historiens vingslag

Gotland 2025.

16 september, 2025 14 kommentarer

När svärsonen var färdig med sina ingenjörsstudier fick han genast ett bra jobb trots att han hade två släpkurser. Maken är helt för uppmuntring medelst härligheter, så han sa ”om du tar ut ingenjörsexamen bjuder vi dig och familjen på en helg på Gotland”. Tydligen var detta ett tillräckligt motiverande incitament, för i maj kunde svärsonen hämta ut sagda examen. Därmed var det dags för maken att leverera. Vi bokade in ingenjörsfruns födelsedagshelg i september, för ska det ändå firas kan det lika väl göras rejält. Vi har varit på Gotland i september förut. Lite vanskligt vädermässigt, men så skönt att slippa turistmassorna. (Nej då, jag ställer inte oss högre än någon annan, men det är skönt med luft och jag tror att de boende också gillar att besökarna sprider ut sig lite i tid.)

Vi bokade in två nätter på St Clemens, hotellet vi verkligen föll för då vi var här sist. För att utnyttja tiden bättre bestämde jag och maken oss för att ta färjan över redan dagen innan lilla familjen kom eftersom våra färjetider inte riktigt gick ihop. Planen var från början att maken skulle flyga oss från Kalmar, men väderleksrapporten tipsade om att det vore klokt att tänka om. Vi bestämde oss för att boka in ett billigare boende den första natten och fastnade för vandrarhemmet Visby Logi. Under femhundringen för oss två, fast då fick vi ta med sängkläder och handdukar själva och dela dusch och badrum. Var det värt det? Tja, sängen bjöd på en grop i mitten som vi liksom rullade ner i vilket innebar att sömnen blev sådär. Däremot var själva boendet väldigt fräscht och väl underhållet och det ligger väldigt centralt, så vi var nöjda.

Vi vaknade till en strålande vacker lördagsmorgon och efter att ha packat ihop och checkat ut tog vi bilen ut till Södra Hällarna, ett naturreservat som tidigare var ett militärt skjutfält. Det bjuder på vackra promenadstigar högt över vattnet och jag påmindes på en gång om vilken ynnest det är att kunna gå utan smärta! Vi satte oss på en bänk och åt resterna från gårdagens matsäck till frukost. Det var så mysigt att sitta där, hälsa på hundägare och andra turister och prata om högt och lågt. Vi funderade över Gotland, historien som ständigt är närvarande då man är här, vi tänkte på Hansan och rikedom och skatter och förvaltande och Sverige och naturens makalösa generositet. När vi hade kommit fram till Kneippbyn (stängt för säsongen, men heller inte intressant för oss) tog vi oss tillbaka till parkeringen. Så fin promenad!

Vi fick lov att checka in tidigt på St Clemens, såg att Katarina Henryson (The Real Group OG) skulle ha konsert med en kör i samband med en workshop i ruinen på eftermiddagen och bestämde oss för att ta en runda på muséet som ingen av oss besökt tidigare tills ungdomarna anlände. Var ska förresten man gå på museum om inte i Visby? Hela stan är som ett museum och historiens vingslag susar högt överallt där man går.

Fornsalen, Gotlands museum, är Gotlands äldsta kulturhistoriska museum. Inte helt oväntat tillhör det ett av Sveriges mest välbesökta muséer. Att det bjuds på mängder av bildstenar, skatter i form av mynt och smycken och väldigt många spännande historier är nog väntat, men jag gillar även anknytningen till dagens Gotland. Jessica Lundebergs installation var till exempel jättefin! Det måste vara väldigt speciellt att bo på en så stor ö som bara går att nå sjövägen. Jag vet att somliga känner sig instängda av detta, men gissar att det ger andra trygghet.

”Har du hål i huvudet” var ett ofta upprepat uttryck bland tonåringar då jag själv var i den åldern. Denna stackars man är själva bilden av vad detta kan innebära i verkligheten. Tänk att gå till historien för att man dog med huvudet fullt av spjutspetsar… Människan står på ett stort ondskekapital. Det är viktigt att komma ihåg att vi värderar så olika saker i livet och att godhet inte alltid innebär samma definition för olika personer.

Ungdomarna kom och installerades i sitt fina rum där lilla Titti hade fått en egen säng. Efter ett par skyfall låg vattenpölarna tätt, men vi bestämde oss ändå för att ta oss till ruinen och lyssna på konserten som var utlovad. Så härligt att höra toner komponerade på 1200-talet eka under valven i St Clemens! Wow, det kan ha låtit nästan precis så?! Visby var en otroligt rik stad och det byggdes stora kyrkor i varje hörn. Idag finns bara S:ta Maria domkyrka kvar, alla de andra togs över och stängdes under reformationen. De fick förfalla och man använde stenarna till andra byggen i stan. På 1800-talet insåg man dock att det fanns ett kulturhistoriskt värde i ruinerna och sedan dess har de vårdats. Efter skönsång gick dottern och svärsonen samma museirunda som vi tagit innan medan vi andra satt och gungade i trädgården och fick vara med om spännande förlovningsäventyr. Kvällen avslutades på ett nästan okej hak, men vi blev mätta iallafall.

