… det är 20°C här och snart påsk kan vi fira med en av de vackraste filmer jag vet. Det är en Luciafilm som Jonna Jinton gjorde för drygt två år sedan. När jag fick höra att trettio bilar brann i Hallunda tänkte jag att jag mycket hellre ser sådan eld som finns i Jonnas film. Varsågod! Hoppas att du njuter lika mycket som jag.
Fira, fira varje fredag och så någon lördag ibland.
En av alla marsfödelsedagar tillhör min lillasyster. Jag är så glad och tacksam över allt som hon lär mig. Inte sällan är det jag som känner mig som lillasystern… Jag önskar att jag hade mer av hennes driv! Hon lämnar ingenting till slumpen, den saken är säker. Idag firade hon sin födelsedag genom att göra något av det roligaste hon vet, nämligen att gå på loppis. Det var hennes födelsedag, eller hur? Gissa vem hon köpte presenter till? Inte var det bara till sig själv i alla fall. Tack M! Jag älskar dig. Grattis!
När E sjöng solo på IKEAs lussefirande kom en kvinna fram till henne och frågade om hon skulle kunna tänka sig att sjunga på hennes mammas 70-årsfirande i mars. På fredag är det dags för denna fest och idag var jag och E på plats för ett genrep tillsammans med några av de andra som ska vara med. Kvinnan som fyller år fyller 70 år på jorden, men samtidigt vill hon fira sina 50 år i USA. Hon har genom åren komponerat en rad vackra och mycket svenskklingande melodier som också har fått text av henne och hennes syster. På fredag ska hennes vänner få följa med på en musikalisk kavalkad genom emigration, längtan, stolthet, drömmar och någonstans landar det i ett accepterande av att ha två länder i sitt hjärta. Jag skulle bara kompa E till hennes solostycken, men nu kommer vi att hjälpa till med lite körsång och fiolspel också. Det blir roligt det här!
Samtidigt som jag och E var i Holladay och repeterade var det dags för sonen att uppträda med slagverkskvartetten han är med i på Utah Day of Percussion. Framträdandet gick jättebra och både maken och sonen hade chans att lyssna på några riktiga proffs som var där. Det där med att förfina en konst… Ständigt återkommer jag till att fråga mig själv hur vist jag fördelar min tid. I morgon är en annan dag och det är nog lika bra det. Nu ska jag i alla fall sova. Det sägs att det är en aktivitet som inte är helt oviktig för ett balanserat liv.
Och för dig som känner att plånboken ekar tom så kanske den här listan kan inspirera! Apropå ingenting, alltså.
Gråt utan tandagnisslan.
Jag började lipa bara för att de stämde instrumenten i orkestern och jag inte ”fick” vara med. Jo, och senare då de bara spelade så vackert så jag inte kunde låta bli. Jag fortsatte fast min dotter petade mig i sidan med armbågen. Det mest pinsamma? Det var att jag grät när de spelade ”Do you want to build a snowman” i ett så fint arrangemang av de bästa Frozenlåtarna.
Salt Lake Symphony är en hobbyorkester som består av härliga musiker som bara råkar ha andra dagjobb som advokater, lärare, tandsköterskor, skoladministratörer och annat… Vår vän M sitter bland förstafiolerna och skickar alltid ut erbjudanden om att kunna köpa billigare biljetter till symfonins olika konserter och idag fick vi äntligen till det. Jag och döttrarna gjorde lördagen till en tjejdag och hann både vara kulturella, äta lunch i köpcentret City Creek och shoppa lite. Vi konstaterade att University of Utahs campus är bra mycket vackrare än BYUs. Det där med arkitektur, alltså. Jag dissar inte allt modernt, men i en betongdjungel (läs BYU) är det lätt att känna sig lite smådeppig. Det roligaste är att arkitekturhögskolan i Stockholm (KTH) ser ut så här (bild från Wikipedia):
Jag önskar det var ett skämt, men det är det inte.
Nåja. Tillbaka till dagens fynd. Titta! De här söta gosedjuren från Jellycat ($6,50/st istället för $25) fick följa med hem till vår presentlåda:
Sigikid gör fortfarande mina favoriter, men visst är de här söta?
Våra näsor avslöjade att Lush måste finnas bland affärerna i City Creek. Efter en halv minuts detektivarbete kunde vi konstatera att så var fallet. De härliga badbomberna och badbubblet vi brukade unna oss då och då vid Stockholmsbesök då vi fortfarande var förortsbor visade sig nu tillhöra överdrivet dyra lyxprodukter. En badbomb för 20 kronor går att motivera, men att betala över femtio kronor känns inte fullt lika roligt. Nästa gång jag är på Stockholms Central, då vet jag vad jag ska göra!
Kvällen avslutades med ny hårfärg på äldsta dottern (nu längtar jag efter att färga håret rött igen efter många bruna och gråbruna år) och Montaignekväll hos grannarna. I kväll diskuterades jämlikhet, att döma andra och vad man eventuellt kan vinna på att göra det eller tvärtom. Lite visare än i går tar jag mig nu till sängen alldeles för sent. En vacker dag ska jag återvinna förmågan att lägga mig i tid om kvällarna.
