Ditten och Datten

Ögonblick från fina dagar.

2 kommentarer

Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.

Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.

I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.

Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.

En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!

Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).

Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.

Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…

… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.

De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.

I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.

Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.

Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.

Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.

Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.

Continue Reading

Funderingar

Överblick.

Inga kommentarer

Att ha en trädgård kräver sitt. Jag fattar varför det ofta är lite äldre människor som gräver ner sig i sina trädgårdar, eller människor som jag med ”flexibla scheman”. Igår var planen att jag skulle klippa mig igenom allt som är tänkt att klippas med gräsklippare. Brorsan brukar ta det mesta med åkgräsklipparen då han klipper hos vår gamla granne, men nu ville jag att det skulle bli fint på en gång. Det tog sina timmar. Jag är trött på att ha högar av olika slag på olika ställen på vår ganska stora tomt. Tallkottar. Byggmaterial. Planteringskärl. Jord. Kompostmaterial. Gamla trälådor. Byggplast som ska torka. Det är som att det blir en sanning, att man måste fortsätta lägga grejer där något någon gång har hamnat av någon anledning. Vi har en plan gällande att göra ”rum” i trädgården, men det kräver sitt. Nu när det har varit så blåsigt de senaste dagarna påminns jag återigen om att det hade varit trevligt med en berså någonstans.

Lars-Johan Svanström är trädgårdsmästaren i Träslövs trädgård i Varberg som nedlåtande talar om klorofyllöknar och ängsliga ”män” som gör fel, fel, fel då de tar hand om sina trädgårdar. Jag ser vinsten i att ha härligt böljande och underbara trädgårdar med olika rum och nivåer. Jag ser också kostnaden som krävs för att få till något sådant. Det är lätt att tala nedlåtande om hur andra sköter sitt liv när de enligt en själv gör det på ”fel” sätt. Jag är också skyldig till detta. Att sätta sig ner och räkna på allt som skulle krävas för att få till något som inte inbegriper gräsöknar hade varit intressant. Vi jobbar här hemma enligt devisen ”lite i taget”, både tidsmässigt och monetärt. Det gör att det tar sin lilla tid att genomdriva förändringar. Som med allt annat handlar det också om att prioritera på ett sätt som funkar för en själv, inte för andra. Att höra ”om detta hade varit mitt hade jag…”, vare sig det kommer ut från någons mun eller framgår tydligt på annat vis, har förut varit jobbigt för mig. Delvis fortfarande, men inte värre än att jag inser att det är helt okej för andra också att drömma och känna sig lite bättre än någon annan.

Mina egna trädgårdsdrömmar handlar om rabatter som böljar och gärna i många olika färger. Gärna bakom raka linjer. Efter ett ängsligt liv med mycket små utsvävningar gällande uttryck övar jag på att våga göra tvärtom, att jobba utefter förutsättningarna att jag mår bra av korsstygn, mönster, recept, ordning och reda, men att det är okej att avvika och ofta blir bra ändå. Jag inser att tiden är min vän och min fiende, att jag får ta hand om det jag kan och vara nöjd med att annat inte blir gjort. Att ta kort på växtlighet så här i hårt morgonljus gör den inte rättvisa. Det är lite tidigt på dahliasäsongen, men de är finare än någonsin utan att för den skull ännu göra sig särskilt bra på bild. Jag upplever, tar in, vågar klippa blommor och litar på att det kommer fler. Fortsätter plocka bort ogräsen även om det finns så många att det kanske egentligen inte är lönt (gräsklipp runt dahliorna, plus att jag försatte de lite hårdare drivna knölarna inomhus och lät dem komma igång var ett smart drag).

I zinkbyttan där det förra året växte blomster i sepiatoner växer det på för fullt, men även nedanför. Självsådda penséer är så vackra, jag nänns inte plocka bort dem. Minifloxen växte höga och ståtliga i sagda zinkbytta förra året och fröade av sig här i gruset. De är också för fina för att plocka bort. Här är det grusgång, inte rabatt, men jag väljer att strunta i det.

Ängen svajar och lever sitt eget liv. Den är torr och brun nu, i våras blommade det rikligt här. Hade det inte varit för alla fästingar hade jag gärna lagt mig där och lyssnat på det susande som uppstår då gräs vajar i vinden. Vilken fröjd det är att få vara nära naturen, på något sätt vara ett med den. Jag tänker på allt vackert och allt jobbigt, på hur livet händer runtomkring oss vare sig vi gör oss delaktiga eller inte. Som min svärmor sa häromdagen: ”Carpe diem, slitet uttryck, men sant.” Fånga dagen. Och fångar vi den inte är det väl okej det också, för imorgon kommer så småningom vare sig vi är medvetna om vad som händer fram tills dess eller ej. Hoppas att din dag blir fin.

