Steinway med kardemummasmak.

Jag måste bara säga att jag vill ha en Steinwayflygel när jag blir stor. I går kompade jag dottern och tre klasskompisar då de sjöng sitt praktiska prov i körklassen. Jag hade så klart övat på vårt elpiano från Yamaha som jag brukar vara ganska nöjd med. Det borde jag inte vara. Jag blev alldeles paff då jag såg instrumentet som stod där mitt i musiksalen och jag såg nog lite fånig ut då jag började spela, för det var en väldigt speciell upplevelse. Mr Keyes borde skriva en varningsskylt och sätta på dörren. Jag var tvungen att googla lite på priser i Sverige. 100 000-850 000 kr för en begagnad flygel. Som hittat! Ursäkta det dåliga mobilfotot. Jag var tvungen att skära bort några tonåringar som inte var tillfrågade om att vara med i bild.

5_3

Efter uppsjungningen var hela familjen bjudna på middag hos grannarna. Det är alltid lika trevligt att umgås med dem. Vi hade i uppdrag att ta med oss dessert, så jag testade två recept som jag sett skymta förbi de senaste dagarna. Chokladbollstårtan med Nutella gillades av barn och ungdomar, men själv föll jag för semmelkladdkakan som jag lade upp receptet på i förra inlägget. Tillägget av Nutella var däremot ytterst välkommet och höjde denna svenska nationalrätt några snäpp. Chokladbollar passar bäst som bollar och inget annat. Dessutom ger receptet som jag länkar till här dubbel sats. Minst. Har du testat något roligt recept som kommer att lagas efter provomgången på sistone?

5_2

Continue Reading

Om avsked och avslut.

I både min telefon och i min adressbok har jag kvar telefonnummer till släkt och vänner som jag inte har någon kontakt med längre eller som har gått bort. Jag har så svårt att sätta en definitiv punkt. Tack och hej, leverpastej. Vi ses i Nangijala. God Be With You Till We Meet Again. Vi hörs. So long, goodbye. Nej, det går inte.

Jay Ungar skrev den vackra Ashokan Farewell 1982 då han och hans fru skulle ta farväl av sina vänner på sommarlägret de hållit i. Han hade rest i Skottland tidigare samma sommar och var inspirerad av den skotska musiken. I stycket kan man höra vänskapen, vemodet och lyckan som ryms i ett farväl då man har tillbringat mycket tid tillsammans och helt plötsligt ska fortsätta sina vardagsliv långt från varandra och kanske utan att någonsin träffas igen.

100 år innan Ungar skrev Ashokan Farewell skrev Jeremiah Ranken och William Tomer God Be With You Till We Meet Again för att Rankens kyrkkör skulle ha något att sjunga då de avslutade sin körövning varje vecka. Under mina tonår var jag på ungdomsläger två gånger om året och vi avslutade alltid vår knappa vecka tillsammans med att sjunga just den här.

Sedan jag flyttade hit till Utah har jag hört Marta Keens sång Homeward Bound i fantastiska arrangemang, både av skolkörer, Tabernakelkören och BYU Vocal Point. Keen skrev sången ”till någon kär som var på väg mot nya äventyr i livet för att uttrycka själens önskan om att växa och förändras”. Det handlar om avsked om något som har varit där något nytt får ta plats. BYU Vocal Point och All-American Boys Chorus sjunger den så vackert här.

The Winner Takes It All skrevs av Björn Ulvaeus när han och Agnetha Fältskog gick igenom sin skilsmässa. Den handlar om att vilja hålla kvar ett förhållande när den andra vill gå. Björn sjöng den själv på demon och ändå föll det sig naturligt att det var Agnetha som fick sjunga den när det väl var dags för inspelning. Av alla ABBAs låtar är denna hennes egen favorit, inte minst för att den fick sätta punkt för allt Björn och hon, och samtidigt Benny och Frida, gått igenom tillsammans. Bitterljuvt…

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag det. När jag promenerade med min dotter idag och hon pratade om hur hon längtade tills hon tagit studenten (eller high school graduation) var jag och petade lite i hennes längtan. Jag sa ”ju tidigare du lär dig att acceptera det du har och den situation du lever i, desto mindre sårad kommer du att bli”. Jag tycker absolut att man ska drömma om framtiden och göra mål, men glömmer man bort nuet försvinner lätt livet mitt framför ögonen på en och som vi alla vet går tiden snabbare ju äldre vi blir. Jag kan förstå människor som blir bittra och har svårt att acceptera situationen de har tvingats till eller för den delen valt själva. Ibland får man bara gilla läget, andra gånger kan man göra förändringar själv för att förbättra sin situation och ibland får man släppa taget. Det är inte lätt, det där.