Ps: Mamma blir långsamt bättre. <3
Avledande manöver.
Idag eller i morgon ska mamma opereras innan operationen. Ibland är jag väldigt tacksam över att min bror är sjuksköterska. Alla familjer borde ha minst en läkarlingvist i familjen. Det är så skönt att han vet vad som händer och kan förklara sådant som känns lite läskigt.
Maken tar med mig på den där skidturen nu. Bara gröna backar, eller i alla fall ingenting som jag inte vill. Jag hoppas på en solig dag och en lugn själ.
Under tiden kan du få lyssna på hur det låter när man knölar ihop sex countrylåtar och gör dem till en. Min ena dotter tycker att country suger. Det var hon som skickade den här länken till mig. Ha. Fast det finns fortfarande countrylåtar som jag gillar. Precis som att det finns poplåtar som jag gillar fast alla låter likadant. För att inte tala om elektronisk musik. Det är en konst att skriva något som står ut… Något som inte någon misstar för något annat. Som Månskenssonaten. Eller Pathétique. Fler Beethoven, tack. Nu åker jag.
Vi fick fira Lucia här också.
Dagarna springer förbi. Idag hamnade vi på IKEA för att äta julbord (jag säger bara lax, lussebullar och dammsugare – man får ju satsa på det godaste), uppleva lussetåg och höra dottern sjunga Så mörk är natten. IKEA spelade amerikansk julmusik i högtalarna och inte släckte de ner någonting heller, men det blev rätt stämningsfullt ändå.
Efter oändliga mängder lussetåg bakom, mitt i och framför kulisserna har jag hunnit uppleva alla slags lussefiranden. Vackrast var alla Luciamorgnarna i några av alla Stockholms kyrkor med Adolf Fredriks musikklasser, mest givande tror jag att lussetåget det året vi var fem musiklärare på Segeltorpsskolan var (det var i alla fall väldigt roligt och inte alls lika stressigt som då man bara är två eller kanske till och med ensam om att rådda allt), bottennappet var då vi hade döttrarna i dagmammegrupp och de som var ansvariga stödsjöng minst en oktav lägre ner än något av barnen kunde sjunga vilket gav en brölande effekt till de väldigt söta pepparkakorna, luciorna och polkagrisarna (och allt vad de var utklädda till), mest minnesvärt tror jag att första lussetåget i gymnasiet var eftersom det lät mycket bättre än jag hade hört något luciatåg låta förut (och eftersom vi blev bjudna på musikalresa till Malmö av våra sponsorer som tack)…
I morgon firar vi lillejul med några svenska och halvsvenska familjer. Jag kommer att vara rund som en köttbulle när vi har firat färdigt framåt påska!
En dag att lägga åt sidan med tacksamhet.
Det här hände idag när jag var på vår läkarmottagning:
En gammal man kom in. Han var väldigt skakig, mycket långsam, nästan döv och hans röst var knarrig av ålder. Han var där för att avboka sin frus läkartid. ”Du förstår, vi behöver en ny tid till en hudspecialist. Födelsemärket på hennes hand är cancer och de kommer att behöva ta bort en massa vävnad och jag ville visa dig varför hon behöver sina händer.” Han drog fram ett vedträ i lönn och sa: ”Vet du vad hon kan förvandla detta till?” Han drog fram en vacker skulptur, mycket välgjord och detaljerad. Han pratade om sin fru med så mycket respekt och kärlek och han var så stolt över hennes arbete. Hans händer kunde knappt hålla i sakerna han visade på grund av skakningarna, men han ville se till att operationen hans fru skulle gå igenom inte skulle påverka hennes förmåga att skapa vackra saker.
Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt och var tvungen att flytta till ett mörkt hörn i rummet en stund…
Idag har jag haft en tuff dag av olika anledningar. Det har vi alla ibland. Är det okej att ha ett litet bryt och sitta och sörja en stund? Hur mycket kan man tycka synd om sig själv när det finns andra som har det så mycket värre? Det var precis som att det hängde ett svart moln över den här dagen, för alla de här människornas situationer pockade också på min uppmärksamhet:
- hon som är singelmamma, som inte har råd med en enda julklapp till barnen utan måste förlita sig på andra människors godhet, hon som inte kan komma på en enda av sina barns skolaktiviteter eftersom hennes chef är en bös och vägrar ge henne en timme ledigt även om det skulle funka och hon kan jobba över innan eller efter ordinarie arbetstider
- han som måste fira alla jular, påskar och midsomrar framöver själv med sina barn eftersom det inte finns någon mamma kvar här på jorden
- de som måste begära sig själva i konkurs eftersom hälsoproblem har satt käppar i hjulen på alla deras framtidsplaner
- de som skulle bli de bästa föräldrarna men som råkat ut för flera missfall efter varandra
- de som precis talat om för sina barn att de ska separera
- de som försöker motivera och stötta sin vuxne son så att han inte återfaller i sina gamla missbruksvanor
- den unga änkan vars man krigade i Afghanistan och aldrig kunde släppa att han under tjänstgöring höll på att skjuta ihjäl en liten pojke och därför valde att avsluta sitt lidande på själva Thanksgiving Day
- alla med hälsoproblem som gör att de inte ens kan utföra de mest vardagliga sysslor
- hon som flyttat hem till sin mamma som har Alzheimers, som gråter varje kväll av sorg och maktlöshet och som inte vet hur hon ska stå ut
Visst har vi alla rätt att sörja en stund ibland och det har jag gjort idag. I morgon ska jag plocka ihop mig själv igen och se till att öppna mörkläggningsgardiner där solen inte har synts till på allt för lång tid.