Continue Reading

Ditten och Datten

Att lära sig hantera ”skit”.

2 kommentarer

I fredags och lördags började jag storstäda här hemma. Storstädning är allt det där som vanligtvis inte tas omhand då all den vanliga skiten hanteras. Nu fokuserade jag istället på verandans stök, köksluckor, dörrar på kyl och frys, påsen med läkemedel som ska skickas in till något apotek och annat som vanligtvis ska göras ”en annan dag”. Vi får amerikanska gäster både hem hit och till Bredavik, så idag kommer jag också att åka till Bredis för att städa ur vintern efter jobbet. Där ska det städas bort spår efter möss och fräschas upp rent allmänt. Nu för tiden är det inte något lika gigantiskt projekt som förr om åren eftersom vi har goda ”stängnings- och öppningsrutiner”, men fortfarande kräver ett halvårs vila i kyla en del rengöringsprodukter för att framkalla hemtrevnad. Jag vet ingen som mår bra av att bo i smutsiga miljöer, men vet att många inte prioriterar denna hygien av olika anledningar.

Hur som helst, under mitt röjande här hemma hittade jag denna lapp med anteckningar från något webbinarie tidigare i år. (Det kan ha varit Tony Robbins, men jag är inte säker.) Det handlade om att uppmärksamma hur vi påverkas när andra får oss att känna vissa saker. Detta är något som kan ge upphov till mycket elände, men det går också att städa bland dessa känslor och bygga styrka att hantera dem.

  • kritiserad
  • stängd
  • kontrollerad
  • osedd
  • inte förstådd
  • otrygg

Det pratas mycket om kränkthet i dagens samhälle och det fokuseras på hur viktigt det är att ta ansvar för hur andra känner sig. Som med allt annat har en viktig vågrörelse skapats i denna process. Det är nämligen även mycket viktigt att lära sig att ta ansvar för sina egna känslor. För mig är det självklart att det är hemskt att medvetet ge andra oförtjänt kritik för få dem att må dåligt, men ibland behöver vi uttrycka att något bör göras bättre. Vissa förändringar är nödvändiga och kan inte blundas för, även om den kritiserade upplever att kritiken gör ont. Det är inte särskilt givande (det kan till och med vara skadligt) för någon att helt stänga till känslomässigt för en person som står en nära, men det är viktigt för alla att få ha en möjlighet till en privat vrå där ingen annan har rätt att påta omkring. Det är ett fruktansvärt övergrepp att medvetet inskränka någons frihet, men det är också viktigt att förstå vikten av att hålla varandra uppdaterade om vad man håller på med för att kunna få en aning om när något är fel. Tänk dig ytterligheterna ett barn som inte får ta ett steg utan att föräldern är där för att kontrollera och ett barn som släpps ut ur huset utan någon som helst kontroll. Någonstans mitt emellan är helt enkelt hälsosammast. Det är inte vettigt att aktivt strunta i någon annans behov av att bli uppmärksammad, men att i varje läge ge någon sin fulla uppmärksamhet är inte heller vettigt. I många relationer är det lika svårt att känna sig förstådd som att förstå sin partner, men det är det förra som man oftast reagerar menligt på. Det är skillnad på att verkligen utsättas för otrygghet och att inte kunna läsa av andras hjälper på grund av sin egen historia. Det är viktigt att lära sig se skillnad på vad som är sann och vad som är upplevd otrygghet för att förstå om man bör avbryta ett förhållande eller om man bör jobba med sig själv. Resiliens, alltså en förmåga att hantera motgångar, kriser och att ens medmänniskor kan vara riktiga muppar, är något som jag ser stort värde i! Lär vi oss att hantera våra känslor kan vi också se när andra inte kan göra det. Ibland innebär det att vi kan vara till hjälp både för oss själva och för andra. I vissa fall behöver vi avbryta en relation som skadar oss, ibland behöver vi jobba aktivt för att läka den. Det går att få saker och ting på plats, något som jag ser dagligdags i mitt jobb som samtalsterapeut.

Jag gillar Dorothy Law Holtes dikt som jag läst så många gånger. Tycker du att den har bäring?