Continue Reading

Happy National Handwriting Day!

Jag borde kanske ha suttit och övat på att skriva dagen till ära, men se, det gjorde jag inte. Jag städade, hade Jane Austen och Charlotte Brontë-maraton med nya stickningen i knät och hann sticka upp en dryg tredjedel. Jag brukar mest sticka till andra, men eftersom jag räknar med att nästa 40-årssjal först behöver påbörjas i februari passar jag på att fixa en lila tantmössa med krokusmönster till mig själv.  Garnet heter Madelinetosh Pashmina och bjuder på en extra trevlig stickupplevelse och mjuka och härliga plagg när man har stickat klart. På östkusten har de världens snöstorm just nu, men här känns det som vår. Trots det är det skönt med en mössa på huvudet under morgonpromenaderna.

23_1

Duktiga och söta Sofia Talvik har en ny musikvideo ute. Så snyggt filmad!

Förresten var yngsta dottern barnvakt i går, men jag fick rycka in och trösta lite. När Lillan fick spela piano blev det genast lite muntrare tongångar. 18 månader gammal och kan mest säga ”No!”, men sjunga med kunde hon minsann! Musiken kan läka, peppa, trösta och hjälpa på så många sätt och vis. Jag är så tacksam över att jag har också det språket att ta till när orden inte riktigt räcker.

23_2

Continue Reading

6 december.

Andra advent kom med två tända ljus i adventsstaken, kokt torsk, ris (är det helgerån, det borde väl vara kokt potatis) och persiljesås. Blektrist på tallriken, himmelskt i munnen. Lite Bananagrams, kladdkakemuffins och julmusik på det så har du min hela söndagskväll. Ja, och så kan jag ha somnat i några timmar på soffan.

Efter körövningen (Halleluja, tänk att sjunga vackert arrangerad körmusik varje vecka!) fick jag hänga med några av mina favoritbarn som är mellan 1,5 och 3 år gamla. De är så roliga och kloka och gör mitt liv lite mer spännande! Efter två timmar med dem är jag alltid trött. Inte trött som jag kanske brukar vara nu för tiden, utan trött som jag var för drygt tio år sedan när alla tre barnen var små och det ibland kändes som att man gick omkring i en levande dimma. Efter den beskrivningen känns det lite konstigt att säga det, men jag saknar den tiden ibland. Det är precis som alla säger, att man inte saknar kon förrän den är ute ur båset. Jag kommer ihåg en extra tuff dag i Segeltorp då jag hade haft en evighetslång ”diskussion” med sexåringen, lyssnat till en tirad gnäll, gnäll, gnäll från fyraåringen och tvååringen hade badat i toaletten och trillat i trappan och fått en snygg blåtira. Jag pratade med mamma i telefon och hade antagligen en smått darrande röst, mamma sa ”Du kommer att sakna den här tiden när de blir större!” och jag svarade ”Du, jag tror inte det!” Nu är de större, en annan tid är här och jag saknar småbarnstiden. Vi människor är så förutsägbara…

I slutet av januari kommer Dream Theaters nya megaprojekt The Astonishing ut. Det verkar bli en synnerligen intressant historia. Här kan du läsa mer och lyssna till den första singeln från det konceptet. Glad andra advent!

1_5

Continue Reading

5 december.

A Christmas Carol för en, Adobe Tech for girls för en annan, PT-träning med en tredje och en fjärde. Den femte lullade mest omkring bland tvätt, ansiktsmasker och Anna Mannheimers pepparkaksdeg innan alla samlades i garaget för vidare färd mot Provo och Covey Art Center.

Vi körde en favorit i repris – BYU Vocal Points vinterkonsert. Den var för övrigt ännu bättre än förra året och vi uppskattade showen som de förberett. Som extra bonus var One Voice Children’s Choir med och sjöng flera nummer, både själva och tillsammans med Vocalpoint. Det här var nog det gemensamma favoritnumret.

