Vardagligheter.

Jag gillar att vakna glad och utvilad. Idag vaknade jag glad, men knappast utvilad. Jag kände mig som en gammal trasa. Efter att ha skakat om mig själv lite lagom så där drillade jag med min klara stämma på blekingska för att få upp resten av familjen. Sonen fick jag spruta vatten på. ”Det var ingen rasist!”, mumlade han för sig själv. Resten av familjen kom igång så småningom och de ramlade ut i bilen tio minuter senare än planerat. Hur ser din morgon vanligtvis ut?

Jag har massor av jobb framför mig. Det är jättekul med ett kreativt jobb, men lite läskigt också. Ibland går det bara inte att komma i rätt stämning. Just för tillfället känner jag mig dock rätt uppfinningsrik och på hugget, så vi får väl se om jag kan få till något bra. Jag spelar musik på hög volym. Häromdagen skulle jag komma i julstämning, så jag spelade min jullista på Spotify. Nej, det gick bara inte. Jag fick hitta inspiration från annat håll. Visserligen är vädret rätt novemberaktigt, men jag känner att jag verkligen behöver våren! Det fick bli lite andra tongångar istället. Enter Sandman – Metallica. What’s going on – Marvin Gaye. We won’t get fooled again – The Who. I don’t wanna miss a thing – Aerosmith. Stilla ro och nära – Margareta Bengtson (fast den versionen finns inte på You Tube, så ni får Magnus Carlsson). Tja. Jag är spretig. Så’n är jag. Livet är för kort för att slösas bort. Jobba, jobba! Och kom ihåg att njuta av  små stunder av lycka.

Continue Reading

Tonårsmammatankar.

Idag är det dags att lyfta mina egna funderingar igen. Att jobba tillsammans med en femtonåring för att nå ett mål och sedan känna segerns sötma, det är mycket värt. Att få höra att samma femtonåring har skrivit om sin mamma (that would be me) då han fått i uppgift att skriva en uppsats om en inspirerande person är inte heller dumt. Mitt i detta tornadovirvlande liv som tonårsmamma gäller det att stanna och andas, tänka efter vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, vilka slag man ska ge sig in i och var man ska lägga sin energi. Jag är så tacksam över mina barn! De ger mig extatisk lycka, magkatarr, oförglömliga upplevelser, stora och små insikter, förunderliga uppenbarelser och får mig att se på mitt liv ur en helt annat synvinkel.

Jag omvärderar ständigt mig själv i min mammaroll. I jobbet som mor står jag inte ensam. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar orkar dra hela lasset hela tiden. Att stå ensam i föräldraskapet måste vara något av det tuffaste man kan gå igenom, någonsin. Min far polisens hjärta har ömmat särskilt för pojkar utan pappor. (Egentligen söner till ensamstående mammor, pojkar som inte haft någon närvarande pappa.) Visst finns det maskrospojkar, men det går inte att bortse från det faktum att barn behöver sina pappor, särskilt pojkar. Att pojkarna kanske inte alltid är helt överens med sina pappor är inte det viktigaste, men de behöver veta att deras pappor älskar dem och att de alltid kommer att göra det. De behöver någon att se upp till. De behöver lära sig hur man agerar som vuxen man.

Vi vuxna måste våga vara vuxna och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att visa våra barn att allt vi gör får konsekvenser och sedan, när tiden är mogen, släppa dem och våga låta dem göra sina egna misstag. Hur tänker du om det?

Har jag inte gjort något annat bra som mamma så vet jag i alla fall att jag har gett barnen kärleken till musiken. Jag tror inte det går en dag som vi inte har någon gemensam musikupplevelse. Idag vill jag dela med mig av ett av de mest fantastiska TED-tal jag har hört. (Visst finns det många bra, men det här är för mig lite speciellt.) Lyssna på den döva slagverkaren Evelyn Glennie och förundras. Här är min egen lille trumslagarpojke efter att ha sjungit i Adolf Fredriks manskör på valborgsmässoafton. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”, eller hur var det nu?

Ps: Evelyn visade att man inte behöver kunna höra för att uppleva musik, men jag kan ändå inte tänka mig ett liv utan fungerande hörsel. Titta på Sarah, född döv, då hon hör sig själv för första gången på 29 år… Teknikens under!

Continue Reading

Hej på er kära läsare, besökare, släkt, vänner och indrullare!

Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)

Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:

Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144

För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.

Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)

Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!

Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.

Continue Reading

Tipstorsdag vecka 15.

