Nej men hörrudu…
Är det inte dags att börja fundera lite över vilka ord som kommer på språkrådets nyorslista i december? Jag tänkte ladda upp lite med pepp genom att påminna om svunna tiders listor och några av de ord som kom och ganska ofta gick igen. MEN, en del blev kvar.
Vi börjar med 1986. Det har gått fyrtio år sedan deponi, maskrosbarn och dagispop såg dagens ljus. Idag är dessa begrepp väl vedertagna. Då det gäller yuppies har de väl inte direkt någon ljus framtid och solsängar finns kanske, men jag känner ingen som utnyttjar sådana längre. Jag har inte heller hört någon någonsin tala om japanisering, men det säger kanske mer om min okunnighet än hur det verkligen ser ut.
Nu kastar vi oss tio år fram i tiden och hamnar i 1996, det år jag blev mamma för första gången. Man hade ju önskat att vi inte längre behövde prata om dansdroger eller datorporr. Bara för att man inte använder just dessa ord betyder det inte att de inte finns, de är snarare mycket mer förekommande. Exemplet för frifil får mig att rysa och jag undrar om Eslövs kommun fortfarande skulle resonera likadant. För min egen del (inte det minsta manshatande) hade jag helst inte sett en enda man i blöjbytande kapacitet på någon av Sveriges förskolor. ”Det hela började i Eslöv. Där ville kommunen i slutet av förra året säga upp 40 personer i barnomsorgen. Männen föreslogs få frifil. För ’barnens bästa’ skulle de få manliga barnskötare och förskollärare som finns på dagis vara kvar. Kvinnorna skulle gå.” Används frifil idag? Jag inbillar mig att det inte längre är lika tufft att ”komma ut ur garderoben” som 1996. Min farbror jobbade som kurator, men detta år lyfte man en ny betydelse för detta ord. Numera handlar det inte bara om att tala om modfällda tonåringar och vuxna, utan en kurator kan också sammanställa en utställning av något slag (jfr curator).
Vi kommer till 2006. Detta är en tid i mitt liv som huvudsakligen var väldigt ljus och härlig. Tyvärr har jag inte många musikminnen att hänga upp detta år på, men det finns några ord jag och andra fortfarande slänger oss med. Vad sägs om betalblogg? Linda Skugge har alltid varit bra på att ta betalt för sina digitala tjänster och vad jag förstår låg hon nästan 20 år före Underbaraclara. Jag curlade absolut mina barn liksom många, många andra. Kommer den curlade generationen att i sin tid curla sina barn (om de nu får några)? Tiden får utvisa, men begreppet är kvar. Prio ett? Jodå, det både hör jag andra använda och använder ganska ofta själv. Om någon skulle be mig om en minnespinne hade jag dock behövt be om en förklaring. Rondellhundar är väl inte heller särskilt aktuella och timellare som begrepp försvann kanske redan innan #metoo slängde ut Martin Timell ur strålkastarljuset.
2016. Vi närmar oss nutid och det är kanske inte lika lätt att hitta gamla nyord att fnissa åt. Filterbubblor befinner de flesta av oss i skulle jag våga påstå. Den förstärkta världen har dessvärre blivit en permanent verklighet även om vi inte längre använder uttrycket. I princip allt som vi möter via skärmar är AI-förstärkt och inte är det precis till vår fördel. Utpräglade matsvinnsbutiker finns det fortfarande, men jag skulle påstå att alla butiker jag besöker numera tar hand om det själva. De ser till att inte bidra så mycket till matsvinnet genom att sälja produkter som inte är 100% till ett rabatterat pris. Proteinskifte hör jag dock inte talas om längre. Diskussioner om detta pågår nog mer bakom kulisserna. Och är det någon mer än jag som inte vet vad ett äggkonto är? Fredsringar har jag aldrig varit med om, men det finns kanske andra som deltar i sådana?
