Eh, jag förstår inte? De senaste dagarna har mängder av personer hittat hit till bloggen via https://monnah.se/?tag=skonhetsoperationer. Vad märkligt. Visst har jag etiketten skönhetsoperationer, men den används inte särskilt ofta. Jag gissar att folk blir lite besvikna om de hade hoppats hitta tips om olika operationer. Jag har ett verktyg som heter Google Analytics. Det var jättebra för några år sedan då jag såg med vilka sökord läsare hittade hit. Jag tror att det kan ha varit GDPR som satte stopp för detta. Nu får jag bara besked om vilken ”sida” i min blogg som läsare landar på. Hur som helst går jag ytterst sällan in på Analytics numera, men när jag såg att jag hade haft många fler besök än vanligt blev jag lite nyfiken. På ett år kommer träffarna från ungefär 13 000 separata källor (telefoner, datorer, plattor) och av dem är ca 200 återkommande. Av de 200 finns det både då och då-läsare och varjedagsbesökare. Då kanske du förstår om jag tycker det är spännande att helt plötsligt flera hundra hittar till etiketten ”skönhetsoperationer” på bara några dagar.

Efter att ha skrivit om det märkliga fenomenet är det dags att ta itu med det jag tänkte berätta om idag. Jag skriver ofta om min yngsta faster eftersom hon är min mentor, ”influenser” och någon jag ofta delar tankar med. 1989 bodde jag ett halvår hos henne, hennes man och deras barn. Igår firades sagde mans sjuttioårsdag. Dessvärre tog jag bara ett fåtal bilder och födelsedagsbarnet hamnade bara på en där han står bakom sin fru och inte syns. Jaja, jag får tänka som så att jag hade så trevligt att det inte fanns tid att dra fram telefonen!

Igår firade vi livet och jag är så glad att syrran och jag fick vara med. Vi representerade våra bortgångna föräldrar då det var syskon med respektive som var bjudna till kalaset. (Min farbror i Dalsjöfors behövde skjuts, så hans son körde ner honom. En kusin bor även i kalashuset, så han fick också vara med. Vi var alltså ett litet gäng kusiner på plats.) När det kalasas i den här storfamiljen finns det några återkommande diskussionsämnen: alla hundratals familjemedlemmar (inte hundratals kanske, men över hundra vid det här laget), odling, mänskliga relationer, familjedrag, minnen, den goda maten och dålig humor. Eller, den dåliga humorn kanske mer tar plats utan att vi pratar om den. Jag älskar det! Det brukar även hållas tal, så också igår. Jag bidrog med ett lite musikaliskt tal med hjälp av gitarren, Magnus Uggla på stereon och en allsång, men spelade också en stund på fiol under kaffet. Kul att agera ”underhållning”!

Faster berättade att min farmor sa att det bästa hon visste var att ”sylta, safta och ställa till kalas”. Så härligt, jag känner verkligen att detta finns ”i mitt DNA”! När jag såg det här härliga konstverket igår fotade jag åtminstone av det, så alla som var på kalaset får representera av gubbarna i bild. ”Det finns saker man gör för att de känns rätt och de är meningslösa och de kanske inte inbringar några pengar och det kan vara den verkliga anledningen till att vi är här: att älska varandra och att äta varandras mat och säga att det var gott.” Jag vet att min faster förberedde detta kalas under hela veckan fram till igår. Vi som var där uppskattade verkligen allt det goda. Min faster lagar så fantastiskt god mat, det blir fest vare sig hon gör soppa på egenplockade nypon eller som igår, portergryta med Amandine-potatisar och smarriga tillbehör och så tre olika efterrätter, den ena läckrare än den andra. Jag är så tacksam för gänget jag har i ryggen. Det förpliktigar att komma från ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”, men mest har det gett mig så mycket gott. Både bildligt och bokstavligt… Med två härliga firanden i ryggen denna helg ser jag fram emot en ny vecka, sol och spännande samtal. Lev väl, hör du. Ät lite god mat, gör ingenting i solen (eller i skuggan), skänk en tacksam tanke till en medmänniska (eller skriv och tacka för vad-det-nu-är).