort någon radikal grupp förordar något ska alla per automatik tycka att det är dåligt. Vi förlorar så mycket på att falla i den fällan. Jag säger återigen att det går att tänka flera tankar samtidigt. Att växa upp i en trygg miljö har väl varit bra i alla tider tänker jag. Om då den nya världen innebär korta anställningar, flytande relationer och flytt en gång i kvarten kanske det betyder att somliga mår sämre trots att det är utvecklingen som tagit oss dit? Det Orem bjöd vår familj var precis vad vi behövde då. Det finns inte längre kvar. Skilsmässa, flytt, sjukdom och död har skett bland våra vänner, området har exploaterats. Våra barn har vuxit upp och 2/3 har skapat egna familjer. Men då och där var det fantastiskt och minnena är väl värda att hålla levande! Dessutom kostar det ingenting att plocka fram fina minnen och fenomenet gör mig glad, så idag kostar jag på mig just det.

Funderingar

Sju år.

6 december, 2024 9 kommentarer

Sju år har gått.

Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.

Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.

Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.

2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.

Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!

Funderingar

Allt som kan hända på tio år.

24 augusti, 2024 4 kommentarer

Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…

… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.

… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.

… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!

… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.

… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.

… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.

… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.

… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!

… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.

… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.

Ditten och Datten

Dansk aftensmad och moreller med socker.

2 augusti, 2024 Inga kommentarer

Sommarlivet fortsätter med min lilla familj närvarande på alla sätt. ”På onsdag ska jag storstäda och gråta”, sa jag till maken häromdagen. (De sista åker nämligen hem på tisdag.) Han tyckte jag skulle leva i nuet istället och inte vara ledsen på förhand. Helt rätt, men inte helt lätt. Igår lagade yngsta dotterns fästman aftensmad och jag var återigen glad för vår yngsta dotters skull. Det är en fin ung man hon hittat.

Stunder som dessa sparar jag i minnesbanken. Datorn är smäckfull, så jag försöker ta lite färre bilder tills det är åtgärdat. Det finns bara så mycket jag vill ha kvar.

Äldsta dotterns senaste hobby är surdegsbröd. Bra för resten av familjen. Vi följer med spänning alla delar av tillagningsprocessen. Detta går inte att göra till ett hafsverk.

Maken har tagit på sig att plocka moreller varje år. Igår ledde det till att jag hamnade i ett välsmakande blodbad så att han kunde baka en ruskigt god körsbärskaka…

… och så kokade vi 6,5 liter läcker saft. Kanske inte världens nyttigaste, men som sagt, mycket god. Dessutom var stämningen väldigt festlig där i köket med hårdrockshits från åttiotalet, surdegar av det läckrare slaget, jobbande människor och smarrig körsbärskaka med tüsk vaniljsås. Det är så lätt att livet rullar förbi utan att vi riktigt låter oss vara delaktiga. Även jag är skyldig till detta. Oro över världsliga och existentiella problem, förväntanssorg, nostalgiska bad i stormiga vatten, irritation med pyspunka – sådant som varken leder till bättre mående eller livssituationer som faktiskt är bättre. Denna höst önskar jag mig själv färre sådana ögonblick och mer glädje överlag. Inte glättighet, utan känslan jag får när dotterdottern skrattar sitt häxskratt och jag jagar henne i full fart på alla fyra. Den känslan. Den vill jag unna mig själv.

Hus och Hem

Tolv år som känns som hundra.

16 juli, 2024 Inga kommentarer

Jag är knappt på Facebook längre. När jag numera väl går in där kommer alltid ”minnen från denna dag ett annat år” upp. Under perioden då vi packade ihop vårt hem i Snättringe för tolv år sedan använde jag tydligen Facebook på ett annat sätt. Nästan varje dag skrev jag små halvkryptiska meddelanden om den förestående flytten och lade upp bilder på flyttkartonger och Hemnet-foton. Jag tror inte jag har ångrat den flytten någon gång, faktiskt. Däremot blir jag alltid så nostalgisk när jag ser bilder från det hem där våra barn tillbringade så stor del av sin barndom. Det var fina år! Paret som köpte av oss separerade för några år sedan och nu bor en annan familj där. Hoppas de har det lika bra som vi.

Ditten och Datten

Blandband och separationsångest.