Söndag morgon fick vi chans att uppvakta dottern på hennes 27-årsdag tillsammans med en fullsatt frukostrestaurant på St Clemens. Kul att många av körmedlemmarna från dagen innan hade sovit över på samma hotell. Skönsången var rys-vacker när alla andra gäster stämde in i födelsedagssången, även om vår dotter tyckte det var pinsamt att bli så publikt uppvaktad. Livet ska firas varje gång chans ges, det tycker jag.

Dottern fick välja lunchmatsäck på ICA vid Söderport. Det är ett av de bästa utflyktsknep som finns, att fixa plockmatslunch, även om det naturligtvis är fint att stötta lokal näringsverksamhet också. Just vid raukarna på norra Fårö finns det dock mest sten och vatten, så jag tror ingen skämdes. Efter en uppfriskande promenad bland den märkligt formade kalkstenen valde somliga att kissa i skogen medan andra avstod. Vi njöt dock alla av den medhavda matsäcken medan födelsedagsgratulanterna avlöste varandra. Följande hade vi med:

rustikbaguette
fröknäcke
Zeinas hummusmix
minitomater
salami
småcitrus
Gotlandschips i två smaker
biskvier
go’dricka

När vi kom tillbaka till Bunge gick vi på Skolmuseum. Jag älskar verkligen denna plats! Man får chans att uppleva skolsalar från olika tider, men även se hur läraren bodde. Här fick vi öva bokstäver i sandlåda, skriva med doppbläck och imponeras av vad barnen kunde för hundrafemtio år sedan.

Så här skrev till exempel den 12-årige Niklas 1877. Han kunde kanske inte tala engelska, men skriva vackert kunde han sannerligen! (Jag måste ta reda på hur Niklas är släkt med en av Strindbergs bästisar, Anton Stuxberg, upptäcktsresande.)

En riktig firarresa innebär goda måltider, så är det bara. Söndagkvällen avslutades på restaurangen Mille Lire (filial finns i Bromma) där både de vanliga och de glutenfria pizzorna gjorde oss mer än nöjda. Vi laddade upp i bilen innan vi tog oss ut i den regniga kvällen. För övrigt hade hela Gotland gul varning för skyfall och upp till 80 mm regn. Visst regnade det mycket, men mest när vi ändå skulle sitta inne på restaurang och då vi låg och sov. Så lyckat!

Efter en natt i våra vackert inredda och trevliga rum var det dags att äta. Igen. Frukostbuffén på St Clemens är otroligt fin och är säkert en av anledningarna till att inte bara vi väljer att komma tillbaka. Lilla Titti var mycket nöjd med upplägget precis som resten av sällskapet.

Vi bestämde oss för att tillbringa måndagen i Visby. Dottern önskade shopping, så vi besökte en del trevliga butiker. (Butiksdöden verkar inte ha drabbat Visby på samma sätt som Karlskrona.) Inne på Visby Glasblåseri fick vi också möjlighet att se detta konsthantverk utövas! Det är alltid lika fascinerande att se glas formas. Visby Glasblåseri återvinner drickaflaskor från restaurangerna i Visby och skapar nya, vackra tingestar. Verkligen fint koncept. Dottern ordnade en present från farmor här inne, en vacker, grön vattenkanna med skönt handgrepp i mitten. Själv hämtade jag inspiration till en ny mobil som jag vill göra.

Vi tog ännu en tur i Botaniska trädgården, denna gång tillsammans med de andra. Denna plats är så inspirerande. Jag frågade ut två av trädgårdsmästarna om deras knep för att hålla trädgården så vacker trots den stora vattenbristen. Egen brunn, dagvatten, nedgrävd bevattning och digital timer som stänger av bevattning under veckor då det regnar var tydligen knepen.

Den här får du bara för att lilla Titti är så rysligt gullig.

Ett besök inne i S:ta Maria domkyrka som i år firar 800-årsjubileum var också på sin plats. Kyrkan var full av turister. Jag gillade den nya installationen av tusentals fredsduvor som du ser i bakgrunden på den högra bilden.

I vanlig ordning njöt jag också av de makalösa blyglasfönstren i denna vackra kyrka.

”Vilken influenserbild!” Jaja, ibland hinner man inte tänka efter före. Jag vill bara avslutningsvis berätta att Gotlatos gelato KAN vara den godaste glass jag någonsin smakat. Varje smak och konsistens var fulländad. Saffransglassen hade ingen bismak, körsbärssmaken var fulländad och trots att pistageglass alltid är mitt förstahandsval var denna otroooligt god. På bilden ser du dotterns och svärsonens val. Till och med chokladen smakade gott, jag som brukar säga att jag inte gillar chokladglass. Och med det var denna septembersemester tillända! På turen till Oskarshamn blåste det riktigt rejält, men jag lyckades undvika sjösjuka trots det. Fjäderfäna verkade glada att träffa oss igen och även om borta var superbra var det skönt att komma hem igen.