Nu ligger den största delen av påskledigheten bakom oss. Vi har haft möjlighet att umgås med storfamiljen nere i Blekinge. Trots att maken inte alls kommer från min hemstad har två av hans syskon hamnat där. Praktiskt då det är dags för lov eftersom många av kusinerna därmed är samlade på samma ställe. Jag tog inte ens med mig min muppkamera och glömde att fotografera med mobilen, så jag har bara ett foto att bjuda på. Bodil Jönsson. Vilken kvinna! Dagens tips handlar helt enkelt om att du tar chansen att lyssna på Bodil om du får den. Jag fick följa med mammas två kusiner på den föreläsning på Konserthuset som handlade om tillgänglighet. Först talade Beata Wickbom. Det hon tog upp var förvisso intressant, men ingenting kändes särskilt spännande. Hon hade liksom inte den magnetiserande förmågan att trollbinda en publik. Annat blev det med den 69-åriga professor emiritan från Lund. Tiden gick väldigt snabbt då hon talade om ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid”, vilket också är titeln på hennes bok som kom ut förra året. Trots att jag kanske inte är gammal tycker jag att jag fick med mig en massa goda tankar från den här kvällen. Dessutom bestämde jag mig för att börja se internet som det fantastiska redskap det är! Fram för mer lärande helt enkelt.

Ibland undrar jag. Undrar du också? Himlen är oskyldigt blå.

Continue Reading

Måndag igen…

Dagarna går i ett just nu. När jag vaknar på morgonen undrar jag vad som hände med de timmar jag uppenbarligen redan har lagt bakom mig. Helgen som gick var jättetrevlig och jag är tacksam över Fiffis besök, mässa (okej, sällskapet var trevligt), visa ord, Hungerspelen på bioduk, konserten med Ninni, Margareta och Tonsillerna, varmt bad och mörk mintchoklad.

Kudden fick man på köpet då man betalade inträdesbiljett till Äntligen Hemma-mässan. Den är av det billigare syntetslaget, ett fräscht tillskott till sommarhuset även om det är en kudde som inte kommer att gå till historien som en av de skönaste någon har sovit på. Planschen med alla Sveriges dagfjärilar är jag otroligt nöjd över. Nu ska vi lära oss fjärilar på Sturkö! Jag tror jag sätter upp planschen på dass. Där kan man till och med få sällskap av ett levande exemplar om man har tur (eller otur). Kanske skulle jag ha tagit den andra, med nattfjärilarna, också? The Boss fick följa med hem! Jag har velat ha den fina haren sedan Fiffi lade upp den i sin blogg, och nu bor han här. Var han ska hänga vet jag inte riktigt än, men jag ska ta honom med på en runda i huset så ger det sig nog.

Hungerspelens soundtrack går runt, runt i min dator. Abraham’s Daughter är favoritlåten. Suggestiv, en sådan där låt som känns i magen. Det finns många andra guldkorn också, men jag har en benägenhet att lyssna sönder en låt i taget. Jag har som projekt att sätta ihop en jogginglista, men det går inte bra. Jag har kollat runt lite och har märkt att jag har svårt att hitta musik som jag gillar. Alltså, jag hittar massor av låtar jag tycker om, men de ska passa i en joggingspellista. Om du har bra förslag får du gärna komma med dem!

Continue Reading

Om att ha olika smak och sådär.

Dags att lyfta en viktig fråga! Alla har rätt till sin smak, sin stil och sina preferenser. Jag har alltid varit väldigt bestämd i min uppfattning av nästan vad som helst. Polar’n och Pyrets kläder är jättefina, Kappahls är det inte. Svenssons i Lammhult har fantastiska möbler, Jysk har det inte. En hemtrevlig och personlig inredning får mig att må bra, sopor på golvet och tavlor som hänger för högt får mig att må lite smådåligt. Papperspyssel är jätteroligt, att slipa trä är tråkigt. Musik är livsnödvändigt, shopping är dötrist. Mina barn är bäst, andras ungar är… ja, ni vet. Tulpaner är underbara, passionsblommor får mig att må illa. Romantiska gester är överskattade, det finns för lite omtanke i världen. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Jag tycker helt enkelt en massa. Jag vet att jag inte nödvändigtvis alltid har rätt, men jag har alltid rätt till mina åsikter. Jag blir irriterad på demokrati ibland. Om 53% tycker en sak, är det då mer rätt än det som 47% tycker? Om några har haft en dålig erfarenhet av Sodexo (mina barn) och någon annan tycker att de är toppen (en vän som åt en buffé som Sodexo hade fixat), har då någon av dem rätt?

Jag vet inte hur bra man kan se det, men det här är det fulaste hus jag någonsin har sett. Jag har sett hus i risiga skick, speciellt i USA, men det är inte samma sak som att de var fula. Jag har rätt att tycka att huset är fult. Hantverket är förskräckligt. Olika fönster i olika stil, olika sorters plankor, ingen harmoni och symmetri i formen och fram tills för ett tag sedan med ett yttre i en synnerligen tråkig brun färg. Detta hus har varit upphov till många diskussioner mellan förundrade Segeltorpsbor. Mannen som äger det verkar gilla sitt hus och nu vill han dessutom öppna restaurang i det. Min gissning är att det inte blir något nytt Teatergrillen. Good luck, Behnam! (Om ni vill göra ett studiebesök, jag lovar att alla arkitekturintresserade skulle få ut något av ett sådant besök, ligger huset mitt emot Handlar’n på Häradsvägen i Segeltorp. Det är svårt att missa. För övrigt hittar man Bandidos tillhåll någon kilometer längre bort om man utgår från att man kommer från E4an. Det huset ligger på samma sida Häradsvägen och har Bandidos stora, gula flagga upphängd i fönstret på nedervåningen och är också svårt att missa. Kronofogdemyndigheten kommer snart att sälja det om du är intresserad av ett hus med en spännande historia.)