Jag älskar språk och tycker att det är så roligt att nörda ner mig i allt från ordstammar till betydelser i olika sammanhang. Kanske skulle jag ändå ha satsat på ett liv som språkpolis? Äh, jag tycker att det är skittrist att sitta och bestämma ordklasser, satsdelar och tempus. Det räcker att jag fascineras av språk rent allmänt. Ett av mina stora nöjen i livet är att lyssna på Språket i SR och när jag får chansen gillar jag också att bläddra i Språktidningen. Och att skriva blogg, så klart! Må AI aldrig, aldrig någonsin förstöra detta nöje för mig. Jag kan sörja tanken på att våra AI-barn inte kommer att få möjligheten att upptäcka kärleken för ordtrolleri, men det kanske är en irrationell rädsla? Jag tänker på hur Sverige var ett föregångsland gällande läs- och skrivkunnighet. PISA-studierna gör mig lite bekymrad, inte minst då det känns som att vi är tillbaka till att läs- och skrivkunnighet blivit en klassfråga. Det är jättestor spridning på ”bäst och sämst”, mycket större än det har varit. Detta trots att alla har skolplikt. Men det är en diskussion för en annan dag. Hoppas att vi alla får möjlighet att njuta av ordvitsar, snälla och kärleksfulla ord, texter som väcker känslor, bli upplysta på olika vis och inte minst få känna språkglädje.
En av mina bokhögar.
Det är roligt att jag har kommit igång med mitt läsande (även om det går långsamt med allt annat jag vill hinna med). Då jag var hemma hos svärmor i fredags skickade hon med mig en ny hög böcker. Nu ligger de och vilar under min underbara prinsessa på ärten. (Hon heter egentligen Den sovande kvinnan och den riktiga figuren kommer från Hal Saflienis Hypogeum, ett världsarv jag gärna skulle vilja besöka.) I högen med böcker drar mest Linda Olsson-böckerna då jag älskade hennes första, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men vackrast är den tunna boken från Bonniers kammarbibliotek 1964: Den eviga glädjens palats, Kinesiska dikter. Av det lilla jag läst verkar Kjell Hjern ha gjort ett fantastiskt jobb med översättningen.
Min dagliga dos Svenska dikter har nu hamnat längre ner i högen. Jag fyller på mitt medvetande med lite annat istället! Jag ska även fylla på med ny klädsel till mina skrivbord. Älskar lösningen jag hittade på då vi flyttade hit och klädde in dem med lite lätt vaxat linnetyg. Nu har vattenläckor från krukor, bläck och annat hunnit missfärga en del och tyget har gått sönder helt vid min arbetsplats. Knappt tio års tjänst har tyget dock klarat och jag vill göra likadant igen. Nu ska jag bara hitta en liknande nästan-vaxduksväv. Men innan dess är det dags att jobba hårt hela dagen. Jag vill önska dig en trevlig helg med en av de kinesiska dikterna. Den är över tusen år gammal, men jag gissar att människans tankar varit mer lika än olika genom åren.
Förgängelsens språk
Livet kommer och går
likt en främling som passerar förbi.
Vad har jag att se fram emot
som ej talar förgängelsens språk?
Ungdomens glöd falnar obevekligt
och håret blir vitt.
Endast de tre bergstopparna,
som resa sig högt över nejden,
komma att bevara sin skönhet oinskränkt.
Jag har lyssnat på Anders Hansens Hjärnans akilleshälar.