Ditten och Datten

Att hålla historien i sin hand och inte kunna släppa taget.

4 maj, 2025 2 kommentarer

Den fjärde november 1799 undertecknades ett dokument gällande något jag inte har full koll på, men jag antar att det är Carin Buesdotter, änkan efter Pehr Carlsson Stålbåge, som säljer Uttorp no. 1 (ursprunget till vår gård) till bröderna Ola och Måns Mattisson. Dokumentet är skrivet med näst intill oläslig stil av Jean Lindblom, men jag och maken ska göra gemensam sak och försöka uttyda det hela vid tillfälle.

Det är ingen hemlighet att jag vurmar för det som hänt i historien. Jag försöker hitta vad jag kan om båtsmannen Pehr Carlsson Stålbåge och fascineras av att jag hittar en hel sida tillägnad honom. Jag undrar såklart vad som hände hans första fru, Kerstin Larsson, och varför hans son Karl från första äktenskapet inte tog över gården då Carin och Pehr inte fick några barn tillsammans. Jag är även lite konfunderad över att herr Stålbåge stod som båtsman i Bredavik. Flyttade hans änka till sitt föräldrahem efter makens död? Detta får bli mysterier till en annan dag.

Papperet dokumentet är skrivet på är av en helt annan kvalitet än dagens kopieringspapper. ”Charta Sigillata (inseglat papper) gavs ut första gången år 1660. Trycktekniskt har de stora likheter med sedlar. De användes för att ta ut avgifter på olika handlingar som skickades in eller ut från myndigheter.” (Läs mer på sedelmynt.se.) Jag lägger tillbaka papperet från den sista samlingen dokument från gården i högen på bordet i verandan och tänker på Carin som gått på samma ställen som jag. Var hon fin, kärleksfull och härlig? Var hon besviken och förbittrad efter att ha blivit änka efter bara tre år som gift och att hon aldrig fick några barn? Eller gjorde hennes utmaningar henne stark och driftig? Jag känner att jag vill veta mer, mer, mer.

Ditten och Datten

Utflykt deluxe.

7 april, 2025 10 kommentarer

Vi har goda vänner i Boråstrakten som vi försöker få till träff med minst en gång om året, men helst mer. Det är fint med människor som man känner sig helt bekväm med och just sådana är dessa. Att M&S dessutom är 5+-värdar på en femgradig skala gör att det är väldigt fint att få hänga med dem. Den här helgen visade det sig dessutom att min syster och svåger också skulle till Borås för att hjälpa till med inflyttningsbestyr, så vi fick till en liten roadtrip. Den började på fredag eftermiddag och efter ett snabbt stopp vid Björketorps gård för att köpa glass och ägg for vi vidare genom de småländska skogarna. Framåt kvällen blev vi avlämnade i Sjömarken och vår kära Kia fick följa med de andra som IKEA/loppis/transporthjälp. En lyxig middag var förberedd, så det var bara för oss att sätta oss till dukat bord och börja snacka. Perfekt upplägg som fortsatte i konversationssofforna.

Efter att ha beskådat utsikten från balkongen i det vackra gästrummet sov vi gott. Lördagsmorgonen bjöd på frukostbuffé värdig ett lyxhotell. Vi hade inga spikade planer, men hade blivit lovade att få kolla in nya fritidsstället. Det låg så fint vid lilla sjön Ärtingen. Vi fick chans att flytta lite renoveringsskräp och städa upp lite (älskar detta upplägg där man som gäst får känna sig behjälplig, om än bara för en liten stund). Efter lite snack runt allt och inget var vi sedan plötsligt på väg mot Falköping.

Först stannande vi vid Vänga mosse för en promenad över densamma på spänger. Ett foto blir tyvärr väldigt platt. Min hälsporre gjorde att vi avverkade en lite kortare sträcka. Det var fint att se att så många olika ”typer” av frilufsande lördagsvandrare var ute. Här kan du läsa mer om mossen!

Nu låter det som att allt vi gjorde bara var att äta, men riktigt så var det inte. Allt vi åt var dock otroligt gott och värt att nämna så jag kommer ihåg. M undrade om vi gillar ost och det gör vi ju. Därmed hittade vi fram till Osterian, Falbygdens osts butik och restaurang. Vi var inte de enda ostälskande lunchgästerna, men efter en stunds väntan fick vi plats vid ett långbord. Mysigt att sitta och äta bland okända tycker jag. Det finns möjlighet att interagera lite för de som gillar sådant eller att äta i lugn och ro. Buffén kan varmt rekommenderas! 189 kr, som hittat för allt som erbjöds tycker jag. Verkligen läckert.