För övrigt har jag sett ännu ett fint Britain’s got talent-nummer. Den här gången var det en walesisk kör (I love Wales!) som fick mig att gråta en liten tår. Jaja, det var i alla fall en lyckotår. Nästa länk jag lägger upp lovar jag ska vara lite roligare!

Continue Reading

Don’t judge a book by its covers.

Ni måste se, och lyssna, på det här! Så fantastiskt. Jag vet inte vad jag kan säga mer än det. Jo, förresten. Grattis till min lillasyster T som fyller 36 idag! Hon kommer säkert att få en runda på Tesco av sin man i födelsedagspresent. T – den här videon är till dig! Tack för allt du gör för att göra mig glad och för att du är min syster.

Continue Reading

Om att hitta en pärla.

Under helgen har vi hunnit umgås med svågern och tre av barnens fantastiska kusiner. Makens mormor som aldrig åker någonstans numera kom också hit i några timmar och det var otroligt roligt samtidigt som det verkligen kändes att det kanske inte blir så många fler gånger. Vi njöt av tiden tillsammans. Jag hade extra roligt åt vår 15-åring som uppfostrade sina småkusiner i dataspelsvett. ”Man kan väl inte bara springa omkring och ha ihjäl folk, det måste ni väl förstå!” Tja, en del pengar har kanske trillat på rätt ställen ändå. Fast å andra sidan har jag bestämt fått för mig att det är alldeles precis vad vissa spel går ut på. Vad vet jag? Jag är ju bara en Morsa… 😉

I går gav vi oss iväg på en Road Trip och hamnade i Örebro. Vi var bjudna av makens gamla vänner på en fantastisk musikal! Det var en amatörproduktion med ungdomar i åldern 12 till 20-någonting (och några äldre i kulisserna). Ungdomarna har repeterat och förberett kulisser och annat sedan i augusti och det var så roligt att se resultatet. Inte bara roligt, förresten. Jag rördes till tårar av vissa nummer, så bra var det. Vi följde med familjen S hem och både ungdomar och vuxna hittade kompisar att hänga med. Alla hade glömt bort sommartiden, så kanske var det att vi lade oss kl 2.30 som gjorde att söndagen har passerat i ett töcken för mig?! Tja, ett mycket trevligt töcken förvisso. Jag är inte alls missnöjd! Nu drar en ny vecka igång. Jag ser fram emot att träffa min skolbästis C i morgon då hon passar på att klämma in en lunch med mig innan hon fortsätter hänga med arbetskamraterna. Ett spännande jobbmöte på tisdag, en middag på onsdag och en helg med konferens, fina Fiffi och konsert. Tja, jag lär inte bli uttråkad i alla fall!

Ni har väl passat på att känna universums storhet i Venus, Jupiter och månen i ny? Min kamera kan inte återge känslan. Jag har drömt mig tillbaka till Bostorp, har stått mellan husen på Roséns väg och tittat upp i himlen och sett skådespelet som himlakropparna bjudit på. Här i förorten är det nämligen för ljust för att man ska få samma känsla, men jag kan inte låta bli att bli åtminstone lite imponerad…

Continue Reading

Jaaaa!

Ninni är i final i The Voice! Jag blir alldeles glad. Det skumma är att jag hennes fantastiska framträdande i kväll till trots sitter här och lyssnar på Laleh, om och om igen. ”Some die young”. Döden, döden, döden som allas vår fantastiska Astrid Lindgren skulle ha sagt. Det har av olika anledningar varit mycket döden i mina tankar de senaste veckorna. Lika bra att få det ur systemet.

Continue Reading

Skit.

Skitcancer. Skithundbajsunderskorna. Skitkonventioner. Skitihörnen. Skithumör.

Nu tänker jag lyssna på Don’t Stop Me Now och I Want to Break Free. På hög volym. Sedan ska jag slänga återvinningen och då kan jag lova att varje glasburk kommer att gå i tusen bitar. Minst. Puss och kram. Happy Friday på er alla.

Ps: I kväll kommer jag att vara på bättre humör. Då ska jag, och ni, rösta på bästaste Ninni i The Voice.

Ps: Jag hittade bilden på någon blogg utan källa. Jag har alltså inte tagit bilden och vet inte vem som har gjort det. Däremot skulle denna huvudbonad sitta finfint på mig idag.

Continue Reading