Jag avslutade dagen igår med att surfa runt bland lite ”sällanbloggar” och fick lära mig två nya begrepp hos Sara Rönne: Nonnamax(x)ing och Cottagecore. Även om min man både jobbar med analys och har det tänkesättet också i sitt privatliv ligger det inte i mitt intresse att fånga trender. Jag brukar säga att om jag börjar gilla något nytt kan vi vara ganska säkra på att det är något som redan hunnit bli ointressant för alla trendkänsliga (tänk modedetaljer, virala trender och liknande). Men! Genom Sara fick jag lära mig att jag är supertrendig, helt utan att försöka. Jag både nonnamaxxar och lever cottagecore (eller hur man nu använder orden) varje dag.
Plötsligt vill alla leva som mormor. Laga mat från grunden. Odla tomater. Sticka. Plocka svamp. Duka fram långlunch. Umgås utan att samtidigt göra något annat. Helst i ett gammalt hus med en trädgård där tiden går långsammare. Nonnamax(x)ing kallas en av årets trender. Parallellt fortsätter cottagecore att leva vidare med ökad intensitet: romantiseringen av det lantliga, långsamma (och handgjorda) livet.
Sara Rönne
Inte bara är jag mormor. Jag lever tydligen som en också. Och inte vet jag om jag romantiserar det lantliga, långsamma och handgjorda livet, men nog har jag och maken medvetet valt bort finansvärldslivet (för hans del) och Stockholmsförorten (där vi bodde förr om åren).
En av fördelarna och nackdelarna med att vara i mormorsålder är att man inte längre kan sova länge. Jag borde därför lägga mig tidigare, men eftersom jag är dålig på det får jag kompensera med en tupplur på dagen. Hur kan det vara en fördel att vakna tidigt? Kolla bara här hur gryningsljuset får vår stökiga trädgård att se vacker ut. Iallafall i mina ögon.
Så här ser det också ut. Romantiserar jag lantlivet nu? (Du är varmt välkommen att komma hit som piga eller dräng, här finns jobb för minst två heltidsanställda som är villiga att jobba utan lön. Du skulle få tupparnas pubertetskraxiga galande på köpet.)
Här inne nonnamaxxar jag för fullt. Jag torkar chili, stickar barnbarnskofta, har dammråttor i hörnen och omoderna inredningsdetaljer i soffan. Det är bara marmorpiedestalen till min adiantum hispidulum som saknas. Det känns bra att jag är trendig iallafall.
Har precis pratat med lilla Titti som har blivit ganska stor. Hon gillar att titta på mina pysselgrejer här i arbetsrummet och det är ett kul sätt att umgås över video. I början av juni flyttar de hit till ön och vi kommer att träffas betydligt oftare.
Jag pratade med dottern om hur det är att vara förälder till en två- och ett halvt-åring med all frigörelse som pågår samtidigt som man ska behöva hävda sin plats gentemot en lillasyster. Man är samtidigt både jättestor och jätteliten. Ibland vill man absolut göra själv, andra gånger vill man ”komma” (komma upp i famnen). Ibland överöser man sina föräldrar med kärlek, men andra dagar vill man säga att man inte älskar mamma. Det är en tid i livet som är splittrad på många sätt. Jag kommer så väl ihåg hur svår denna tid i livet var för vår äldste son. Pappa flyttade till USA medan vi blev kvar hos mina föräldrar för att jag skulle föda lillasyster. När hon var fem veckor gammal flyttade vi över Atlanten och kom till en bajsbrun lägenhet där bara människorna var desamma som han var van vid. Allt annat var annorlunda. Ingen storfamilj, andra omgivningar, andra människor, ett nytt språk, pappa som pluggade jättemycket. Det var inte lätt för honom och det var inte lätt för mig som mamma. Med ett mer utvecklat språk blev det bättre och bättre. Jag var en mycket kärleksfull och samtidigt sträng mamma. Hade jag velat ändra något? Kanske skulle jag idag ha större förståelse för att det inte är en maktkamp man behöver ha med sina barn, utan att möta samma frustrationer som också vi vuxna upplever med mer förståelse. Jag kramades mycket, men tror faktiskt att jag kunde ha kramats ännu mer. Och busat! Skrattat! Det gjorde jag för lite. Tur att jag får ta revansch på barnbarnen…
Efter en snabbis till Stockholm för att fira lilla Titti är jag nu tillbaka i Karlskrona. Om ett par dagar kommer svärmor hem från Långtbortistan och jag flyttar hem till Sturkö igen. Det känns fånigt att komma dragande med det gamla ”jag kan inte fatta hur fort dessa tre veckor har gått”, men den känslan genomsyrar allt just nu.