De senaste åren har jag beställt någon ljudbokstjänst i början av den riktiga planttantssäsongen (när det är dags att börja vattna) och haft igång den tills höstpromenaderna inte längre ska ske med ljud i lurar. Årets lyssnande har gått till helt meningslösa deckare av alla de slag, somliga lite sämre än andra. MEN, dessutom har jag lyssnat på Anders Hansens nyaste bok, Hjärnans akilleshälar. Vad tyckte jag om den då? Anders Hansen har om och om igen bevisat att han på ett lättförståeligt sätt kan förklara människans hjärna, varför vi funkar som vi funkar och vad vi kan göra för att lira med oss själva på bästa tänkbara sätt. Jag tror inte att det finns många som bestrider att AH är en av våra viktigaste svenska folkbildare i dagsläget. Han är överläkare i psykiatri, men jag tror att det är hans egen ångest och andra psykiska utmaningar som ger honom en fördel då teori och praktik ska vävas ihop. Det är inte så att Hansen står med den absoluta sanningen, hans förklaringar bygger på andras antaganden om varför vår hjärna, våra känslor och vår mentala beskaffenhet ser ut som de gör. Däremot förklarar han på ett sätt som lugnar och faktiskt ger hopp om att det går att må bättre än vad många gör i nuläget.
Jonas Gren pratar om våra smarta telefoner på ett sätt som åtminstone får mig att vilja sprida hans sommarprat. Detsamma gäller Anders Rosengrens, läkaren i vars forskningsprojekt Livsstilsverktyget jag deltar i. De lyfter förvisso ämnen som jag redan är intresserad av, rätt insatt i och dessutom håller jag med dem om deras analyser. Det blir lätt så för många av oss. I en värld med budskap som spretar åt alla håll och kanter känns det skönt att hitta det som ”bevisar” att jag är inne på rätt spår. Det gör det åtminstone lättare att välja då jag försöker kalibrera mig själv och hur jag väljer att leva mitt liv.
I dagens samhälle är vi så otroligt fokuserade på att maximera utfall av olika slag. Min syrra skrev ett jättebra inlägg om just detta för ett tag sedan. Eftersom vi har hängt en hel del i sommar är det naturligt att våra tankar gått in och ut i varandras. I det här skedet av sommaren, och livet för den delen, ser jag det som nödvändigt att göra allt annat än att maxa. Jag vill skala bort. Jag vill fortsätta rensa. Jag vill hålla mig på den raka och smala stigen, inte ge mig in på friklättrande längs ett lodrätt stupande berg. Att då leva i samklang med mig själv är helt nödvändigt. Jag behöver inte bli någon annan, men jag behöver förhålla mig till de förutsättningar som finns. Både de som gäller mig och mina medmänniskor i våra kroppar, men också att världen inte direkt ser ut som den gjorde för våra förmödrar och förfäder. Hur som helst, det gav mig mycket att lyssna på Hjärnans akilleshälar och jag tror att andra också skulle må bra av att påminnas om hur vi funkar och varför. Boken får 4/5.
Jag läser igen!
Alltså, på riktigt. Jag är inne på min tredje bok och jag väljer självmant att plocka upp boken för att sätta mig och läsa. Mitt projekt att hitta tillbaka till läslusten har gett resultat och ingen är mer tacksam för det än jag. Just nu läser jag Allt det blå på himlen. Tänkvärd och lite gullig. Första verkligen slukade boken på många år blev annars Bea Uusmas Vitön. SÅ bra! Jag kan inte skriva något om den utan att avslöja för mycket, men LÄS DEN! Det var allt jag hade att skriva idag. Klart slut.
Sol i sinnet.
Igår vaknade jag verkligen på fel sida, men det löste sig. Det brukar ju göra det, vare sig jag tar itu med det eller bara låter det gå. Efter fina jobbsamtal och städning hos svärföräldrarna hade de mörka slöjorna skingrats och kvällen blev mycket bättre. I det lilla känns livet alltid mycket enklare för mig, för andra är det tvärtom hjälpsamt att ta ett steg ut från sina egna tankar. Här hemma gror det överallt och det växer så det knakar på andra håll. I vanlig ordning har vi en torr vår, välkommen till livet på Sturkö. Här i Blekinge och i Skåne kommer det att ta tid för grundvattnet att återhämta sig, så det är bara att gilla läget. (Vi lider fortfarande av sviterna efter förra årets torka.) Jag väljer att ta emot solen med tacksamhet och glädje, känner mig glad över det vackra vädret och att jag njuter av att fixa i trädgården under lediga stunder. Idag ska jag ta hjälp av maken att flytta på lite perenner, men det finns också en evighetslång lista på sådant som behöver göras eller som jag bara vill få gjort. Jag försökte skriva en prio-lista, men nästan allt blev prio ett. Hahaha!