Efter konserten lämnade vi sonen hemma och åkte vidare till Baptistkyrkan inne i Salt Lake City för att njuta av årets lussetåg. Vi fick vara med och sjunga församlingssång tillsammans med en riktigt pampig kyrkorgel: Var hälsad sköna morgonstund, Bereden väg för Herran och Det är en ros utsprungen. Rysvarning på det… Vivianne som har hand om programmet har en music major från BYU med orgel som sitt huvudinstrument.

5_6

5_7

5_5

Mitt under Luciakröningen av de fem luciorna (du vet amerikaner, de måste göra allt större och pampigare) drog vi vidare till dagens sista aktivitet, Christkindlmarkt. Där träffade vi gamla Philadelphiavänner, åt Bratwurst och Sauerkraut och tittade på en massa fint hantverk. Toppen! Vi har försökt komma iväg på den här marknaden i tre år, så det kändes fint att det faktiskt var bra när det väl blev av.

5_4

5_1

5_2

5_3

I morgon blir det körsång inför juluppträdandet. Det känns som alldeles tillräckligt med aktivitet för en dag!

Continue Reading

2 december.

Årets julsång? Det vet jag inte än. Jag har försökt lyssna igenom årets julalbum från när och fjärran, men det är svårt att hitta något som jag verkligen gillar.  Att sjunga med i Hallelujakören är lite svårslaget, så är det bara.

Kylie Minogue och James Corden har gett ut den gamla 80-talsdängan ”Only You” som jullåt i år. Jag förstår inte riktigt hur de fått den till jullåt med tanke på texten. På högstadiet gillade jag den, men på den tiden sjöng jag med i både högt och lågt utan att närmare fundera över någon djupare mening. Nu för tiden gillar jag knappt ens melodin.

Pentatonix presenterar Have Yourself a Merry Little Christmas som en av årets jullåtar och även om jag gillar Pentatonix och uppskattar deras musikalitet så tycker jag att de har slaktat låten helt… Det här är en av mina julfavoriter och den ska sjungas med en helt annan känsla. Så här ungefär.

Kanske The Killers Christmas in L.A. får bli årets jullåt även om den har ett par år på nacken? Jag gillar den. The Killers ger ut en ny låt varje jul och låter alla vinstpengar gå till AIDS-forskning om jag inte missminner mig. Årets låt gillar jag inte lika mycket.

Äh, vid närmare tanke är det väl gamla klassiker som håller bäst. Nu tändas tusen juleljus sjungen av Adolf Fredrik-eleverna i Adolf Fredriks kyrka till exempel. Jag hittar ingen vettig inspelning, men här får man i alla fall rätt känsla (och rätt arrangemang).

För övrigt sitter nu solpanelerna på taket, snart redo att bidra till en minskad elräkning varje månad. Mattorna har tvättats av EcoCarpet här i Orem och förhoppningsvis var det ett bra val. Vi sitter ju fast med heltäckningsmattor vare sig vi vill eller ej och då gäller det att göra det bästa av det. Jag har forskat i det här med huruvida vi skulle göra ångtvätt, ekotvätt, pulvertvätt eller ingen tvätt alls. Usch, så svårt! Nu blev det ett företag som använder en extern tvättmaskin av något slag, vilket skulle ge bättre effekt. De använder också mildare rengöringsmedel, något man inte är bortskämd med här där allt ska vara ”chlorine”, ”antibacterial” och ”kills 99,9%” antagligen av både baskelusker och det som man vill ha kvar. Så här såg det ut lite tidigare i eftermiddag då mattorna fortfarande var fuktiga efter tvätten:

2_1

Man ser fotstegen efter oss där vi gått med skoskydd till toaletten och arbetsrummet vilket gör att det ser lite mörkare ut än det egentligen är. De fick faktiskt bort den värsta smutsen! (Jämför med bilden i gårdagens inlägg.) Skönt! Nu kan julgästerna komma hit och sova över utan att bli dammförgiftade hoppas jag. Det luktar till och med fräschare.

För övrigt har ena dottern varit och klippt sig idag. Hon kom ut från frisören med värsta glamourfrissan! Fina, fina E.

2_2

Continue Reading

Hello!