Mätta och belåtna for vi vidare mot Gudhems klosterruin. Jag kan inte låta bli att sugas in i historian, funderar på hur det måste ha varit att vara nunna på 1100-talet och att folk måste ha varit skapta på annat sätt om de skulle klara av kölden! Det fanns inte många eldstäder i det stora klostret och den isolering våra moderna byggnader har fanns inte att tänka på. Och tänk, jag som pratar så mycket! Skulle jag ha smugit mig in i samtalsrummet lite för ofta för att få utlopp för alla mina ord? Verksamheten här höll på tills 1500-talets reformationoch från 1595 fram till 1951 var kloster förbjudna i Sverige. Jag måste ta reda på vad, hur och varför!

Nunnorna hade gästhus och här var vi nere i dess välbevarade källare och huttrade. Vi kan anta att det inte var någon som låg och sov här, huuuuuu!

En bit från Gudhem ligger den fantastiska Ekornavallen. Detta är en märkligt välbevarad begravningsplats med kvarlämningar från många tider. I vanliga fall hittar man begravningsplatser nära bebyggelse, men så verkar det inte ha varit här. Här ser du gånggriften Girommen, makalöst välplacerad med vinklar på exakt 90° och placerad perfekt för att uppmärksamma vår- och höstdagjämning. Under minst 4300 år har man uppenbarligen använt denna kultplats. Hur har man flyttat på alla stenblock, hur har man klarat att bygga perfekt med passform och allt utan ett enda digitalt instrument eller några maskiner? Alltså, vi människor måste ha blivit dummare eller något med tiden.

Efter att ha värmt upp oss i bilen och ätit lite lakrits (kvinnorna) kom vi fram till Varnhems klosterkyrka och Kata gård. Denna plats har jag tänkt på sedan jag hade glädjen att få följa med min syster på ett jobbuppdrag för några år sedan. Resfredags Svenska Pärlor och andra restips är min bästa idégruva! Jag älskar verkligen den här platsen. Att vi hade den enorma turen att en av de kunnigaste personerna gällande Kata gård hade personliga gäster och drog hela guidningen för alla som råkade befinna sig här var ett otroligt plus. Den här gången kunde jag ta till mig ännu lite mer information. För alla historieintresserade rekommenderar jag varmt den här lördagsrundan…

Anledningen till att vi hamnade här över huvudtaget var att M läste ”9100 tranor vid Hornborgarsjön idag”. Alltså, vi måste ju dit och kolla. Allt det andra var bonus att plocka upp på vägen. Hur räknar man tranor? Det övergår mitt förstånd. Vi tog oss iallafall fram till de där tranorna liksom en massa folk från Japan, Nederländerna, Tyskland och andra platser. Det blåste urkallt och mitt sällskap var mindre intresserade av att invänta något dansande. När vi sett tranorna stå och beta i några minuter kände vi oss därför färdiga. När jag var här med syrran var trandansen nästan över, vi var här i mitten av april, men vi lyckades ändå få se lite sprattel.

Kvällen avslutades efter denna evighetslånga dag i jacuzzin och jag kan lova att jag sov ännu godare natten till söndagen. Denna dag skulle jag också kunna berätta om, men nu är tiden ute. Att sitta här och prata var iallafall en viktig del av dagen. Vid 18-tiden kom flyttarna med Kia och det var dags att åka hem igen. Detta blev ingen långhelg, men en lång helg. Jag känner mig så glad och pepp på att lära mig mer om klosterliv och mossar, men först ska jag beta av the-never-ending-lista! Jag är tacksam över att alla mina plantbebisar överlevde dagarna utan mig och ser fram emot att komma vidare i vårbruket. Hoppas att du får en härlig vecka!

Ditten och Datten

Ordning och reda i släktforskningen.

28 februari, 2025 10 kommentarer

Igår blev det äntligen tid att ta itu med en del av mammas släktforskning och ”smått och gott” som jag tog in från ladan i början av året. Det var några lådor som hade blivit kvar därute utan att det egentligen var planerat. Det var skönt att sortera ut en del som inte längre kändes aktuellt att spara. Jag lade allt som fick vara kvar i påsar i frysen för att få bort eventuella odjur (tyvärr går det inte att förvara något på detta sätt utan att drabbas av silverfisk t.ex.). Nu har jag en del kvar att göra. Allt ska digitaliseras, något som kommer att ta enorm tid och kräver ett Anna Forsberg-system (jag är otroligt imponerad av Annas förmåga att strukturera saker och ting). Maken har kommit med ett förslag som låter mycket bättre än det jag har, så jag kommer att börja där. Detta är ju information som ska göras tillgänglig för mina syskon och våra släktingar både på mammas och fars sidor. Somliga kommer inte att vara det minsta intresserade, men det finns andra som sugs in i informationen på samma sätt som jag.