29 juni, 2024 4 kommentarer

Igår fortsatte städningen av ladan. Än så länge ser det inte ”fint” ut, men det känns ändå jätteskönt att ha kommit så här långt! Första steget var att få alla utrymmen klara för att användas till det de var tänkta för. Dit har vi kommit nu. I denna hästspilta hade vi alla flyttkartonger med prylar från fornstora dagar och sådant som förhoppningsvis kan göra någon annan glad. Kartongerna har packats vid olika tillfällen och faller inom någon av följande kategorier: Elsa och Anton (tidigare ägarna av vårt hem), Snättringe 2012, Orem 2016 eller Bredavik 2018. Sanningen är att vi hade kunnat lämna kartongerna och aldrig sakna något i dem, men när jag nu tar hand om allt drabbas jag naturligtvis av nostalgi om och om igen. (Här ska det för övrigt så småningom målas, men tills dess blir det förvaring av bigrejer och lite annat.)

Efter att ha flyttat grejer till lagerrummet och det nya snickeriet (den andra hästspiltan) var det dags att ta tag i en kartong i taget. Oj, så försiktiga vi är nu så det inte sparas för sparandets skull! Det är dock väldigt lätt att tänka ”den här hade varit bra där”, ”den här kan X få” eller ”den här kan jag göra något med”. Yngsta dottern och jag sorterade, diskade, slängde och tvättade. Just cd-skivor, dvd-filmer och älskade blandband och blandskivor ska inte säljas, utan ska få bo i ett sommarrum som inte finns än. Alla streamingtjänster till trots – jag älskar att komma till Mörtfors och sätta en speciell vinyl eller cd i spelaren, att lyssna på ett helt album. Den känslan vill jag kunna erbjuda här också.

Roligast var såklart blandningarna som gjorts av nära och kära genom åren. Nej, de kan jag faktiskt inte slänga. Utvalt med stor omsorg – hur ska våra barn och barnbarn någonsin kunna förstå detta fenomen? Jag suckade lite och stoppade tillbaka dessa i flyttlådan igen, men lovade att komma tillbaka och lyssna en annan dag.

Ditten och Datten

Underhåll gammal vänskap med lite ”5-56”.

17 juni, 2024 2 kommentarer

Forskning visar om och om igen att kvaliteten på ens relationer betyder oerhört mycket för välbefinnandet. Det är alltså viktigt att göra plats för tid och energi för att både skapa och upprätthålla goda relationer. Hur gör man detta? Ja, inte är det helt lätt eftersom livet innehåller så många andra borden och måsten. Relationer handlar inte bara om vänner, utan även om lilla och stora familjen, arbetskamrater, grannar och människor som vi möter i andra sammanhang. Var drar vi gränsen mellan bekant och vän? Och hur gör vi med relationer som är obalanserade? Vilket ansvar bör vi lägga på oss själva och när, om någon gång, är det på sin plats att avsluta en relation? Dessa frågor får jag ta mig an någon annan dag.

I lördags träffade jag tre grundskolevänner som är mycket viktiga för mig. Under alla år då jag inte bodde i Karlskrona såg vi till att träffas i denna konstellation varje sommar då jag var hemma på besök. Sedan jag flyttade tillbaka 2016 har vi dock inte fått till så många träffar – jag bor väl för nära, haha! Först var det en massa med mina sjuka föräldrar, men vi fick till en träff innan pandemin slog till. Efter covidåren har det dock inte blivit av. När vi nu äntligen kom till skott blev det precis lika avspänt som det brukar bli när vi träffas. När man känt någon sedan fem års ålder finns en stabil grund att vila på. Att vi utvecklats åt olika håll under vuxenåren är helt okej. Vi har följt varandra hit, har mött varandras väl och ve och vill fortsatt varandra gott. Jag ser oss fortsätta träffas hemma hos varandra medan åren vidareutvecklar våra anletsdrag och nya erfarenheter får stötas och blötas med fler insikter och förhoppningsvis gör oss ännu mer ödmjuka. Vi sprejar vår vänskap med lite mental 5-56, fortsätter visa att vi finns där för varandra och tar med oss den vackra regnbågspinne som vi fick njuta av tillsammans denna regniga lördag. Tack för det, livet.

Hus och Hem

Längtar inte bort.