Igår bad svärmor mig väcka hennes luktärtsfröer, så de står nu uppe i syrummet som den här tiden på året är ”varmväxthuset”. Som synes ovan har tomaterna och basilikan fått flytta ner i verandan och i kallväxthuset har jag satt kålfröer i vindruvslådor. Allt är som det brukar. Det känns bra att ha utarbetat något slags schema som funkar för mig och att jag kan följa det i odlingsdagboken.
I år bestämde jag mig för att strunta i att försätta dahliorna i påsar med jord. Förra året frös ju nästan alla efter att jag hade satt ut dem, så de kom ändå i den tid som de hade gjort om jag bara satt dem direkt i backen. De börjar ändå vakna på egen hand.
Förra året drog jag igång två Dr Westerlund som jag vill ska vara uppstammade. Hade en sådan förut och den var så fin! Just nu ser de ”sådär” ut, minst sagt. Jag vet dock hur visionen ser ut och det är bara att stå ut i mellanperioden. Det är ändå så hoppingivande att se att det har börjat växa vid båda bladen – där kommer de två grundgrenarna att utvecklas. Sedan gäller det att beskära lite då och då för att få trädkänslan jag är ute efter.
Svärmor skickade med en bok som tydligen är fantastisk. Ser fram emot att läsa den! Verkligen snygg grafik. Jag älskade Uusmas bok Expeditionen, min kärlekshistoria. Den läste jag medan jag ännu ansåg mig vara en ”ivrig läsare”, då läslusten var högst levande. Vi bodde i Orem och jag slukade fortfarande böcker både på svenska och engelska. Ja, hjälp, vilken otjänst jag gjorde mig själv då jag blev en telefonscrollare. Nu låter det som att jag har suttit konstant med telefonen. Så är det inte. Jag tror inte jag har varit mer på telefonen än de flesta andra, men jag tror att jag kanske störts mer av effekterna av vad det lett till. Hur som helst är jag nöjd med att jag har tagit itu med det. Jättenöjd, faktiskt. Och med det önskar jag en trevlig helg!
Fröjdefull läsning.
Jag har lovat mig själv att vara bättre på att följa upp mitt årsord lite då och då. Jag lade märke till att jag verkar upprepa en cykel där jag har ett år där årsordet får mycket plats och chans till att utveckla mig och ett år där årsordet mer eller mindre rinner ut i sanden. Eftersom jag hade ett toppenår med ALIGN förra året skulle det innebära att FRÖJD inte skulle få någon riktig chans. Så ville jag inte, vill jag inte, att det ska bli. Ali Edwards har varje år en mycket inspirerande OLW (One Little Word)-klass, men den kostar närmare 500 kronor. Jag bestämde mig för att jag har så många årsord i ryggen att jag kan vara min egen boss. Sålunda kollar jag läget med mig själv med jämna mellanrum. Det är kanske anledningen till att FRÖJD inte att blivit något ord som hamnat i glömskediket.