Mamma hade skrivit ner en del som mormor hade berättat vid något tillfälle, om var mormors familj bodde och vad hon visste om när hon och hennes syskon föddes. Här valde jag faktiskt att skriva ut texten och slänga anteckningarna. Att spara allt ”bara för att” känns inte nödvändigt. Vi har mycket text som mamma skrivit med sin vackra handstil och inte slarvat igenom som här då hon snabbt skulle få allt det berättade ner på papper. Roligast i den här texten var att få reda på hur mammas morfar Gustav fick sitt smeknamn. ”Farfar Sven Olsson var stenhuggare hos Ole Nissas i Hägnan på Tjurkö. Där satt han och högg sten. Far kom dit en gång i 11-12-årsåldern. Han flög i kranen som stod där och ropade ’Här ser ni flygaren Thulin (Enoch Thulin, känt flygaress, komplettering av mig)’. Sedan fick han heta det i resten av sitt liv, Thulin alltså. Flygar’n kallades han också.”

Denna fina bild på mamma och hennes tvillingsyster kommer jag inte ihåg att jag sett förut. Mamma hade sådana komplex gällande utseendet jämfört med sin syster. Jobbigt att vara ung flicka och ha en syster med svallande lockar medan ens eget hår kapats av mor jäms med öronen ”för att det var så spikrakt”, och på det ha tänder som man blir retad för i skolan. Å andra sidan tyckte min moster att det var jättejobbigt att hon hade det svårt i skolan medan mamma var bäst i klassen. Dessa skillnader trycktes det ofta på av mormor, hon som hade ansvaret att skydda och stötta. Inte okej.

Jag älskar kopian av detta vackra vigselbevis från morfars mors och fars vigsel. Underbara detaljer! Mina rötter i Västerbotten, specifikt runt Umeå, önskar jag få gräva i lite mer. Jag har bara besökt Umeå en gång då lillastesyster tog sin psykologexamen, men jag vill ha mer! Vad är det i mig själv som är Forsman? Kanske att jag tåler vintermörkret så väl medan många i min storfamilj blir väldigt låga i energi och förlorar styrfart under de mörka vintermånaderna? Delar av mitt stora hantverksintresse, att jag som tonåring trodde att jag skulle bli designer/sömmerska (Anna Forsman var sömmerska)?

Lilla Anna Sofia Hansson Forsman blev antagligen ”dövstum” efter att ha drabbats svårt av engelska sjukan i ettårsåldern. Detta är den historia jag lärt mig av mamma och det som står i hennes inskrivningspapper till dövskolan. Här hittar jag dock intressant information. Det står att Annas mamma var döv på högra örat och att hon också hade en brorson och en brorsdotter som var ”döfstumma”. Hm. Det hade varit intressant att få veta mer om detta. Jag är också intresserad av att få veta hur förvirrad pastorn med den vackra handstilen var, för Annas mor hette enligt mina uppgifter Margareta/Greta Sofia Hansdotter, inte Anna som sin dotter. För övrigt är en av mina stora glädjor att jag fick hitta Annas ”fader okänd” genom DNA, mammas släktforskning och vår släktings gedigna släktforskning från andra hållet. Jag kände mig som den där DNA-detektiven som löste Linköpingsmorden då jag höll på att lägga alla pusselbitar på plats och till slut hittade Olof Georg Ljung!

I alla papper mamma lämnat efter sig låg det också ett exemplar av Sturköbladet i vilken mamma hade bidragit med en artikel om hur släkten Bonnier (mormors mors familj, valloner, inte bok-Bonniers) kom till Sturkö. Jättefin artikel som jag vet att jag läste då den kom, men då visste jag ju inte att jag skulle flytta hit! I samma nummer stod det nämligen om Uttorp, platsen på Sturkö där vi nu bor. Jag skrev ju att Sven-Olof som byggde detta hus kom från en släkt som bott här länge och det visar sig här att det är sedan 1745. Det förpliktigar att ta över en plats som denna. Hilda och Sven-Olof fick för övrigt inga barn, lika bra var kanske det då de var kusiner. Det var istället två andra Uttorpsbor som flyttade hit. Elsa jobbade från tolv års ålder som hembiträde här i huset åt Sven-Olof efter att Hilda tidigt hade dött och blev som barnet Sven-Olof aldrig fick. Anton växte upp i grannhuset, kanske stod Elsa och Anton och vänslades över stenmuren? De båda fick inte heller några barn. Jag har bara hört så mycket gott om dem, hur fina de var. De var mycket troende. På femtiotalet tog de emot en fosterson som blev som deras egen. Dessvärre kunde han inte bo kvar här och nu är det alltså vårt hem. Vi köpte det av min bror efter att han hade rustat upp huset och styckat av en tomt närmast kyrkan där han nu håller på att bygga ett hus. Trappflisan som nämns i texten har vi alltså här på vår tomt. Spännande att veta att det stod ett annat hus som sedan flyttades någon annanstans. Som sagt. Jag tycker att det är så himla spännande att gräva ner mig i historiska dokument och försöka utläsa vad som hänt, få reda på information som ger mer kött åt benen. Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien, men det är inte helt sant. Att vi alla är människor och har våra egna vägar att gå är fantastiskt tycker jag!