Ett barn som kritiseras – lär sig fördöma
Ett barn som får stryk – lär sig att slåss
Ett barn som hånas – lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi – får dåligt samvete
Men…
Ett barn som får uppmuntran – lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans – lär sig tålamod
Ett barn som får beröm – lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap – lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen

Continue Reading

Ditten och Datten

Vemod i solsken.

Inga kommentarer

Det är juni och sommarkvartalet är officiellt här. Den inleds med kaliforniska vibbar, en brun gräsmatta och en känsla av vemod. Jag känner mig verkligen ledsen utan att riktigt veta varför. Nina Simone får sätta tonen med Everything must change, detta känslomässiga storverk som kryper in under huden och släpper fram tårarna som behöver släppas fria. Ljudknapparna på datorns tangentbord funkar inte längre efter nattens uppdatering och jag vet att jag borde sätta sådant jag skjutit upp i ordning. Grrrr. Inte bara vemodig alltså, utan ilsk också. Min allmänna förnöjsamhet har tagit semester och istället har alla känslorna kommit på besök på en och samma gång (men de tog inte med sig Per Gessle, han har väl fullt upp med Gyllene Tider-turnén kan jag tro). Den där larven som också har rätt till att äta sig mätt hade gjort sig ett skrovmål på rosen i krukan. Jag är irriterad över att den enda bussturen in till stan som funkar för mig tar över en och en halv timme istället för de vanliga 45 minutrarna eftersom bussen som tar mig härifrån måste åka ut till Tjurkö först. Jag hade hunnit köra till Växjö på samma tid! Ja, om jag hade haft en bil tillgänglig. Men det har jag ju inte och hade jag haft det hade jag kört in till stan istället för att ha åkt buss. Just det. Jo, men nu är det som det är och idag väljer jag att vältra mig lite i känslorna istället för att vara sådär präktig som jag alltid är annars. Och det får vara okej. Den som hittar nyckeln till styrpanelen till kvinnors hormonella känsloliv borde få Nobelpriset.

Jag får gå hit för att hitta ut ur dagens elände. Tack för växtkraft och värme, vatten i brunnarna och kranen och tack till maken som byggt min lilla oas för själsfrid och återhämtning. Tack till Far och bror som hittade och köpte denna lilla gård som ger mig så mycket glädje. Tack till syster och faster som fått hoppa in som läromästare gällande det gröna när föräldrarna inte längre kunde fylla denna roll. Tack för livet och tack för allt som finns. Allt måste förändras, det ligger i sakens natur. Idag gör den känslan mig vemodig, en annan är det just detta som ger hopp. Och så är det med det.

Continue Reading

Hus och Hem

Sommarpool i två plan.

6 kommentarer

Igår fick maken en idé som han genast omsatte. Rätt vad det var såg jag några av de vackra isolatorerna jag hade tiggt mig till då elstolparna byttes förra året hängandes i något slags skapelse. Jag fick genast visionen av prunkande slingerkrasse och vilken plats som skulle vara bäst till…

… det nya fågelbadet som nu är på plats. Kul idé tycker jag, och ett utmärkt sätt att återanvända vackra gamla isolatorer på. Nu blir det dags att gräva ut för ännu en liten rabatt, den här gången en rund sådan.

Ps: Igår var jag vid tågstationen för att plocka upp vår gamla granne från Orem (Hurra!) då jag snubblade på en stenkant som jag över huvud taget inte såg. Jag föll raklång, har idag stora blåmärken på knäna och hakan samt jätteont i nacke/axel. Detta berättar jag inte för att klaga, bara för att du ska förstå ungefär hur hårt jag föll. Det var mycket folk i omlopp och minst fem personer i min omedelbara närhet. Jag kom upp utan allt för stora åthävor, men ändå. Noll personer bemödade sig åt att ens titta åt mitt håll, fråga hur det gick eller kanske räcka en hand till hjälp. Jag tror att det chockade mig mer än själva fallet. Vad är det för värld vi lever i?

Continue Reading

Planttant

Det kvittrar i säven och susar i hörlurarna.