Jag är tacksam att vi hade möjlighet att vara med och fira födelsedagsbarnet. Som tvååring fokuserades det en hel del på ”j-vissteleleva” (stavning något oklar) och tårtätning, precis som det ska vara. För mamman blev firandet en möjlighet att pyssla, något som hon tycker är jätteroligt och som gjorde hemmet väldigt festligt. De fina partyhattarna hade förra året porträtt från det första levnadsåret och hade nu uppdaterats med ögonblick från lilla Tittis andra år. Det blev en hel del presenter också, något som naturligtvis är lika klurigt att förhålla sig som mycket annat i den samtid vi lever i. Vad är rimligt att ge en tvååring? Lilla Titti var lika fascinerad av allt hon öppnade och gåvogivarna hade tänkt till för att kunna ge något som passade. Mest kreativ gåva vill jag dock säga kom från morbror. Han hade tagit en muffinform och fyllt med havregryn. ”Gackin” (Tittis eget ord för denna läckerhet) är nämligen det absolut mest delikata hon kan tänka sig. Bättre än tårta till och med. Tänk att ha fri tillgång till gackin! Vilken dröm.
Efter mitt ondgörande av AI tycker jag det är lite extra roligt att visa denna installation gjord av födelsedagsbarnets pappa. Det är han som tecknat det fantastiska porträttet och att sätta ett av födelsedagsporträtten över ansiktet på tavlan var sååå roligt. En trollerikonst som är uppenbart och självklart fejk, något som bevisligen är gjort för att roa och få folk att titta fler än en gång. Det är helt enkelt skillnad på lurendrejeri och lurendrejeri.
Tänk hur mycket känslor några siffror kan rymma. För två år sedan hade jag lyckan att bli mormor för första gången. Jag har skrivit en del om lilla Titti, men inga ord kan beskriva hur rolig, spännande, klurig, intensiv, busig och lätt att älska hon är. Idag åker vi för att fira hennes tvåårsjubileum. Även om vi videopratar i princip varje dag är jag så glad över att få hänga med henne IRL i ett par dagar. Grattis till vår solstråle!
Vi har det trevligt med besök av mammas två kusiner och deras fruar. Trots det är det allt lite tomt efter lilla Titti. Hon är så rolig… Har vi riktig tur kommer hon nästa år att bo på betydligt kortare avstånd. Vi får väl se! Chanserna är goda. Att hon får med sig en lillasyster är också det en lågoddsare.
Under tiden får mommoj och mossaj titta på härliga filmer som påminner om skrattet som får det att bubbla i min mage och i mitt hjärta.
Klockan är bara strax efter arton och jag sitter i soffan med den 28-årige sonen. Diskmaskinen och tvättmaskinen går båda två och granen är flyttad för att vi ska kunna se på film om en stund. (Vådan av att ha ett litet hus är att vi får trolla för att få till olika funktioner, men det går bra. Dessutom sa vår granne häromdagen ”vad skönt att ha ett så stort hus som ni” – allt är verkligen relativt!)
Jag har älskat att kunna vara så mycket här hemma den senaste veckan. Nu är det väldigt tyst trots att hushållsmaskinerna jobbar hårt. Det är naturligtvis Lilla L:s närvaro som saknas. Hon sitter i en bil på väg hem tillsammans med sin morfar och sina föräldrar. Imorgon får jag därför ofrivillig sovmorgon. Det har varit så fint att kunna hänga med henne tidigt om morgnarna medan de andra vilat i några timmar till. Jag har hört så många säga ”jag är ingen bebisperson”. Det är dock jag. Bebis, litet barn, trollunge, frigörelsefasbarn, tonåring – det spelar ingen större roll. Jag gillar alla faser. Men mitt lilla barnbarn älskar jag mest av allt och just nu känns det väldigt tomt här hemma. Ja, det var bara det.
Idag är jag fullt upptagen, så allt jag har att erbjuda är ett fångat favoritögonblick från igår. Älskar att hänga med Lilla L! Hon är väldigt kul att vara med.
Vissa dagar är lättare att minnas än andra. Barnbarnets första födelsedagsfirande blev just en sådan dag för mig. Tack för att vi får ha lilla L i våra liv!
Det lilla barnbarnet gör mig lycklig på så många olika vis. Hon är rolig, underfundig, klipsk och musikalisk. Att vara med henne ger energi och livslust. Det är så mysigt!