Ditten och Datten

Dejlige Danmark.

23 februari, 2025 9 kommentarer

I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.

Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!

Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.

Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.

Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.

När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.

Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.

Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?

Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.

Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…

Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!

Funderingar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

17 mars, 2024 Inga kommentarer

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

Musik

Frågor och svar om musik med hjälp av SB och ChatGPT.

11 mars, 2024 4 kommentarer

Sandra Beijer bad ChatGPT om hjälp att hitta tjugo frågor till ett blogginlägg om musik som skulle kunna ge underhållande svar. ChatGPT var i vanlig ordning mycket hjälpsam(t). Sandras svar är till viss del underhållande, men framför allt blev jag sugen på att sno frågorna rätt av och svara på dem jag också. Särskilt underhållande blir kanske inte mina svar, men jag ser personligen fram emot att för en stund snurra runt i en av de världar jag trivs bäst i.

→ Vilken låt har en speciell plats i ditt hjärta och varför?
Jag inser redan på första frågan att de här svaren kommer att bli allt annat än okomplicerade. Jag lyssnar jättemycket på musik. Känslorna styr om det ska upplevas, tröstas, ges kraft eller något helt annat och ibland kan jag bara nöta samma gamla spellista dag ut och dag in i veckor. Hur ska jag ärligen kunna svara på den här frågan? Av någon anledning var den första låt som kom upp i huvudet Rajatons Butterfly. Åren med våra barn i Adolf Fredriks musikklasser bjöd på så många omvälvande musikupplevelser. Denna hörde jag framföras av en äldre klass på en av sonens konserter och blev golvad. Fortfarande tillhör den mina favoritfavoriter.

→ Om du kunde vara frontfigur i vilket band som helst för en dag, vilket skulle det vara och varför?
Jag vill absolut inte vara frontfigur, aldrig någonsin! Jag hade velat vara basist eller trummis om jag nu ska befinna mig i en låtsasvärld. Det hade dock varit roligt att få skriva låtar med gubbarna i Rush då det begav sig.

→ Vilket är ditt tidigaste musikminne och vilken känsla väcker det?
Att sjunga ”Du lilla bäck” tvåstämmigt med min mamma! Åh, älskade det och var forever hooked på att sjunga andrastämmor.

→ Finns det en låt som alltid får dig att dansa, oavsett situation?
Jag är känd för att inte vara av det dansanta slaget, men drar du igång Queens Don’t stop me now så kan jag inte låta bli att vicka på tårna.

→ Vilken är den mest oväntade låten i din spellista?
Tja, jag får väl utgå från hur jag ser på min egen musiksmak. Eftersom jag och mina brorsbarn gillar att ha dansparty tillsammans har jag en del av deras låtar som jag tycker är rätt, hm, märkliga. En sådan är Niellos och Lisa Ajax Tror du att jag bryr mig. Den hade jag aldrig lagt till själv.

→ Om du kunde välja en låt att lyssna på för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Beethovens pianosonat no. 8 i C moll, op. 13, den som också har fått namnet Pathétique. Detta stycke fyller mig med all världens vemod, men ger mig också den tröst jag behöver.

→ Vilken låttext har påverkat dig mest och på vilket sätt?
Under tiden som jag har gått igenom stora och bestående förändringar har jag alltid lyssnat mycket på musik. Att välja bara en text känns futtigt och otillräckligt, så jag får välja den som först tryckte sig igenom gyttret av livsomvälvande texter: Carpenters Top of the world. Vi spelade den högt och ofta i bilen under en period i barnens tonår då det ofta var ”spänt läge” hemma. Alla brukade sjunga med och under de stunderna kände jag verkligen trösten i ordspråket ”this too shall pass”. Och det gjorde det ju!

→ Har du någon musikalisk guilty pleasure? Berätta!
Hahaha, vem har inte det? Jag brukar säga att jag kan osedvanligt många texter till dansbandslåtar för att påstå att jag ”hatar dansband”. Mina föräldrar älskade dansbandsmusik och under deras sista tid i livet då jag till och från bodde hos dem på heltid blev det mycket dansband. Vad kan jag säga? Det är trallvänligt! Dessutom älskar jag country och dansband ligger inte långt ifrån, varken stil- eller textmässigt. Att en av de sista låtar som åkte upp på min Gillat-lista på Spotify var Arvingarnas Inbjudan till Bohuslän hade jag aldrig känt mig manad att berätta utan denna fråga…

→ Vilken är den bästa livekonserten du någonsin har varit på och varför?
Hjälp, dessa frågor är så svåra! Kent? Dolly Parton? Visfestivalen i Västervik någon gång på 90-talet? Sonens avslutningskonsert i nian? Bon Jovi? Globens Lucia? Gardners Lamb of God? Nej du, den här frågan kan inte få något vettigt svar. Jag älskar livekonserter, vare sig småglin sjunger falskt med känsla eller världskändisar levererar som om deras liv hängde på just denna konsert! Jag skulle kunna fylla ett lyxhotells största pool med tårarna som trillat de gånger jag upplevt livemusik genom åren. Musik är livet!