Inga kommentarer

Jag vaknade från en dröm där min systerson var rockstjärna. Jag ser det som högst troligt att detta ligger i hans framtid, både med tanke på hans drömmar och hans musikalitet. Låten som han och hans band framförde var SÅ bra, men jag hade aldrig hört den förut. Nu sitter jag och försöker hålla tonerna levande. Inte direkt Bobby Womack, inte heller 100 gecs. Kanske någonstans där emellan? Nja, tror faktiskt att det var mer Alex G. Coldplay har varit S stora idoler i många år, men det var inte arenarock jag hade i mitt huvud. Inte alls. Det är intressant med drömmar, hur somliga är så verkliga att man vaknar och undrar varför man ligger i sitt sovrum när man nyss befann sig i yttre universum?! I min verklighet skiner solen och allt det gröna har exploderat då naturen tacksamt tog emot en ganska rejäl dos regn. Vilken skillnad det är med äkta vara jämfört med mitt envetna vattnande…

Tulpanerna ger allt i sluttampen på sina femton minuter i rampljuset. Jag har plockat så många buketter i år, både att ge bort och njuta av här hemma. Trots det har det blivit en hel del blommande skönheter kvar nere i Lilla Rotterdam. Vi får väl se vilka tulpaner som bestämmer sig för att komma tillbaka nästa år. Det ska bli spännande att se! Just nu handlar mycket om att gödsla rätt. Det är A och O då det kommer till både blomster och grönsaker. De första åren hade jag definitivt inte koll, men jag tycker att jag lär mig mer och lär mig av mina misstag. Ett problem är att jag måste handvattna så mycket och att det är ett evigt sjå att dosera och fylla på med den flytande näringen som är nog så viktig som det jordbundna gödslet. Precis som med allt annat får jag bara släppa den här tanken på perfektion och tänka att jag gör så bra jag kan. Det kommer att bli bra ändå. Jag är inget proffs med outsinlig plånbok till specialjord och annat som kanske hade gjort saker och ting bättre. Däremot har jag en god vilja och prioriterar att lägga tid i trädgården.

Igår plockade jag in årets första syrenbukett. Jag gör ett experiment och ser om det stannar här eller om de klarar att slå ut. Just syrener står annars vanligtvis inte särskilt länge i vas. Jag följer flädern här utanför med stort intresse. Finns det chans på flädersaft snart? Den kalla och torra våren har kanske inte gett de bästa förutsättningarna för vår fantastiska natur. Jag håller tummarna för fler regnnätter. Päronträden blommar dock med full kraft och även om fru Ingrid Marie sett sina bästa dagar hoppas jag att detta är året då vi får lite äpplen igen. Fröken Idared och hennes körsbärsvänner ser ut att ha tagit sig bra (jag fortsätter vattna ordentligt), men det lär ta många år innan de ger frukt. Nej, nu är det dags att placera ut lite försådda blomster i rabatten. Jag måste även införskaffa snigelpellets, för trots gårdagens inlägg är jag ovillig att dela med mig till de slemmiga kamraterna.

Continue Reading

Hus och Hem

Rosenportalen.

2 kommentarer

När vi flyttade in i vårt hem var det inte vårt. Vi hyrde av brorsan och hans fru. Det innebar att vi inte riktigt kunde ta egna beslut, även om det naturligtvis uppmuntrades att ”känna oss som hemma”. När huset så gick över i vår ägo 2019 befann vi oss mitt i kaos och det dröjde till 2020 tills vi började göra lite större projekt i trädgården. Eller vi och vi. Som med så mycket här hemma är det jag som funderar ut och kommer med idéer och Ingenjören som genomför dem praktiskt. När han är klar tar jag över igen, målar eventuellt det som byggts och tar hand om allt det praktiska planttantsjobbet som att planera, förså, gräva ut, vattna, gödsla och allt vad det nu är. 2020 fick jag pelargontrappan, vi grovrensade det som skulle bli en rabatt mellan huset och ladan och det var också då som trädgårdslandet växte fram och kom på plats. 2021 var det dags att börja jordförbättringen i lådorna och jag började testa om växthus var något för mig i en miniversion från Lidl. Kryddhjulet kom på plats efter att syrran hittat gratis ölandssten till oss. 2022 tillkom det lite större växthuset från Bauhaus (som visade sig inte tåla vind). Vi grovrensade även vid trädgårdslandets stenmur för att få till ännu en rabatt med lite bättre förutsättningar och det sista maken gjorde innan vintern var att gräva ner plank som fick bli en gräns mellan rabatt och gräsgång.