Ett av mina mål för året har jag tjatat så mycket om att du som läser här ofta kanske blir trött på mig. ”Va, kommer hon inte vidare?” Det handlar om mitt läsande. MEN, det är ÄR svårt för mig att få tillbaka min läslust. Jag lovar att jag anstränger mig ordentligt. Jag läser mycket mer nu än förra året, men jag får fortfarande tvinga mig själv till viss del. Min sängbordsbok tar evigheter att läsa ut och jag håller igång några andra böcker som inte ögonen heller rinner igenom precis. Häromdagen fick jag ett exemplar av Hemslöjd, en både inspirerande och tankeväckande tidskrift som jag gärna stöttar och därför prenumererar på. Jag har också plockat fram sonens Atlas över stjärnhimlen och The Garden Design Book. Varför nämner jag dessa böcker? Det handlar naturligtvis om att jag tar mig an lite kortare texter för att lära mig känna läsglädje igen och för att få chans att drunkna i en text och vilja gå vidare. Jag är inte där än, men jag märker att det hjälper. Nu är det mycket tid som går till trädgårdsgöra, så jag har inte lika mycket tid. Det är dock en perfekt aktivitet att varva med. Dessutom närmar jag mig slutet på fastan och projektet att inte alltid bära med mig telefonen. Även det har gjort att jag varit mindre benägen att scrolla eller ”leta upp” något. Gamla beprövade recept, information i trädgårdsböcker, stickmönster etc… Jag MÅSTE inte fylla på med nytt, nytt, nytt som jag ändå inte gör något med. Jag har alldeles för många böcker som står här genombläddrade, men inte lästa. Någonstans känner jag mig ändå hoppfull och tror att jag kommer att älska att läsa igen. Jag tror att läsandet ska ge mig FRÖJD. Jag tror att det kommer att bli mer naturligt att sträcka mig efter en bok än att sträcka mig efter telefonen. Och det gör mig glad!
Nedslag i fastan.
Imorse vaknade jag hemma i min egen säng för första gången på nästan en vecka. Jag har sovit gott både i hotellsäng och på äldsta dotterns soffa, men det är något särskilt med min egen säng. Egentligen börjar den ha sett sina bästa dagar, men den är fortfarande den skönaste jag har haft. Även telefonbatteriet har gett upp, hjälpsamt såhär då jag försöker mig på en telefonfasta. Ska ärligen säga att det gått mycket bättre här hemma med den saken, på resande fot kan jag inte lägga ifrån mig luren. Däremot kan jag lämna rapport om vad som hände på tågen både på väg upp och hem igen och hur det kommer sig att jag anser att jag valde ett mycket bra projekt för min fasta.
I det senaste inlägget berättade jag att jag satt vid en plats där jag inte kunde använda min laddare, så då vågade jag inte använda telefonen för att ha nog med kräm för att kunna visa biljett och ev behöva ringa något samtal. (Jag vet, jag borde ha skaffat en bärbar dosa, men jag gav bort den jag hade och det har aldrig blivit av att skaffa en ny.) Jag bloggade en kortis och sedan fortsatte jag roa mig utan telefonen. Det funkade utmärkt och var faktiskt riktigt skönt.
På väg hem hade maken gett mig en lista med utmaningar att utföra (t ex ”låna något av en medpassagerare”, ”vik och testa ett pappersflygplan”). Jag hade fått uppmaningen att ha två A4-papper tillgängliga. Några av utmaningarna behövde jag ha telefonen till, det fick vara så. Roligt var det hur som helst. Inte minst då jag satt och vek det där flygplanet och min granne satt och hade telefonmöte och inte kunde sluta att titta på vad jag höll på med. Hahaha! Jag hade också reagerat om en 55-åring vek pappersflygplan utan att ha något barn i sällskap. Jag hade också med mig en pocket som jag köpte på bokrean som jag besökte med sonen i Solna. Cal Newport har jag hört intervjuas i diverse poddar, men det är något annat att läsa hans tankar om ”Deep work”. Underrubriken ”hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld – strategier för kontroll, mindre stress och digital minimalism” förklarar väl vad boken handlar om. Du förstår kanske också vad det är som lockar mig med Newports tankar.