6 juni, 2024 4 kommentarer

Jag minns en dag på oceanen
Emot oss kom ett ensamt skepp
Jag stod och tittade vid relingen
I skeppets akterstäv
Fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan
Då tänkte jag att dessa män
Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, dom seglar hem
Hemma, Kristina från Duvemåla

Den här tiden på året blir jag alltid lite nostalgisk. Precis som att jag inte alltid är det, hahaha. För tolv år sedan vid den här tiden höll vi på att bestämma vad vi skulle göra med vårt pick och pack, lade ut huset till försäljning, letade nytt boende i USA, städade ihop de senaste tolv åren med småbarnsliv och jag grät och grät och grät. Oj, det var så mycket känslor åt alla håll och kanter, av olika orsaker. Det går inte att i efterhand se vart vägar med andra livsval hade lett, men jag är övertygad om att den väg vi slog in på var den bästa för oss. Jag kan inte säga att jag aldrig har ångrat flytten, men jag kan med eftertryck säga att flytten var något av det bästa som hänt för vår familjeenhet. Det var mycket som var tufft under denna period, men mycket blev också fantastiskt. Så många fina människor, så många mäktiga naturupplevelser, så vackra vänskaper, så spännande upplevelser, så viktig utveckling och så bergen… Bergen!

Igår pratade jag med min ganska nya vän. Vi lärde känna varandra förra året då hon och hennes man kom hit och bodde några nätter fast vi inte kände varandra. När de åkte vidare hade vi inte pratat färdigt och K föreslog att vi skulle ha telefonträffar, vilket vi har fortsatt med. Som av en händelse har de nu flyttat till ett hem bara några kilometer från Carterville Road där vi bodde. Deras utsikt från det stora fönstret i vardagsrummet är precis samma som vår från balkongen utanför det sovrum vi hade då. När jag såg denna utsikt igår då vi pratade högg det till lite, men bara för att jag kände mig så tacksam över våra år där. Vi skulle vara där då, men nu ska vi vara här. Jag behöver inte längre fråga var hemma ligger någonstans. Det ligger här, på Sturkö.

Jag gräver där jag står, vattnar och gödslar, påtar runt, njuter av stillheten och behöver inte ifrågasätta hur jag hamnade här. Det spelar mindre roll. Jag är bara tacksam att det finns gurkor att plocka in efter trädgårdsrundan och att jag kan hjälpa till med förberedelserna inför brorsonens student nästa vecka. Jag ser den svenska flaggan fladdra i vår egen trädgård, här hemma, och jag är inte på väg någon annanstans.

Ditten och Datten

Tröstergök.

9 maj, 2024 Inga kommentarer

Ja, men hej! Idag är det Kristi himmelsfärd och göken hojtar från öster-tröster-läge. Ingen gökotta blev det för invånarna i detta hus. Det hade vi inte heller planerat, men jag tänkte igår på att det var mysigt med barndomens sådana, picknick och lite allsång med ostämd gitarr. Fast samtidigt blir jag förvirrad, för alla barndomsminnen med allsång från barndomens Spjutsbygd bygger på Triontomtens dragspel. Inte gitarr… Var det kyrkomusikern Rosita som spelade? Nej, jag vet inte. Jag störs av att inte kunna rota fram namn på människor som en gång var så självklart närvarande om än perifera i just mitt liv. Är glad över att komma ihåg vad mina lärare och klasskamrater hette, musikskolans lärare och de närmaste orkesterkompisarna, nog måste det tyda på att placket inte tagit över i hjärnan ändå? Det har gått 35-40 år sedan dessa begivenheter, långt viktigare information har helt enkelt prioriterats framför vem det var som stod för musiken de gånger vi gick på gökotta.

Det är inte konstigt att jag sitter här och yrar om flydda tider just idag. Det är dags för en årsdag som åtminstone jag gärna hade levt utan. Det är elva år sedan min väninna gick bort. Så mycket har hänt sedan dess och livet gick vidare, trots att det då kändes som att vardagen aldrig någonsin skulle infinna sig igen. Det där med sorgecirklar och att jag var i USA och hon i Sverige gjorde att tiden mellan julfirarplanerna som fick ställas in då sjukdomen satt käppar i hjulen och hennes död känns väldigt luddig. Idag har någon annan hennes telefonnummer, för hennes yngsta dotter är hon en vacker kvinna vars foton hänger på väggen och vi vänner och familjemedlemmar har olika filmer i minnesbanken som lite i taget bleknar, blir raspiga och kanske tar ny form. Jag är tacksam för allt hon bidrog med i mitt liv, inte minst att hon ivrigt skakade mig ur min fyrkantiga låda. Hennes bakgrund var fundamentalt olik min egen och mycket av det hon lärde mig om livet har jag fortfarande stor nytta av. Idag hade jag velat visa henne det som ska bli vår syrenhäck, jag hade velat höra hennes hjärtliga skratt som tog så mycket plats, jag hade velat ha hennes tips om gardinuppsättningar och jag hade velat sitta och prata om ditten och datten, om våra barn och om irriterande klimakteriebesvär. Tack livet för att jag fick ha V i mitt liv!

← Föregående 1 2 3 4 … 11 Nästa →