→ Om du kunde transporteras tillbaka i tiden för att bevittna ett historiskt musikevenemang, vilket skulle du välja?
Lätt! (Äntligen…) Premiären för Händels Messias i Dublin.

→ Vilken låt var den första du lyssnade på imorse?
Sias Courage to change. Den har de senaste åren betytt mycket för mig och känns som en bra start på dagen.

→ Har du någonsin gråtit till en låt? Vilken och varför?
Hahahahahahahahaaaaaaaaa! Hahaha. Om detta är första gången du läser något jag skrivit ber jag om ursäkt för mitt gapskratt. Maken har uppfunnit ordet ”gråtknarka” efter att ha blivit inspirerad av mitt sätt att ta mig an konstformer av olika slag. Jag är kanske lite ovanlig så till vida att jag är väldigt jämn i humöret i vardagslivet för att känna mina känslor så intensivt som jag gör genom musik, film och böcker. Svaret är att jag nästan varje dag (sedan jag fick vårt första barn, innan dess grät jag sällan) gråter till musik.

→ Vilket musikinstrument önskar du att du kunde spela och varför?
Jag önskar att jag hade varit bättre på att öva på min fiol och på pianot. Jaja, nu gav dessa instrument mig mycket glädje under min uppväxt, så jag får vara glad över det. Annars hade jag gärna spelat elbas, cello eller trummor. Eller oboe, det är så vackert. Förresten, jag har alltid fascinerats av duktiga barockmusiker, varför inte bli blockflöjtsproffs?

→ Finns det en låt som förändrade ditt sätt att se på världen? Berätta!
När min moster i slutet av sjuttiotalet ledde barnkören i kyrkan i ”Över jordens buller” så taket lyfte upptäckte jag hur härligt det är med körsång. Jag har sedan dess varit en trogen körsångare och hoppas att jag får fortsätta sjunga med andra forever and ever.

→ Vilken låt påminner dig om en specifik person eller tid i ditt liv?
George Michaels hela CD Listen without prejudice är den första som kommer upp i huvudet, men jag lyssnade på den så, så mycket under några år (kom ihåg, detta var innan jag ens hade kunnat uppfinna Spotify i fantasin) då jag gick från att vara en ung lärarstudent som trots allt levde ett otroligt skyddat liv till att bli en ganska ung vuxen som hade skakats om på många olika sätt på bara några år. Alla dessa Sliding Doors-tillfällen kan ju ge vem som helst hicka…

→ Vilket är ditt favoritalbum? Berätta mer.
Mamma brukade ärva LP-skivor av sin tvillingsyster. En av dem var Dolly Partons Jolene, den som ledde till en livslång kärlek till countrymusik. Detta var alltså anledningen till att jag visste att Whitney Houstons kändisskap byggde på någon annans skapelse. (Inte för att det gjorde något, jag älskade Whitney av hela mitt tonåriga och kärlekskranka hjärta.)

→ Vilken artist eller band skulle du helst vilja se återförenas?
Båda systrarna Nilsson i Ainbusk är ju döda, men deras musik är odödlig. Deras livekonsert som jag och lillasyster gick på precis när hon skulle åka jorden runt (tror jag det var, hon skulle i alla fall ut på resa) gick inte av för hackor. Där kan man tala om passion och närvaro!

→ Om ditt liv var en film, vilken låt skulle spelas i öppningsscenen?
Salem Al Fakirs Keep on walking eller Jumpers Solen stiger upp även idag. Jag är pessimisten som verkligen vill vara optimist, så dessa realistlåtar med positiv pepp gör mig alltid lika full av hopp. Jag är nöjd över att kunna plocka bara två att välja mellan.

→ Om du kunde skriva en låt med någon, levande eller död, vem skulle det vara och vad skulle låten handla om?
Georg Riedel, Kenneth Gärdestad, Sofia Karlsson eller någon annan fantastisk kompositör som inte nödvändigtvis är så känd. Låten skulle naturligtvis handla om livets komplexitet, högt och lågt, men den måste sluta med solsken i blick.

→ Vilken är din favoritmusikvideo och varför?
Det finns inget annat val än detta. Vad kan jag säga? Jag var tonåring på åttiotalet, Morten Harket var så ruskigt snygg och hela upplägget är och var sjukt läckert.

Här har du alltså en liten del av mitt musikaliska hjärta, komprimerat med hjälp av ChatGPT. Så kan en måndag i mars också börja.

Ditten och Datten

Vad silverfisk och tiden kan göra för en text.