I morgon har dotterns skola julkonsert. Jag och hennes lillasyster har lovat att sitta barnvakt till ett ungt par med fyra små barn, så tyvärr blir det här den första konserten jag missar. En av sångerna som kommer att framföras älskar jag. Texten lyfter mig varje gång jag hör den fast själva låten är lite cheesy…
Believe (Glen Ballard och Alan Silvestri, framförd av Josh Groban)
Children sleeping, snow is softly falling
Dreams are calling like bells in the distance
We were dreamers not so long ago
But one by one we all had to grow up
When it seems the magic’s slipped away
We find it all again on Christmas day
Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe
Trains move quickly to their journey’s end
Destinations are where we begin again
Ships go sailing far across the sea
Trusting starlight to get where they need to be
When it seems that we have lost our way
We find ourselves again on Christmas day
Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe
Just believe
Grattis Finland!
Grattis Finland på självständighetsdagen! Min svägerska som är stolt finska skickade den här länken till Sibelius Finlandia och jag passade på att dra i mig lite finskt svårmod och sisu dagen till ära. ( S mamma är finska medan makens mamma är svenska.)
6.09 in i filmen börjar ett av de vackraste musikaliska teman jag vet. Förresten, lyssna inte bara, utan titta också på den otroligt vackra naturskildringen.
Allt möjligt och ingenting en vanlig tisdag.
Jag satt och lyssnade lite på Spotify i morse. Kom ihåg hur jag liksom har en hatkärlek till Maia Hirasawa. Hon är världens sötaste människa och har en väldigt speciell röst som jag gillar för det mesta… Har du någon favorit-Maia?
Vädret här är så konstigt. Det går fortfarande att gå ut utan tjockjacka om dagarna även om det faktiskt ofta ligger frost på gräset då jag kör dottern till skolan (Försäkringskostnaden för att lägga till en 16-åring till planen håller på att förhandlas och det dröjer lite. Jag förstår försäkringsbolagen.) och jag kommer på mig själv med att nästan längta lite efter snön. Som tur är slipper vi det gråtunga ickeljuset här under dagtid och det har fått mig att klara november lite bättre än förväntat.
Jag gillar verkligen att pyssla. Surprise! Nu i december har vi en julkalender med olika projekt att utföra fram till jul i You Dos blogg. Till dagens inlägg pysslade jag ihop 3-dimensionella stjärnor som kan hängas lite var man tycker att de passar. Följ instruktionerna här så kan du också få lite stjärnglans hemma hos dig!
Stora röster.
Jag lyssnar på Helen Sjöholm och Mary J. Blige. Blandningen blir något svårsmält, men ibland måste man testa nya kryddor tillsammans.
Adventspysslet rycker i fingrarna. Det blir nog bra det här. Vad gör du?
Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…
… men nej, usch, inte behöver jag önska några ovanor! Det skulle i så fall vara något nyttigt, som att vara allergisk mot skrynkliga kläder och att jag därför skulle stryka de få kläder som stryks här hemma på en gång istället för att lägga dem i en hög.
Tre ovanor jag har haft är att suga på tummen, att bita på naglarna och att ha radion på jämt. Alla dessa hjälpte mig att vara lugn antar jag. Tummen kommer jag bara ihåg att mamma hörde mig ligga och ”snutta” på utan någon tumme då jag var ganska gammal. Bitandet var min jobbigaste och mest störiga ovana och jag jobbade hårt och länge med att sluta. När jag flyttade till Tumba och bodde själv i en stor tvåa blev det alldeles för tyst för mig. Jag var 22 år gammal och hade flyttat hemifrån då jag var 18, men jag hade aldrig bott helt själv. Det blev så tyst att jag mådde dåligt och radions ”sällskap” kändes bättre än ingenting. (Vådan av att växa upp i en stor och bullrig familj…)
Min souliga kompis J tipsade om följande jam session. Jag är nu inte särskilt soulig, men det här svänger och jag älskar att kolla på dessa gentlemäns musikglädje. Härligt!
Tacksamhetslista 20 november 2014
symaskinen och det faktum att M sparade den i sitt förråd i 18 år så vi kunde få den tillbaka
clementiner och clementiner igen
Grumme Tvättsåpa finns på amazon.com och en flaska är på väg hit
vetskapen om att lagom inte alltid är bäst
min familj
benvärmare
vår amaryllis har börjat ta sig
pepparkaksdeg på gång