Förra året fick jag en Prinsessan Marie-ros som syrran drivit upp själv från stickling. Den hade hennes son i sin tur fått i ettårspresent av vår mamma (som för övrigt älskade rosor), så det kändes viktigt att ge denna gåva de bästa förutsättningar. Jag planterade den förra året efter konstens alla regler. Stor grop, rosjord och ”rätt” slags gödsling. Rosen vattnades lite extra för att verkligen kunna acklimatisera sig, men den fick sin plats med tanken att den skulle slingra sig upp i en rosenbåge. Efter en del googlande och bläddrande hittade jag denna bild på Pinterest och skickade till Ingenjören. Han hade börjat fundera på en svetsad version med armeringsjärn, men efter lite testande insåg han att den inte skulle uppfylla hans krav på stabilitet. Plan två blev att bygga något mer liknande rosenportalen/minipergolan som jag hade hittat bild på. Projektet blev lite större än någon av oss hade tänkt, men oj, vad nöjd jag är! Jag valde att måla in träet i falu rödfärg för att binda ihop huset med ladan.

Nu känns drömmen om ett renoverat sommarviste ännu lite närmare. Det kommer att bli jättefint när det blir klart.

Jag är så nöjd med detaljer och proportioner! Här är det tänkt att rosen ska kunna bindas upp vid armeringsjärnet på sin väg upp. Rosen ska även få sällskap av en klematis, men det gäller att välja rätt sort och rätt färg! För mig är en riktigt blålila en ”riktig” klematis. Vi hade en fantastisk sådan utanför dörren i vårt barndomshem, men jag tycker inte riktigt att färgen blir rätt här. När jag har tänkt klart blir det säkert bra.

Det ska slingra sig upp något även på andra sidan. En mer permanent lösning är på gång, men just nu blir det några överblivna luktärter. Får se om de blommar något här då det är lite väl skuggigt egentligen. De har i alla fall fått ordentligt med gödsel. Ja, det var den rosenportalen, det. Lite i taget. Som min kompis som var här i förra veckan sa: ”Det är så inspirerande att se att det här stället växer fram lite i taget. Jag är ’allt eller inget’ och då blir det ingenting gjort eftersom varje projekt känns så stort. Man kan ju måla lite åt gången, allt behöver inte bli klart på studs.” Sanningen är att jag är precis likadan. Det är ju detta som gör att jag ibland blir lite låst! Men tänk! Nu är till och med listerna till verandan målade och snart även monterade. Eftersom ändå verandan är fullproppad med växter just nu och funkar som något slags provisoriskt växthus så är det ingen brådska. Vi ska nog få tid att sitta där i lugn och ro en vacker dag. Lite i taget.

Continue Reading

Recept och Hälsa

Tankar medan morgonsolen stiger.

4 kommentarer

Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.

Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.

Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!

Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.

Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!

Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:

Burritogratäng (Kay Nutritions försvenskade version)

1/2 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i små tärningar
tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt)
2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin
1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls
1 tsk vitlökspulver
1 tsk spiskummin
1/2 tsk oregano (jag tog mer)
1/2 tsk salt
2,5 dl frysta majskorn
1 burk svarta bönor, sköljda i sil
3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag
drygt 8 dl het kycklingbuljong
1 msk olivolja
2 msk tomatpuré
150 g riven gratängost av önskat slag
ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till

Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.

Continue Reading

Ditten och Datten

Halvklart, halvstädat, halvfrisk.

Inga kommentarer

Verandan var definitivt inte i samma skick som efter förra vintern, men det stod grejer överallt som väntade på att flyttas ”någon annanstans”. Nu är allt flyttat och sorterat, hurra! Det är det halva, för nu ska allt såpskuras, tvättas och rengöras innan vi kan sätta upp de saknade listerna och börja använda vårt underbara extrarum till oss själva istället för att utnyttja det som extra kylskåp/förråd.

På dagens agenda står förutom det vanliga ”jobbjobbet” matlagning med härliga kryddor och test av inläggningskryddor som vi fick av min syster och svåger. Ottolenghis recept är mina favoriter då det gäller vegetarisk matlagning. Allt jag testat har varit oerhört gott! Vissa recept innehåller ingredienser som jag inte har tillgång till, men det är okej att höfta lite och byta ut mot något liknande. Mums. Jag ser redan fram emot dagens middag!

Maken har hostat mer eller mindre hela vintern. Nu är det mer igen. Jag känner mig inte hundra, men inte sjuk heller. Bjuder in vatten, citron, honung och vitlök och hoppas att jag snart känner mig riktigt pigg igen. Heja livet!

Continue Reading

Ditten och Datten

En lördag med vind i håret.

Inga kommentarer

Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.

På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.

Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.

Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.

Continue Reading