Jag har förstått att det som påverkar mig själv personligen mest negativt just nu är glappet mellan den tid jag har tillgänglig och hur jag använder den. Därav önskan om en mindre närvarande telefon nu under fastan, men också önskan att läsa mer. Jag hade SÅ svårt att koncentrera mig på boken då jag satt där på tåget. Boken är intressant, men inte på det viset som får mig att drunkna i en text. Sätet var okej bekvämt, men jag satt inte i en tyst kupé och det pågick samtal runt omkring. Alla var hänsynsfulla, oavsett om de jobbade eller pratade med grannen i sätet bredvid, men det gjorde ju ingen skillnad för min koncentration. Jag tvingade mig att sitta kvar i det obekväma och kom en bit till slut. (Uppdraget från maken var utfört vid det laget.) Hade jag trott att jag som läst så mycket sedan jag var fem år skulle hamna här?! Sannerligen inte!!! Det är skillnad på att läsa på datorn, vilket jag ofta gör, och att läsa en bok. Det störda fokuset känns inte jobbigt på samma sätt vid datorn, men jag fattar ju att det bara är en skenkänsla. Där har jag annat tillgängligt hela tiden om det skulle vara så och jag är inte riktigt medveten om att jag gör en massa annat emellan styckena/sidorna/rapporterna.
Det är ingen hemlighet att jag är precis lika ofullkomlig som mina medmänniskor och att jag funkar på ungefär samma sätt, åtminstone rent generellt. Medvetenheten jag har om detta känns vanligtvis mycket hjälpsam och gör att jag är mycket ”snällare” mot både mig själv och andra än jag var som yngre. Det gör det inte lättare att acceptera att jag har blivit så dålig på att läsa. Å andra sidan har jag äntligen börjat göra något åt det. Det handlar inte längre bara om en känsla, utan är påtagligt och något som jag jobbar med i vardagen.
I en konversation jag hade under dagarna jag var bortrest (det har blivit många fina sådana, både med små och stora) blev jag påmind om argumentet att det inte nödvändigtvis är problematiskt att vi googlar allt, det är snarare en naturlig följd av hur samhället och våra omständigheter har utvecklats. MEN! För mig är det otroligt problematiskt att människor slutar ha information i huvudet. Det ger helt andra förutsättningar för mer komplexa analyser att kunna hämta information från flera olika bibliotek i sin egen skalle än om man bara tar fram en textmängd som kanske inte ens skrivits av en människa. Nej, jag tror faktiskt att människan rent allmänt har blivit både dummare och mindre resilient sedan internet gjorde entré i våra liv. Jaja, det finns massor av härligt som kommit också så klart. Jag älskar allt som bloggvärlden har gett och ger mig t ex, jag älskar att jag kan ha videosamtal med barnbarnen varje dag, jag älskar att jag kan hitta recept jag inte har i mina kokböcker och annat som är både viktigare och mindre viktigt. Faktum kvarstår. I en värld där det inte handlar om hur man lär sig saker utan om hur man hämtar fram information ges inte samma utrymme för hjärnutveckling. Apropå att googla, här har du information om demens. I det sista stycket står det: ”Högre utbildningsnivå minskar demensrisken. Forskning visar att ju fler års utbildning en person har, desto lägre är risken att drabbas av Alzheimers sjukdom.” Där tror jag till etthundra procent att det handlar om att man gympar sin hjärna när man lär sig nya saker och är intresserad och nyfiken. Det är därför man också tipsas om att hålla på med korsord, lyssna på ny musik, läsa böcker i olika genrer osv. Man blir helt enkelt dummare än nödvändigt av att bara använda andras kunskap.
Sådär, där fick du lite nedslag i de tankar som vuxit fram både innan och under telefonfastan. Jag fortsätter fram till påsk och vet att jag är på rätt väg. Inte är det lätt, varken att vara konsekvent eller att göra det jag föresatt mig, men jag ger inte upp för det.
Öppna upp för boken.
Jag känner för att läsa. Det har jag skrivit här i bloggen alldeles för många gånger de senaste åren. Har inte läslusten gett mig oändligt mycket fröjd under min livstid?! De senaste månaderna har jag faktiskt läst två ”riktiga” böcker – Mina vänner av Fredrik Backman och Till växten: En kärlekshistoria av Maja Alskog Bredberg. Kanske hade jag fått lite större läslust om jag hade gillat dessa böcker, men ingen av dem blev någon större favorit. MEN, jag ska ärligen erkänna att jag har så dåligt läsfokus numera att detta helt klart påverkade mina upplevelser av vad som hände i texten.