30 januari, 2024 Inga kommentarer

Jag älskar att Elsa och Anton som bodde här en gång finns kvar på något vis. Det här guldkornet tror jag vi hittade i en av de senast utforskade hörnorna av gården. ”Andeliga Wederqwickelsestunder”, tryckt i Stockholm 1857. Spår av ohyra och fukt syns genom hela boken. Den har legat i en påse i frysen i flera veckor för att ta död på vad som eventuellt fortfarande levde.

Kul att en sida från något tryck i ännu sämre skick har fått agera bokmärke. Jag älskar frakturstilen som gör att boken känns ännu äldre än vad den faktiskt är. Den är inte helt lätt att läsa ens för mig som har övat en hel del, men efter en stunds fokuserad läsning lättar det lite. Det här är artonhundratalets form av självhjälpsbok. Det har hänt en del på snart tvåhundra år.

Om wårt lifs bräcklighet.
Ett glas går snart i kras.
Hwad går ännu snarare i kras? Menniskan. Doctor Luther skänkte en gång sin kollega Justus Jonas ett wackert glas, med följande vers:

”Dat vitrum vitro Jonæ vitrum ipse Lutherus,
Ut fragili vitro similem se noscat uterque.
Luther, som sjelf är ett glas, ger ett glas åt Jonas, det glaset, Så må de begge förstå, att det glaset likna de begge.

Jag har sett glas, som öfwerlefwat många menniskolif, och skola måhända öfwerlefwa både mitt och ditt. Du förlustar dig åt glaset, synnerligast om der är något godt uti det. Huru mången tycker icke om sig sjelf, synnerligast om han har stora gåfvor af Gud. Trälådan stoltserar med en gyldene klenod, som likwäl en främmande hand lagt deruti, och som hon tager ut igen, när hon behagar. Min wän, bestäm hwem du är! Ett glas, som snart går i kras. Glaset bräcker icke sig sjelf itu: du har något inom dig, som dagligen bräcker och förswagar dig. Huru mången sorg, huru mången krankhet, huru mången tillstötande händelse bräcker icke på ditt lif! Urssynden, som bor i dig, fräter på din kropp, som masken på äplet, coh ger sig ingen ro förrän hon har förtärt den. Ett glas kan wara länge, om man behandlar det försigtigt och tager omsorgsfullt wara derpå. Anwänd all omtanke, akta dig på bästa sätt; du är ändå intet ögonblick säker på ditt lif. Jag känner sådana, som störtat wid glaset och dött på fläcken. Glaset blef helt; de brusto. Tänk derföre i tid på döden, och lef så, som om du genast skulle dö! Hör hwad den wise Geneca säger i 2:de brefwet: ”Wi sjunka icke plötsligt i döden, utan wi komma densamma stundeligen närmare. Wi dö dageligen, ty med hwarje dag förswinner en del af wårt lif, och alltsom wi skrida framåt, komma wi målet allt närmare och taga af i wexten. Barndomen är sin kos, ungdomstiden också. Den tid, som förflutit tills i dag, den hafwa wi förlorat; äfwen den dag, wi nu lefwa, dela wi med döden.” Och Cyprianus i sin bok om dödligheten: ”Om du bodde i ett hus, hwars wäggar gåfwe sig, hwars tak brakade öfwer ditt hufwud, och hela huset såge ut som wille det falla öfwerända, skulle du då icke sammanrafsa hwad

du finge tag uti, och skyndsamt begifwa dig på flykten derifrån? Wälan, si din kroppshydda blir gammal och bräcklig, och lagar sig till att snart falla öfwerända och gå under. Skynda, bered dig på din hädanfärd, och betänk att döden är för dörren! Jag will aldrig wara säker, eller ett enda ögonblick missbruka mitt lif. Döden wäntar öfwerallt på mig; jag will också wänta på honom. Hwem wet huru snart wi träffas och falla i famnen på hwarandra? Han skrämmer mig icke; jag är honom i Christo wäl wuxen. Salig den, som dör innan han dör, för honom kommer döden aldrig för bittida.

Carpe diem, alltså . Fånga dagen, kära du!

Ditten och Datten

Om bilder kunde tala.

21 september, 2023 Inga kommentarer

Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.

Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…

Hus och Hem

Växthusdrömmar.

29 juli, 2023 2 kommentarer

Tänk att vi faktiskt har ett växthus! Det blev klart lite senare än tänkt, men det växer för fullt där inne och jag ser fram emot att nästa år få testa nya tekniker för att vinna lite tid och kraft.

Syrran tyckte inte vi skulle slänga Elsa och Antons bord, så nu står det här med mammas novemberkaktus. (Det är hon som har rengjort det så noggrant.)

Vi får kanske ställa ut deras finglas som vi hittade i sommarvistet då vi städade ut häromdagen. När har dessa flyttat in i hushållet? Var de en gåva, eller har de köpt dem själva vid något glasbruksbesök?

1 2 3 4 Nästa →