Så vackert hon sjunger, den fantastiska Adele. Helt underbart. Och hennes texter gör sådär lite lagom ont, men inte värre än att det går att lyssna igen och igen och igen. Nästa söndag är det första advent och innan dess ska vi hinna med Thanksgiving på torsdag.

Continue Reading

Red Carpet Gala.

Årets WoW Utah-gala gjorde oss inte besvikna i år heller. Det kändes väldigt speciellt att ha Sandra Joseph på plats. Fru Joseph spelade Christine Daae längre än någon annan på Broadway, i över tio år! Numera blandar hon inspirationsföreläsningar med skönsång. Jag var förvånad över hur mycket hon hade att ge trots att hon gjort det hon gjort så länge. Det var skratt och gråt i en salig blandning. Hon dedikerade Wishing You Were Somehow Here Again (Sarah Brightman sjunger i YouTube-klippet) till sin döda pappa och till andra älskade som vi inte har kvar i våra liv och jag kan säga att vi var många som satt och snörvlade. En del hulkade till och med högt… Tänk så kraftfull musik kan vara! Det är rent fantastiskt.

7_3

Någon annan som är inspirerande är min vän B, en av kvinnorna som var med i programmet det året jag var mentor (2012-2013). B är numera mentor själv. Hon är en fantastisk kvinna! Jag önskar att du fick träffa henne och bara njuta av hennes personlighet, erfarenhet och ja, allt. Chansen till det är möjligtvis inte jättestor. Hon har fått tillbaka den cancer som hon trodde hon hade vunnit över och mår inte bra. I kväll vann hon dock stort då hon fick det stipendium som delas ut till någon av volontärerna i programmet. Jag hoppas att jag får tillkännage det projekt B har arbetat med framåt jul då det beräknas släppas för allmänheten. Fortsättning följer!

Continue Reading

Sjuk igen…

Maken drog med sig ett otrevligt virus från Las Vegas. Han var jättedålig i några dagar och hostar fortfarande. Nu är det jag och sonen som snörvlar och kraxar fram vad vi vill.

27_5

Tur att jag hann följa med E till hennes skolas dramaklass höstmusikal She Loves Me i går. Vilken kväll! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Dessa amerikanska skolföreställningar håller otroligt hög klass! Tyvärr hade jag fel objektiv på kameran och kunde inte ta några bilder som visar hela ensemblen, men rekvisita, kostym och röster var verkligen toppen. Nu ska jag krypa ner i soffan med Bones och min stickning. Jag missar träffen med min bokgrupp i kväll, men det får vara så. Peace!

27_6

27_1

27_2

27_3

27_4

Continue Reading

A Musical Journey.

Maken är fortfarande kvar i LV, så jag tog med mig storebror och lillasyster för att gå och lyssna på mellansyrran som hade konsert i kväll tillsammans med körerna på Orem High School. Jag vet inte vad det är, men jag kan inte sitta igenom en sådan här konsert utan att fulgråta åtminstone en gång. Om inte annat så händer det då dirigenten bjuder upp alla gamla körmedlemmar att vara med på slutnumret Go Ye Now in Peace

21_1

Kvällens program innehöll allt från klassiska körverk till rena spex och alla nummer hade en funktion att fylla. Homeward Bound, Somewhere, I’m Not That Girl, Pilgrim Song och Seize the Day blev mina favoriter den här gången.

Kören som E är med i, A Cappella Choir, kommer att sjunga på Stacy Bowns begravning på lördag. För några veckor sedan körde en ung man mot rött och plöjde in i cyklisterna Stacy och Kevin som bodde/bor några kvarter härifrån. S dog och K blev svårt skadad. Många har krävt att 26-åringen som körde in i dem ska ”hängas ut”, men med tanke på vad jag ser dagligen hos mina medtrafikanter skulle det här kunnat hända ”vem som helst” av alla dåliga bilförare. Killen var inte påverkad på något sätt och körde inte för fort. Däremot missade han att han skulle stanna och rörde inte bromsen innan olyckan hände vilket tyder på att han har fipplat med telefon, radio eller något annat när han egentligen skulle ha haft ögonen på vägen. Killen är tydligen helt förstörd över vad han ställt till med.

Är du en av alla fipplare? Lägg av med det då. På en gång. Kan du inte klara att låta bli telefonen så lägg den i bakluckan medan du kör. Peace.

Continue Reading