Till växten öppnade upp för existentiella frågor och jag kände igen mig i en hel del av författarens tankar om ansvar och odling, vad vi själva kan göra för jorden, men också för oss själva. Kanske hade den varit mer revolutionerande för mig för ett gäng år sedan då jag själv var i något slags kris och ännu inte titulerade mig planttant? Alskog Bredberg har definitivt sina poänger och jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla som känner sig fast i ett liv som tycks snurra bortom kontroll.
Flera av Fredrik Backmans andra böcker har jag läst och lyssnat på med så stor glädje att jag tror att mina förväntningar på något vis dödade boken, som för övrigt har fått höga betyg från flera av mina vänner. Jag har varit med om att döda böcker med förväntningar förut. En av mina vänner vill inte ens läsa baksidestexten på en bok innan hon gräver ner sig i den. Jag kan förstå varför hon vill ha det så. Inga förväntningar gör att man lättare blir positivt överraskad och att man inte redan på förhand ”vet” hur man bör tolka boken. Att någon annan talat om att något är bra eller dåligt påverkar också, recensioner bör läsas efter att man själv har skapat sig en egen uppfattning. Ja, alltså det är min uppfattning.
Jag köpte en diktbok på Pingstis för några månader sedan. Först fick den ligga i frysen, men sedan innan jul har den legat bredvid min arbetsplats. Svenska dikter – samlade och utgivna för skolorna av Elsa Carlsson. (Hon var för övrigt vid tiden för utgivningen en f.d. bitr. föreståndarinna vid Stockholms Norra Kommunala Mellanskola.) I förordet står det:
”Det är… sålunda inte meningen, att dikterna skall läsas i följd, vilket naturligtvis varje lärare förstår, utan lämpliga dikter kan utväljas såsom illustration t. ex. till en historisk händelse eller en geografisk skildring. Även några psalmer har medtagits, bl. a. därför att psalmen vinner på att komma med i vardagslivets arbete. Då först får den sina riktiga proportioner och sin rätta belysning i förhållande till den övriga litteraturen och barnen får lättare att förstå, vilka skatter som finns gömda i vår psalmbok.”
Denna bok har jag med glädje intagit som mellanmål här och där under hela december. Det är detta förfarande som fru Carlsson rekommenderar tidigare i förordet, alltså att inte läsa boken från bokpärm till bokpärm. Exemplaret jag har här hemma är en ny upplaga från 1947, något ”moderniserad”. Jag är SÅ tacksam att jag plockade upp denna bok. Kanske är det den som kan hjälpa mig nå målet att bli en läsare igen? En dikt är inte längre än att jag fixar att behålla uppmärksamheten under tiden jag läser den och jag hinner kanske till och med analysera den i lugn och ro?! Ett gott nytt läsår önskar jag dig som också vill läsa, oavsett det är lite, lagom eller jättemycket. Må dina läsupplevelser bidra till ett expanderat sinne och en själ som mår bra.
26 november 2025.
”Därför är det kanske inte så konstigt att så många av oss är så dåliga på att lyssna nu när naturen larmar om klimatkrisen. Vi har tränat länge på att stänga av naturen i oss, och runt oss. Vi har blivit så duktiga på det. Vi sätter oss framför datorn och vi fortsätter göra vårt jobb. Vi är professionella. Vuxna. Rationella. Världen rasar, och vi sitter ner på vår kontorsplats i det öppna kontorslandskapet. tar en mikropaus ibland, för att sträcka på benen.”
Lillastesyster ville ha bokklubb runt ”Till växten : en kärlekshistoria” av Maja Alskog Bredberg, så jag har läst. Jag har redan gått igenom en livsförändring som i somligt liknar Bredbergs, så jag tänker hela tiden då jag läser att jag väntar på det stora klicket. Det då jag och Maja Alskog Bredberg ska få en näst intill kosmisk kontakt. Men – det är med böcker som med människor. Man kan ana att någon ska passa ihop med någon annan, men det är vad som händer dem emellan som bestämmer om matchen var bra eller ej. För alla som tittat på Gift vid första ögonkastet är det lätt att förstå vad jag menar med det.
Tillbaka till boken och frågeställningarna den lyfter. Det är viktigt att ha ett lagom distanserat förhållande till vad som pågår i detta nu över hela jorden. Vi kan inte bära hela världens smärta på våra axlar, det är inte något som krävs eller kan förväntas av oss människor. Somliga av oss kommer dock någon gång att behöva förändra livet ganska radikalt för att kunna komma vidare då vi hamnat i en ohållbar vardag, oavsett om det gäller mentalt, själsligt eller rent fysiskt. Bredbergs uppvaknande i samband med World Economic Forum gjorde att hon ”hoppade av hamsterhjulet” i reklambranschen. Jag kan förstå att det var ett enormt hopp för henne och jag hejar på med allt jag har. Varje medmänniska som hittar en bättre livsväg är värd en applåd. Mitt eget hopp var inte lika stort, i mångt och mycket handlade det för mig mer om att söka mig tillbaka till mina rötter. På fars 40-årsplansch från kollegorna stod det något om att han var polisen som egentligen ville vara bonde och alla som kände mamma vet att hon arbetade outtröttligt som obetalad psykolog år ut och år in. Ända in på sin dödsbädd. Jag hamnade helt enkelt på den väg som var den enda rätta för mig – jag blev samtalsterapeut på en gammal gård där vi nu har både höns, växthus och trädgårdsland.
Ja, världen rasar. Det har den gjort i alla tider på olika sätt. Men. Idag är jag tacksam för alla de vägar som lett mig hit, just idag. Att jag är här just nu. Denna väg är inte utan utmaningar. Senast igår grät jag i frustration över att inte kunna förändra en jobbig situation för personer som jag älskar med allt jag har. Men jag är också tacksam över att ha nära och kära att kunna gråta för. Jag är tacksam för samarbetet med maken och det vi har åstadkommit här på vår lilla gård så här långt. Jag är tacksam till Maja Alskog Bredberg för att hon genom sin berättelse påminner om att vi inte behöver gå en väg som vi mår dåligt av. Vi behöver inte alla bli trädgårdsmästare, men kanske kan vi då och då behöva byta arbetsplats. Eller något annat. Tack för den påminnelsen!
The boy, the mole, the fox and the horse.
Härom dagen kom ett så fint paket hem till mig. Lillastesyster hade skickat en bok som hon inte hade läst, men som hon trodde skulle falla mig i smaken. Tänk, så rätt hon hade! Charlie Mackesys bok är otroligt vacker och tänkvärd på ett varmt sätt. (Tänk Nalle Puh och hans vänskapsband.) Dessutom är formatet perfekt, utformningen och sättningen härlig och så luktar det tjocka papperet gott. Mmmm, som en litterär godisbit! Jag har en vän som aldrig vill höra ett ord om en bok hon ska läsa på förhand eftersom hon märkt hur mycket det påverkar hur hon går in i texten och tar emot den. Jag har märkt att det finns något att hämta där. Det räcker att höra att en bok är bra och vilken genre den tillhör, låt mig sedan upptäcka vad den gör med mig. Jag var väldigt känslosam när jag läste denna lilla pralin och började till och med fulgråta vid tillfälle. När det gått några dagar läste jag om boken på Goodreads och blev då extra tacksam över att inte ha läst några recensioner på förhand. Eftersom jag inte vill sabotera sin upplevelse länkar jag till recensionerna så du kan gå dit när du själv läst boken.